Omvärldsläget karaktäriseras av den ryska aggressionen mot Ukraina och innebär den allvarligaste hotbilden mot Sverige sedan andra världskriget.[1] För Sverige har detta resulterat i den största upprustningen sedan 1950-talet och ett medlemskap i Nato.[2] Innebörden av att vara en alliansmedlem är en fundamental förändring i hur Sverige behöver planera och prioritera sina militära resurser. I en allians görs detta tillsammans med andra, vilket betyder att Sverige ska fokusera på hur vi effektivt bidrar till Natos kollektiva säkerhet.
Konsekvensen av att vara en Natomedlem och därmed planera utefter Natos behov aktualiserar frågan om vilka militära förmågor Sverige bör prioritera. Idag fortsätter Sverige att investera mer i de förmågor som är kopplade till sjö- och luftdomänen än vad som görs i markdomänen.[3] Detta riskerar att skapa en obalans mellan kraven som kriget mot Ryssland kommer att ställa på oss, vårt förväntade bidrag till Nato och vår faktiska krigföringsförmåga. Denna artikel argumenterar således för att Sverige behöver öka prioriteringen av våra markstridskrafters förmågeutveckling. Grunden till detta är tre huvudsakliga skäl: markstridskrafternas avgörande roll inom militär strategi, lärdomar från kriget i Ukraina och Natos behov i det svenska närområdet, särskilt i Nordkalotten.
Genom att analysera dessa faktorer påvisar artikeln att de svenska markstridskrafterna är av stor strategisk betydelse för alliansen. Följaktligen finns det ett behov att prioritera markstridsförbanden i syfte att Sverige effektivt ska kunna bidra till Natos avskräckning och eventuella försvar mot en rysk aggression.
Bakgrund
Sverige och Finland blev Natomedlemmar till följd av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022.[4] Sverige har mer än fördubblat försvarsbudgeten sedan början av 2020-talet. 2025 bestod den av ca 2,4 % av Sveriges BNP. Målet är att minst nå Natos förväntade nivåer, 3,5% av BNP år 2030.[5] Flera Natoländer i Europa upprustar med ett fokus på markstridsförmågan. Från 2024 till 2025 har Tyskland ökat sin budget till armén med 70,5%, jämfört med 2,4% ökning till flygvapnet och 22,1% till marinen. Den nederländska armén har också större budget än de andra två domänerna och dessutom återinförs stridsvagnen.[6] Följaktligen betyder det att även de europeiska Natoländerna som inte är frontstater mot Ryssland investerar i markstridskrafterna.
Sverige riskerar istället att fortsätta fokusera på luft- och sjödomänen då investeringar i dessa fortsätter att öka i en högre takt än vad som görs i markdomänen. Ökningen av flygmateriel var 92,5% från 2023 till 2025, trots planerad ökning på 77,6%. Samma trend gäller för marinmateriel vars ökning var 191% och den planerade ökningen var 113%. Detta i jämförelse med materiel för markarenan som hade en ökning på 52% trots den planerade ökningen på 106%. Detta visar hur Sverige fortsätter att underfinansiera markstridskrafterna trots deras särskilda position avseende militär strategi och betydelse för Natos kollektiva försvar.[7]
Markstridskrafterna
Markstridskrafterna har en särställning inom militär strategi på grund av sin unika förmåga att ta, kontrollera och försvara territorium. Luft- och sjöstridskrafter möjliggör markstridsförbands varaktiga närvaro genom temporär och indirekt verkan.[8] Men den avgörande faktorn i, och det yttersta syftet med krigföring är att kontrollera de geografiska områden där statens befolkning, resurser och politiska institutioner finns.[9] Därmed är territoriell kontroll den fundamentala uppgiften för en försvarsmakt i syfte att skydda medborgarna och säkra landets suveränitet. Markstridsförbanden är grundförutsättningen för detta.
Förmågan att kontrollera landområden är också central för övriga stridskrafters effektivitet, men dessutom för Natos kollektiva förmåga. För det första är samtliga domäners operationer beroende av baser, logistik och ledningsfunktioner som i stor utsträckning finns på land.[10] För det andra kommer Sverige att utgöra värdlandsnation, vilket innebär att Natos försörjning av stridskrafter går via Sverige.[11] Båda dessa faktorer ställer således höga krav på svensk förmåga att skydda och försvara markområden och förflyttningar. Något som främst görs av markförband och luftförsvar.[12] Fungerar detta dåligt begränsas genomförandet av operationer med övriga domäner samt Natos styrketillväxt, och därmed vår dito. Dessutom tillkommer faktorn volym för markstridskrafterna för att kunna skydda vår egen befolkning, statens fortsatta verksamhet och totalförsvarets civila komponenter. Ett ansvar som fortsatt vilar på nationell förmåga oavsett alliansmedlemskapet.[13] I en konflikt är således markstridskrafterna en kritisk möjliggörare för Natos styrketillväxt, förr att svenska samhället ska kunna fungera och för de övriga domänernas möjligheter till insats.
Bland de övriga domänerna är flygvapnet och marinen plattformsbaserade. Dessa är mycket kostsamma, samtidigt som de är särskilt synliggjorda i den svenska försvarspolitiken.[14] Armén har plattformar såsom stridsvagnen, artilleri- och luftvärnspjäser, men framförallt är det soldaten som står i centrum. Sammantaget komponenter som kanske inte har samma effekt när de visas upp och därför inte heller blir lika synliggjorda. Detta eftersom de inte uppfattas ha samma prestigevärde som flygplan eller fregatter. Däremot genererar markstridskrafternas förband och förmågor betydande effekt per investerad krona. Markstridssoldaten med sina system är en grundläggande förutsättning för att uppnå Försvarsmaktens syfte att säkra staten från en aggressor. Att förmågan dessutom är relativt billig borde innebära en större vilja att investera i den. Detta till trots att den är svårare att nyttja som politisk symbol. Utöver sin kritiska funktion i krig har markstridsförbanden också en viktig funktion i fred som stöd till civilsamhället vid exempelvis olyckor och katastrofsituationer.
I fred har markstridskraften en avgörande roll i den militära avskräckningen.[15] Genom att vara synliga för motståndaren, genom att signaleras närvaro, och uthållighet och därmed vilja.[16] Till skillnad från exempelvis flygstridskrafterna som verkar över stora avstånd utan permanent närvaro påvisar markförbanden ett konkret åtagande.[17] Detta ökar trovärdigheten i avskräckningen, då det tydligt demonstrerar både vilja och förmåga att försvara territoriet.[18]
Nato demonstrerar denna avsikt genom sina framskjutna styrkor, Forward Land Forces (FLF). Det svenska bidraget till FLF Lettland är en del i en multinationell brigad, medan Sverige är ramverksnation i FLF Finland.[19] Dessa framskjutna styrkor påvisar alliansens ambition avseende avskräckning och beredskap i form av markförband. Detta särskilt i Baltikum och Nordkalotten där Nato har begränsningar då det gäller att förstärka markstridsförbanden.[20] På grund av den geografiska närheten är Sveriges ansvarstagande genom deltagandet i två FLF-strukturer naturligt, men det medför också ett ökat behov av att vi investerar i markförbanden. Detta för att bidra effektivt till Natos kollektiva försvar genom att uppnå den avskräckning som verksamheten avser.
Nästkommande krig
Det svenska bidraget till Natos kollektiva försvar behöver utgå från en analys av hur det nästkommande kriget kommer att utkämpas. Dock behöver lärdomar från tidigare och pågående konflikter, såsom Ukrainakriget tolkas med försiktighet. Anledningen är att det har visat sig omöjligt att förutspå nästa krig.[21] Därför krävs det att identifierade lärdomar inte omsätts okritiskt i förmågeutvecklingen. Det är flera faktorer som skiljer kriget mellan Ukraina och Ryssland från det eventuella kriget mellan Nato och Ryssland, på exempelvis strategisk nivå, möjlig operationernas genomförande samt taktik och stridsteknik plus givetvis klimat och terräng.
Skillnaden på strategisk nivå mellan det pågående Ukrainakriget och det eventuella kriget mellan Nato och Ryssland är både politiska mål och resurser. Detta påverkar Rysslands handlingsalternativ. Till exempel utvecklar Ryssland sin massmobiliseringsfunktion och utökar sin stående armé, vilket innebär andra förutsättningar i ett krig mot Nato. En massmobilisering i kriget mot Ukraina är inte politiskt gångbart i Ryssland.[22] Innebörden av detta är att Ukrainakriget inte kan ses som en modell för framtida krig, utan ett specifikt fall präglat av begränsade handlingsalternativ. Sverige måste därför basera sina beslut på ett bredare underlag än enbart observationer från Ukraina.
Kriget i Ukraina har till stor del karaktäriserats av statiska frontlinjer och en form av utnötningskrig.[23] Detta ska dock inte förstås som att manöverkrigföringen inte är fortsatt relevant. För det första var Rysslands initiala operation ett misslyckat försök att ta Ukraina genom manöverkrigföring.[24] Därmed bör dagens frontlinje ses som en konsekvens av misslyckad manöverkrigföring då Ryssland istället valde att snabbt ta terräng och där bita sig fast genom att gräva ner sig. Att därefter återta terräng som försvaras av omfattande mineringar, indirekt eldunderstöd och övervakning genom drönare kräver mycket resurser, tid och blod. [25] För det andra har både Ryssland och Ukraina brist på operativa reserver och därmed begränsad förmåga att genomföra manövreringar som krävs för att nå genombrott. I Ukrainas fall handlar det om att de är för få, och i Rysslands fall att de är inrikespolitiska hänsynstaganden som begränsar en mobilisering. Utan reserver behövs förband tas från andra delar av fronten, vilket ökar risktagningen.[26]
Denna risktagning är desto större då manöverkrigföring innebär en högre grad av risktagning än statisk strid. Manöverkrigföring möjliggör framgång med relativt få medel och reducerar risken för låsta positioner av den typ vi ser i Ukraina.[27] Att nyttja manöverkrigföring är en fördel för Nato då Ryssland har visat sig vara starkare i försvarsstrid i förhållande till sin manöverförmåga.[28] Därtill påvisar kriget i Ukraina att det är svårt att nå genombrott när statiska positioner är intagna och försvarade. Detta talar för att manöverkrigföringen kommer att vara en eftersträvansvärd komponent i ett framtida krig och att Sverige därför bör fortsätta utvecklingen av markstridskrafternas manöverförmåga. En förmåga som Sverige bedömt har som fördel i jämförelse med Ryssland. Genom att bygga vidare på denna styrka, i kombination med vinterstridskompetens kommer Sverige tillsammans med Finland att ha goda förutsättningar att nå framgång.
Den svenska operationsmiljön innebär att även geografiska och klimatmässiga faktorer utgör ytterligare avgörande faktorer som begränsar överförbarheten av erfarenheter från Ukraina. Faktorerna påverkar exempelvis både stridsteknik och utrustning. Exempelvis kan drönarsystem påverkas negativt av kyla genom försämrad batteritid, teknisk tillförlitlighet samt försämrad sikt på grund av hög luftfuktighet.[29] Slutsatsen är därmed att utrustning som har effekt i Ukraina inte ska tas för givet i en svensk operationsmiljö, vilket också betyder att nyttjad stridsteknik inte är direkt överföringsbar. Istället bör Sverige fokusera på vilka lärdomar som är applicerbara på våra förhållanden.
Nordkalotten
För Nato är Nordkalotten ett område av särskild strategisk betydelse. Regionen är av stort intresse också för Ryssland, exempelvis basområdet kring Murmansk och blir därmed för Nato kritiskt för både avskräckning och försvar. Kontroll av området är därför avgörande för att begränsa rysk handlingsfrihet och för att garantera alliansens säkerhet.[30] Konsekvensen är att svensk markstridsförmåga i detta område är av särskild betydelse för Nato givet vår förmåga i subarktiskt klimat.
De särskilda geografiska och klimatmässiga förutsättningarna i Nordkalotten ställer höga krav på den militära förmågan. Detta då kallt väder, mörker, snö, svårframkomlig terräng och begränsad infrastruktur har stor påverkan på förbanden och sättet att genomföra striden. Förmågan att verka i denna miljö ställer höga krav på materielen, utbildningen och erfarenheten av vinterförhållanden.[31] Norge, Finland, Sverige och Storbritannien är de enda länderna i europeiska Nato som har en subarktisk kompetens.[32] Att utveckla en sådan för andra länder bedöms vara mycket kostsamt. Därmed har Norge, Finland och Sverige en särställning i alliansens försvar då länderna tränar och verkar i denna miljö. Således är det rimligt att de också har en särskild roll i att ansvara för markkontroll i aktuellt geografiskt område.
Nato har tre Joint Force Command (JFC) med olika geografiska ansvarsområden. De nordiska länderna ingår i JFC Norfolk i USA medan Polen och de baltiska tillhör JFC Brunssum i Nederländerna.[33] Därmed kan det antas att länderna i respektive JFC förväntas agera inom dessa: de centraleuropeiska länderna vid den östra flanken och de nordiska länderna i Nordkalotten och Arktis. Sverige, Finland och Norge är speciella på grund av sin kompetens avseende vinterstrid.[34] Men Norge har ett starkt fokus på marinstridskrafterna på grund av sin långa kust och strategiska position i närheten av arktiska havsområden och Ryssland.[35] Detta innebär att det är strategiskt nödvändigt att Sverige och Finland utvecklar och upprätthåller en kraftfull markstridsförmåga anpassad för regionens specifika och krävande krav.
Markkontroll av regionen krävs för att hindra att Ryssland ges möjlighet att utvidga och stärka sin kontrollzon, t ex genom att ta områden längs den norska kusten, vilket skulle negativt påverka Natos handlingsfrihet i Nordatlanten och Arktis. Genom att upprätthålla en stark närvaro av markstridskrafter i denna region kan Nato begränsa, helst hindra, en sådan utveckling.[36]
Sverige bör bidra genom att utveckla förmågor där vi har en komparativ fördel. I Östersjöområdet finns flera Natoländer med betydande marina resurser, vilket möjliggör en arbetsfördelning där Sveriges bidrag kan vara mer nischat. Ett exempel är de svenska ubåtarna som är ett välkomnat förmågebidrag till Natos försvar av Östersjön.[37] I Nordkalotten är tillgången på kvalificerade markstridsförband begränsad samtidigt som behoven är stora, kopplat till förbandsantalet och regionens strategiska vikt.[38] Således innebär det att vi har ett strategiskt ansvar att fokusera på markstridsförmågan. Detta eftersom Sverige har den kritiska vinterkompetensen och terrängkännedomen. Dessutom är regionen vårt geografiska närområde och därmed också ett naturligt ansvarsområde och för att kunna axla detta ansvar krävs en tydlig prioritering av markförbanden. Detta är inte bara av vikt för nationell säkerhet utan utgör en förutsättning för att Sverige ska kunna bidra effektivt till Natos kollektiva försvar.
Modern krigföring
Erfarenheterna från Ukraina tyder på att modern krigföring kännetecknas av en ökad dominans av luft- och precisionsbekämpning samt ett transparant och därmed relativt statiskt stridsfält.[39] Detta skulle kunna tolkas som att markstridsförmågan kan nedprioriteras då deras relevans skulle ha minskat. Det är dock en felaktig slutsats. Kriget i Ukraina har förvisso visat på den ökande betydelsen av långräckviddig precisionsbekämpning och drönarkrigföring, men inget av det ersätter behovet av markterritoriell kontroll.[40] Istället påvisas snarare vikten av gemensamma operationer då dessa förmågor är ett komplement för att uppnå effekt av markstridsförbanden.[41]
Slagfältet i Ukraina uppvisar skyttegravar, artilleribekämpning och omfattande fältarbeten i syfte att kontrollera markområden.[42] Dessutom nyttjas inte drönare endast som verkansdelar, utan används i stor utsträckning till att leda in artillerield och inhämta underrättelser.[43] Situationen på slagfältet har visserligen påverkat taktiken och bidragit till mer statiska positioner, men är i hög grad ett resultat av begränsningar i resurser och manöverförmåga.[44] Sammantaget innebär detta att drönarna utgör en del i markkriget och är inte ett bevis på att markstridens betydelse har minskat.
Utvecklingen inom luft- och sjödomänen förstärker denna bild. I Ukraina har båda parterna effektivt begränsat handlingsfriheten med flygstridskrafterna genom användandet av luftvärn där särskilt arméluftvärnet har varit framgångsrikt.[45] Dessutom har Ukraina genomfört en framgångsrik offensiv med drönare, där mer än 40 ryska flygplan förstördes.[46] Vidare har Ukrainas förmåga med obemannade farkoster också kunnat sänka en tredjedel av Svartahavsflottan. Detta utan att landet har egna konventionella marinstridskrafter. Samtidigt vågar inte Ryssland uppträda inom porté för ukrainska robotar grupperade på land.[47] Detta visar att samtliga domäner, inte bara markstridsförbanden är sårbara i en krigföring som kännetecknas av obemannade farkoster. Därmed finns ett behov av markstridskrafternas markkontroll i syfte att kunna hota motståndarens flyg- och marinstridskrafter och utgöra baser för de egna förmågorna. Dessutom visar det på behovet av gemensamma operationer för att täcka domänernas olika sårbarheter och komplettera varandras styrkor.
Slutsats
Artikel har försökt påvisa att den svenska markstridsförmågan utgör det mest relevanta och strategiskt betydelsefulla bidraget till Nato. Som medlem i alliansen bör Sverige planera sina militära resurser utifrån hur de mest effektivt bidrar till det kollektiva försvaret. Detta innebär att nuvarande investeringar i sjö- och luftdomänen är strategiskt otillräckliga i förhållande till alliansens behov. Istället är den svenska markstridsförmågan avgörande för Natos avskräckning och försvar, vilket bör vara Sveriges prioritet.
Analysen bygger på tre centrala faktorer. För det första har markstridskrafterna en särställning på grund av domänens unika egenskaper. Markstridskrafterna är den kritiska komponenten för att upprätthålla en suverän stat och säkra befolkningen. För det andra visar kriget i Ukraina att manöverförmågan är viktig i syfte att undvika ett utnötningskrig och att erfarenheter från kriget inte okritiskt kan överföras till våra förhållanden. För det tredje har Nordkalotten stor strategisk betydelse för Nato. Innebörden är att det svenska bidraget av marktrupp är särskilt viktigt då Sverige har en tydlig komparativ fördel i form av vinterstridskompetens.
Sammantaget innebär detta att den svenska markstridsförmågan utgör en grundförutsättning för Natos kollektiva försvar. En utebliven omprioritering riskerar att minska Sveriges relevans inom alliansen och dess samlade försvarsförmåga. Detta på grund av att markkontrollen är en fundamental del för att kunna genomföra gemensamma operationer i syfte att försvara vår befolkning och suveränitet. Dessutom är det framförallt den svenska markstridsförmågan som är efterfrågad i Nato för att kunna möta ett aggressivt Ryssland. Därmed är det en strategisk nödvändighet att Sverige prioriterar upprustandet av markstridskrafterna som är tränade för de specifika krav som vår geografiska region ställer på oss. En prioritering av dessa är inte endast en fråga om nationell säkerhet, utan en strategisk nödvändighet för att Sverige effektivt ska kunna bidra till Natos kollektiva försvar.