Russia, whiter art thou speeding? … She gives no answer. The jingle bells pour forth their wonderful pearl, the air, torn to shreds, thunders and runs in the wind.
Nikolaj Gogol, Döda Själar [1]
Vad innebar Sovjetunionens kollaps för Ryssland?
Denna väsentliga fråga är central när vi ska försöka förstå dagens Ryssland och svaret kan hjälpa oss förstå hur Rysslands president kunde välja att invadera ett land han själv beskrev bara dagar innan invasionen som ”en obestridlig del av vår egen historia, kultur och spirituella sfär”.[2]
Den ryska invasionen handlar i grund och botten ”väldigt mycket om det förflutna”.[3] Ukrainas långa kamp för sin självständighet och identitet förnekas helt av Putin, som i sin historielösa världsåskådning ser Ukraina som ”fundamentalt ryskt”.[4]
Men efter mer än 70 dagar av strider fortsätter Ukraina att erbjuda hårt motstånd. Den ukrainska militären har varit så framgångsrika i sitt försvar av sitt land att ryska bataljonsstridsgrupper (BTG) numera anses av Institute for the Study of War (ISW) vara så degraderade att antalet BTG i Ukraina inte är ett mått på rysk militär förmåga.[5]
För att förstå varför Rysslands invasion av Ukraina i stort har misslyckats, och Putins bedömning av landet varit så fel, finns det ledtrådar att finna i de tumultartade åren då Sovjetunionen föll samman och Ukraina blev självständigt.
Sovjets sista andetag
Varför Sovjetunionen föll är naturligtvis en komplex och mångfacetterad fråga utan enkla svar. Men det finns observerbara storheter och i synnerhet mönster som borde fått den ryska ledningen att dra öronen åt sig inför invasionen av Ukraina. Ukrainas självständighet från Sovjetunionen kan på många sätt exemplifiera varför unionen i stort imploderade.
Sovjetunionen, skriver Archie Brown i sin bok ”The Rise and Fall of Communism”, hade redan innan det sena 80-talet problem med nationalism i olika delar av unionen. Nationalism var ett ideologiskt hot mot Marxism-leninismen och destabiliserade den multinationella staten.[6] Genom liberalisering och den delvisa demokratiseringen av det sovjetiska systemet kunde baltstaterna år 1989 drömma om självständighet. År 1991 var idéen oundviklig, om inte Gorbatjov vridit tillbaka reformer och ökat repressalierna, något han inte var beredd att göra.[7] När länder som ingick i Sovjetunionen (baltstaterna, Ukraina) såg att Gorbatjov inte skickade in armén för att kväsa de olika östeuropeiska ländernas kamp för självständighet, radikaliserades de ytterligare.
Samtidigt så höll det kommunistiska partiet sent 1989 på att ”tappa kontrollen, den militära ledningen var alienerad, och de väpnade styrkorna hade börjat visa tecken på att disintegrera”.[8] När kombinationen av ”ideologisk élan och rädslan för fysiska repressalier eroderades” under Gorbatjov, blev det omöjligt att hålla ihop imperiet.[9]
Samma år (1989), beskriver Serhii Plokhy som en vändpunkt i Ukrainas politiska historia.[10] I Ukraina skapades Rukh (rörelse), som influerat av Polen, gick från att inledningsvis stödja Perestroika till att kämpa för ukrainsk självständighet.[11]
1990 förklarade det ukrainska parlamentet att Ukraina var en suverän stat, även om det inte innebar självständighet utanför Sovjetunionen. I oktober 1990 lyckades demonstranter tvinga den dåvarande kommunistiska ledningen att retirera, och dåvarande premiärministern tvingades avgå. Det hela blev känt som den första Maidan, den andra skede 2004, den tredje 2013 – 2014.[12]
Kuppen mot Gorbatjov i augusti 1991 fick många i det ukrainska parlamentet att stödja idén om självständighet, och endast sex dagar efter kuppen (och tre dagar efter att det blivit tydligt att den misslyckats), röstade det ukrainska parlamentet för självständighet med 346 röster för, fem röstade blankt och två emot.[13]
Självständighetsförklaringen var, enligt deklarationen, en ”fortsättning av den tusenåriga traditionen av statsbyggande i Ukraina”.[14] Det var den fjärde gången som Ukraina förklarade sig självständigt,[15] och vid folkomröstningen den första december 1991 röstade över 90 % av de 84 % som var röstberättigade för självständighet. Ukraina blev självständigt, och den 25 december 1991 avgick Gorbatjov, hans avgångstal sändes live på tv. Sovjetunionen upplöstes.[16]
De inkompatibla narrativen
Det moderna Ukraina, påstod Putin i hans tal till nationen den 21 februari, var ”helt skapat av Ryssland”, och de skiljelinjer som existerar länderna emellan är helt västs fel.[17]
Enligt Anna Reid är kärnan av Rysslands problem med Ukraina hur ländernas historia väver samman med varandra, och var den avviker. Nästan tusen år av historia, med början på Kievrus och grundandet av Kiev, har skapat separata narrativ. När Ryssland annekterade Kiev 1686 byttes polskt styre mot ryskt. Enligt ukrainsk historieskrivning byttes en extern härskare ut mot en annan, enligt rysk dito började man att ”samla in den ryska världen”.[18]
Under slutet av kalla kriget var Ukraina ”extra förtryckt, och extra priviligierad, man var den största gruppen av politiska fångar men samtidigt Rysslands underordnade partner”.[19]
Reid spekulerar i att denna relation, i vilken Putin själv växte upp i, har varit en del av hans världsåskådning och kan ha lett han till att tro att Ukraina skulle åter igen acceptera en sådan roll om det inte vore för västerländsk inblandning i landet.
Liknande tankar som Reid går att finna hos Georgiy Kasianov som menar att den ryska invasionen är till stor del baserad på historisk fiktion, där invasionen är en kamp ”mellan två inkompatibla historiska narrativ”.[20] Det kan inte bli mycket tydligare än ett exempel han återger – 2003 publicerade den dåvarande ukrainska presidenten, Leonid Kuchma, en bok som helt enkelt hette ”Ukraina är inte Ryssland”. Publicerad på ryska, tryckt i Moskva och riktad till en rysk publik, betonade Kuchma hur länderna hade ”separata historiska erfarenheter, identiteter, språk, och kulturer”.[21]
Historien upprepar sig
De olika narrativen har länge varit en del av både den ryska och den ukrainska sfären. Den första ukrainska presidenten efter självständigheten, Leonid Kravchuck, kunde inte varit mer tydlig när han i mars 1992 enbart skrev under fyra av arton avtal inom ramen för CIS och deklarerade ”Jag vill att historien noterar att Kravchuck var en av dem som gjorde mycket för att bryta upp imperiet, att Ukraina spelade en enorm roll i det”.[22]
Som kontrast hade den amerikanske ambassadören till Moskva rapporterat 1991, innan Sovjetunionen kollapsade, att ”den mest revolutionära händelsen under 1991 för Ryssland är kanske inte att kommunismen kollapsar utan förlusten av något som ryssar av alla politiska åskådningar anser vara en del av deras egen samhällskropp och i deras hjärtan: Ukraina”.[23] Gorbatjov berättade för den dåvarande amerikanske presidenten George Bush att Ukraina kom att existera ”endast för att lokala bolsjeviker hade vid ett tillfälle satt gränserna för att befästa sin egna makt. De hade ”lagt till Kharkiv och Donbas” och Chrusjtjov hade senare ”gett Krim till Ukraina som en broderlig gest”.[24] Liknande kommentarer hörs idag från Putin.
Konsekvenser och trender
Profetiskt eller uppenbart kunde Walter Laqueur 1992 konstatera att kollapsen av Sovjetunionen var den centrala händelse som skulle komma att forma rysk nationalism och rysk politik ”så långt fram som man kan se”.[25] Den ryska chocken över förlusten av imperiet beskriver Laqueur som mer allvarlig än den Tyskland led av efter Versaillesfreden, eller Frankrike efter att man tappat kolonierna i Nordafrika. Laqueur trodde inte att fascism skulle uppstå i Ryssland, men skrev att ”ett auktoritärt system baserat på nationalistisk populism verkar troligt”.[26]
Samtidigt såg Ukraina Ryssland genom dess århundraden långa dominans av landet, och vände sig snabbt västerut. Ukraina, skrev Karatnycky 1992, söker medlemskap i det demokratiska Europa, och vill bli medlem i den europeiska gemenskapen.[27] Att så inte är fallet än idag, trettio år senare, är en tragedi. Där Ryssland har fallit ner i gamla mönster och autokrati[28] har Ukraina haft en imperfekt, men dock livlig demokrati. Idag är en klar majoritet av ukrainare för både Nato- och EU-medlemskap.[29]
När John Mearsheimer år 1993 skrev att Ukraina borde behålla de kärnvapen de ärvt efter Sovjetunionens fall för att avskräcka rysk aggression var han i minoritet. Men skälen han anger har en direkt bäring på dagens situation, bland annat att Ryssland dominerade Ukraina i över tvåhundra år, och försökte ”krossa” deras identitet.[30] Dagen innan den ryska invasionen av Ukraina beskrev Serhii Plokhy att när Putin påstår att Ukraina inte är ett land så är det inte Sovjetunionen han vill tillbaka till utan det ryska imperiet, där ryssar, ukrainare och belarusier ingår men där de två senare inte har en egen nation.[31]
Slutsatser
John Schindler kunde i januari i år påpeka att tecken på Putins narrativ och intentioner har funnits där i femton år, vilka borde ha tagits seriöst redan vid säkerhetskonferensen i München 2007.[32]
Faktum, som visats i artikeln, är att det ryska narrativet kring Ukraina inte är något nytt, utan liknande åsikter uttrycktes bland annat av Gorbatjov innan Sovjetunionen föll. Det är därför nu upp till Ukraina att stå emot den ohämmade och brutala ryska aggressionen. Konsekvenserna av en rysk ockupation av stora delar av Ukraina, efter vad vi vet har skett i bland annat Bucha och Mariupol, är otänkbara. Vi bör ta tillvara på orden som Karatnycky skrev ner redan 1992: ”att stötta en stark pro-västerländsk ukrainsk demokrati och att stödja en stabil ukrainsk stat, materiellt och tekniskt, skulle inte bara gagna Ukraina, utan hela det demokratiska väst”.[33]
Trettio år senare, är budskapet mer relevant än någonsin.
