Omvärldsläget har försämrats under de senaste åren och med detta även hotbilden mot vårt land. Vårt läge är fortsatt utsatt och hotet utgörs främst av Ryssland.

När det gäller hotbilden är det inte bara en fråga om att den förändrats till det sämre. Den kan och bör även ha ändrat karaktär, till exempel på grund av en möjlig förändrad riskbenägenhet, nednötningen av den ryska armén och robotvapnet i Ukrainakriget samt Finlands och Sveriges väg mot Nato.

Om riskbenägenhet

Vi kan nog dra vissa slutsatser om bakgrunden till Rysslands förnyade invasion som inleddes förra året. Planen ser ut att ha varit att med en huvudsakligen militär insats utföra ett kirurgiskt snitt som på kort tid skulle få det ukrainska motståndet att falla samman. Lite som en repetition av Krimannekteringen men i långt större skala.

Nyhetsflödet har visat på olika allvarliga brister i den ryska planen, men frågan är om inte underrättelsetjänstens insats är den allra värsta. Kreml har på en och samma gång misslyckats med att bedöma det ukrainska politiska ledarskapet, dess väpnade styrkors förmåga, folkets försvarsvilja och Västs vilja att gå samman och stödja Ukraina, något som inte ens borde vara möjligt i ett land med fler underrättelsetjänster än partier. Två reflektioner:

Det kan mycket väl vara så att underrättelsetjänsterna, eller delar av dem, till fullo förstod farorna med en förnyad invasion men att deras varningar viftades bort. Vi kan dra oss till minnes SVR-chefen Sergej Naryshkins påtagliga förvirring i TV-inslaget från Kreml som sändes tre dagar före den 24/2 och fundera över vad som kunde ligga bakom den scenen.

Om det nu skulle vara så att den innersta maktkretsen av någon orsak (arrogans, bristande fantasi, önsketänkande eller annat) väljer att avfärda sina egna underrättelsetjänsters varningar, är man då verkligen riskbenägen eller handlar det om att man av egen förskyllan har satt sig i en situation där man felaktigt trott att en stor invasion skulle vara en operation på en hanterbar risknivå?

Den ryska militära förmågan

Ett uttryck som tillskrivs den tyske kanslern Otto von Bismarck men som är mer känt i Ryssland än i Tyskland är, fritt översatt: ”Jag är inte intresserad av deras avsikter. Jag vill känna till deras förmåga”.

Avsikter kan förändras snabbt, medan förmåga tar tid. Budskapet har använts av såväl president Putin som utrikesminister Lavrov under senare år.

Men det kanske inte stämmer. Tankar kring avsikternas begränsade betydelse fungerar nog bäst rörande synbarligen vänskapligt sinnade nationer? Man skulle faktiskt kunna vända på resonemanget. ”Om en antagonistiskt sinnad stat är tillräckligt motiverad att nå vissa politiska mål, så kan staten frigöra den förmåga som krävs för att nå dem”.

 Oavsett hur Kremls beslutsunderlag såg ut innan den förnyade invasionen, kan utvecklingen inte ha undgått att påverka dess uppfattning om den egna militära förmågan.

  • Världen, inklusive Ryssland självt, har överskattat de ryska förbandens duglighet.
  • Åderlåtningen varit svår. Utöver omfattande materiell förstörelse har hela förband med deras struktur av ledarskap, förbandsanda och kollektivt kunnande, malts ner.

I vår del av världen tillkommer att Finland sedan den 4 april är medlem i Nato, vilket gör Östersjön till ett allt svårare hav att navigera i för den Baltiska flottan och att Sverige, i väntan på fullbordat medlemskap, har säkerhetsgarantier från flera olika Natomedlemmar.

Detta sammantaget gör att risken för ett konventionellt militärt angrepp mot vårt land idag torde vara lägre än på länge.

Men i ett läge där luftlandsättningsförbanden har lidit svåra förluster, marininfanteriet är försvagat och får allt svårare att verka i farvatten dominerade av Nato och logistikproblematiken i Östersjöregionen förblir olöst finns ändå andra verktyg, intakta förmågor. De är till exempel utpressning/hot om insats av kärnvapen och andra massförstörelsevapen, insatser av specialförband och/eller irreguljära förband och annan form av påverkan. Till det, spionage och olovlig underrättelseverksamhet.

Antagligen har hotet mot vårt land inte minskat i och med Ukrainakriget, utan mest av allt ändrat karaktär.

Vår nya myndighet för Psykologiskt Försvar (MPF) beskriver sitt uppdrag på följande sätt:

Vi värnar det öppna och demokratiska samhället och den fria åsiktsbildningen genom att identifiera, analysera och bemöta otillbörlig informationspåverkan och annan vilseledande information som riktas mot Sverige eller svenska intressen.”

Ingen dålig ansats, men kanske är den en aning smal? Man bör se just informationspåverkan som en mindre delmängd av det större begreppet påverkan. Låt oss reflektera över sådant som ibland sker. En mast som mystiskt faller om natten. Explosioner på Östersjöns botten. Våldsamma kravaller med brinnande polisbilar. Turkisk frustration över en svensk lagstiftning som ligger efter i hantering av terrorgrupper (i detta har Turkiet onekligen en poäng). En bred allmänhet som kläms mellan höjda räntor, energipriser och allmän inflation. Eller en orimlig vardagssituation i allt fler av våra mer utsatta områden, där de många gängmorden, tragiska i sig, faktiskt bara är den klickvänliga toppen på isberget. Är något av detta att betrakta som informationspåverkan? Är det frågor som ligger inom MPF[1]:s uppdrag? Om det inte är MPF, vem i totalförsvaret har då ansvaret för att hantera dem? Hur väl förberedda är vi på att möta koordinerade påverkansinsatser?

En annan möjlig slutsats är att hotbilden inte bara är annorlunda utan även mer diffus.

  • Det minst diffusa torde vara att Rysslands konventionella militära förmåga idag och i närtid är försvagad vilket får konsekvenser
  • Finns det starka antagonistiska avsikter avseende vårt land eller vår nära omvärld, eller ligger vi långt nere på prioriteringslistan?
  • Har vi förmågan att med rätt resurser sömlöst möta olika antagonistiska hot, eller är vår verktygslåda ännu otillräcklig i bredd och djup?
  • Om det konventionella militära hotet är begränsat just idag, är detta en rysk brist som kommer att prioriteras under den återuppbyggnad vi lär se under de kommande åren, eller blir prioriteringen en annan? Är återuppbyggt marininfanteri i Östersjön en rimlig eller dåraktig prioritering? Hur kommer det att praktiskt påverka vår egen fortsatta återuppbyggnad av totalförsvaret?
  • Tidsbehovet för en partiell återuppbyggnad. Talar vi om 1-3 år? 5-6? Längre tid än så?
  • Hur kan irreguljära förband, med mer begränsade förmågor/uppgifter men också med möjlig förnekelsebarhet och med lägre politisk kostnad för en angripare, utnyttjas som ett verktyg?
  • Sveriges tilltro till Försvarsmaktens tröskeleffekt förutsätter att en tilltänkt antagonist gör en rationell bedömning av vår förmåga. Kan vi lita på att så sker, eller har vi även en risk i att motståndaren kan komma att fatta dåliga beslut?

Dessa lösa tankar kring hotbilden försöker inte ens ge några svar, utan endast peka på ett par saker. Vi behöver förutsättningslöst ompröva vår uppfattning om det hot som i högre takt än tidigare ändrar skepnad och vi måste därför ständigt förmå oss att omvärdera våra egna prioriteringar, hur obekvämt det än kan bli.

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.

Fotnot

[1] Myndigheten för psykologiskt försvar