Hans Blix hävdar att en politik för fred i Ukraina medför att väst måste sluta isolera Ryssland. Men Ryssland har genom sin aggression isolerat sig självt.
I artikeln ”Fred i Ukraina kräver mer än vapenstillestånd” (SvD Under strecket 4/4) kritiseras västländerna av vår vän och förre chef, tidigare utrikesministern Hans Blix. Han menar att väst med sitt Ukrainastöd fokuserar enbart på försvarskriget, utan att förespråka vapenstillestånd, detta för att man inte vill ifrågasätta Kievs mål att befria hela Ukraina. Blix ser i stället en ”viss principiell logik i ett vapenstillestånd vid den linje där de båda parterna stod före den 24 februari 2022”. Ukraina skulle således ge upp Krim och stora områden i öster.
Men omvärlden och EU måste respektera landets suveräna beslutsfattande om sina egna gränser. Det är upp till Ukraina att göra de eftergifter man kan acceptera. Det är inte vi utomstående som ska komma med anvisningar om Ukrainas framtid.
Ett vapenstillestånd skulle kunna vara ett första steg mot fred. Men på vems villkor? Vi vet att Putins mål är total seger. Blix utesluter inte att externa faktorer kan bidra till en vapenvila, exempelvis en rysk accept av framtida ukrainskt EU-medlemskap eller en accept av Ukraina som stat om väst garanterar att landet inte ansluts till Nato. Men så länge Putin är vid makten är sådana lösningar naturligtvis helt uteslutna. I hans världsbild ska Ukraina krossas.
I TV-talet den 24 februari 2022 påstod Putin att Ukrainas själva existens var ett hot mot Rysslands framtid som nation. I den ryska gemenskapen ser han Ukraina som en främmande kropp som måste utplånas.
Blix menar att det vore ”föga framsynt av EU och väst” att låsa sig vid en politik av ekonomisk och politisk isolering av Ryssland. Men genom sin aggression är det Ryssland som isolerat sig självt från den internationella rättsordningen, och detta innan några sanktioner mot Ryssland ens var påtänkta.
Det är oklart om Blix anser att väst ska sluta isolera Ryssland nu, i dagsläget, eller i en oviss framtid, när Putin försvunnit. Hans plädering ser ut att vara inriktad på framtiden, men i undertexten syns en tydlig kritik av västs tänkande och agerande just nu, under det senaste året. Blix anser att dialog med Kreml om ”alla parters behov av trygghet” borde vägleda väst redan idag.
Men varför ska en angripare kunna kräva trygghet? Hade man inte angripit Ukraina hade Ryssland varit helt tryggt. Det är inte väst som väljer ett fortsatt kallt krig. Det är Ryssland som valt väg, först 2014 och nu sedan ett drygt år. Den oerhörda felkalkyl Ryssland gjort kan inte vara västs uppgift att ”förstå” eller föra en dialog om.
Ända sedan före Krim 2014 har Blix argumenterat emot ukrainskt (och svenskt) Natomedlemskap och hoppats på en sorts neutral status som en tänkbar modell för Ukrainas framtid. Därmed är Blix farligt nära att plädera för något som liknar den starkares rätt – rätten att dominera mindre grannar.
Idag vet vi att det inte var någon ”oro” i Kreml över Natos accept av nya medlemsländer som provocerade attacken mot Ukraina. Vid invasionen skymdes sådana argument helt av storrysk ideologi och bisarra svepskäl. Först anfördes ”utrota nazism” och ”folkmord på våra landsmän”, men i själva verket har Kreml avsett att återupprätta det ryska imperiet och krossa ett demokratiskt exempel som kunnat inspirera krafter inom Ryssland att hota imperiet.
Den ryska imperialismen är på tillbakagång, hävdar Blix, och ”inte mer obotlig än brittisk eller fransk”. Men så länge Putin styr är detta en allvarlig felbedömning.
Man kanske kan förstå Putins avsky mot Natoinstallationer i grannländer, skriver Blix. Men resonemanget att Natos tillväxt skulle ha varit ”ett väsentligt incitament” till kriget vilar på ett tankefel: att Putin skulle ha fört en fredsinriktad politik om EU och Nato inte hade accepterat nya medlemmar – att han då skulle ha avstått från sin säkerhetshotande ideologi att göra Ryssland stort igen. Ingenting talar för att denna förhoppning någonsin varit realistisk.
Folkrätten kräver av statssamfundets medlemmar att man inte ska erkänna några vinster av aggression, en aggressor ska inte kunna skörda några frukter av sitt olagliga beteende (no fruits of aggression). Ekonomiska sanktioner är det mest närliggande valet för stater som vill hävda folkrätten, det är enligt FN-stadgan en möjlighet för säkerhetsrådet, och det är också en möjlighet för regionala organisationer och staterna i allmänhet. Att inte utnyttja denna möjlighet till markering, och därmed tänkbar isolering, av aggressorn skulle underminera stödet för den internationella rätten. Omvärlden har inte råd till passivitet.
Dessutom, attacken mot Ukraina aktiverar FN-stadgans rätt till kollektivt självförsvar. Stadgans artikel 51 möjliggör solidaritet med offret för aggression i form av militärt bistånd. Väst har utnyttjat denna möjlighet genom att bistå med vissa vapensystem, samtidigt som man undvikit att bistå med vissa andra som skulle riskera en ohämmad eskalering av kriget. Denna kombination av solidaritet och realpolitik går inte att kritisera.
I nuläget är en politik av dialog och förståelse gentemot Moskva helt poänglös. En sådan politik måste invänta en ny regim som inte vill utplåna sin största europeiska och demokratiska granne. Ett nytt kallt krig under denna väntetid är en mindre katastrof än om Ryssland tillåts krossa Ukraina.
