The free should not be numbed by the sight of this vast graveyard of human liberties. It is the despots who should feel haunted. They, not we, should fear the future.
John Foster Dulles, 1952[1]
The experience of the war has shown that the bravest armies become helpless if they are not protected from the blows from the air…
Stalin i ett brev till Franklin Roosevelt, 7 oktober, 1942[2]
För snart tre månader sedan beskrev jag hur Ukraina förberedde sig för en motoffensiv mot de ryskockuperade delarna av landet. Tim Lister i CNN skrev att ”förberedelser pågår” men att ”förutsägelser är ett lönlöst åtagande; det kommer cirkulera gott om bluff och desinformation avseende intentioner de kommande veckorna.”[3]
Det enda som var säkert var att den ukrainska offensiven skulle påbörjas. Den elfte juni bekräftade mer eller mindre Ukrainas President Zelenskyj att motoffensiven börjat.[4]
Kanske på grund av för högt ställda förväntningar, inbillade föreställningar eller förhoppningar har nu flertalet artiklar diskuterat varför den väntade offensiven inte går som förväntat.
I Dagens Nyheter kunde man den 21 juni läsa att Ukrainas motoffensiv ”går mycket långsamt.”[5] och att Ukraina ”lidit stora förluster”.
I början av juli beskrev Dagens Nyheter ett antal skäl till varför den ukrainska offensiven inte tagit fart. Ryssland har haft månader av förberedelser sedan den ryska offensiven kulminerade för nästan ett år sedan och de har byggt ut försvarslinjer och mineringar längst med fronten.[6] I samma artikel gör Överstelöjtnant Paasikivi tre viktiga observationer – Ukraina har inte möjligheten att överraska på samma sätt som man gjorde under offensiven kring Charkivregionen; det tog nästan två månader att återta Chersonregionen trots att rysk trupp inte var nergrävd; och även om den ukrainska offensiven går långsammare än vad man hoppats på så går den inte nödvändigtvis sämre.[7]
Artiklarna sätter fingret på varför offensiven genomförs på det sätt som Ukraina har valt, vilket förklarar varför offensiven tar längre tid än vad många hade trott eller hoppats på.
Ryssland har en viss fördel i luftrummet där de kunnat nyttja attackhelikoptrar, i synnerhet Ka-52, för att slå mot ukrainsk trupp som framrycker mot ryska linjer. Samtidigt har Ryssland, enligt ukrainska källor, förlorat över 300 helikoptrar sedan den fullskaliga invasionen. Det är fem gånger fler än under krigen i Tjetjenien.[8] Oryx, som dokumenterar förluster i kriget, kunde den 12 juli bekräfta att Ryssland förlorat 99 helikoptrar.[9]
Samtidigt saknar Ukraina luftvärn för att täcka hela fronten och Ukrainas flygvapen saknar moderna attackflyg. Ukraina kan inte skapa luftherravälde för att slå på djupet likt västerländsk doktrin.
Trots dessa brister kunde Storbritanniens försvarsminister Ben Wallace berätta att Ukraina befriat mer än 300 kvadratkilometer i slutet av juni, mer territorium än vad Ryssland lyckades med att ockupera under hela sin vinteroffensiv.[10] Ukraina lyckades tränga igenom nästan sju kilometer ryska linjer och befria 113 kvadratkilometer på två veckor i mitten av juni.[11] Ukrainas biträdande försvarsminister Hanna Maliar kunde konstatera att den ukrainska militären ”rör på sig som den borde. Och det största slaget har ännu inte levererats.”[12]
Operation Desert Storm – Vad luftherravälde innebär i praktiken
Det är värt här att jämföra Ukrainas offensiv med en annan större operation som skulle slå igenom väl förberedda försvarslinjer – Operation Desert Storm.
Den inledande luftoperationen som ägde rum mellan den 17 januari och den 24 februari 1991 är ett bra exempel på hur västerländsk doktrin vill nyttja luftstridskrafterna och skapa handlingsfrihet för markförbanden. Redan under natten den 17 januari lyckades amerikanska attackhelikoptrar slå ut irakiska radarstationer och luftvärn vilket resulterade i en tre och en halv mil lång korridor där amerikanska flyg kunde flyga in och anfalla irakiska positioner och logistik på djupet.[13]
Luftoperationen hade fyra övergripande syften – att skapa luftherravälde över operationsområdet, att isolera irakiska markstyrkor i Kuwait, att degradera den irakiska armén och att stödja den kommande markoperationen.[14]
Genom att tidigt skapa luftherravälde lyckades den amerikanskledda koalitionen nöta ner den irakiska armén utan att ha påbörjat sin markoperation. På 38 dagar lyckades luftoperationen reducera 42 irakiska divisioner med en tredjedel och hälften av de irakiska trupperna beräknas ha deserterat under perioden. När markoperationen väl påbörjades beräknades den ta två veckor. Den tog fyra dagar och koalitionen led kunde räkna in endast 78 stupade.[15]
Tack vare koalitionens luftherravälde kunde markoperationen snabbt ta terräng mot en försvagad och isolerad motståndare vars logistik och kommunikationer degraderats eller förstörts.
Ukraina saknar luftherravälde, och kommer förmodligen inte heller att få det, även om leveranser av västerländska F-16 är på väg. Trots stora mängder ryskt luftvärn lyckas Ukraina göra ”nålstick”, skapa lokal överlägsenhet begränsat i tid och rum för specifika operationer.[16]
Trots att avsaknaden av luftherravälde är det dock troligt att Ukraina vill uppnå liknande mål som tre av de fyra mål som koalitionens luftoperation hade under Desert Storm innan huvuddelen av den ukrainska styrkan för motoffensiven sätts in – att isolera ryska markstyrkor i Ukraina och degradera den ryska armén samt att stödja den kommande markoperationen. RAND beskriver hur de irakiska markstyrkorna var i stort sett utarmade när markoperation påbörjades. I hela KTO (Kuwaiti Theatre of Operations) hade irakiskt artilleri och pansar reducerats med en tredjedel. I vissa områden hade de reducerats med två tredjedelar.[17] Två veckor innan markoperation påbörjades fokuserades luftstridskrafterna till att bekämpa irakiskt artilleri och fortifikationer. Resultatet var att koalitionen ”relativt enkelt” kunde ta sig igenom de irakiska försvarslinjerna och irakisk artillerield var sporadisk.[18] Koalitionens luftstridskrafter stod för hälften av de irakiska förlusterna på marken[19] och enligt RAND var den kanske viktigaste faktorn i hela luftoperationen att man tidigt lyckades skapa luftherravälde.[20]
Den ukrainska taktiken
I mitten av juni publicerade RUSI en artikel som beskrev vad den ukrainska motoffensiven lyckats med och vad Ukraina kommer behöva göra för att nå ytterligare framgång. Ukraina har brutit igenom de första ryska positionerna men har ännu inte penetrerat tillräckligt djupt in på ockuperad mark för att nå den tredje, och huvudsakliga, försvarslinjen. Den linjen, idag ca femton km från fronten, består bland annat av ”skyttegravar, betongförstärkta positioner, stridsvagnshinder, kablar för att koordinera artillerianfall, och ännu fler minor. Bakom dessa finns reservpositioner tillhörande den tredje försvarslinjen.”[21]
Ukraina, skriver RUSI, försöker åstadkomma tre saker. För det första, att bekämpa rysk logisk, ledningsplatser, spanings- och artillerisystem. För det andra, att tvinga Ryssland att nyttja sina reserver, för att kunna identifiera svaga punkter i de ryska linjerna. För det tredje, att inledningsvis anfalla på så stor bredd som möjligt för att öka flexibiliteten där huvudstyrkan ska sättas in, samt få de ryska trupperna att sprida ut sig och tillse att de inte kan försvara på djupet.[22]
Lawrence Freedman målar upp liknande principer i ett inlägg om hur Ukrainas offensiv nu genomförs. Freedman citerar Storbritanniens försvarschef, Sir Tony Radakin, som beskriver Ukrainas tillvägagångssätt som bestående av tre faser – ”svält ut, sträck ut, slå till” (starve, stretch, strike).[23] Den första fasen, svält ut, består av regelbundna anfall mot rysk logistik och ledning. Fas två, sträck ut, syftar till att använda hela fronten, över tusen kilometer lång, till att tvinga den ryska armén att använda sina reserver. Den tredje fasen, ”slå till”, har enligt Freedman ännu inte aktualiserats. Det är i den fasen som åtta av de tolv nya brigaderna kan komma att användas.[24]
Den här analysen överensstämmer med det som Oleksiy Danilov, sekreterare för det ukrainska nationella säkerhetsrådet, beskrev på Twitter den fjärde juli som den ukrainska arméns huvuduppgift: ”maximal förstörelse av arbetskraft, utrustning, bränsledepåer, bepansrade personalbärare, kommandoposter, artilleri och luftförsvarsstyrkor i den ryska armén. De sista dagarna är särskilt givande. Nu är ett förstörelsekrig lika med ett kilometerskrig. Mer förstört – mer släppt. Ju effektivare den första, desto mer den andra. Vi agerar lugnt, mätt, steg för steg.”[25]
Samma dag, den fjärde juli, gjorde Institute for the Study of War (ISW) bedömningen att den ukrainska militären verkar fokuserade på att skapa ”asymmetrisk utnötning” där armén hålls tillbaka. Detta innebär att mindre ockuperad mark återtas men det nöter ner ryskt manskap och materiel. ISW bedömning är i linje med den som RUSI och Freedman argumenterar för, och deras analys den fjärde juli är att den ukrainska armén slåss på minst fyra olika sektorer av fronten. Samtidigt (och igen i linje med Freedmans analys) konstaterar ISW att tempot i den ukrainska motoffensiven är på inget sätt ett tecken på att Ukraina inte kan återta stora områden.[26]
Fem dagar senare, den nionde juli, kunde ISW med hänvisning till Wall Street Journal beskriva hur ukrainska armén accepterar lägre framryckningshastighet i syfte att kunna degradera de ryska styrkorna. Ukraina fokuserar på att driva bort rysk trupp från förberedda försvarsställningar och minfält – varav vissa är 24 km djupa. Ett av de angivna skälen till den använda taktiken är Ukrainas brist på luftherravälde. ISW gjorde bedömningen att Ukrainas motoffensiv ”reflekterar ett medvetet försök att bibehålla ukrainska styrkor och nöta ner ryska styrkor och materiel på bekostnad av territoriella vinster.[27]
Ultima ratio Ucraina
Men utan luftherravälde, och med begränsad förmåga till lokal överlägsenhet, hur ska Ukraina praktiskt genomföra ovan nämnda taktik?
Den ukrainska Försvarsmakten har använt i huvudsak två medel – kryssningsrobotar och artilleri. I mitten av maj kunde den brittiske försvarsministern Ben Wallace bekräfta att kryssningsroboten ”Storm Shadow” använts av landet. Roboten, med en räckvidd på över 25 mil, är det vapen med längst räckvidd i Ukrainas arsenal.[28] Roboten anses nu vara ”kritisk” för ukrainska framgångar under motoffensiven.
Försvarsanalytikern Michael Clarke, tidigare RUSI, berättade för Business Insider att Storm Shadow var en ”ny dimension av luftstrid… om de kan se målet kan de förgöra det”.[29] Ukraina tros ha använt roboten för att slå mot bland annat en strategisk bro som länkar Kherson med Krim och en fabrik i ockuperade Luhansk.[30]
Det är inte känt hur många Storm Shadow som levererats av Storbritannien till Ukraina, men under NATO-toppmötet i Vilnius lovade Frankrikes President Macron att skicka uppemot femtio robotar av den franska motsvarigheten till Ukraina.[31]
Detta får anses vara ett substantiellt bidrag men kan jämföras med koalitionen som under Desert Storm regelbundet flög över tusen attackflygningar per dag.[32] Detta är värt att påpeka därför att det var koalitionens luftherravälde som skapade förutsättningarna för markoperationen att lyckas i det tempo som den uppnådde.
För att maximera nyttan av de robotar som levererats innan motoffensiven verkligen påbörjas kommer Ukraina att behöva prioritera. Michael Clarke beskriver hur Ukraina troligtvis kommer att slå mot ledningsplatser, ammunitionsupplag, logistikbaser, och strategiska platser som broar och samlingsplatser för ryska soldater.[33]
Som av en slump kunde både ukrainska och ryska källor den 11 juli bekräfta att den ryska generallöjtnanten Oleg Tskov dog i en attack i ockuperade Berdjansk i södra Ukraina.[34]
”Storm Shadow kom på besök” kommenterade Yurii Mysyagin, ukrainsk parlamentsledamot.[35]
Ukraina har även rönt framgång med sitt konventionella artilleri. För ett år sedan kunde ställföreträdande chefen för Ukrainas militära underrättelsetjänst, Vadym Skibitsky, konstatera att ”detta är ett artillerikrig nu… Ukraina har en artilleripjäs för tio till femton ryska.”[36]
Den elfte juli i år, nästan på dagen tretton månader efter Skibitsky uttalande, verkar Ukraina vara på god väg att vinna artilleriduellen med Ryssland. I Zaporizjzja och Donetsk Oblast är den bekräftade ration av bekämpade artilleripjäser 4:1 till Ukrainas fördel.[37]
Leveranser av västerländska artillerisystem, inklusive Archer, samt moderna artillerilokaliseringsradar har gjort skillnad. HIMARS, med en räckvidd på upp till 80 km, har skapat oreda i de ryska bakre områdena. Bevis för detta finns även att finna hos den ryska sidan. Den trettonde juli kunde CNN rapportera att den ryska generalen Ivan Popov, tills nyligen befälhavare över den ryska 58. Armén som slåss i Zaporizjzja, fick sparken efter att ha anklagat den ryska militära ledningen för att ha förrått sina trupper.[38]
Specifikt klagade Popov över bristen på artilleri, förmågan till artilleribekämpning, spaning och enorma förluster som han tillskriver ukrainskt artilleri.[39] Det var i ett av dessa anfall som den ryska generalen Oleg Tskov, vice befälhavare vid Rysslands södra militärkommando i Ukraina, dog.[40] Det verkar dock råda viss oklarhet om han dog efter ett artilleri- eller robotanfall.
Enligt ukrainska försvarsdepartementet hade Ukraina den 8 juli slagit ut 4346 olika ryska artilleripjäser. Den 30 mars var siffran 2671. Med andra ord har, enligt Ukraina, närmare fyrtio procent av de ryska artilleriförlusterna skett under en period av nittio dagar.[41] Detta är en bekräftelse på att den taktik som RUSI, Freedman och ISW diskuterade är på god väg att genomföras.
Offensiven fortsätter
Det Ukraina behöver från väst är nu i huvudsak två saker. Tålamod och fortsatt stöd. Trots blandade reaktioner från Nato toppmötet i Vilnius[42] lovade President Biden att stödja Ukraina så lång tid som behövdes. En Reuters-Ipsos undersökning i USA visade att 81 procent av demokrater och femtiosex procent av republikaner stödjer fortsatta vapenleveranser till Ukraina.[43]
G7-länderna, i en gemensam kommuniké som släpptes den 12 juli, bekräftade sitt ”orubbliga engagemang för att uppnå det strategiska målet av ett fritt, självständigt demokratiskt och suveränt Ukraina.”[44] Samtliga länder förbinder sig att arbeta med Ukraina med bland annat säkerhetspaket där luftförsvar, artilleri och långräckviddig bekämpning, bepansrade fordon och andra nyckelfunktioner prioriteras.[45]
Den trettonde juli kunde en ukrainsk general bekräfta för CNN att Ukraina tagit emot leveranser av amerikansk klusterammunition.[46] Leveranser av DPICM (dual-purpose improved conventional munition) är enligt RUSI ”nödvändig, laglig och moraliskt försvarbart”.[47] Ammunitionen är inte bara utmärkt mot statiska mål och försvarslinjer utan gör även att ukrainskt artilleri kan använda mindre ammunition med större effekt.
Två dagar efter nyheten om DPICM kunde Forbes rapportera att USA förhandlar med Taiwan om att köpa tillbaka ett dussintal HAWK-batterier, inklusive uppemot hundra lavetter, som ska doneras till Ukraina.[48] Förhoppningsvis kan dessa system kopplas ihop med de NASAMS som redan donerats.
Ukraina genomför nu det första delarna av vad som kommer att vara en lång, komplex och svår operation för att återerövra ukrainskt territorium. Ryssland har haft flera månader på sig att gräva ner sig och förbereda sina försvarsställningar.
Den ukrainska taktiken, att fokusera på materiel framför terräng, kan på ytan vara till synes frustrerande. Det går sakta men det är metodiskt, och rysk materiel och manskap bekämpas systematiskt.
Offensiven i Kherson tog två månader (29 augusti till 11 november). Ukraina anfaller nu över i stort sett öppen terräng i södra delarna av landet. Det är, skriver Max Boot i Washington Post, tveksamt om västerländsk militär kunde göra bättre ifrån sig utan luftherravälde.[49]
Tidpunkten för när Ukraina sätter in sitt huvudanfall är avgörande. Men det kan inte vara beroende av västerländska tidskrav utan måste vara baserat på situationen vid fronten. Framgång uppnås om ett genombrott sker och tillräckligt med ukrainska brigader kan slå genom de ryska linjerna på djupet. För Ukrainas internationella partners, skriver Jack Watling i RUSI, kommer sommaren vara ”djupt obekväm. Förlusterna kommer öka och framgångar kommer ta tid.”[50]
Det bästa väst nu kan göra för att stödja Ukraina är, för att parafrasera en berömd brittisk slogan från andra världskriget: Keep calm, carry on och fortsätt stödja Ukraina.
