≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Lars Holmqvist

Allt sedan invasionen av Krim vintern 2014 har vi kunnat märka ett ökat intresse för ett svenskt psykologiskt försvar. I många olika sammanhang har PsyOps som företeelse – och hur man bäst kan försvara sig mot det – diskuterats. Som exempel genomförde KKrVA ett symposium i maj med rubriken ”Ett modernt psykologiskt försvar”.

Orsaken är given. Sakta har det gått upp för allt fler att den information som vi idag möter i traditionella och digitala medier inte alltid kommer från individer eller organisationer som vill oss väl. Tvärtom arbetar olika aktörer med att pytsa ut uppgifter med syftet att desinformera, att leda såväl beslutsfattare som enskilda människor i riktning mot beslut som inte gynnar Sverige.

Nya tider

Mycket har förändrats i samhället sedan det kalla kriget. Lösningar för ett psykologiskt försvar som tidigare har tjänat oss väl behöver inte vara de bästa i dagens läge, något som för övrigt gäller i många skilda sammanhang. Bland många saker som har betydelse för hur ett modernt psykologiskt försvar bör se ut, vill jag särskilt peka på två:

  • Vi har gått från en värld då ”alla” såg Hylands Hörna på lördagskvällen till dagens fragmentiserade situation med ett oerhört stort utbud av medier. Tanken att från statens sida försöka samla media i försök att påverka allmänheten är idag praktiskt mycket svårt eller rentav omöjligt.
  • Vår uppfattning om auktoriteter har förändrats. Det svenska samhället präglas fortfarande av en betydande intern tillit, men viljan till ifrågasättande är långt större än den var några årtionden tillbaka. Patienten som läser FASS eller fördjupar sig i texter om symptom eller behandlingsmetoder innan läkarbesöket kommer inte att ta läkarens ord för självklara. Bilköparen som läst en rad biltester innan han/hon kommer till bilhallen likaså. Lärare, politiker och tjänstemän är exempel på grupper vilka idag kan räkna med att bli emotsagda långt mer än under det kalla krigets dagar.

Detta leder till frågan om hur ett psykologiskt försvar skulle kunna fungera i det ”nya” samhället. Vid KKrVA:s seminarium i maj uttryckte Anders Lindberg, ledarskribent vid Aftonbladet, följande:

”Det är viktigt att återupprätta kontaktytor och även att skapa nya, men detta måste anpassas till en ny tid. Dagens offentliga kommunikation behöver anpassa sig bättre till det nuvarande samhället med krav på ökad öppenhet i kommunikationen. Det är väldigt viktigt att peka på att hålla en tydlig rågång mellan media och myndigheterna. Fria medier är helt avgörande för trovärdigheten och det bästa sättet att avslöja och bemöta propaganda.”

Tanken är inte logisk. En modell där staten i en eller annan form skulle försöka påverka den allmänna opinionen skulle kunna innebära betydande risk för misstänkliggörande. Både spontant från den allmänhet som så gärna ifrågasätter, men det skulle även kunna utnyttjas av en kunnig och anpassningsbar antagonist med vilja att bedriva psykologiska operationer emot vårt samhälle. Bättre då att staten konsekvent visar prov på öppenhet och ärlighet och därigenom löpande stärker sin egen trovärdighet och att desinformation av olika slag bemöts i öppna, kunniga och kritiska media.

Men nyckelbegreppet här är den allmänna opinionen. Det finns fler aktörer än så att ta hänsyn till i fråga om psykologiskt försvar och för att stödja dessa andra aktörer kan det komma att krävas andra medel. Några exempel på ”andra aktörer” att beakta när det gäller psykologiskt försvar:

  • Beslutsfattare på statliga myndigheter
  • Lokala beslutsfattare på kommunal och landstingskommunal nivå
  • Beslutsfattare och specialister på privata företag

Enligt min mening är det oerhört viktigt att Totalförsvaret (vem det nu är som leder detta) formulerar en tydlig uppfattning om vad man vill att företrädare för dessa grupper ska prestera i ett skymningsläge och vad som krävs i förberedelser för att så skall ske. Denna uppgift spänner över både ekonomi (beredskapslager, alternativa strömkällor och samband, transportresurser, reparationsresurser etc.) och psykologi (viljan att upprätthålla viktiga funktioner under prövande omständigheter).

Antagonisten i ett skymningsläge

  • En antagonist kommer tidigt att identifiera en rad samhällsfunktioner vilka man vill påverka och störa (t ex kontanthantering, elförsörjning, färskvatten). Ju mer oreda i vårt samhälle som antagonisten kan förorsaka med icke konventionella medel, desto enklare blir det att nå uppsatta politiska mål utan bruk (eller endast litet bruk) av kinetiska medel.
  • Man kommer att identifiera vilka åtgärder som krävs för att påverka dessa samhällsfunktioner (var finns de svaga punkterna i elnätet, hur kontaminera vatten för största möjliga spridning, etc.).
  • Dessutom finns risken att man vill störa våra möjligheter att vidta motåtgärder (genom att hindra reparationsgrupper, försvåra kommunens försök att informera om att dricksvattnet inte är tjänligt, etc.).

Punkterna ovan ska ses schematiskt. De är inte ett försök till metodbeskrivning.

Vad betyder detta för oss?

”The Full Spectrum Conflict”, eller hybridkriget, bör inte ses som att en rad fientliga aktiviteter (kinetiska/icke kinetiska, traditionella/icke traditionella) sker parallellt, oberoende av varandra. Vad det handlar om är att motståndaren utifrån sitt valda krigsmål fritt väljer den sammansättning av samverkande och sinsemellan stödjande åtgärder vilka gemensamt leder fram till önskat mål. Tillvägagångssättet ställer krav på hur vi måste organisera vårt Totalförsvar för att kunna värja oss och ett försvar modell stuprörsfunktioner är nog inte rätt metod.

För att säkerställa att de civila delarna av Totalförsvaret fungerar i ett skymningsläge eller en öppen konfliktsituation kommer det att krävas statlig styrning på en helt annan nivå än dagens. Det är inte helt enkelt att här dra en tydlig gräns mellan psykologiskt och ekonomiskt försvar. Kanske bör just detta prägla hur man organiserar sig.

Ett psykologiskt-ekonomiskt försvar?

En ansvarig myndighet måste ha en rad befogenheter för att lyckas med att få denna del av Totalförsvaret att fungera. För var och en av de grupper som ska hanteras (beslutsfattare på statliga myndigheter, lokala beslutsfattare och beslutsfattare på privata företag) kommer man att behöva:

  • Befogenhet att kravställa
    • X-BODA kommun skall kunna hysa minst 0 000 personer i uppvärmda lokaler i ett läge med långvarigt elavbrott och vintertemperaturer
    • ICA-handlaren i Y-BY skall vid var tid lagra minst X kalorier i livsmedel som ej kräver kyl/frysförvaring.
    • Myndigheten Z skall planlägga för fortsatt myndighetsutövande i länet Ö även om sambandet med myndighetens centrala ledning är bruten
  • Befogenhet att inspektera/kontrollera att aktören ifråga lever upp till myndighetens krav
  • Befogenhet att utdöma sanktioner i de fall aktören ej levererar
  • Finansiella medel att bedriva egen verksamhet och för att kompensera berörda aktörer för nytillkomna/ej budgeterade kostnader vilka med säkerhet kommer att uppstå
    • Tanken på att detta skulle kunna bekostas ”inom tilldelad finansiell ram” är inte realistisk.

Att nå denna nivå fullt ut i alla delar av landet skulle antagligen bli mycket kostsamt och jag inser att kostnaderna för detta i så fall måste tas i konkurrens med andra angelägna investeringar inom och utanför Totalförsvaret.

Det hindrar inte att en adekvat statlig organisation på ganska kort tid skulle kunna skapa en struktur och en tydlig målbild – bilden av önskat läge. En sådan bild skulle kunna vara till hjälp i mer förtänksamma organisationer redan innan ett kravställande kan genomföras. Bara genom att tankar börjar tänkas i olika delar av landet innebär i sig en betydelsefull höjning av Totalförsvarets förmåga.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer

av Lars Holmqvist

Som de flesta vet har den svenska försvarsförmågan stadigt minskat sedan det kalla krigets slut. Utvecklingen har inte på något vis varit spontan, utan är en följd av en ordnad politisk process, där de styrande försvarsbesluten har haft bred förankring i sittande riksdagar.
Några av de senaste försvarsbesluten har dessutom föregåtts av ett arbete i Försvarsberedningar (FB), sammansatta av representanter för partierna och sakkunniga.

Orsaken till varför landet valde att minska försvarsförmågan känner vi också till, den avspänning som ägde rum i Europa från det att Berlinmuren föll.

Dock har tongångarna inte enbart varit optimistiska. Tvärtom har man i olika sammanhang belyst potentiella risker, inte minst de risker som varit förknippade med terrorism, organiserad kriminalitet och osäkerheten över utvecklingen i Ryssland. Så här uttryckte sig den FB som presenterade sin rapport år 2007:

”…Det är därför viktigt att Sverige fortsätter att noga följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.” (understrykningen är min egen)

Trots dessa insiktsfulla tankar är det nog få av oss som idag skulle vilja påstå att Sverige är väl förberett inför den omvärldsförändring som för närvarande pågår. Inte minst i vår omedelbara närhet. Varför är det så? Några saker att beakta:

I. Undvik alltför stora svängningar i ”säkerhetskonjunkturen”

När ett litet, alliansfritt land – efter lång tid av nedrustning – av någon anledning överväger att ompröva sin säkerhets- och försvarspolitik, uppstår risken att detta av någon uppfattas som (eller påstås uppfattas som) en provokation. Detta oavsett om omprövningen leder till anslagsökningar (kraftfulla eller blygsamma), ökad övningsintensitet eller närmare internationellt samarbete, för att inte tala om allianser.

Vidare, om denna ”någon” skulle visa sig vara en närliggande stormakt som återkommande har visat prov på en betydande ambition, förmåga och resurser avseende infokrig, så ökar risken markant.

Den enkla lösningen på detta är att över tiden sträva efter att upprätthålla en ”konjunktur­oberoende” försvarsförmåga, kanske efter finländsk modell. Det militära, civila och psykologiska försvaret för fredande av det egna territoriet måste vara fullt funktionsdugligt – om än upp- eller nedskalningsbart – över tiden.

Att upprätthålla en konjunktur­oberoende försvarsförmåga kan enskilda år kosta mer pengar än det alternativ som Sverige har valt, men forcerade upprustningar under tidspress är inte heller billigt och inte alltid genomförbart.

II. Arbeta med att definiera eller åtminstone beskriva omslagspunkter

Här och nu kommer den berömda kastrullgrodan in i bilden. Det är förstås helt otillräckligt att uttrycka att man ”noga skall följa … utvecklingen” utan att reflektera över vad det kan innebära mer praktiskt.

Om det försvarspolitiska etablissemanget genomför en planerad neddragning av försvarsförmågan men inte förmår uttrycka vad som krävs för en framtida omprioritering, så har man helt enkelt inte gjort läxan.

Några exempel på indikatorer som skulle kunna ha uttryckts 2007 och därigenom ha varit vägledande vid verklighetskontroll är ”öppet krig i Europa”, ”kraftigt ökad övningsfrekvens i omvärlden”, ”inget förnyat nedrustningsavtal” eller ”ökad frekvens av flyg-/ubåts-/andra kränkningar”.

Oavsett hur det försvarspolitiska etablissemanget hade gått tillväga för att beskriva framtida omslagspunkter så hade en ökad tydlighet i detta avseende gjort det enklare att reagera när trenden väl började gå i fel riktning.

III. Vägra acceptera ovilja/oförmåga att ta in signaler från omvärlden

Exemplen ovan är som bekant sådant som faktiskt har skett under den senaste tiden, utan att vi kan se några spår av att lackmustestet gett utslag.

Inför det väntade försvarsbeslutet i april (eller möjligen i höst) förefaller det som om Finansdepartementet och Försvarsdepartementet gör vitt skilda bedömningar av säkerhetsläget. Intellektuell spänst är i och för sig av nytta, men att olika delar av regeringen har så pass olika uppfattningar i helt centrala frågor, är inte acceptabelt.

Saken är svår att förstå. Ett par besynnerliga uttalanden från den förre statsministern Fredrik Reinfeldt: ”Försvaret är ett särintresse” (januari 2013) och ”Försvara Sverige, mot vadå?” (aug 2014) leder tankarna till frågan om i hur hög grad det finns en säkerhetspolitisk insikt inom den högsta politiska ledningen. En aldrig så engagerad och viljestark försvarsminister kommer till korta om regeringsledningen inte förmår ta säkerhetspolitiken på tillräckligt stort allvar.

Ur demokratisk synvinkel vore det därför intressant att veta om det är de myndigheter som ägnar sig åt kunskapsinhämtning (tänker främst på Säpo, Must, FOI, FRA) som har brustit i förmåga att se varningstecknen, eller om det är de politiska beslutsfattarna som blivit underrättade men varit ovilliga att ta till sig informationen. Oavsett vilket så blir det underkänt.

IV. Inse signalvärdets stora betydelse

Över ett år har gått sedan invasionen av Krim. På några veckor när är det ett år sedan striderna i Donbassregionen startade. I somras visade branden i Västmanland på brister i det civila försvarets förmåga. För fem månader sedan hade vi vad ÖB och Statsministern kallade en bekräftad ubåtskränkning.

På vilket synbart sätt har dessa nya erfarenheter hittills påverkat svensk säkerhets- och försvarspolitik? Visst, man ska ha god förståelse för att arbetet med att utveckla och omdana Försvarsmakten tar tid. Ledtiderna är långa för beslut, inköp, utveckling, utbildning och förbandssättning.

Samtidigt kan inte god planeringsprocess tillåtas att i alla lägen alltid övertrumfa alla andra nyttor.

Ubåtskränkningen kom i ett skede då Marinen enligt plan var sysselsatt med att dra ner på sin förmåga. Trots den nya kunskap som kränkningen – eller kränkningarna – förde med sig, har vi hittills inte sett några tecken på att vi kanske borde ompröva delar av den plan efter vilken Marinen arbetar. Under tiden minskar förmågan löpande.

Men betraktarna finns förstås inte bara i Sverige. I vår nära omvärld finns Ryssland, Finland och Nato. Allt som Sverige gör, eller underlåter att göra, studeras av vår omvärld, och det är på grundval att vårt agerande – eller brist på sådant – som andra drar sina slutsatser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Lars Holmqvist

På Juldagen lades en artikel ut på dn.se med rubriken ”Anonymt ögonvittne: Ukrainsk stridsflyg sköt ned MH17”.

Omgående kom reaktionen i twiblosfären där olika röster undrade varför DN ägnade sig åt att okritiskt sprida prorysk propaganda. Budskapet kom nog fram även till tidningsredaktionen eftersom artikeln ganska snabbt skrevs om och försvann från ”förstasidan”. Vad var det som hände, och varför?

Redan två dygn tidigare kunde jag och andra läsa om samma nyhet på svenska. Uppgifterna gav då upphov till en skriftväxling på Twitter där en kvinna? (@hloiselane005) förde ett resonemang om hur en ukrainsk Su25 bestyckad med R60 robotar mycket väl hade kunnat skjuta ner det malaysiska flygplanet. Se där, ett kompetensområde som långt från alla svenskspråkiga anser sig behärska.

Men argumentet smulades genast effektivt och övertygande sönder av Carl Bergqvist, känd för bloggen Wiseman’s Wisdoms. Motargument återges i ett blogginlägg på Juldagen, för den som önskar fördjupa sig.

När man läser Wisemans sågning av argumenten bakom ”nyheten” så kanske man förvånas över hur låg kvalitet det är på den manipulation det onekligen är fråga om.

Å andra sidan:

  • Det förefaller som om Sveriges främsta försvarslinje mot informationskrigföring utgörs av det som en enskild flygvapenofficer och flygförare gör utanför tjänsten, på eget initiativ. Om Wiseman (eller någon annan i den ytterst lilla grupp av skickliga frivilliga bloggare som trätt fram) av någon anledning inte kan bevaka denna typ av provokationer, vem gör det då?
  • Trots enkelt motsagda sakfel så lyckas man få in sitt budskap på Sveriges största tidnings nyhetssajt. Är inte det lite av en framgång? Som manipulation betraktat kan det nog ändå anses vara ganska lyckat.

Dagens Nyheter är ingen dålig tidning, tvärtom. För min egen del hyser jag gott förtroende för såväl chefredaktören Peter Wolodarski som för hans medarbetare och Juldagens fadäs är kanske bara en olycklig engångshändelse. Men likväl gjordes misstaget.

Händelsen bör ses mot bakgrunden av att Sverige sedan några år de facto har lagt ner vårt psykologiska försvar och detta i en värld där information alltmer används som vapen.

Media har – och bör ha – ambitionen att så långt möjligt förmedla nyheter objektivt, även när det gäller internationella konflikter. Men hur väl förberedd är egentligen vår mediesektor idag på att identifiera och värja sig mot informationskrigföring?

Vilken är egentligen Dagens Nyheters och andra medieaktörers uppfattning om den delikata balansakten mellan att låta ”bägge sidor” komma till tals och samtidigt undvika att själv falla offer för målinriktad och aggressiv manipulation? Vilka konkreta åtgärder har man vidtagit för att hantera den avvägningen?

Det har idag gått mer än tio månader sedan invasionen av Krim inleddes. Månader som i den svenska politiska sfären om något har präglats av saktmodighet. Vi kan knappast anklaga våra försvarspolitiker för att under den tid som förflutit ha hastat fram några större beslut avseende vår säkerhets- eller försvarspolitik.

Samtidigt. En av de insatser som torde vara enklast och billigast att genomföra i syfte att öka vår försvarsförmåga, vore att öka den generella vaksamheten mot informationskrigföring. Hos media och hos den nyhetskonsumerande allmänheten.

Resonemanget bakom de åtgärder som skulle kunna öka vår vaksamhet, och därmed vår förmåga att motverka annan aktörs informationskrigföring, behöver inte vara alltför avancerat. Dessutom bör den tid som behövs för att:

Identifiera problem – fatta beslut – genomföra lämpliga åtgärder – erhålla önskad effekt

vara avsevärt kortare än för andra typer av försvarsförmågehöjande åtgärder.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Försvarshögskolan Stockholm, 2014-10-06

Deltagare: Carolina Vendil Pallin (FOI), Bertil Nygren (Stockholms universitet), Jörgen Elfving (Försvarsmakten), Ola Engdahl (FHS), samt Kjell Engelbrekt (FHS).

Carolina Vendil Pallin
Panelen inleddes med Carolina Vendil Pallins anförande om förhållandet mellan rysk inrikes- och utrikespolitik och om dess betydelse för krisens ursprung. Vendil Pallin underströk att hon inte anser inrikespolitiken som helt och hållet bestämmande över utrikespolitiken, men att den ryska inrikespolitiken drastiskt begränsar det utrikespolitiska handlingsutrymmet. Dessutom menade hon att det efter Krimkrisen inte längre finns en återvändo till det ”normala” i vare sig rysk inrikes- eller utrikespolitik.

Som introduktion lyfte Vendil Pallin fram den ryska presidenten Vladimir Putins tal den 18 mars 2014. Talet är av speciell vikt eftersom det innehåller alla yttre attribut av ett programtal (poslanie) som årligen hålls till Federala församlingen och som utgör en del av presidentens styrandemakt. Talets innehåll illustrerar väl det ryska förhållningssättet gällande Ukrainakonflikten såsom det förmedlas till det ryska folket, samt den nationalistiska anda som blivit utmärkande för diskursen. Putin framställer sin regim som förkämpe för ”det ryska”, den ryska traditionen och den ”ryska världen” eller gemenskapen. Ryssland betraktas som en stabiliserande geopolitisk kraft mellan öst och väst. Samtidigt anses det dekadenta och opålitliga Väst ha som mål att försvaga Ryssland genom att sprida västerländska värderingar såsom demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom upprepade gånger vilselett och förrått Ryssland. För att citera Putin (i engelsk översättning från Kremls egen hemsida):

There was a whole series of controlled “colour” revolutions. Clearly, the people in those nations, where these events took place, were sick of tyranny and poverty, of their lack of prospects; but these feelings were taken advantage of cynically. Standards were imposed on these nations that did not in any way correspond to their way of life, traditions, or these peoples’ cultures. As a result, instead of democracy and freedom, there was chaos, outbreaks in violence and a series of upheavals. The Arab Spring turned into the Arab Winter.

A similar situation unfolded in Ukraine. In 2004, to push the necessary candidate through at the presidential elections, they thought up some sort of third round that was not stipulated by the law. It was absurd and a mockery of the constitution. And now, they have thrown in an organized and well-equipped army of militants.

We understand what is happening; we understand that these actions were aimed against Ukraine and Russia and against Eurasian integration.

(Vladimir Putin, 18 mars 2014)

Putins huvudsakliga målsättning är tydlig: “det ska inte bli någon Majdan på Röda torget”.

Statistik från år 2012-2013, dvs. före Krimkonfliktens början, visar att högst en tredjedel av det ryska folket skulle ha önskat se antingen Putin eller Medvedev som president under nästa presidentperiod, medan närmare 50 procent hoppats på nya kandidater och dryga 20 procent valt att inte svara. Dessa siffror har med all säkerhet beaktats även av Kreml. Ryssland har gradvis blivit alltmer auktoritärt, och särskilt efter de omfattande demonstrationerna i större ryska städer under 2012. Kontroll över media och internet har utvidgats, Ryssland är idag ett land som har politiska fångar, och åsiktslikriktningen förstärkts. I Putins Ryssland ska alla gå åt samma håll och avvikande åsikter tolereras inte längre, vilket framkommer i det ovan nämnda talet. De som inte håller med regimen, oavsett huruvida de är enskilda individer, icke-statliga organisationer eller vetenskapliga institut, kan stämplas som ”förrädare” eller ”utländska agenter”. Kulturen ska helst vara rysk, patriotisk och inte sprida ”fel” bild av Ryssland. Kort sagt ökar kontrollen över alla samhällssfärer i landet.

Sedan händelserna på Krim anser Vendil Pallin att det är svårt att se en återvändo från den auktoritära väg Putinregimen valt att gå. Detta bekräftas inte minst via den retorik man använder som dessutom visat sig vara ett effektivt medel för att höja stödet för regimen och framförallt för Putin personligen. Sedan april 2013, då 26 procent av befolkningen ville se Putin som president efter nästa presidentval 2018, hade procentantalet stigit till 49 procent i april 2014. Vidare gav ytterligare 13 procent av befolkningen sitt stöd för Putins politik, även om de önskade se någon annan överta hans post efter följande val. Sett från Kremls perspektiv är budskapet tydligt: för att stanna vid makten är den aggressiva, auktoritära politiken ytterst framgångsrik.

En potent blandning av nationalism och ökad auktoritarism har uppstått. Med tanke på att Putin inte har något att erbjuda i termer av effektiva politiska och ekonomiska reformer tyder inget på att Ryssland skulle kunna återgå till något slags ”normalläge”. Vendil Pallin menar därför att vi hädanefter bör förhålla oss till ett auktoritärt Ryssland som ser sig självt som förkämpe för ryska traditioner, intressen och inflytande, och som den ena polen i ett informationskrig med Ukraina och med västvärlden.

Bertil Nygren
Efter Vendil Pallin presenterade Bertil Nygren sin syn på Ukrainakrisens utrikespolitiska betydelse och interna logik från ett ryskt perspektiv. Tyngdpunkten låg på Putinregimens målsättningar, drivkrafter samt framtidsutsikter.

Enligt Nygren har Putin sedan början av sin premiärministerperiod 1999 haft två primära målsättningar i sitt politiska agerande: för det första att stärka Ryssland internt, såväl politiskt och ekonomiskt som socialt; och för det andra att stärka Ryssland externt genom att återupprätta landets europeiska och globala stormaktsroll, vilken gick förlorad i samband med Berlinmurens fall 1989. Geografiskt sett gäller återupprättandet i första hand i närområdet och i Oberoende Staters Samvälde (OSS), i andra hand regionalt i Europa, Mellanöstern och Fjärran Östern, och i tredje hand som global makt med kapacitet att utmana andra globala stormakter.

Nygren menar att Putinregimen framför allt motiveras av revanschism och frustration, vilka hänför sig till minnen av ett stort imperium och förlusten av denna ställning. Den ryska ledningen är fast besluten att återupprätta ”Stor-Ryssland”, inte identiskt med Sovjetunionen i sig, men med liknande yttre gränser och framförallt med en motsvarande politisk och ekonomisk kontroll över området. För Putin är detta Stor-Ryssland det äkta Ryssland, i bemärkelsen att detta är tingens ”naturliga” tillstånd. I huvudsak har man avsett nå målet med ekonomiska och politiska medel, inte så mycket för att önskan att uppnå detta tillstånd hittills varit svagare, utan för att de militära medlen inte varit tillräckligt starka för att genomdriva detsamma. När det behövts har dock även militära och paramilitära insatser använts. Världspolitikens drivkrafter är enligt Putins synsätt renodlad makt- och geopolitik och Ryssland anser sig vara berättigad att spela med samma regler som USA beträffande bl.a. ovan nämnda (para)militära insatser.

Den ryska frustrationen knyter an till att ha ”förlorat” gentemot Väst i och med Sovjetunionens fall. Förlusten av denna status och territorium förknippas med Västs ovilja att acceptera Ryssland som stormakt, med en stormakts intressesfär och med rätten att agera som regional hegemon t.ex. i just frågor om territoriers utbredning. Frustrationen avspeglas i olika samhällssfärer, bland vilka tre nämns här: den militära, den politiska, och den ekonomiska.

Den militära frustrationen har byggts upp av en lång rad händelser och utvecklingar i ryska närområden. Medan USA och övriga Västvärlden främjat sina intressen med maktpolitiska tvångsmedel, i t.ex. Serbien 1999 samt i Irakinvasionen 2003, tvångsmedel som Putin både uppmärksammat och anammat, har Rysslands önskan att spela med samma spelregler inom sin egen maktsfär ignorerats. Till exempel försökte USA sätta stopp för terroristjakten på tjetjener i norra Georgien 2003, vilket i Ryssland upplevdes som en ”smäll på fingrarna” och starkt färgade de ryska uppfattningarna. Ryssland har även gjort paramilitära försök för att skaffa inflytande i sitt närområde (t.ex. med hjälp av militära överflygningar utan nationalitetsbeteckningar i jakten på tjetjenska rebeller) och påstått sig ”beskydda etniska ryssar”, vilket dock t.ex. i samband med angreppet (eller snarare ”straffexpeditionen”) i Georgien i augusti 2008 utvidgats långt bortom sådana målsättningar. Dessutom har Ryssland understött separatism i grannländer, t.ex. i Georgien och Ukraina, samtidigt som motsvarande separatism inom ryska gränser bekämpas synnerligen hårt och jämställs med terrorism och extremism.

Den politiska frustrationen har sedan länge fått verbalt uttryck av stöd till etniska ryska grupper i närområdet, och sedan 2003 och 2004 har pro-ryska politiska aktörer även upplevt direkt politiskt stöd, som t.ex. i Georgien december 2003, Ukraina hösten 2004, Kirgizistan 2005, och senare, i de så kallade ”färgade revolutionerna”. Putinregimen har också önskat motverka västerländska försök att stödja demokratirörelser i OSS (och på andra platser, inklusive i Mellanöstern) då dessa har betraktats som Västs konspirationer avsedda att försvaga Ryssland. Sedan 2013 har stödet till etniska ryssar utomlands varit särskilt påtagligt.

Slutligen är Ryssland även ekonomiskt frustrerat sedan mitten av 2000-talet. Försöken att kontrollera olje- och gasexporten från Centralasien och Kaukasus till OSS-området och Europa (och vidare till bortre Asien), har i stort sett misslyckats. Dagens satsningar i Asien kan dock förklaras med misslyckandena i Europa, men än så länge har exporten på den asiatiska marknaden inte slagit särskilt väl ut, bortsett från Kina.

Nygren förutspår en fortsatt aggressiv rysk utrikespolitik i framtiden. Han betonar att ”mättnaden” inte är nådd i och med Ukrainas destabilisering, eftersom det är avgörande för Putin att Ukraina också verkligen tvingas tillbaka in i fållan. I och med den militära, politiska och ekonomiska återintegrering av Stor-Ryssland som Putinregimen föreställer sig så ligger även övriga av den Eurasiatiska unionens länder i farozonen, och vissa stämningar i Kazakstan och till och med i Vitryssland reses redan med avseende riskerna med att komma alltför nära inpå Ryssland och dess intressesfär. Medan militära insatser i t.ex. Baltikum verkar osannolika, är ryska destabiliseringsförsök där mycket väl möjliga, framförallt i Narvaområdet, men även i Riga, vilka enligt Putin tydligt tillhör den ryska intressesfären. Östersjön kan förväntas åter komma i fokus som operationsområde för både Ryssland och Nato, som förblir den militära huvudmotståndaren. Olje- och gasutvinningen i Arktis är avgörande för Rysslands ekonomiska framtid, och denna industri kan därmed omsider bli innefattad i de västerländska sanktionerna. Alternativa exportriktningar för särskilt olja och gas kommer sökas i Kina och övriga Asien efter det att Europahandeln tryter, men i längden är det sannolikt Putin som drar det kortaste strået i krisen

Jörgen Elfving
Jörgen Elfving diskuterade i sitt anförande den militära dimensionen, dvs. själva krigföringen inom ramen för Ukrainakonflikten, vilken fick sin början i och med den ryska annekteringen av Krim. Då de första bilderna från området kom att visa oidentifierbara ”gröna män” var det till en början oklart vad som egentligen pågick på Krim, vilket i sin tur skapade osäkerhet både i Kiev och i Väst om hur situationen borde hanteras. Detta menar Elfving antyder stora skillnader t.ex. med agerandet i Georgienkonflikten 2008, och avslöjar utvecklingen av det ryska militära tänkandet och förmågan de senaste åren.

I samband med Krimkrisen började demonstrationerna i östra Ukraina, framförallt i Donetsk oblast (region) och Luhansk oblast. Demonstranterna intog förvaltningsbyggnader samt byggnader tillhörande bl.a. polisen och säkerhetstjänsten, vilket gav separatisterna tillgång till vapen och möjlighet att de facto inleda den väpnade delen av konflikten. Då denna beväpning dock var ganska av ganska lätt karaktär, begränsades insatserna till en början till etablering och försvar av vägspärrar. I samband med efterföljande strider samt genom att göra räder emot ukrainska förråd införskaffade separatisterna över tid mer kvalificerad utrustning och den militära verksamheten eskalerade därmed gradvis. I april förklarade ukrainska regeringen att den inledde en ”antiterroristoperation” i östra Ukraina, och den benämningen håller man fast vid än idag. Förmodligen anser sig regeringen på så sätt kunna agera friare än de skulle kunna göra i en krigssituation under de krigslagar som då vore direkt tillämpliga.

I maj var det uppenbart att den ukrainska sidan underskattat separatisterna, då två ukrainska helikoptrar oväntat sköts ner av separatisterna med burna luftvärnsrobotar. Fram till vapenvilan i juni hade den ukrainska sidan inte någon militär framgång, och det var tydligt att den ukrainska sidans överlägsenhet gentemot separatisterna endast existerade på papper. Förutom att försvarsmakten under lång tid varit underfinansierad och vare sig hade pengar att öva eller att köpa ny materiel, besvärades den militära ledningen även av organisationssvårigheter. Inblandade i de militära operationerna var därutöver säkerhetstjänsten och inrikesministeriet. Under det senare lyder ett antal frivilligbataljoner av varierande storlek och innehåll, av vilka det mest kända idag är den så kallade Azovbataljonen som rekryterats av det högerextrema och ultranationalistiska partiet Högra sektorn (Pravij sektor). Följderna av denna mängd av aktörer var brister i samordning, delat ansvar och svårigheter att leda insatserna.

Stridigheterna fortsatte efter den sju dagar långa vapenvilan, vilken bara fungerat som uppladdning för bägge sidor, och i juli förklarade Internationella rödakorskommittéen att den ansåg situationen i östra Ukraina vara ett krig. Inledningsvis var den ukrainska sidan framgångsrik och lyckades återta områden man länge kämpat om, däribland Slavjansk och Kramatorsk. Enligt Elfving gick den ukrainska strategin sannolikt ut på att skära av det separatistbesatta området från försörjningslinjerna bakåt, dela det på mitten och återta detsamma, del för del. Samtidigt lämnades dock gränsen mot Ryssland öppen, vilket gjorde det möjligt för Ryssland att fortsätta stödja separatisterna med förstärkningar och materiel. Då separatisterna på så sätt tillfördes ny materiel hejdades också den ukrainska framryckningen och Ukraina fick lida flera spektakulära nederlag i augusti-september.

Det mest framstående av nederlagen var striden i Ilovaisk, vilket utgjorde ett stort ukrainskt misslyckande. Antalet stupade är osäkert och varierar mellan den officiella ukrainska siffran, som är 108, och separatisternas uppskattningar om flera hundratal. Bristerna i ledning, utrustning med mera var påtagliga och händelsen kommer sannolikt förbli ett nationellt trauma och ett öppet sår i den ukrainska debatten en bra tid framåt. Internationellt sett låg sommarens fokus dock i första hand på det nedskjutna Malaysian Airlines-flyget med sina närmare 300 civila offer. Fallet förblir i stort sett outrett på grund av svårigheterna för experter att arbeta på nedslagsplatsen. Ukraina hävdar bestämt att separatisterna eller rysk personal ligger bakom händelsen, medan Ryssland påstår att ett ukrainskt stridsflygplan befann sig i ukrainskt luftrum i anslutning till passagerarplanet då olyckan skedde och antyder därmed att en förväxling av mål ägt rum.

Ytterligare en orolig vapenvila är etablerad sedan september. Båda sidorna anklagar dock varandra för att ha brott mot vapenvilan, och speciellt separatisterna hävdar att Ukraina vid upprepade tillfällen riktat tunga vapen direkt emot civila mål. Stridigheterna fortsätter lokalt mycket intensivt, inte minst vid flygplatsen i Donetsk, där oklarhet alltjämt råder om vem som har kontrollen. Elfving bedömer att det inte kan uteslutas att den bräckliga vapenvilan åter kan brista och att konfrontationen då fortsätter i större skala. För närvarande råder dock en pattsituation och ingendera sidan kan förväntas uppnå militär seger.

Ola Engdahl
Ola Engdahls analys av Ukrainakonflikten utifrån ett folkrättsligt perspektiv inleddes med en kort definition av folkrätt: det handlar om ”internationella spelregler som styr förhållandet mellan stater och som är upprättade av staterna själva och bl.a. syftar till en förutsägbarhet i internationella relationer”. Stater och internationella organisationer är bundna av dessa regler. Däremot saknas ett effektivt sanktionssystem vilket ibland leder till stater är beredda att ta den politiska kostnad det innebär att bryta mot en folkrättslig regel. Folkrätten har potential att utveckals genom att den utmanas med nya tolkningar, och därför är det viktigt att stater som inte kan förhindra ett folkrättsstridigt handlande tydligt kritiserar handlandet för att motverka nya tolkningar av den aktuella regeln. Det finns en inneboende tröghet i systemet att förändra folkrätten men innehållet påverkas av internationella reaktioner till samtida politiska händelser hos politiska beslutsfattare.

Engdahl poängterade att enligt folkrätten, såsom den kommer till uttryck i framför allt FN-stadgan, gäller ett närmast totalt våldförbud i internationella relationer. Våld eller aggression kan betyda olika slags åtgärder. Med avseende på händelseförloppet på Krimhalvön kan man med aggression mena—i och med att ryska trupper redan fanns på halvön under ett statusavtal—handlingar som bröt mot statusavtalet vilket definierade var och hur de främmande trupperna fick agera. Med dessa villkor som utgångspunkt kan Ryssland konstateras ha brutit mot det folkrättsliga våldförbudet genom sitt handlande på Krim.

Folkrätten erkänner endast två undantag från våldförbudet. Det första är ingripanden uttryckligen auktoriserade av FN:s säkerhetsråd, vilket uppenbarligen inte kan åberopas av Ryssland i detta fall. Det andra undantaget är rätten till självförsvar, vilken i vissa fall möjligen kan utsträckas till utomlandsboende medborgare som utsätts för övergrepp eller hot, såsom hävdats t.ex. i samband med den amerikanska operationen i Grenada, den franska insatsen i Libyen och den israeliska i Uganda. Denna särskilda tolkning av självförsvarsrätten omgärdas av strikta kriterier, och en dylik situation kan inte anses aktuell på Krim, där de etniska ryssarna eller den rysktalande befolkningen inte var ryska medborgare. Dessutom är det viktigt att skilja mellan så kallade ”in/out-operationer”, där trupper snabbt skickas ut för att skydda egna medborgare mot hot eller övergrepp för att sedan dra sig tillbaka, och operationer där trupp kvarstannar och behåller en omfattande kontroll över den andra statens territorium.

Däremot har en suverän stat rätt att bjuda in främmande styrkor, vilket Ryssland skulle kunna hävda att Ukraina gjorde via ex-presidenten Viktor Janukovitj. Tolkningen är dock rätt entydigt ogiltig för Krimkrisen, då Janukovitj enligt det ukrainska parlamentet inte längre var företrädare av den ukrainska staten i början av konflikten. Det ryska brottet mot det folkrättsliga våldförbudet kan därmed inte ”botas” med argument om inbjudan eller samtycke.

Ukrainska styrkor kan utan att bryta mot våldsförbudet utöva våld mot de ryska styrkorna på Krimhalvön eftersom en sådan åtgärd vidtas på Ukrainas eget territorium. Mot bakgrund av den ryska aggressionshandlingen på Krim kan Ukraina, om det anses nödvändigt för att avvärja det ryska angreppet också kunna hävda sin rätt till självförsvar och därmed ha rätt till att agera på ryskt territorium. Dessutom skulle Ukraina i och med självförsvarsrätten även ha rätt att be om hjälp från andra stater, dvs. kollektivt självförsvar. Medan det råder ett etablerat folkrättsligt förbud mot annektering av en annan stat eller en del av dess territorium, är det inte förbjudet att utropa sig självständig. Däremot kan det vara förbjudet för andra stater att erkänna en ny självständigförklarad stat, och därmed intervenera i en annan stats inre angelägenheter. I Kosovofallet ansåg den internationella domstolen att en självständighetsförklaring inte får vara ett led i en illegal intervention, vilket i stort var vad som hände på Krimhalvön.

Slutligen påverkas en väpnad konflikts karaktär, och därmed vilket regelverk som skall tillämpas, av vilka som är parter till den väpnade konflikten. En icke-internationell intern konflikt förutsätter en kamp mellan staten och separatisterna, medan en internationell konflikt innebär en stat-mot-statuppställning. I det senare fallet vore ett Ryssland som utövade faktisk kontroll över styrkorna i östra Ukraina därmed ansvarigt för deras agerande och vidare att anses som part till den väpnade konflikten. Ett fall där motsvarande ansvar utretts var USA:s stöd i form av vapen, instruktörer och finansiering av den anti-socialistiska milisen Contras i Nicaragua på 1980-talet. Internationella domstolen ansåg detta i sig vara ett brott mot interventionsprincipen, men USA ansågs emellertid inte ansvarigt för Contras handlingar då Washington saknade effektiv kontroll över dessa. Omfånget av det ryska ingripandet kommer alltså utgöra det ryska ansvaret i Krimkonflikten, uppenbarligen i den utsträckning denna inblandning går att bevisa.

Kjell Engelbrekt
Den femte paneldeltagaren, Kjell Engelbrekt, fokuserade på diplomatiska och stormaktspolitiska aspekter av krisen. Till en början påpekade han att informationen om de ”små gröna männen” på Krimhalvön framkom i slutet av februari 2014, under de sista dagarna då Litauen höll ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd. För Litauen, en före detta sovjetrepublik och grannland till Ryssland med tre miljoner invånare av vilka knappt 200 000 beskriver sig som etniska ryssar, var Ukrainafrågan viktig ur ett suveränitetsperspektiv, och lyftes omgående upp på den formella dagordningen. Den litauiska ständige representanten, ambassadör Raimonda Murmorkaite, kom därmed att inta en ledarroll i Säkerhetsrådet ifråga om att hålla Ryssland ansvarigt för sitt agerande. Hennes utlåtanden, om än diplomatiska och välavvägda i sin utformning, blev alltmer kritiska till Moskva med tiden. Inte minst de ryska ”humanitäriska konvojerna” blev föremål för hennes kritik i och med att de direkt undergrävde ukrainsk suveränitet—symboliskt såväl som faktiskt—eftersom de inte inväntade tillstånd från Kiev.

De ryska konvojerna återspeglar enligt Engelbrekt de värden som står på spel för Litauen såväl som för andra grannländer till Ryssland, och som kan sammanfattas i en ”Putindoktrin” som Moskva tycks vilja få acceptans för i omvärlden.

Denna Putindoktrin har tre grundläggande element. För det första tycks Moskva mena att det är onaturligt att etniska ryssar lever utanför den Ryska federationens gränser, varför de har rätt att begära att territorier där de utgör en betydande andel (eller till och med majoritet) ansluts till ”fäderneslandet”. För det andra tycks man mena att ett land som berörs av sådana gränsförändringar saknar rättigheter att motsätta sig krav om ”återförening”. Försök av ett grannland att hävda sin suveränitet och territoriella integritet kan således komma bemötas med vapenmakt, eller hot om våld, från Rysslands sida. Och för det tredje sätts folkrätten ur spel i dylika situationer, då den ryska politiska ledningen tycks betrakta sig själv som den enda relevanta instansen för att göra bedömningar om rättmätigheten i nämnda krav.

Dessa tre element av Putindoktrinen innebär att ett flertal länder både inom Europeiska unionen och utanför denna, men framförallt Rysslands närmaste grannar, kommer att beröras av rysk utrikespolitik i framtiden. Samtidigt uppfattar internationella organisationer som OSSE och Europarådet att Putindoktrinen undergräver den europeiska säkerhetsarkitektur som utvecklats i flera decennier och som Moskva (under sovjetepoken) faktiskt var med och byggde upp. Ryssland har fram tills helt nyligen ofta varit bland de främsta länderna att försvara existerande staters rätt till territoriell integritet och suveränitet, och därför starkt motsatt sig t.ex. Kosovos självständighetsförklaring. Som den ryske utrikesministern uttryckte det i ett tal i FN så sent som för två år sen:

[The international communist must not allow] irresponsible actions dictated by expedient interests to shatter the system of international law. The world order is threatened by arbitrary interpretation of such essential principles as non-use or threat of force, peaceful settlement of disputes, respect for sovereignty and territorial integrity of States and non-interference in their domestic affairs. (Sergej Lavrov i FN:s generalförsamling, september 2012)

EU och USA har sökt motverka de ryska framstötarna under våren 2014 med ekonomiska instrument, medan militära medel, inklusive direkt militärt stöd till Ukraina, har undvikits. Sanktionerna har varit relativt välkoordinerade och har skärpts i flera omgångar. I dagsläget innefattar dessa bl.a. reseförbud och ”frysning” av banktillgångar riktade mot individer i Putinkretsen samt ett antal företag nära knutna till denna. Berörda företag är framförallt gas-, energi-, försvarsindustri-, bank- och finansföretag. Putinkretsen har i sin tur sökt motverka sanktionerna på olika sätt. T.ex. har den för Putinkretsen centrala Bank Rossiya tilldelats nya uppgifter av statliga ryska myndigheter, och som innebär att man kommer att sköta cirka två procent av alla elabonnemang i Ryssland och därmed kunna dra nytta av omsättningen av enorma penningflöden. På så sätt hoppas Putinkretsen kunna isolera sig från effekterna av sanktionerna.

Frågestunden
De fem paneldeltagarnars anföranden åtföljdes av publikens frågor, vilka framförallt kretsade kring sanktionerna mot Ryssland, FN:s roll och eftergifter på ryska och västerländska sidan.

Varför är premiärminister Medvedev inte föremål för sanktioner från EU?
Vendil Pallin: Det är viktigt att lägga märka till att Putin inte heller är på sanktionslistan. Den högsta politiska ledningen kan inte gärna bli föremål för sanktioner om förhandlingarna ska kunna fortsätta. I annat fall blir det problematiskt då sanktionerna väl ska lyftas. Sanktionerna är nu istället riktade för att slå hårt mot ekonomin. Till exempel kan ryska lån för tillfället endast återfinansieras i Hongkong, vilket gör att ryska banker kommer tvingas minska utlåningen.

Kommer sanktionerna att lyftas när situationen stabiliseras?
Paneldeltagarna var överens om att en nedtrappning av sanktionerna varken är aktuell, önskvärd eller sannolik. Sådana handlingar skulle skicka fel signaler till den ryska ledningen. Engdahl påpekade också att till exempel Turkiets ockupation av norra Cypern fortfarande anses olaglig och att detsamma kan komma att gälla Krimhalvön det vill säga att Moskva och statssamfundet i gemen står på olika sidor i en långsiktig folkrättsdispyt.

Hur troligt är det att Tyskland skulle gå med på hårdare sanktioner mot Ryssland?
Engelbrekt: Tyskland har genomgått en utrikespolitisk metamorfos i samband med Ukrainakrisen och förvandlat sin inställning från försiktigt diplomati till alltmer framträdande och bitvis obönhörlig kritik av Ryssland, till exempel via förbundspresident Joachim Gauck. Även om Tyskland fortfarande försöker vara konstruktiv när de anser att det finns utrymme för detta, håller man som bäst på att på ett genomgripande sätt se över relationen till Ryssland.

Vad är FN:s roll i konflikten och i dess eventuella utveckling? I och med att FN:s säkerhetsråd är paralyserat i Ukrainakrisen på grund av den ryska vetorätten, kan generalförsamlingen istället agera för att lösa krisen?
Engdahl: Nej, generalförsamlingen har ingen dylik makt, utan kan enbart kritisera de ryska handlingarna och visa sitt moraliska stöd till Ukraina. Generalförsamlingens resolutioner har till skillnad från de som Säkerhetsrådet utformar inte folkrättslig bindande kraft, utan endast politiskt och moralisk legitimitet.
Engelbrekt: Även om Ryssland kan blockera säkerhetsrådet är Ukrainafrågan nu integrerad i de ärenden som hålls levande, och kommer därför att fortsätta behandlas både i Säkerhetsrådet och i Generalförsamlingen. Och eftersom frågan inte kommer att avföras från dagordningen innan konflikten nått en lösning, tvingas Ryssland värja sig och kan på så sätt utsättas för press.

Vilken är USA:s roll i konflikten?
Nygren: Svaret beror på vilken del av konflikten som menas. Överlag existerar knappast några långsiktiga amerikanska planer gällande Ukraina.
Elving: I första hand kommer USA öka sin truppnärvaro i Baltikum, men i längden är det svårt att säga.
Vendil Pallin: Nato kommer troligen bli aktivare än vad alliansen varit sedan 1989.
Engelbrekt: Ukraina till trots kommer USA fortsätta vara upptaget på andra håll i världen och kommer därför uppmuntra Europa att engagera sig mer i sitt eget försvar.

Hamnar små ”buffertstater” i kläm i konflikten?
Vendil Pallin: Ryssland har sina egna påtryckningsmedel och småstater i dess närhet kommer antagligen hamna i kläm.
Engelbrekt: Östersjöländerna vill undvika att bli ovänner med både Tyskland och Ryssland och kommer därför knappast att utmana någon av stormaktern, vilket var uppenbart när de båda kom överens om att bygga en gaspipeline (Nordstream) tvärs igenom Östersjön trots motstånd från flertalet övriga länder.

Vilket är separatisternas mål? Kan någon av de andra parterna acceptera en ”frusen konflikt”?
Vendil Pallin: Den ukrainska regeringen hade kommit med ett förslag om självstyre för östra Ukraina redan innan krisen, så detta är knappast en målsättning som separatisterna strävar efter. Dessutom byttes separatistledningen ut av Ryssland efter nedskjutningen av Malaysia Airlines Flight 17 den 17 juli, och det är nu svårt att se ett politiskt mål som skulle vara självständigt från de som Ryssland eftersträvar.
Nygren: Separatisterna är inte heller någon enhetlig grupp även om Ryssland får det att verka som att det ligger till så.
Elving: Ingendera sidan i Ukraina vill nog egentligen ha en frusen konflikt. Den ukrainska regeringen vill slutföra sitt ”antiterrorist”-uppdrag, medan separatisterna möjligen skulle kunna klänga sig kvar vid en frusen konflikt om ingen attraktivare lösning erbjuds.
Vendil Pallin: Samtidigt vill Ryssland dock gärna ha en frusen konflikt, och det är Ryssland som egentligen bestämmer – inte separatisterna.
Elving: Enligt min mening är det desto bättre för Ryssland ju längre konflikten puttrar och pågår; åtminstone så länge kommer Ukraina inte att kunna bli medlem i Nato, som ju kräver att minoritets- och gränstvister redan lösts!

Vilka eftergifter kan Ryssland göra och fortfarande vara nöjd?
Nygren: Putin kommer inte släppa taget om Krim, men däremot kan han använda dess status som en spelbricka i förhandlingarna. Ukraina kommer aldrig kunna medge annexeringen, men för oss andra är det förmodligen bättre att acceptera det som ett faktum.

Har Ryssland en verklig anledning att känna sig hotad av Ukrainas närmande till väst?
Engelbrekt: För Ryssland handlar nog Ukrainakrisen inte om det, utan i första hand om Putins behov av inrikespolitiskt stöd. De ledande västländerna gick i verkligheten med på att skjuta upp ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap på obestämbar framtid redan vid Bukaresttoppmötet 2008. Krisen uppstod inte heller på grund av att ukrainare skulle önska alliera sig med EU mot Ryssland. Däremot orsakades krisen dels av att förväntningar om ett associationsavtal med EU restes av samtliga ukrainska politisker, inklusive förre presidenten Janukovitj själv, för att sedan plötsligt överges till förmån för ett långtgående bilateral handelsavtal med Ryssland. Ur frustrationen över detta agerande föddes Majdan-rörelsen hösten 2013.

Har OSSE:s närvaro haft någon effektiv inverkan på krisen?
Engelbrekt: Politiskt upplevs OSSE som relativt neutral, vilket kan vara användbart om det finns behov av förhandlingar och observatörer.
Vendil Pallin: Samtidigt var det inte OSSE som förhandlade fram vapenvilan. OSSE:s agerande har inte varit imponerande, och för att garantera säkerhet och stabilitet i Ukraina behöver Kiev ytterst stöd av Nato eller Ryssland.

Skulle EU-trupper kunna användas som fredsbevarare i Ukraina?
Engdahl: Folkrättsligt sett vore det möjligt om den ukrainska regeringen skulle be om sådan hjälp, även utan ett mandat från Säkerhetsrådet. Trupperna skulle dock kunna stanna endast så länger som Ukraina skulle önska det.
Nygren: Politiskt skulle det vara en dålig idé; det är bäst att hålla EU, OSSE och Ryssland åtskiljda.
Elving: Efter de omfattande insatserna i Irak och Afghanistan skulle det knappast kunna ske av politiska skäl inom västländerna.

 

Noter

 * Sammandraget är författat av Anna Savolainen. Paneldiskussionen hölls inom ramen för Kandidatprogrammet i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, introduktionsterminen.

 

Idag presenterade regeringspartierna sitt gemensamma valmanifest. För den som väntat sig en försvarssatsning som står i paritet med talet om den oroliga omvärlden rekommenderas lugn och avskildhet för att inte drabbas av stor sinnesrörelse.

2014, ni vet året då sommaren var fantastisk och Ryssland anföll Ukraina, blev nu budet följande (s. 124):

2015 +380 MSEK
2016 +500 MSEK
2017 +940 MSEK
2018 +1114 MSK

Jag ska inte fördjupa mig i att man samtidigt drar bort 500 MSEK från det internationella anslaget. Ni vet det där som nyss var ”otroligt viktigt” för Försvarsmaktens utveckling.

Journalistiken i Sverige har ännu inte förstått att dessa siffror inte är några ”satsningar” eller ”förstärkningar” som det hittills har låtit i alla utfrågningar och artiklar.

Fakta:

De tre myndigheterna FOI, Riksrevisionen och Försvarsmakten anger att den strukturella obalansen 2009-försvaret som vi försöker införa är mellan 4,5-7 GSEK kr/år. Först 2024 når man nivån 5,5 GSEK/år enligt Försvarsberedningens skiss, men för säkerhets skull har politiken lagt på 10 Gripen, 1 ubåt och delvis nytt luftvärn, vilket innebär nya strukturella underskott.

Schweizaffären gick i baklås och utvecklingskostnader måste planeras för att tas inom befintligt anslag. Just nu är prognosen 2 GSEK i år och 1 GSEK nästa år, enligt SvD uppgifter.

Den insatsorganisation som beställdes 2009 var avpassad för det läge som då de beslutande såg framför sig. Man hade fel, och det är inte det som är felet. Vi gör alla felaktiga bedömningar. Felet är att politiken vägrar erkänna i handling att den hade fel. Vad värre är: Felet förvärras för varje dag. 2004 bestämde Riksdagen att vi skulle förstärka försvarets förmåga om vi såg att det säkerhetspolitiska läget försämrades allvarligt och varaktigt. Sedan 2008 (Georgien) väntar vi förgäves på någon slags handling som bevisar att man följer en fullt logisk linje.

……………………………….

Detta innebär att avstånden mellan verklighetens krav och försvarets förmåga ökar för varje dag, och med den risken. Vi ägnar oss åt att fila på för lågt ställda målsättningar som springer ur beslutstillfället 2009 istället för att fullfölja försvarsuppdraget. Att ha en sådan storlek, kvalitet och utbildningsnivå att vi kan motstå påtryckningar och verka krigsavhållande med fastställd risknivå.

Ingenstans har jag sett något uttalande från Kreml att man ångrar sitt rustningsprogram och därför avbryter detta. Om Ryssland, som nyss sladdade ur den ”mycket låga nivån” kan utöva aggressionskrig mot ett alliansfritt land i Europa 2014, hur ska det då se ut 2020 när programmet är genomfört?

Politiken har hittills haft fel i varenda säkerhets- och försvarspolitiska bedömning av Ryssland sedan 2008, och därför har den ingen hållbar strategi. Jovisst har man i två försvarsberedningsrapporter 2013 resp. 2014 skärpt analysen ordentligt, men man ligger fortfarande i efterhand psykologiskt, vilket bevisas av att man inte gör något substansiellt.

…………………….

I ett parallellt universum fortsätter kriget i Ukraina, som om inte Rosenbad eller Sveavägen 68 fanns. Jag kallar det för aggressionskrig, eftersom vi vet genom utrikesministern att Sverige verifierat att ryskt artilleri skjuter mot ukrainska mål. Ryska förband uppträder på ukrainskt territorium i SO delen och på Krim och allt detta sker i ett uthålligt och bestämt syfte.

Den enskilt viktigaste faktorn att värdera för att bedöma framtiden är den ukrainska försvarsviljan. Om den hög blir det ett fullskaligt krig som president Poroschenko varnade för igår.

I en opinionsundersökning som redovisades igår ville 57 % av de tillfrågade avbryta anti-terroristoperationen, medan 34 % ville slåss för slutlig seger. Med 46 miljoner och 2/3 vuxna, så innebär det att 10 miljoner ukrainare delar den inställningen. Ur dessa 10 miljoner kan man bilda en kärna på 10 000 som aldrig kommer att ge sig (1 promille vanligt). I bästa fall har vi ett utdraget gerillakrig mot en ockupant att vänta, framförallt om Ryssland anfaller över Dnepjr. I värsta fall, så har vi det storskaliga kriget på halsen 100 mil från Sverige.

[Edit 2/9 kl 1830] Riktigheten i siffrorna ovan är nu ifrågasatta som möjligen påverkade av pro-ryska grupper och att det inte är representativt för hela Ukraina = motståndet starkare. Det förändrar inte slutsatsen i sak. [Slut edit]

Idag annonserade den ukrainska försvarsministern Valerij Geletey att man inte klarar av att återta Donbass, utan tvingas att övergå till en försvarsoperation mot den ryska invasionen. Han sa också att Ryssland genom inofficiella kanaler hotat sätta in taktiska kärnvapen. En doktrin som jag skrivit om bland annat här.

Geleteys uttalande går ju inte att verifiera med oberoende källor. Om det är sant är det troligast en del i en psykologisk krigföring mot ukrainska ledare. Är det inte påverkan som är huvudsyftet, men fortfarande sant, så är perspektivet svartare. Då närmar vi oss desperation på grund av att uppsatta mål ännu inte är nådda.

…………………………….

Jag avslutar med några ord ur Korridoren till Kaliningrad:

”De var tvungna att komma till rätta med sig själva. För de baltiska staternas skull. Hon kunde se den ryska skuggan bli allt större på andra sidan Östersjön.

Men framförallt för Sveriges skull. Om Ryssland, på ett eller annat sätt, skulle få inflytande eller till och med kontroll över Östersjökusten igen, så skulle Sverige på nytt vara exponerad mot det ryska väldet.

Hon insåg nu att hennes politiska gärning inte skulle bli riktigt den hon hade förutsatt sig. Det skulle kunna betyda både omfördelning av resurser mellan sektorer och strukturella förändringar av försvaret. Det måste bli en tydlig och målmedveten signal till omvärlden.

Hon slogs plötsligt av insikten om vilken tur de hade haft. ”Tänk om detta hade hänt om fyra-fem år!?”

Hon mindes en genomgång som MUST-chefen hade haft när krisen började ta fart några veckor tidigare, där han gick igenom något han hade kallat styrkejämförelserna i närområdet. Han hade varit fräck nog att också lägga på en bild som visade hur mycket resurser Ryssland förväntades kunna projicera kring Skandinaviska halvön om fem år, vilket hade irriterat henne.

Det föreföll inte vara relevant för den pågående krisen. Nu, i eftertankens kranka blekhet, förstod hon vad han hade försökt att säga.

Det ska inte ske”, sa hon till sig själv och släckte ljuset.”

………………………………….

Ett ledarskap att stilla bedja om.