When bad men combine, the good must associate;
else they will fall, one by one, an unpitied sacrifice in a contemptible struggle.
– Edmund Burke[1]
The deed is all, the glory nothing.
– Johann Wolfgang von Goethe[2]
I januari i år beskrev Michael Kimmage och Maria Lipman utvecklingen i Ryssland som ”Krigstids-Putinism”, där Ryssland blivit alltmer auktoritärt. Den ryska staten militariseras, repressalierna mot dissidenter ökar, och Ryssland blir alltmer repressivt och oflexibelt. ”Krigstids-Putinism”, beskrev Kimmage och Lipman som ett ”tomt projekt” med avtagande avkastning. Ryssland beskrevs som en hårt ansatt makt där ”Krigstid-Putinism” har alla kännetecken av en återvändsgränd.[3]
En månad senare beskrev jag Rysslands invasion av Ukraina som ett enormt strategiskt misstag, och jag undrade hur Ryssland ska ta sig ur det hål som Putin har skapat. Två månader senare, väntar vi ännu på svar. Faktum är att medan situation för Ryssland blir alltmer trängd, finns det allt fler ljusglimtar för Ukraina.
Enligt den ukrainska Försvarsmaktens egna siffror har de tio dagarna med de högsta ryska förlusterna ägt rum i februari och mars i år. Enligt deras beräkningar kommer ryska förluster att passera 200,000 man innan slutet av maj.[4] Under perioden från den 20 mars till 20 april uppges de ryska förlusterna uppgå till över 17,500 man.[5]
Samtidigt rapporterar CNN att Ryssland tvingas använda alltmer äldre fordon och materiel och västerländska tjänstemän som talat med CNN beskriver hur Ryssland ska ha använt T-55or, först producerade 1948, i Ukraina. Samtidigt ska endast 15,000 av de 150,000 männen som påstods ha mobiliserats i Ryssland ha fått någon form av träning i kompanis ram eller större formationer.[6]
Bakhmut
I skrivande stund, pågår otroligt nog fortfarande striden om Bakhmut. Slaget om staden har nu pågått i snart tio månader och Ryssland har de senaste sex veckorna, trots hårda strider, endast avancerat lite över 1,5 km in i staden.[7] Ryssland bedömdes i mitten av april av The Institute of the Study of War (ISW) kontrollera strax över sjuttiofem procent av Bakhmut eller runt trettio kvadratkilometer.[8] Trettio kvadratkilometer är ungefär samma storlek som Chicagos O’Hare flygplats. Enligt ukrainsk militär har Ryssland förlorat närmare 4 000 soldater och legosoldater från Wagner bara under de två första veckorna i april i Bakhmut.[9] Totalt bedöms Ryssland förlorat 30,000 man, varav 9,000 döda, i striderna kring staden.[10] Den 30 mars beskrev den amerikanske försvarschefen Milley striderna kring staden som en slakt, där Ukraina har slagits ”väldigt, väldigt bra”.[11]
Det är värt att påminna om att staden egentligen saknar större strategiskt värde för Ryssland. En analytiker beskrev staden för CNN som ”av mycket tveksamt militärt värde” och för varje ukrainsk förlust i staden, bedöms fem ryska soldater stupa.[12]
Materiella och personella förluster
Hemsidan Oryx, som har dokumenterat ryska förluster sedan invasionen av Ukraina, kan visuellt bekräfta att Ryssland har förlorat över 10,000 olika fordon. Detta inkluderar över 1900 stridsvagnar, varav 258 T-72B, 300 T-72B3 och 214 T-72B3 Obr.2016.[13] Den ukrainska kommentatorn Oleksandr Kovalenko gjorde i Forbes observationen att Ryssland har inte bara förlorat många av sina modernaste stridsvagnar, vilket tvingat dem att ta fram äldre stridsvagnar som T-62 och även T-55 utan de har även förlorat många av sina erfarna stridsvagnsbesättningar. Även när moderna stridsvagnar finns tillgängliga, finns det ingen som kan köra dem.[14]
Kriget har även varit förödande för ryska Spetsnaz, enligt de nyligen läckta amerikanska dokumenten som dök upp på Discord. Enligt satellitbilder ska endast en av fem Spetsnazbrigader som kom tillbaka från Ukraina inte lidit allvarliga förluster. Tre av dessa brigader ska ha blivit fullständigt decimerade, med mellan 90 – 95 procentiga förluster.[15] Den 346.Spetsnazbrigaden ska ha 125 man aktiva i tjänst. Innan invasionen var siffran 900. Enligt de amerikanska dokumenten ska varje Spetsnazsoldat genomgå fyra år av träning. En konsekvens av förlusterna är att det kan uppemot ett decennium att rekonstituera brigaderna.[16]
I februari i år blev brigadchefen över den 14. Spetsnazbrigaden, överste Polyakov, dödad i staden Vuhledar i den södra delen av fronten.[17] Och tidigt i februari utspelade sig en katastrof för ryska trupper vid staden. Vuhledar, en stad med mindre än 14,000 invånare innan den ryska invasionen, har ett visst strategiskt värde. Staden ligger på en höjd och kontroll av staden möjliggör indirekt eld i öst-västlig riktning längst med motorvägen som väver samman Mariupol och Donetsk och järnvägen som går i samma riktning. Under den sista veckan av januari anföll ryska styrkor staden men efter en vecka hade operationen stannat av. Enligt ukrainska generalstaben hade ryska trupper då förlorat över 130 bepansrade fordon, varav 36 stridsvagnar. I en intervju med den ryska hemsidan 7×7 påstod en soldat ur 155.Brigaden att uppemot 500 soldater dog i ett av anfallen mot staden.[18] En ukrainsk presstalesman uppgav att Ryssland förlorade 150 – 300 man om dagen kring Vuhledar när striderna pågick.[19]I en kommentar till de drönarbilder som Ukraina släppte beskrevs den ryska taktiken av ISW som ”mycket dysfunktionell” vilket i huvudsak berodde på ”dåligt utbildad mobiliserad personal”.[20] Enligt Leo Peria-Peigne vid det franska Institutet för Internationella Relationer (IFRI) ockuperade Ryssland i mars ytterligare ynka 70 kvadratkilometer.[21] Det är mindre än Uppsala stads totala yta. Den väntade ryska vinteroffensiven ”uppgick bara till vidare ryska förluster och avslöjade en brist på operationell kapacitet, djup och brist på fantasi” enligt den pensionerade amerikanske generalen Ben Hodges, tidigare befälhavare över den amerikanska armén i Europa.[22]
Det är inte förvånande att de sammanlagda ryska förlusterna av manskap och fordon har skapat en situation där både ukrainska källor och ISW hävdar att den ryska militären är oförmögen att genomföra flera offensiva operationer samtidigt.[23]
Ökad repression
Samtidigt ökar repressionen i Ryssland. Meduza, en nyhetssajt baserad i Lettland och som publiceras på engelska och ryska, intervjuade olika ryska experter om vad som nu pågår i Ryssland och det är inte en munter läsning. Sedan invasionen har antalet åtalade för brott som förräderi, terrorism och andra politiska brott ökat i frekvens. Journalisten Ivan Safronov dömdes i höstas till 22 år i fängelse och nyligen dömdes oppositionspolitikern Vladimir Kara-Murza till 25 år i fängelse.[24]
Darya Korolenko, advokat och analytiker vid OVD-Info, menar på att det är troligt att vi kommer se fler domar likt de som drabbade Safronov och Kara-Murza. Även om det tidigare har funnits långa fängelsestraff som påföljd är det först nu de börjat användas med denna frekvens. Syftet är, enligt Korolenko, att skrämmas.[25] I samma artikel jämför Alexander Cherkasov, tidigare ordförande för den legendariska människorättsorganisationen Memorial som tilldelades Nobels Fredspris 2022, repressionen i dagens Ryssland med det som fanns under Chrusjtjov, Brezjnev och Andropov.[26]
Redan i juli 2022 kunde Andrei Soldatov och Irina Borogan i en artikel i Foreign Affairs, beskriva hur aktivister, oppositionella och vanliga medborgare blev fängslade. Samtidigt har FSB ökat i betydelse för Putin och blivit en ”expansiv gren av en alltmer hänsynslös stat”.[27]
Den ryska ekonomin
I en tidigare artikel beskrev jag hur de sanktioner som framför allt västvärlden ålagt Ryssland och några av dess konsekvenser.[28] En viktig faktor avseende sanktionerna är tålamod, och Maria Demertzis vid tankesmedjan Bruegel, i Bryssel, beskrev att sanktionerna fungerar och att för Ryssland kan det bara bli värre.[29]
Nu finns det ytterligare data som stödjer Demertzis tes. I The New Republic skriver David Clay Johnston hur USA och “dess allierade framgångsrikt för ett ekonomiskt krig mot Ryssland”.[30]
Putins ekonomiska muskler, skriver Johnston, håller på att ”vittra sönder” och Rysslands ekonomi som aldrig varit ”lysande” är nu ”i trasor”.[31] Detta beror på ett flertal faktorer enligt Johnston. Tack vare välriktade sanktioner, slår de hårt mot den ryska ekonomin. Sjuttiofem procent av rysk export består av fossila bränslen, kemikalier, och andra produkter beroende av fossila bränslen i sin tillverkning. Rysk olja säljs nu för under det globala oljepriset. Bland annat säljs rysk olja till Kina med trettio till fyrtio procents rabatt.[32] EU har gått från att importera nästan 750,000 fat rysk olja om dagen till nästintill ingen alls. Samma kan sägas om rysk gas. För ett år sedan såldes ett fat rysk olja för $92,20, i slutet av mars var motsvarande siffra $49,50.[33] Tyska importer från Ryssland minskade med 91 % från februari 2022 till februari i år. Ryssland gick från att vara Tysklands elfte största källa av importer till den fyrtiosjätte.[34]
Rysk nettoexport har minskat med trettio procent, jämfört med ett år sedan, och rubeln har (officiellt) fallit med trettio procent mot dollarn under samma period. Johnstons egen analys tyder på att den ryska staten spenderade femtionio procent mer i år jämfört med 2022, och nittio procent mer än 2021. Samtidigt föll den ryska statens intäkter med tjugoåtta procent och deras oljeintäkter med fyrtioåtta procent.[35] Med andra ord har Ryssland tvingats spendera mer och mer pengar, samtidigt som rubelns värde går ner och statens får in mindre intäkter. Rysslands vice premiärminister har gått ut och sagt att Ryssland ska skära ner på sin oljeproduktion med fem procent från mars i år.[36]
Sanktionerna verkar nu även ha börjat påverka den övriga ryska ekonomin då nybilsförsäljningen i januari i år var sextiotre procent lägre än ett år tidigare. Västerländska sanktioner, till följd av invasionen av Ukraina, kommer raderat $190 miljarder från Rysslands nationalbruttoprodukt fram till 2026 enligt Bloomberg Economics.[37]
Ukrainsk vår
I kontrast till den allt sämre situationen för Ryssland, dess armé och ekonomi, har Ukraina lyckats stabilisera sig och landet förbereder sig nu för en motoffensiv för att återerövra de ockuperade delarna av sitt land.
Under hösten och vintern 2022 hoppades Putin att ” höga energipriser och gasbrister skulle få Europa att tvinga Ukraina till förhandlingsbordet. Det skulle enligt två anonyma ryska källor med insyn i Kreml ha varit enda sättet som Putin såg att fred kunde uppnås.”[38] Rysk taktik från oktober som medvetet slog mot den ukrainska energisektorn och infrastruktur, misslyckades med att tvinga Ukraina till förhandlingsbordet.[39]
Den 11 april i år kunde Atlantic Council skriva att Ukraina nu för första gången sedan just oktober har åter börjat med kommersiell elexport till europeiska grannländer.[40] Det är inte bara symboliskt viktigt, utan även ett tydligt tecken på att Ukraina ”överlevde vad som var allmänt ansett som den tuffaste vintern i landets moderna historia”.[41]
Mer än femtio nationer har på olika sätt bidragit med leveranser till Ukraina[42], och sedan de västerländska vapenleveranserna påbörjades har nu Ukraina fått 230 stridsvagnar och 1550 olika stridsfordon.[43]
Ukrainas militär, som levt med mantrat ”rid ut stormen, trötta ut fienden, och slå tillbaka”, behöver nu bestämma sig när och var våroffensiven ska äga rum längst den nästan 1000 km långa fronten.[44] Generalmajor Budanov, chef över den ukrainska militära underrättelsetjänsten, har hävdat att Ukraina och Ryssland kommer att mötas i ”ett avgörande slag i vår, och denna strid kommer att vara den sista innan kriget slutar.”[45]
Som en del av dessa förberedelser har amerikanska stödpaket sedan oktober 2022 inkluderat stora mängder fordon och materiel för ingenjörstrupper. Detta kommer underlätta de nya ukrainska divisionerna som ska anfalla ryska fasta positioner och minfält. Även Storbritannien, Tyskland och Finland har bidragit.[46] Enligt Militaryland.net skulle den stundande offensiven beröra runt trettio ukrainska brigader.[47]
Den ukrainska försvarsministern Reznikov har sagt att offensiven börjar någon gång i april eller maj och i flera riktningar; Generalmajor Budanov sa i februari att perioden mars – maj skulle vara ”väldigt aktiv”.[48] Detta kan naturligtvis vara en del av den ukrainska desinformationen som släppts för att förvilla den ryska militären.
Samtidigt skriver Tim Lister I sin analys för CNN att ”förutsägelser är ett lönlöst åtagande; det kommer cirkulera gott om bluff och desinformation avseende intentioner de kommande veckorna. Men förberedelser pågår.”[49]
Philips P OBrien, professor i Strategiska studier vid St. Andrews, påpekar att spekulationer kring när och var den ukrainska offensiven äger rum, bara gynnar Ukraina då ”ändlösa spekulationer” kan dölja de riktiga intentionerna.[50] OBriens artikel, publicerad den elfte april, argumenterar för att en större ukrainsk offensiv nära Kherson Oblast kan vara svår då det inte finns en fungerande bro över Dnjepr. Dock kan Ukraina genomföra mindre räder för att binda ryska trupper. Något som verkar ha skett kring den 18 april.[51] ISW anser detta vara bekräftat.[52]
Den pensionerade generalen Ben Hodges, tror att Ukraina kommer slå mot Krim, då Ukraina ”kunde döda varenda rysk soldat inom en radie av 360 km av Bakhmut, och det skulle inte förändra det strategiska läget… Nyckeln är att vinna Krim – det är den avgörande terrängen…”[53]
En viktig faktor i offensiven blir flexibilitet, ända fram till dess att ordern ges. Centralt i detta kommer vara hur de ryska styrkorna är disponerade. Det enda som är säkert är att den ukrainska motoffensiven kommer att ske.
Detta är ett avgörande ögonblick för Ukraina, och Europa.
Gabrielius Landsbergis, Litauens utrikesminister, beskriver varför klarsynt han skriver att ”vår förveckling [med diktaturer] gjorde oss strategiskt blinda. Vi ignorerade hoten inte bara mot länder angränsande Ryssland, utan mot västerländska samhället i sig. Arméer blev försummade, gränser oförsvarade, vår kapacitet till att resa oss och slå tillbaka inkräktare minskade… Försvaret av Ukraina handlar inte bara om att försvara den regelbaserade världsordningen mot återkomsten av tjugonde århundradets barbari. Det handlar även om att vi står upp och försvarar oss själva.”[54]
Efter att ha överlevt den ryska vintern, väntar nu en ukrainsk vår.
