War is an ugly thing, but not the ugliest of things: the decayed and degraded state of moral and patriotic feeling which thinks that nothing is worth a war, is much worse. When a people are used as mere human instruments for firing cannon or thrusting bayonets, in the service and for the selfish purposes of a master, such war degrades a people. A war to protect other human beings against tyrannical injustice; a war to give victory to their own ideas of right and good, and which is their own war, carried on for an honest purpose by their free choice, — is often the means of their regeneration.
John Stuart Mill, Dissertations and Discussions, The contest in America, 1862
‘Things are only going to get worse for the occupier…’
Ukrainska Försvarsdepartementet, 24 september 2023
I slutet av juli i år skrev jag att Ukraina precis hade påbörjat ”en lång, komplex och svår operation för att återerövra ukrainskt territorium Den ukrainska taktiken att fokusera på materiel framför terräng, kan på ytan vara till synes frustrerande. Det går sakta men det är metodiskt och rysk materiel och manskap bekämpas systematiskt.”[1] För Ukrainas internationella partners, skrev Jack Watling i RUSI, att sommaren skulle vara ”…djupt obekväm. Förlusterna kommer att öka och framgångar kommer ta tid.”[2]
I artikeln påminde jag om att den ukrainska offensiven i Kherson tog två månader, och att den (då) begynnande offensiven stod inför en betydligt mer komplex situation i södra Ukraina än den i Kherson. Det viktiga för Ukraina var att väst fortsatte att stödja landet.
Två månader efter att jag skrev detta är det nu till del möjligt att utvärdera vad den ukrainska offensiven åstadkommit och vad vi kan förvänta oss att Ukraina kan uppnå inför hösten och vintern.
Gradvisa framgångar
Redan i november 2022 skrev jag att ”..det går inte bra för Ryssland.”[3] Ryska styrkor hade inte kunnat genomfört några större offensiva operationer sedan tidigare under hösten och trots månader av försök att erövra Bakhmut hade man inte lyckats. Staden, till synes strategiskt betydelselös, föll till ryska styrkor först kring maj 2023.[4] Idag beräknar Institute for the Study of War (ISW) att ukrainska styrkor påbörjade en motoffensiv redan i juni och har sedan dess bundit upp emot två av Rysslands fyra VDV divisioner och tre av de fyra separata brigaderna.[5] I mitten av september ska den 72. motoriserade. brigaden blivit ”helt förintad” i strider med den ukrainska 3. separata anfallsbrigaden i strider kring Andriivka, en mindre by söder om Bakhmut. Ryska förluster skulle uppgå till över tusen man.[6]
Genom att hålla trycket uppe kring en stad som saknar tydligt strategiskt värde i sig har Ukraina till del lyckats binda ryska trupper som annars hade kunnat delta i försvaret av Zaporizjzja och Donetsk Oblast. ISW beskriver hur Ukraina genom att genomföra flera olika operationer i flera riktningar samtidigt har tvingat den ryska militären att ”prioritera vissa sektorer av fronten och genomföra laterala förflyttningar som skapat möjligheter som Ukraina kan utnyttja.”[7]
Michael Kofman, analytiker vid Carnegie Endowment, har beskrivit Ukrainas motoffensiv som att ”trenden är i en positiv riktning… Ryssland har konstruerat ett försvar på djupet i södra Ukraina men har spenderat större delen av motoffensiven med att inte använda det.”[8]
Enligt Viktor Kivliuk, pensionerad ukrainsk överste och numera vid tankesmedjan Center for Defence Strategies har den ryska taktiken inte utnyttjat de försvarslinjer som grävts vid den så kallade Surovikin-linjen. I stället har man upprepade gånger försökt att genom omedelbara motanfall ta tillbaka territorium som Ukraina återtagit. Den ryska taktiken har inneburit att man offrat manskap och materiel i syfte att bromsa den ukrainska framryckningen.[9] Ironiskt nog kan detta varit en taktik som passat Ukraina väl, då de i huvudsak fokuserat på att:
…bekämpa rysk logistik, ledningsplatser, spanings- och artillerisystem. För det andra, att tvinga Ryssland att nyttja sina reserver, för att kunna identifiera svaga punkter i de ryska linjerna. För det tredje, att inledningsvis anfalla på så stor bredd som möjligt för att öka flexibiliteten där huvudstyrkan ska sättas in, samt få de ryska trupperna att sprida ut sig och tillse att de inte kan försvara på djupet.[10]
Detta syns bland annat i hur Ukraina har fortsatt att bekämpa det ryska artilleriet. Den 8 juli uppgav det ukrainska försvarsdepartementet att man slagit ut 4346 olika ryska artilleripjäser,[11] den 29 september uppgav de att de siffran var 6409.[12]
Resultatet av den ryska taktiken var att den första försvarslinjen var svår att bryta igenom och har försvårat för Ukraina att bygga momentum. Men enligt Michael Kofman har det varit en ”kostsam strategi” och ukrainska befälhavare har sagt att de förväntar sig färre minfält när de fortsätter att avancera söderut.[13]
Det är kanske inte därför förvånade att brittiska försvarsdepartementet i mitten av september kunde rapportera att Ryssland börjat förstärka försvaret kring staden Tokmak. Efter det ukrainska (lokala) genombrottet vid Robotyne i den södra fronten fortsätter nu striderna strax norr om Tokmak. Staden är viktig för den ryska ockupationen då den används som en järnvägsknutpunkt och är ett logiskt delmål för Ukraina. I en intervju med CNN den 23 september berättade den ukrainska generalen Oleksandr Tarnavsky, ansvarig för motoffensiven i södra Ukraina, att man hade uppnått ett genombrott kring Verbove i Zaporizjzja Oblast. Trots att man inte avancerade så fort man hade hoppats på så bedömde han att det ”stora genombrottet” kan komma efter att ukrainska trupper intagit just Tokmak.[14] I samma intervju fastslog Tarnavsky att det minsta målet för den ukrainska motoffensiven är att inta staden, även om målet är att befria all ockuperad mark.[15]
Den 17 september skrev det brittiska försvarsdepartementet i en uppdatering på X (tidigare Twitter) att Tokmak förberedes för att bli hörnstenen i den ryska andra försvarslinjen, vilket skulle indikera oro över ukrainska taktiska framgångar.[16]
Knappt nio dagar senare, den 26 september, bedömde ISW att situationen kring Verbove var oklar men ryska källor med kopplingar till ryska VDV påstod att ukrainska trupper kontrollerar halva staden. Verbove ligger ca fyra mil nordöst om Tokmak. I samma rapport kunde ISW rapportera att ryska militära bloggare (som generellt brukar vara bättre sanningssägare än Kreml) skrivit att ukrainska trupper befann sig i de norra delarna av Novoprokopivka, ungefär två mil norr om Tokmak.[17] Avståndet stämmer överens med det som CNN tidigare rapporterat den 21 september.[18]
Om ukrainska styrkor lyckas ta sig till Tokmak kan de skära av järnvägshuben och strypa den ryska logistiken som till stor del är beroende av järnvägar. Ryssland har lagt stor energi på att bygga försvarsställningar kring Tokmak av just denna anledning och att ta eller skära av staden kommer att vara en svår uppgift. Men om Ukraina lyckas är de endast strax över sex mil från Melitopol. Det är inom räckvidd för HIMARS.[19] Om Melitopol kan nås kan Ukraina hota med att skära av de ockuperade sydvästliga delarna av landet och Krimhalvön från rysk logistik.[20] Det är här värt att påminnas om att Krim saknar egen vattenförsörjning.
Fortsatt offensiva målsättningar
En central målsättning för den ukrainska offensiven är att skära av Krim från resten av de ockuperade områdena i södra Ukraina. Den pensionerade amerikanske generalen Ben Hodges har sagt att det är ”uppenbart” att detta är offensivens mål.[21] Hodges berättade i sin förklaring till de ukrainska målsättningarna för Newsweek i slutet av augusti att ”..det handlar om avgörande terräng. Det handlar om att isolera Krim och därefter att flytta fram tillräckligt med långräckviddiga vapen för att göra situationen på Krim ohållbar för den ryska flottan och flygvapnet.”[22]
Jan Kallberg, Senior Fellow vid Centre for European Policy Analysis påpekade i början av september att Ukraina inte behöver nå hela vägen till Azovska sjön för att skära av de ryska kommunikationslinjerna. Innan ukrainska styrkor når Melitopol kommer de ryska alternativen ha ”påverkats markant” och ukrainska trupper behöver inte nå till Azovska sjön innan ”logistiken börjar falla sönder på den ryska sidan.”[23]
Den ukrainska kampen handlar således inte längre om att enbart försvara sig, eller att binda ryska styrkor kring exempelvis Bakhmut. Målet är att befria alla de ockuperade delarna av landet. Ironiskt nog har den fullskaliga invasionen gett Ukraina den bästa möjligheten att befria Krim sedan ockupationen 2014. ”Det började med Krim, och det kommer att sluta med Krim”, var den ukrainske presidenten Zelenskys budskap redan sommaren 2022.[24]
Hodges instämmer. I sina kommentarer till Newsweek listar han ett antal skäl till att Krim är avgörande för Ukraina – och Ryssland. Om Krim fortsätter vara ockuperat kan området användas av den ryska flottan eller flygvapnet för att slå mot ukrainska hamnar. Den ukrainska ekonomin kommer att vara beroende av den ryska goda viljan då de snabbt kan slå mot Odesa, Kherson eller Mykolaiv. Även om Berdiansk eller Mariupol befrias kan Ryssland regla av Azovska sjön om de fortsatt ockuperar Krim.[25]
Som en del av den större operationen för att befria de ockuperade områdena i södra Ukraina har den ukrainska försvarsmakten målmedvetet attackerat militära mål och installationer runt om Krim med hjälp av patrullrobotar, kamikazedrönare, brittiska Storm Shadows och franska SCALP-EG[26]. Ukraina har även vidareutvecklat egna robotar och i minst ett fall ska en modifierad R-360 Neptune sjömålsrobot ha använts för att slå ut ett ryskt S-400 system på Krim.[27] Det var samma typ av robot, i omodiferad form, som ska ha slagit ut den ryska kryssaren Moskva 2022.
Sedan motoffensiven påbörjades har attackerna mot mål på Krim blivit allt fler. I mitten av september attackerades Sevastopols hamn, där ett större landstigningsfartyg av Ropucha-klass, Minsk, och Ubåten Rostov-on-Don, en attackubåt av Kilo-klass, ska ha slagits ut.[28]
Även svarta havsflottans högkvarter bekämpades med Brittiska Storm Shadows, i en attack där Ukraina försökte slå ut befälhavaren för just svarta havsflottan. I skrivande stund var resultatet oklart.[29] Målet med attackerna är enligt New York Times en del i Ukrainas kampanj ”för att slå djupt bakom ryska linjer i syfte att kapa Moskvas logistikförsörjning och underminera Rysslands förmåga att slå mot ukrainskt territorium.”[30]
Vad Ukraina behöver
I augusti 2022 skrev jag att Ukraina ”med rätt utrustning och stöd av väst, kan vinna kriget mot Ryssland. Det är nu upp till oss i Europa, tillsammans med USA, att bevisa att den västerländska demokratin, den europeiska säkerhetsordningen, och Ukrainas självständighet är värda att försvara.”[31]
Att återta Krim, ”kommer vara svårt, men är möjligt” enligt Dr. Scott Savitz vid amerikanska RAND Corporation.[32] Genom att kontinuerligt anfall mål på halvön blir det militärt ohållbart för Ryssland att vara kvar. En av nycklarna till att befria Krim, är att västs stöd fortsätter. Amerikanska ATACMS (Army Tactical Missile System) och tyska TAURUS (långräckviddiga kryssningsrobotar) står högst upp på listan av efterfrågade förmågor.[33] Phillips O’Brien, professor i Strategiska Studier vid University of St Andrews, skrev redan i mars att långräckviddiga vapen behövde vara prioritet för att ”ödelägga rysk logistik, ledning, sjö- och luftmakt…” i stället för att förbereda Ukraina för ett mekaniserat anfall.[34]
Det är därför glädjande att USA i slutet av september beslöt sig för att skicka ATACMS till Ukraina. Med en räckvidd på upp till 300 km kommer de att vara ett välbehövligt tillskott för att kunna bekämpa ryska positioner i de ockuperade områdena.[35]
Ukraina, som idag genomför ett utnötningskrig mot den ryska krigsmakten, är fortsatt i behov av stöd från väst. Utnötningstaktiken som ”reflekterar ett medvetet försök att bibehålla ukrainska styrkor och nöta ner ryska styrkor och materiel på bekostnad av territoriella vinster,”[36] tar tid.
Samtidigt använder Ukraina kombinerade vapen på lägre taktisk nivå med RPAS kopplat till enskilda plutoner som samverkar med artilleri. Genom att anfalla på flera fronter samtidigt försöker de överrumpla de ryska styrkorna och mindre grupper av infanteri framrycker understödda av stridsvagnar och stridsfordon.[37]
Ukraina bör, enligt major Robert Rose, se offensiven och utnötningskampanjen som en större del av en utmattningsstrategi där Ryssland på lång sikt förlorar på militärt, politiskt och ekonomiskt då det inte finns ”ett perfekt alternativ.”[38]
Denna typ av krigföring är inte någon som väst är van vid. Regelrätt strategisk utmattning och militär utnötning som krigsvinnande metod har inte använts sedan första världskriget. Och trots att det för väst kan ibland te sig frustrerande, har det rönt framgångar. Ukraina har initiativet, de har anpassat sin krigföring, tillförts ny materiel, och rör sig söderut.
Det är därför dags för väst och Ukrainas partners att, som Nataliya Bugayova vid ISW skriver, förstärka sina militära och diplomatiska ansträngningar och tillse att Ukraina kan upprätthålla sitt momentum.[39] I vad som kan ses som ett led i detta bekräftade nyligen Storbritannien intentionen att skicka soldater och officerare för att utbilda ukrainska styrkor i Ukraina[40] och Ukraina förbereder sig för ett långt, brutalt krig.[41]
Sverige har här en fortsatt viktig roll, och olika regeringars stöd till Ukraina är lovvärt. Men vi kan mer. Vår säkerhet, Europas säkerhet och ukrainska liv hänger på det.
