En kommentar till Sara Unger om manöverkrigföring.
Debatten om svensk manöverkrigföring och försvarsmaktens prioriteringar lever.
I Kkrva och I militärdebatt har Löjtnant Saga Unger och Major Simon Qvist diskuterat de svenska markstridskrafterna och deras betydelse för Nato. Det är välkommet och en nyanserad diskussion behövs inom armén och Försvarsmakten i stort avseende vår utveckling och prioriteringar.
Jag hoppas kunna bidra till den diskussionen.
Unger sammanfattar sin artikel med att skriva att “markstridsförmågan utgör det mest relevanta och strategiskt betydelsefulla bidraget till Nato” och att det är den svenska markstridsförmågan som är “avgörande för Natos avskräckning och försvar…”
Detta baserar hon på tre centrala faktorer – att markstridskrafterna har en särställning; att manöverkrigföring är viktig för att undvika ett utnötningskrig och att erfarenheter från kriget i Ukraina inte okritiskt kan överföras till våra förhållanden; och slutligen att Nordkalotten har stor strategisk betydelse för Nato.[1]
Simon Qvist, i sin replik i Militärdebatt, påpekar att även om Sverige besitter en markstridskompetens som få andra länder besitter, så måste vi ställa oss frågan:
“Hur säkerställer vi att dessa förband är operativt, taktiskt och stridstekniskt relevanta ikväll, imorgon eller om ett halvår, när helst de behöver utgöra Natos lås i norr?”
Sett till de senaste fem årens krig i Ukraina, påpekar Qvist att markstridsförbandens utveckling i Sverige framstår som “haltande”, och organisationen av våra förband “förefaller endast ändras marginellt.”
Slutligen fastslår Qvist att “viljan och brådskan att ompröva etablerade sanningar borde vara hög för att våra markstridskrafter ska kunna förbli relevanta in i framtiden.”[2]
Likt Qvist önskar jag diskutera en elefant. Men det gäller inte nödvändigtvis plattformar eller den tekniska utvecklingen i sig, utan hur flertalet faktorer påverkar vår förmåga att utöva manöverkrigföring till den grad att alternativa metoder är att föredra.
Jag avser inte att ge en längre förklaring till begreppet manöverkrigföring, och läsarna har sannolikt starka åsikter kring begreppet. Jag lutar mig därför mot Ola Sandbergs artikel “Varför fundera över manöverkrigföring? Det är ju beordrat!” från 2020 gällande definitioner kring begreppet.[3]
Sandberg beskriver hur manöverkrigföring bygger på ett decentraliserat beslutsfattande, men även på “att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner. Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås.”
Samtidigt påpekar Sandberg – vilket är högst relevant efter det svenska Nato-medlemskapet – att “med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren.”
Natos metoder (numera våra metoder) “bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen.”
Kriget i Ukraina har påvisat en teknologisk revolution inom krigföringen där obemannade system regerar på slagfältet. Det svenska Nato-medlemskapet tvingar oss att förhålla oss till en organisation med helt andra militära förutsättningar än vad vi tidigare hade tillgång till.
Som både Unger och Qvist påpekar, är Nordkalotten en unik miljö. Unger beskriver det synnerligen väl när hon skriver att “kallt väder, mörker, snö, svårframkomlig terräng och begränsad infrastruktur har stor påverkan på förbanden och sättet att genomföra striden. Förmågan att verka i denna miljö ställer höga krav på materielen, utbildningen och erfarenheten av vinterförhållanden.”
Trots detta förordar Unger manöverkrigföring på Nordkalotten.
Det får mig att ställa ett antal frågor:
- Hur löser vi terrängens deterministiska beskaffenhet med nuvarande organisation och struktur? Redan innan den teknikutveckling som skett sedan 2022 var terrängen på Nordkalotten kanaliserande och därigenom begränsas rörligheten och terrängen är enklare att försvara. Att manövrera, skapa genombrott, och slå på djupet var redan tidigare mycket svårt. Lägg därtill teknikutvecklingen samt ryska lärdomar från snart fem års krig och ambitionen framstår som orimlig.
- Vilka förband är det som ska bedriva manöverkrigföring på Nordkalotten? Artilleri och logistik är idag nästintill helt beroende av vägnätet. På Nordkalotten är detta ytterst begränsat. Den manöver som ska genomföras av en division inom kårs ram riskerar mer att likna ryska förband utanför Kyiv i slutet av februari 2022 än amerikanska divisioner under Gulfkrigen. Divisionen är dock mer utsatt eftersom den ryska användningen av drönarsystem och sensorer snabbt skulle identifiera och bekämpa dess fordon. Detta leder till nästa fråga.
- Med vilket luftvärn ska förbanden som ska bedriva manöverkrigföring skyddas? I juli kunde det ukrainska företaget General Cherry berätta hur deras C-UAV drönare slog ut 16 000 flygande UAV:er av olika slag.[4] Den teknologiska utvecklingen av UAV-system, sensorer och ledningsstödsystem gör all form av rörelse nära fronten till en enorm risktagning. Idag saknar Försvarsmakten drönarluftvärn på bredd. Samtidigt är Ryssland erkänt duktiga inom rymddomänen och på telekrig, samt producerar beprövade patrullrobotar i stor mängd. Hur tas detta i beaktande?
- Betänk att den svenska divisionen, trots den kanaliserande terrängen, bristande vägnätet, mager tillgång C-UAS-system, och stora avstånd, trots allt lyckas manövrera och skapa ett genombrott i ryska linjer på Nordkalotten. Vad händer sen? Tror vi att Ryssland ger upp? Är det vad erfarenheterna från Ukraina säger oss?
Den fundamentala frågan vi bör ställa oss är om manöverkrigföring är överhuvudtaget en realistisk idé på det moderna slagfältet och i synnerhet på Nordkalotten.
Amos Fox, amerikansk pensionerad överstelöjtnant och professor vid Arizona State University har i en nyligen släppt bok (”Maneuver is Dead”) deklarerat att manöverkrigföring är död.
Fox ger oss ett antal olika skäl. Först, att det aldrig var svaret på effektiv krigföring, utan är en av ett antal olika sätt man kan slåss effektivt. För det andra, att dagens slagfält endast erbjuder kortvariga möjligheter för manöverkrigföring, vilket kräver utrymme, öppen terräng, och tid. När två stridande parter kommit tätt inpå varandra, och ingen angripbar flank finns tillgänglig, så kan parterna inte manövrera. Därigenom blir positions- eller utnötningskrig de dominanta formerna av krigföring. Den tredje anledningen som Fox anger är den ökade urbaniseringen. I den moderna världen blir städer alltmer sammankopplade med varandra och där det tidigare var landsbygd är det nu vägar, byar och utkanterna av städer och bebyggelse som lämpar sig illa för manöverkrigföring. Strid i bebyggelse, skriver Fox, är definierat av positionskrigföring och utnötning.
Slutligen skriver Fox att den ökade transparensen på slagfältet med sensorer och stöd från rymden, cyber, drönare och långräckviddig precisionsbekämpning kommer att göra all form av försök till manöverkrigföring en ”hjärtskärande upplevelse”.
Fox föreslår att strateger och militära ledare måste vänja sig vid den tanken och sluta se positions- och utnötningskrig som mindre lämpliga former av krigföring. Det behövs nya sätt att organisera slagfältet och teknologin, och utveckla nya militära organisationer. Vi måste vänja oss, skriver Fox, att krig vinns genom utnötning och utmattning.[5]
Ovan är blott en kort summering av en del av hans argument, men dessa framstår som övertygande.
Var, hur, och varför vi ska genomföra manöverkrigföring på Nordkalotten förklaras dessvärre inte i Ungers text. Det tas helt enkelt för givet att genombrott (sannolikt vid fronten?) är eftersträvansvärt på Nordkalotten. Men som jag skrev ovan – sen då?
Som Unger själv påpekar behöver vi fokusera på applicerbara lärdomar från Ukraina. Att positions- och utnötningskrig är effektiva metoder att föra krig har påvisats i Ukraina. Ett av otaliga exempel är från juli då två ryska mekaniserade kompanier försökte anfalla ukrainska positioner i Donetsk. Det var enligt ukrainska källor den största ansamlingen av ryska stridsfordon i området på nästan ett år. Den anfallande styrkan led förluster på upp till åttio procent innan de ens nått stridslinjen.[6]
Samtidigt har Ukraina medvetet bekämpat den främre ryska logistiken. Resultatet är att Ryssland har en kumulativ brist på lastbilar. Den ryska arméns behov vid fronten täcks av ca 14 500 lastbilar om dagen. Bara i juli slog Ukraina ut över 3600 av dem.[7] Ryssland har mer luftvärn, telekrig och praktisk erfarenhet av C-UAV än Sverige. Hur väl hade vi hanterat motsvarande situation?
Som Qvist påpekar i sin artikel på Militärdebatt så är en av den svenska arméns styrkor att ”vi finns på plats från dag ett, våra förband bor i det nordiska operationsområdet.”[8]
Detta är en enorm styrka, om vi har förband som kan ta sig fram snabbt och försvara rätt terräng vid rätt tid. Det kräver förberedda försvarslinjer, nergrävda positioner, sensorer på plats och plattformar som lämpar sig för försvarsstrid. Det kräver att vi har övat, som Qvist anmärker, ”ett långvarigt, sammanhängande försvar mot en kvalificerad motståndare”. Att försöka ”stångas” och bedriva manöverkrigföring på Nordkalotten när Ryssland har tillgång till de sensorer och drönarsystem som de dagligen utnyttjar i Ukraina ter sig som ett recept för en annalkande katastrof. Genom rätt förberedelser för ett positions- och utnötningskrig samt anskaffning av rätt materiel ökar vår uthållighet, tiden för förstärkningar att anlända, och skapar handlingsutrymme för allierade. Genom att nyttja terrängen till vår fördel, istället för att se den som ett hinder för vår manöver, ökar vi kostnad för fienden att anfalla. Att nyttja positions- och utnötningskrig på Nordkalotten handlar inte om att förkasta manöverkrigföring därför att manöverkrigföring per definition är dålig, utan för att manöverkrigföring är suboptimalt givet terrängen, och den tilltänkta fiendens förmåga att upptäcka och bekämpa förband.
I oktober 2025 beskrev jag hur Tyskland tvingades till knäna militärt och ekonomiskt under första världskriget.[9] Det är en modell där robust försvar längst fronten (positions- och utnötningskrig) går hand i hand med ökade sanktioner och bekämpning av strategiska mål på djupet. En sådan uttalad strategi vid händelse av krig skulle innebära att armén behövde omorganiseras, med ett fokus på jägarförband, infanteri, markbunden långräckviddig bekämpning, drönarförband, och indirekt eld. Detta exkluderar inte mekaniserade förband, men det skulle innebära ett skifte i hur vi ser på försvaret av Nordkalotten och vår syn på manöverkrigföring.
Personligen är jag inte en fundamentalist gällande ’form’ på kriget eller tekniken, egentligen. Vi ska vinna. Allt annat är sekundärt. Men i dagsläget, under rådande förhållanden och terräng, framstår det som ett misstag att försöka genomföra manöverkrigföring på Nordkalotten. Vi behöver våga tänka nytt – organisatoriskt och tekniskt.