I texter på engelska om Ukraina, som t ex i den ukrainskfödde Harvardprofessorn Serhii Plokhys ”The Gates of Europe” (2021) talas ofta om detta land som ”the edge”, som inte helt perfekt kan översättas med ”randen” eller ”kanten”. Den f d amerikanska ambassadören i Kyiv, Marie Yovanovitch – som vittnade mot Trump i det första riksrättsåtalet – kallar sin förra året utgivna memoarbok ”Lessons from the Edge”. Vad man med detta substantiv vill säga är att vad som nu ungefär motsvarar Ukraina upplevdes som slutet på en civilisation och antydan om något nytt och främmande. Den romerske poeten Ovidius, som själv bodde i numera rumänska Constanza, menade att bortom den av greker invaderade Svarta Havskusten och stepplandet norr därom väntade den obeboeliga kölden. Här mötte den grekiska kulturen barbarerna.
Ovidius kände sig vara nära världens ände. Ukraina blev en gränsregion mellan den byzantiska civilisationen, som alltjämt speglas i många ortnamn som Odessa, Mariupol, Cherson m fl och den östslaviska, mellan de romerskkatolska och ryskortodoxa kyrkorna, mellan det bevuxna parklandskapet i väst och de bördiga stepperna – den svarta jorden – i öster, mellan det polsk-litauiska samväldet, Preussen, de habsburgska och ryska imperierna, mellan Hitlers Tyskland och Stalins Sovjetunion.
Det är föga ägnat att förvåna att detta gränsland utsatts för ofta mycket brutala historiskt öden. Det finns de som menar att båda världskrigen egentligen handlat om Ukraina och dess omedelbara omnejd, dess rikedomar och strategiska vikt. Det frontavsnitt i första världskriget som av naturliga skäl ådrog sig den mesta uppmärksamheten på grund av den fruktansvärda människoslakten var ju skyttegravskriget i väst, i norra Frankrike och Belgien. Trots de enorma förlusterna innebar kriget i väster inga strategiska förändringar. Men i öst fördes ett helt annat krig där fronten mellan centralmakterna och Ryssland rörde sig över mycket stora ytor och det ryska imperiet efter hand drevs österut. Där ändade striderna med radikala förändringar, med först den ryska revolutionen och sedan det 600-åriga Habsburgska imperiets upplösning. På samma sätt utspelade sig 1941-1944 den avgörande kampen mellan Hitler och Stalin i östra Polen, Belarus och framför allt Ukraina. Denna kamp ledde till miljontals och åter miljontals människors död och fruktansvärd förödelse. Nu utspelar sig, sedan halvtannat år, ett nytt krig mellan ett av NATO understött Ukraina och Ryssland, som enligt den polskfödde amerikanske strategen Zbginew Brzezinski utan Ukraina inte längre är något imperium. För både Ryssland och Ukraina har därför konflikten en tydlig existentiell karaktär.
Ukraina har således under de senaste årtusendena varit föremål för omvärldens intresse. Först grekerna, sedan det Östromerska riket, därefter vikingarna och deras efterföljare östslaverna norrifrån. Mongolernas välde, från slutet av 1200-talet, blev i vad som nu är Ukraina blev kortare och mindre genomträngande än i själva Ryssland. Det polsk-litauiska samväldet, som tillkom under andra hälften av 1500-talet, tog för sig i öster vilket ledde till den rysk-ukrainska pakt från 1654 som man i Moskva ofta hänvisar till när man underkänner Ukrainas aspirationer på att vara en separat stat. I valet mellan sultanen, kejsaren i Wien, khanen på Krim och den ryske tsaren valde kosackerna då den senare som skyddspatron.
Tendenser till självständighetssträvanden blev kring 1700 tydliga. Den även i svensk historia bekante kosackhövdingen Mazepa ingick en allians med Karl XII som 1708 inledde den storvulna strategiska planen att krossa tsar Peter I:s rike och som ändade i nederlaget vid Poltava 1709. Poltava är, mer än de flesta svenskar är medvetna om, ett centralt årtal i rysk, ukrainsk och europeisk historia. Det var det andra, och i motsats till det första, interventionen i trettioåriga kriget, misslyckade svenska försöket att möblera om i Europas karta. Westfaliska freden hejdade det Habsburgska kejsardömets och katolicismens framfart i Central- och Nordeuropa och mejslade ut de kulturella gränser i vår världsdel mellan syd och nord som på många sätt kan sägas bestå än idag. Poltava innebar att Peter den stores rike befäste sin nyförvärvade plats i stormakternas krets. Varken Napoleon eller Hitler drog de slutsatser som Karl XII:s äventyr borde ha föranlett.
Efter Mazepa inlemmades Ukraina successivt allt närmare i det ryska imperiet. I slutet av århundradet stärktes greppet ytterligare. De västliga delarna inkorporerades efter Polens tre delningar 1772, 1793 och 1795 och det ottomanska khanatet Krim införlivades med Ryssland 1783.
Under 1800-talets nationalistiska strävanden lades grunden, länge främst på de kulturella områdena, för en ukrainsk separatism. Dessa tendenser samexisterade med det ryska rike som styrdes i hägnet av begreppen autokrati, ortodoxi och nationalism. Krimkriget 1853-1856 var ett misslyckat försök från västmakternas och Turkiets sida att rulla upp Nikolai I:s stat från Krimhalvön.
Den ryska statens grepp om Ukraina hade under hela 1800-talet, liksom efter första världskriget att hantera det både politiska och kulturella inflytande Österrike-Ungern utgjorde. De västliga delarna av vad som nu är staten Ukraina tillhörde ju sedan de polska delningarna Wien. Ukrainarnas relativa autonomi och levnadsstandard på andra sidan västgränsen lockade liksom emigrationen till USA och Canada.
Efter den ryska revolutionen blev Ukraina skådeplats för en maktkamp mellan tre maktcentra, bolsjevikerna, de ryska monarkisterna och det återuppståndna självständiga Polen. Den politiska ledningen i Warszawa såg gärna de västra delarna av Ukraina som ett slags buffertzon som man utan att direkt annektera gärna ville kontrollera och inte lämna till Moskva. Mellankrigstidens Polen skulle få en stor ukrainsk minoritet, liksom Europas största judiska befolkning. I skuggan av denna maktstrid ägde under åren 1918-1921 i Ukraina hela tiden strider rum mellan ukrainska nationalister av olika schatteringar, lokala anarkistband, bolsjeviker, ryska monarkister, polska, österrikiska och tyska ockupationsstyrkor. Michael Bulgakov – författare till den märkliga ”Mästaren och Margarita” – skildrar i sin andra stora roman, ”Det vita gardet”, hur huvudstaden Kyiv under dessa år bytte herre mer än dussintalet gånger och hur en familj – rimligen Bulgakovs egen; han var född i Kyiv – försöker överleva i denna politiska turbulens. Till sist krossade ändå Lenin allt motstånd och Ukrainas kortvariga och kaotiska nationella självständighet förpassades t.v. till historien. Den sista monarkistiska motståndsfickan blev Krim som evakuerades 1921 samtidigt som Polen och Sovjetunionen slöt en för polackerna mycket förmånlig fred.
Mellankrigstiden blev en kamp mellan Polen, som kontrollerade stora delar av västra Ukraina, och Sovjetunionen. Den amerikanske historikern Timothy Snyder skildrar i sitt mästerverk ”Bloodlands. Europé between Stalin and Hitler” (2010) Ukrainas – och Belarus, östra Polens och Baltikums – öde under perioden 1933-1945. Stalin och hans hejduk Lazar Kaganovitj, själv från Ukraina, genomförde, delvis under åberopande av ett påstått polskt hot, 1932-1933 en tvångskollektivisering, och ständiga rekvisitioner av säd som i slutändan kostade 4 miljoner människor livet, avrättade eller döda av svält. Dessa fruktansvärda händelser är kända under det ukrainska namnet Holomodar. Syftet med den brutala kollektiviseringen var att förse de stora städerna med spannmål så att industrialiseringsprocessen kunde påskyndas.
Och när Ukraina mot slutet av 1930-talet började hämta sig något stod den tyska invasionen för dörren. När tyskarna inte uppnådde de militära mål man satt för operation Barbarossa, kunde man inte skicka de av Östuropas judar som inte mördades under framryckningen till Sibirien som man tänkt, utan satte i stället igång med massmorden vars ofattbara omfattning och geografi Timothy Snyder noggrant utreder. Inalles mördades i ”The Bloodlands” under perioden 1933-1945 kanske 14 miljoner människor, varav Sovjet stod för 4 och Tyskland för resten. Ingen av den var soldater.
Den lockelse som västvärlden alltid utgjorde för många ukrainare, särskilt förstås de områden som tidigare tillhört Österrike-Ungern med Lviv (Lemberg) som centrum, ledde tillsammans med hungerkatastrofen 1932-1933 till att åtskilliga ukrainare under den nazistiska ockupationen 1941-1944 hälsade tyskarna välkomna. En del började samarbeta med dem. Åtskilliga tjänstgjorde som vakter i koncentrationslägren eller som s k Hilfsfreiwillige, också i den tyska armén. Två miljoner mer eller mindre tvångsvärvades som gästarbetare i den tyska industrin och jordbruket. Detta är förstås den ursprungliga grunden till de orimliga ryska anklagelserna mot den judiskfödde presidenten Zelenskij för att vara representanter för en nazistregim. Grupper av ukrainska nationalister har således i det förflutna samarbetat med nazister. Dagens ukrainare blir därigenom i den ryska propagandan träffade av ”guilt by association”.
Den ukrainska nationalismen fick sig genom tyskarnas, och rumänernas (de stod inte tyskarna efter), våldsregim en kraftig törn. Var det detta det väst man trängtade efter att tillhöra? Ukraina, som visserligen bara stod för en dryg sjättedel av Sovjetunionens befolkning men 20 procent av exporten, blev föremål för Nikita Chrustjevs politiska omsorg – han hade själv vart partichef i Kyiv. Ukraina belönades som en fiktivt suverän stat 1945 med ett eget medlemskap i FN. Till åminne av den rysk-ukrainska pakten 1654 flyttades tre hundra år senare Krim från den ryska republiken till den ukrainska. Det var givetvis ett beslut utan reell innebörd, men avsett som en klapp på axeln för ukrainarna.
När Ukraina efter Sovjetunionens upplösning återigen fick möjligheten att äntligen få upprätta en egen stat stödde över 90 procent av innevånarna förslaget. Detta vittnade både om förekomsten en ukrainsk nationalkänsla, av man trots Putins förnekande av att Ukraina var ett riktigt land, kände sig som ett sådant, och om att det flera sekler gamla samarbetet med Moskva ändå inte betydde så mycket. Men detta land har efter oberoendeförklaringen 1991 fortsatt att leva med starka interna politiska motsättningar, korruption och olika försök från rysk sida att formellt eller de facto återinförliva Ukraina med ”moderlandet”. Många nationalistiska och nostalgiskt lagda ryssar talar ju om att den ryska staten egentligen uppstått när fursten Vladimir eller på ukrainska Volodymir i den rika staden Kyiv strax före millennieskiftet år 1000 (988), då Moskva knappast ens fanns, anammade kristendomen och den rysk-ortodoxa kyrkan tillkom. Att en sådan central del av den ryska federationen skulle vilja eller tillåtas lämna denna blir i den Putinska idévärlden en omöjlighet. Likheten med hur serberna ser på Kosovo, vars självständighet Ryssland hittills vägrat erkänna, är uppenbar. Och så stöder Moskva helt Belgrads hållning i denna fråga.
Det är om man en stund stannar inför Ukrainas på många sätt mycket blodiga historia inte särskilt svårt att förstå att man nu är ovillig att ge upp möjligheten att slutgiltigt ansluta till de västliga strukturerna. Ukraina försöker nu realisera en mycket länge närd dröm att definitivt lämna den ryska överhögheten. Man vill helt enkelt på nytt realisera den bild som Ovidius målade upp: att bli gränslandet mellan civilisationen och barbarerna i norr. Om man lyckas avvärja det ryska försöket att krossa den ukrainska självständigheten och därtill bli medlem i EU och till slut i NATO behöver Ukraina inte längre stanna vid Europas portar. Det är, vilket Putin mycket riktigt insett, fråga om en avgörande förändring av Europas strategiska karta.
