Som jag skrev tidigare på bloggen saknar vi inom västländerna en diskussion om en sammanhängande strategi för hur vi ska bemöta Ryssland. Den strategi som de facto tillämpades från 1991 innebar att det nya Ryssland skulle integreras i den västliga gemenskapen och kanske till och med bli medlem i Nato. Att strategin inte var realistisk tydliggjordes av Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007, invasionen av Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014. Sammanbrottet för både strategin och den säkerhetsordning vi i väst uppfattade var allmänt accepterad blev sedan total genom Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari i år.

I mitt föregående inlägg gjorde jag historiska jämförelser med tidigare strategier vid de tillfällen då den västliga världsordningen utmanats. I slutet av 1930-talet handlad det inledningsvis om  appeasement (eftergift) för att sedan skifta till konfrontation. Det är rimligt att påstå att Kalla krigets strategi containment (inneslutning) var framgångsrik och bidrog till Sovjetunionens kollaps.

Strategi handlar om att kombinera medel och metoder för att nå ett mål. En genomtänkt strategi, och framför allt dess mål, måste förhålla sig motståndarens strategi. I efterhand är det uppenbart att väst missbedömde Rysslands mål efter Sovjetunionens fall. Underförstått så utgick vi från att Ryssland självklart ville bli en del i en västlig gemenskap som vilar på samarbete, frihandel, staters suveränitet samt maktdelning med demokrati och individuella rättigheter. Ett ökat utbyte av varor, tjänster och ett fritt flöde av människor främjar välstånd, stärker banden och ökar det ömsesidiga beroendet. Det skapar förutsättningar för en fredlig samexistens byggt på gemensamma normer och ett fungerande regelverk för handel och internationella relationer. Det var en sorts önsketänkande där vi speglade våra egna ideal på Ryssland och där efterkrigstidens utveckling i Europa tycktes bekräfta strategins giltighet. I den svaga position som Rysslands befann sig i på tidigt 1990-tal agerade landet på ett sådant sätt att speglingen upplevdes korrekt. Ryskt samarbete med Natos fredsbevarande styrka i Bosnien 1995 och ökad handel inte minst inom energisektorn är exempel som indikerade att vi var inne på rätt väg. Men byggde Rysslands agerande på landets strategiska mål eller hade man då, på grund av sin egen svaghet, inget annat val?

Tim Marshall beskriver i sin utmärkta bok Geografins makt hur stormakter tänker i sekellånga perspektiv och att de styrande i Moskva i flera hundratals år sökt efter en effektiv försvarsstrategi. Andra stormakter som Storbritannien eller USA har skyddande hav mellan sig och potentiella angripare. Ryssland har istället kommit att lita på ett stort strategiskt djup eller buffertzoner. Det är ur det perspektivet man kan förstå Rysslands och sedan Sovjetunionens sekellånga strävanden att utöka dessa buffertzoner antingen genom att annektera eller kontrollera grannländerna. Det har också visat sig vara en framgångsrik strategi då varken polacker på 1600-talet, svenskar på 1700-talet, fransmän på 1800-talet eller tyskar på 1900-talet lyckats besegra landet. Istället har regimen vid två tillfällen under 1900-talet kollapsat efter interna uppror, som dock hämtat kraft från en turbulent internationell situation. När sedan det moderna Ryssland ser Nato utvidgas och flera stater önskar närma sig EU tar man till de metoder vi bevittnat en tid med påverkanskampanjer och cyberattacker för att därigenom försvaga och splittra en upplevt hotfull motståndare. Som nästa steg, och som vi nu bevittnar i Ukraina, är man beredd att ta till urskillningslöst våld mot ett helt samhälle för att bibehålla det man upplever som en viktig buffertzonen. Det interna förtrycket och förföljelsen av oliktänkande genom en stark säkerhetstjänst ska skydda mot interna uppror. Att stärka regimens makt och säkra dess överlevnad genom vilka medel som helst och till priset av vilka konsekvenser som helst tycks vara landets strategi. Genom det senaste decenniets agerande är det också uppenbart att Moskva uppfattar väst och organisationer som EU och Nato som hot mot Rysslands säkerhet. Som vi har sett så agerar då Ryssland genom att skydda och om möjligt öka sitt strategiska djup samt genom att försöka försvaga sin motståndare. Vi måste förstå att ryskt avvisande av samförstånd och fredligt samarbete inte är uttryck för ett irrationellt tänkande. Det bygger på Moskvas tolkning av historien, rädsla för icke-existerande hot samt är ett verktyg för att stärka regimens/Putins grepp om makten. Vad innebär då detta för oss i väst?

En fråga man måste ställa sig är om den ryska strategin är regimens politik eller ett uttryck för folkets vilja. Om det första stämmer men inte det senare finns hopp om en bättre relation med Ryssland på sikt. Historien visar dock att Ryssland vid de tillfällen de upplever sig hotade och samtidigt känner sig starka relativt omgivningen ofta varit aggressiva mot sina grannländer i syfte att öka sin buffertzon, oaktat om det är regimens eller folkets val. Det tar sig formen av ett nollsummespel där en part bara kan öka sin egen säkerhet på bekostnad av någon annans stats försämrade säkerhet. Förvisso finns oppositionella inom Ryssland som förefaller se ett annat perspektiv, vilket också visat sig det senaste åren. Kanske finns det en möjlighet att den väg mot ett mer västorienterat Ryssland som Gorbatjov och Jeltsin förespråkade kan bli verklighet. Emellertid vore det naivt och rent av farligt att bygga en sammanhållen västlig strategi på att dessa krafter förmår forma ryskt säkerhetspolitiskt tänkande, åtminstone på kort sikt. Och var det kanske på grund av det då svaga Sovjetunionen och Ryssland som Gorbatjov och Jeltsin var mer positiva till väst?  Kanske bör vi istället ta fasta på det Estlands premiärminister Kaja Kallas uttryckte tidigare i år när hon kritiserade europeisk undfallenhet mot Ryssland: ”Putin förstår bara styrka, och Rysslands mål har alltid varit att splittra väst, EU och Nato.”

Ett vanligt fel vid utformande av strategier är att de utgår från hur vi vill att saker och ting ska vara snarare än hur de faktiskt är. Vår/väst strategi, det vill säga hur vi kombinerar medel och metoder för att nå vårt mål behöver ta fasta på både hur världen faktiskt är men ändå ta sikte på hur vi vill att den ska vara. Målet är att säkerställa en världsordning baserad på internationell rätt, staters okränkbara suveränitet samt också demokratiska grundprinciper och mänskliga rättigheter. Det kan påstås att det senare förutsätter det första.

Ryssland förhåller sig till motståndarens styrka och agerar därefter. Därför är det viktigt att bibehålla ett enat och kraftfullt västligt agerande i relationen till Ryssland. Det är också en moralisk skyldighet att solidariskt försvara den eftersträvade världsordning och därför har Sverige en självklar plats som medlem i Nato. Varje försök av Ryssland att utmana den världsordning vi vill ha måste bemötas bestämt, på det sättet vi nu stödjer Ukraina. Ryssland kan inte tillåtas besegra Ukraina eller splittra väst! Det handlar både om solidaritet med folket i Ukraina men också att en rysk framgång skulle riskera fler aggressioner och angrepp på den världsordning som är vårt mål. Den ryska historien och den nuvarande ryska regimens agerande visar således att en strategi byggd på appeasement/eftergift inte skulle fungera. Då väst är överlägset Ryssland i alla avseenden skulle dock en strategi byggd på konfrontation möjligen kunna uppfylla målen relativt snabbt. Med tanke på Rysslands kärnvapeninnehav och osäkerheten om hur en rysk regim vars överlevnad hotas kan tänkas agera är risken med konfrontation för stor med oförutsägbara konsekvenser.

Istället bör vi utforma en modern och aktiv containmentstrategi där ett omfattande militärt stöd till angripna och hotade stater inkluderas men utan en direkt militär intervention utanför Natoländerna. Samtliga övriga maktmedel bör nyttjas för att isolera Ryssland ekonomiskt och diplomatiskt. Av särskild vikt är att Kina förmås stödja väst eller åtminstone inte stödja Ryssland. Ekonomi och handel bör kunna väga tungt för Kinas vägval. Parallellt bör vi uppmuntra tillväxten av alternativa ryska inriktningar genom diplomati och informationspåverkan så att det finns positiva krafter som har möjlighet att ta över när dagens ryska regim kollapsar. En sorts kombination av att hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta.

Jag avslutar med att lyfta fram tre aspekter som kan få stor inverkan på relationen mellan Ryssland och väst på lång sikt. Det handlar om vilket narrativ om verkligheten som etableras i det ryska etablissemanget och hos det ryska folket; är dagens problem Natos eller Putins fel? Den andra faktorn är att förhindra att Kina och Ryssland etablerar ett närmare samarbete. Kina förtjänar en längre analys men här räcker det med att konstatera att i det fall utvecklingen leder till att Ryssland kan utnyttja en ansträngd relation mellan väst och Kina genom ett sorts ”fiendens fiende” upplägg minskar sannolikheten för oss att nå våra mål. I bägge dessa avseenden kan västmakternas styrka i form av diplomati, handel och informationspåverkan få stor betydelse. Den tredje faktorn är sammanhållningen i väst. Hittills har den varit imponerande och i det närmaste total. Ryssland torde komma att fortsätta försöka splittra västvärlden. Sammantaget kan det som beskrivs ovan utgöra ramverket för en sammanhållen västlig strategi i det svåra och farliga säkerhetspolitiska läge vi nu befinner oss i.

Författaren är överste och har en bakgrund som JAS-pilot och chef för Skaraborgs Flygflottilj. Han tjänstgör nu som chef för Stridsflygavdelningen vid FMV. Han har en M.SC i Strategic Studies från US Air War College och är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent