Russia’s behaviour today is returning to what was normal in its Soviet past, and further back into Tsarist times.
– Keir Giles, förord i första utgåvan av “Russia’s war on Everybody” (2022)
Since the first edition of this book was published in late 2022, nearly everything it tries to explain has been proved correct, or got worse, or both.
– Keir Giles, förord till pocketutgåvan av ” Russia’s War on Everybody” (2024)
Den nionde februari i år höll den amerikanske polemikern Tucker Carlsson en intervju med Rysslands president Vladimir Putin. Där Nato-motståndaren Carlsson kanske hade hoppats på att Putin skulle beskriva hur invasionen av Ukraina berodde på ett aggressivt Nato, fick han istället en historielektion. Utan att egentligen besvara frågan om Nato, pratade Putin i trettio minuter om Ryssland och Ukrainas historia. Hans centrala budskap var enkelt – Ukraina ”saknar existensberättigande, och den ryske presidenten är helt rättfärdigad i att utöva ett anfallskrig för att återta historiskt ryska områden.”[1]
Det är avslöjande, skriver Peter Dickinson i The Atlantic Council, att Putin valde att yttra sina historiska klagomål inför en polemiker som i flera år har fört en generellt pro-rysk linje i media. Det var, kommenterade Carlsson efteråt, en ”uppriktigt uttryckt åsikt av vad han (Putin) tänker.”[2]
Putins harang var ”komplett nonsens” som uttryckte ”ryska imperialistiska myter” och samtidigt ”bekvämt nog utelämnade Ukrainas sekel av dokumenterad historia”. Han beskrev Ukraina som en ”illegitim och artificiell” stat, och kallade idén om en ukrainsk nation för en anti-rysk konspirationsteori.[3]
Hur befängda Putins idéer må te sig till oss i väst, framstår den ofrånkomliga tanken att detta faktiskt är vad han tror på.
Två dagar innan den fullskaliga invasionen, den 22 februari 2022, signalerade Putin att han inte kunde tolerera ett självständigt Ukraina. Han kallade Ukraina för en ”obestridlig del av vår historia, kultur, och spirituella sfär.”[4] Liknande beskrivningar återfanns i den uppsats Putin publicerade sommaren 2021, där Ukraina beskrivs vara ”helt en produkt av den sovjetiska eran”. När Sovjetunionen kollapsade blev således Ryssland ”rånade”.[5]
I juni 2022 jämförde han sig själv med Peter den förste och hävdade att ”det är vår lott att återta (vad som tillhör Ryssland), och stärka (landet). Och om vi fortsätter från det faktum att dessa grundläggande värderingar utgör grunden för vår existens, så kommer vi utan tvekan lyckas med de uppgifter vi har framför oss.”[6]
I intervjun med Carlsson i februari 2024 beskrev Putin Ukrainas existens som en ”geopolitisk och historisk anomali.” Putins mål, skriver Edward Lucas, är att förinta Ukraina som en politisk, kulturell och lingvistisk entitet.[7]
Den ryska historiebeskrivningen som Putin framhäver, är enligt Ronald Suny, professor vid University of Michigan, en ”etablerad mytologi, uppdiktad vid vissa tillfällen i historien av Moskovitiska tsarer… Mytologin kristalliserades i Moskva för att rättfärdiga deras imperialistiska grepp om Ukraina.”[8]
Julian Waller, analytiker vid Center for Naval Analyses och professorsadjunkt vid George Washington University, menar på att Putins historieskrivning är den avgörande, motiverande, faktorn för invasionen. Putins huvudsakliga motivation ter sig vara ”historiska avväganden.”[9] Noah Rothman i National Review kallar Putins idéer för ”bolsjevikisk historierevisionism”. I samma intervju påstod Putin att Polen samarbetade med Hitler, försvarade den sovjetiska utrikesministern Molotov, och att ockupationen av östra Polen och baltstaterna var inget annat än att Ryssland återtog deras ”historiska territorium”.[10]
Med Putins logik, menar Timothy Snyder, skulle världsledare kunna hävda territorium baserat på deras tolkning av historien. Det skulle ”omintetgöra hela den internationella ordningen, då den är baserad på juridiska gränser mellan suveräna stater.”[11] Samma logik leder till folkmord, då de som inte håller med Putin i hans världsåskådning utgör ett hot mot hans historiska narrativ. När Ukraina slår tillbaka, innebär det bara att fler ukrainare måste dödas. Ryssland har ”förstört tusentals” ukrainska skolor, och områden där ryska trupper ockuperar bränns ukrainska böcker.[12]
Den ryska imperialismens logik återfinns idag med all tydlighet i Ukraina. Fem miljoner ukrainare lever idag under rysk ockupation. Fem miljoner.[13] Det kan inte få finnas någon moralisk tvetydighet avseende vad som pågår i Ukraina idag.
Och det är inte bara Putin.
I en Levada Center opinionsundersökning från november 2023 svarade sjuttiofem procent av de tillfrågade att de stödde kriget. I en undersökning från den sjätte februari i år svarade sjuttiosju procent av respondenterna att de stödde invasionen av Ukraina. Endast sexton procent svarade att de var emot kriget, och tjugotvå procent att det var ett misstag att Ryssland påbörjade invasionen.[14]
Tidigare har jag i tre artiklar berört det ryska systemet som helhet.[15] Det är värt att påminna sig om vad det innebär för Ryssland, Ukraina, och Europa.
Orlando Figes, Historiker vid University of London, argumenterade i sin bok ”Revolutionary Russia, 1891 – 1991 (publicerad 2014), att för förståelsen av hur Sovjetunionen kollapsade så pass fort, så måste man undersöka ”inte de strukturella problemen i Sovjetunionen, utan på hur regimen upplöstes från toppen.”[16] Kollapsen av Sovjetunionen var enligt Figes inte en ”komplett revolution” då trots att samhället hade aktiverats och politiserats, så var det ”inte genom dess ansträngningar som den sovjetiska regimen fälldes; och om historien har visat någonting så är det den kroniska svagheten i demokratin i Ryssland – oförmögenheten hos folket att skapa real förändring.”[17]
Efter den sovjetiska kollapsen byttes inte den politiska eliten i Ryssland ut, och på 90-talet utgjordes affärseliten av forna sovjetiska partitjänstemän. Det skapades aldrig några lustrationslagar som i stora delar av de forna Warszawapakten [18] KGB blev FSB utan några ”substantiella personalförändringar”, och när en lustrationslag föreslogs av politikern och människorättskämpen Galina Starovoytova i december 1992 röstades den ner i duman. Hon mördades 1998, enligt vissa uppgifter, av FSB.[19]
Enligt Figes hade Yeltsin en öppning för att bygga nya institutioner och civilsamhället i Ryssland, men tog den inte. KGB var en för stark institution och kunde inte tvingas öppna upp sina arkiv. Den konstitutionella domstolen var för ny för att spela en effektiv roll, och organisationer som Memorial var för svaga. Utöver det såg många ryssar kollapsen av Sovjetunionen som ett ”hemskt nederlag”[20] och ”en förödmjukelse”[21].
I en opinionsundersökning genomförd 2007 i Sankt Petersburg, Kazan och Uljanovsk svarade sjuttioen procent av de svarande att Felix Dzerzjinskij, grundaren av Tjekan (föregångaren till KGB), hade ”skyddat den allmänna ordningen och civilsamhället”. I samma undersökning svarade två tredjedelar av respondenterna att Stalin hade varit positiv för landet.[22]
Dagens ryska system är inget nytt som Putin har skapat från grunden. Den repression som idag finns i Ryssland har en lång historia.
Richard Pipes kunde i sin bok ”Russia under the Old Regime”, publicerad 1974, i detalj beskriva likheterna mellan det gamla Tsarväldets säkerhetsapparat och den som fanns under Sovjettiden. Pipes visar med all tydlighet att sedan 1845 har den ryska brottsbalken inkluderat politiska brott som definierats så oprecist att medborgare kunnat bli fängslade för att ha haft intentionen att ”försvaga”, ”underminera”, ”skapa tvivel” eller ”respektlöshet” mot överheten.[23] Genom att jämföra brottsbalken från 1845, 1927, och 1960, blir den röda tråden tydlig. Inte undra på att Pipes kan argumentera för att ”Kapitel Tre och Fyra i den ryska brottsbalken från 1845 är för totalitarism vad Magna Carta är för frihet.”[24] Redan på 1880-talet fanns det, enligt Pipes, ”alla grundvalar av en polisstat” närvarande i Tsarväldet.[25] Samtidigt var det bara en ”föregångare, en grov prototyp” av en totalitär polisstat[26], som bolsjevikerna började bygga upp omedelbart efter maktövertagandet.[27]
Med andra ord har den ryska statssanktionerade repressionen av ”politiska” brott en lång historia. Att Oleg Orlov, en av ledarfigurerna i Memorial, dömdes i slutet av februari till två och ett halvt år i fängelse för att ha uttalat sig kritiskt om kriget i Ukraina får anses tragiskt, men inte förvånande. Aftonbladet kunde rapportera att han anklagades för att ha visat en ”fientlighet mot traditionellt ryska religiösa, moraliska och patriotiska värderingar”.[28]
Den mest profilerade oppositionspolitikern i Ryssland det senaste decenniet, Aleksej Navalnyj satt redan i ryskt fängelse när han i augusti 2023 dömdes till ytterligare nitton år i fängelse för att bland annat ”hetsat till extremistisk verksamhet” och ” rehabilitera den nazistiska ideologin”.[29]
Den sextonde februari i år uppgav den ryska kriminalvården att han dött. Hans mamma uppgav att när hon hade träffat honom fyra dagar tidigare var han ”frisk och glad.”[30] Det ter sig sannolikt att han blev, på ett eller annat sätt, mördad av den ryska regimen. Vid hans begravning som ägde rum i Moskva, en stad med cirka tretton miljoner invånare, deltog ett par tusen vid hans begravning.[31]
Jag belyser detta för att, som jag i tidigare artiklar argumenterat, så spelar enskilda ryska dissidenter en relativt liten roll politiskt. När systemet fann Navalnyj ett tillräckligt stort hot fängslades och (sannolikt) mördades han. Sovjetunionen kollapsade då den sovjetiska eliten, däribland Gorbatjov, Yeltsin, och Kravtjuk, bestämt sig för att reformera eller lämna systemet, inte på grund av demonstrationer i Moskva eller landsförvisade dissidenter i Europa.
Men varför spelar detta roll?
Därför att det visar på att vi bör lita på vad Putin och andra i den ryska styrande klicken säger. När Dmitrij Medvedev i slutet av februari säger att Odessa bör ”komma hem” till Ryssland, och att ryska trupper inte bör stanna tills de tagit Kyiv[32], då bör vi lita på att han säger.
Tar vi den ryska politiska eliten seriöst, vid deras ord, blir det än mer tydligt att Ukraina måste inte bara undvika att förlora, de måste segra. För detta krävs det att samtlig ockuperad ukrainsk mark återtas, inklusive Krim. Endast genom ett nederlag i Ukraina har Ryssland en chans att reformeras och den regelbaserade internationella ordningen upprätthållas.
Realisationen att Ukraina måste segra verkar sakta att sjunka in i Europa. Den första februari i år kunde Charles Michael, Europarådets ordförande, meddela att EU kommit överens om ett stödpaket till Ukraina värd €50 miljarder.[33] Den 27 februari bekräftade EU parlamentet detta genom att godkänna en revidering av EU:s fleråriga finanseringsram.[34]
Samtidigt uppgav Rheinmetall i början av februari att man under 2024 avser skicka tiotusentals artillerigranater, dussintals stridsfordon, 25 Leopard 1A5 stridsvagnar och ett antal luftvärnssystem till Ukraina.[35] Ett separat tjeckiskt-lett initiativ har lett till att den första leveransen av upp till 800 000 artillerigranater (500 000 155 mm, och 300 000 122 mm) kan skickas till Ukraina innan mars månad är över.[36]
Trots att den amerikanska kongressen inte ännu godkänt det stödpaket till Ukraina som President Biden och senaten godkänt, så verkar det röra på sig även där. CNN kunde den 3 mars rapportera att en omröstning skulle kunna ske i kongressen efter mitten av mars. Om det var en fri votering bland medlemmarna är det sannolikt att stödet skulle bli godkänt.[37] Även om det europeiska stödet för Ukraina växer, är det amerikanska stödet fortfarande avgörande för att Ukraina ska ha en möjlighet att utmana Ryssland i närtid.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg vad Ukraina har åstadkommit. Även om den ukrainska armén nu har lämnat områdena kring Avdijivka så var februari 2024 den blodigaste månaden sedan den fullskaliga invasionen för Ryssland. Brittiska försvarsdepartementet kunde rapportera att de genomsnittliga ryska förlusterna per dag under februari uppgick till 983 man.[38] Sedan den fullskaliga invasionen har Ryssland förlorat uppskattningsvis 8800 stridsfordon av olika typer. Bara det senaste året är siffran närmare 3000.[39]
I slutet av februari rapporterade Ukraina att man skjutit ner tretton ryska plan under månaden, varav 10 su-34, två su-35, och en A-50. Ytterligare en su-34 sköts ner den andra mars.[40] Det ryska A-50 radarspaningsplanet var det andra som sköts ner på två månader, och det är därför troligt att resterande A-50 har flygförbud vilket lär ha bidragit till de övriga ryska luftstridskrafternas förluster.[41]
Till sjöss har Ukraina lyckats sänka eller skada en tredjedel av den ryska svartahavsflottan. Detta har gjort att Ryssland har tvingats sluta med en marin närvaro i nordvästra Svarta havet, och tvingats ombasera flottan bort från Krim till ryska baser längre österut. Den tilltänkta ryska blockaden av ukrainsk jordbruksexport har misslyckats, och enligt det ukrainska finansdepartementet var januari 2024 den månad då man lyckades exportera mest sedan invasionen påbörjades.[42]
Kyrylo Budanov, chef för den ukrainska arméns underrättelsetjänsten, har sagt att det finns flera saker som talar för Ukraina – ” den ryska armén blev rejält sargad under invasionens första år, ryssarna använder mer ammunition än de kan tillverka, och många av de ryska stridsvagnarna som satts in på sistone är gamla.” Genom att nöta ner den ryska armén under 2024 kan därefter en ny motoffensiv slå tillbaka Ryssland under 2025.[43]
Ben Hodges, tidigare general och chef för den amerikanska armén i Europa, anmärkte att ”efter tio år av krig kontrollerar Ryssland, trots varje tänkbar fördel, endast 18,5 % av Ukraina. Deras flotta och flygvapen misslyckas med alla uppgifter och den ryska armén har lidit över 500.000 man i förluster. Tänk om USA och Tyskland gjorde det till en prioritet för Ukraina att vinna!”[44]
Ryssland, summerar i en nyligen släppt rapport från Center for European Policy Analysis (CEPA), att man är i krig med väst.[45]
Ukraina är den nuvarande fronten. Om inte Ukraina segrar, så kommer Ryssland fortsätta sin inslagna väg. Vi bör lita på vad Putin och hans elit säger. Att inte ta dem seriöst kan komma att stå oss alla dyrt.
