av Lars Holmqvist

Som de flesta vet har den svenska försvarsförmågan stadigt minskat sedan det kalla krigets slut. Utvecklingen har inte på något vis varit spontan, utan är en följd av en ordnad politisk process, där de styrande försvarsbesluten har haft bred förankring i sittande riksdagar.
Några av de senaste försvarsbesluten har dessutom föregåtts av ett arbete i Försvarsberedningar (FB), sammansatta av representanter för partierna och sakkunniga.

Orsaken till varför landet valde att minska försvarsförmågan känner vi också till, den avspänning som ägde rum i Europa från det att Berlinmuren föll.

Dock har tongångarna inte enbart varit optimistiska. Tvärtom har man i olika sammanhang belyst potentiella risker, inte minst de risker som varit förknippade med terrorism, organiserad kriminalitet och osäkerheten över utvecklingen i Ryssland. Så här uttryckte sig den FB som presenterade sin rapport år 2007:

”…Det är därför viktigt att Sverige fortsätter att noga följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland.” (understrykningen är min egen)

Trots dessa insiktsfulla tankar är det nog få av oss som idag skulle vilja påstå att Sverige är väl förberett inför den omvärldsförändring som för närvarande pågår. Inte minst i vår omedelbara närhet. Varför är det så? Några saker att beakta:

I. Undvik alltför stora svängningar i ”säkerhetskonjunkturen”

När ett litet, alliansfritt land – efter lång tid av nedrustning – av någon anledning överväger att ompröva sin säkerhets- och försvarspolitik, uppstår risken att detta av någon uppfattas som (eller påstås uppfattas som) en provokation. Detta oavsett om omprövningen leder till anslagsökningar (kraftfulla eller blygsamma), ökad övningsintensitet eller närmare internationellt samarbete, för att inte tala om allianser.

Vidare, om denna ”någon” skulle visa sig vara en närliggande stormakt som återkommande har visat prov på en betydande ambition, förmåga och resurser avseende infokrig, så ökar risken markant.

Den enkla lösningen på detta är att över tiden sträva efter att upprätthålla en ”konjunktur­oberoende” försvarsförmåga, kanske efter finländsk modell. Det militära, civila och psykologiska försvaret för fredande av det egna territoriet måste vara fullt funktionsdugligt – om än upp- eller nedskalningsbart – över tiden.

Att upprätthålla en konjunktur­oberoende försvarsförmåga kan enskilda år kosta mer pengar än det alternativ som Sverige har valt, men forcerade upprustningar under tidspress är inte heller billigt och inte alltid genomförbart.

II. Arbeta med att definiera eller åtminstone beskriva omslagspunkter

Här och nu kommer den berömda kastrullgrodan in i bilden. Det är förstås helt otillräckligt att uttrycka att man ”noga skall följa … utvecklingen” utan att reflektera över vad det kan innebära mer praktiskt.

Om det försvarspolitiska etablissemanget genomför en planerad neddragning av försvarsförmågan men inte förmår uttrycka vad som krävs för en framtida omprioritering, så har man helt enkelt inte gjort läxan.

Några exempel på indikatorer som skulle kunna ha uttryckts 2007 och därigenom ha varit vägledande vid verklighetskontroll är ”öppet krig i Europa”, ”kraftigt ökad övningsfrekvens i omvärlden”, ”inget förnyat nedrustningsavtal” eller ”ökad frekvens av flyg-/ubåts-/andra kränkningar”.

Oavsett hur det försvarspolitiska etablissemanget hade gått tillväga för att beskriva framtida omslagspunkter så hade en ökad tydlighet i detta avseende gjort det enklare att reagera när trenden väl började gå i fel riktning.

III. Vägra acceptera ovilja/oförmåga att ta in signaler från omvärlden

Exemplen ovan är som bekant sådant som faktiskt har skett under den senaste tiden, utan att vi kan se några spår av att lackmustestet gett utslag.

Inför det väntade försvarsbeslutet i april (eller möjligen i höst) förefaller det som om Finansdepartementet och Försvarsdepartementet gör vitt skilda bedömningar av säkerhetsläget. Intellektuell spänst är i och för sig av nytta, men att olika delar av regeringen har så pass olika uppfattningar i helt centrala frågor, är inte acceptabelt.

Saken är svår att förstå. Ett par besynnerliga uttalanden från den förre statsministern Fredrik Reinfeldt: ”Försvaret är ett särintresse” (januari 2013) och ”Försvara Sverige, mot vadå?” (aug 2014) leder tankarna till frågan om i hur hög grad det finns en säkerhetspolitisk insikt inom den högsta politiska ledningen. En aldrig så engagerad och viljestark försvarsminister kommer till korta om regeringsledningen inte förmår ta säkerhetspolitiken på tillräckligt stort allvar.

Ur demokratisk synvinkel vore det därför intressant att veta om det är de myndigheter som ägnar sig åt kunskapsinhämtning (tänker främst på Säpo, Must, FOI, FRA) som har brustit i förmåga att se varningstecknen, eller om det är de politiska beslutsfattarna som blivit underrättade men varit ovilliga att ta till sig informationen. Oavsett vilket så blir det underkänt.

IV. Inse signalvärdets stora betydelse

Över ett år har gått sedan invasionen av Krim. På några veckor när är det ett år sedan striderna i Donbassregionen startade. I somras visade branden i Västmanland på brister i det civila försvarets förmåga. För fem månader sedan hade vi vad ÖB och Statsministern kallade en bekräftad ubåtskränkning.

På vilket synbart sätt har dessa nya erfarenheter hittills påverkat svensk säkerhets- och försvarspolitik? Visst, man ska ha god förståelse för att arbetet med att utveckla och omdana Försvarsmakten tar tid. Ledtiderna är långa för beslut, inköp, utveckling, utbildning och förbandssättning.

Samtidigt kan inte god planeringsprocess tillåtas att i alla lägen alltid övertrumfa alla andra nyttor.

Ubåtskränkningen kom i ett skede då Marinen enligt plan var sysselsatt med att dra ner på sin förmåga. Trots den nya kunskap som kränkningen – eller kränkningarna – förde med sig, har vi hittills inte sett några tecken på att vi kanske borde ompröva delar av den plan efter vilken Marinen arbetar. Under tiden minskar förmågan löpande.

Men betraktarna finns förstås inte bara i Sverige. I vår nära omvärld finns Ryssland, Finland och Nato. Allt som Sverige gör, eller underlåter att göra, studeras av vår omvärld, och det är på grundval att vårt agerande – eller brist på sådant – som andra drar sina slutsatser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.