Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Det finns tillfällen då eftertankens kranka blekhet drabbar var och en av oss. Ett sådant tillfälle verkar Ola Palmqvist ha identifierat avseende hur vi nyttjar våra markstridskrafter. Det är mycket starkt av Palmqvist att komma till denna insikt och dessutom våga kommunicera den i organisationen. Den inbyggda konservatismen i Försvarsmakten i allmänhet och i Armén i synnerhet gör det svårt att skapa acceptans för nya tankar och förändring. Eller som Sir Basil Liddell Hart uttryckte;

”There are over two thousand years of experience to tell us that the only thing harder than getting a new idea into the military mind is to get an old out” [1]

Palmqvists tankar sätter fingret på ett förhållande som inte tidigare varit formulerat men som upplevts som en otydlighet i utbildning i och genomförande av, främst, marktaktik. Detta kan tolkas som både en effekt av och en bidragande orsak till en doktrinär vilsenhet som bottnar i att vi generellt säger en sak men praktiserar en annan. Något som också tyder på en dålig insikt i vår egen militära kultur, d v s vilka är vi? Var kommer vi ifrån? Och hur jobbar vi?

Nära sammanlänkat med uppdragstaktiken är manöverkrigföring. Uppdragstaktiken kan sägas utgöra en del av och utgör samtidigt förutsättning för tillämpningen av manöverkrigföring. Problem i tillämpningen av uppdragstaktik skapar därmed också problem i tillämpningen av manöverkrigföring, oavsett om man med detta avser manöverkrigföring som filosofi eller ledningsmetod.

Detta inlägg problematiserar över begreppet manöverkrigföring i linje med de utmaningar som Palmqvist målar upp avseende uppdragstaktik. Eftersom manöverkrigföring inte enbart omfattar markstridskrafterna utan även är en del av den operativa doktrinen så drabbar den bristande förmågan att använda uppdragstaktik och manöverkrigföring inte enbart Armén utan även planering och genomförande av operationer med andra stridskrafter.

Vad är manöverkrigföring?

AR Taktik från 2016 anger att; ”Manöverkrigföring – det väpnade genomförandet av manövertänkande – är ett koncept som gör det möjligt för en underlägsen styrka att besegra en överlägsen styrka.” [2] Som komplement till detta finns även en teoretisk grund till begreppet som beskrivs nedan.

Utnötning – Manöver

Manöverkrigföring som koncept eller filosofi kan dels användas som ett polariserat motsatsförhållande till utnötningskrigföring och dels som tankemodell för att med numerärt underlägsna resurser ändå ha möjlighet att segra genom ett mer kreativt användande av resurserna i tid och rum.[3]

Som utnötningskrig ska inte enbart det krig som bedrevs på västfronten under det första världskriget betraktas, utan även i många av de krig som utkämpats tills den parten med mest resurser har segrat. Ofta har kriget inte påbörjats förrän en avsevärd numerär överlägsenhet har säkerställts vilket, enligt jämförande beräkningar, ska säkerställa segern.[4]

Den part med mindre numerär är dock inte på förhand dömd till undergång, något som tex Vietnamkriget eller andra Sino-japanska kriget är exempel på. I båda dessa fall nyttjade försvararen manöverkrigföring, okonventionella metoder och en decentraliserad ledning på ett skickligt sätt. Försvararen nyttjade anfallarens svagheter emot denne och utvecklade sina egna styrkor och förutsättningar, t ex genom att nyttja angriparens förlustkänslighet och därmed opinionen för kriget, eller att uppträda där fienden inte finns för att denne ska behöva avdela resurser och därmed blotta sig på andra ställen som därefter kan nyttjas.[5]

Avvägningen mellan utnötning och möjligheten till stor momentan framgång är det som skiljer en linjär krigföring från manöverkrigföring. En innebörd av manöverkrigföring är att man genom ett kreativt och dynamiskt nyttjande av egna resurser kan uppnå oproportionerligt stor framgång mot en motståndare om operationen lyckas men förlora allt om den misslyckas. Manöverkrigföring har alltså ett betydligt större inslag av risk, chans och osäkerhet men också en möjlighet att segra snabbt och avgörande med begränsade resurser. Ett utnötande krig med överlägsna resurser är förvisso en säkrare väg till framgång om man besitter resurser, men i avsaknad av dessa måste risker tas för att inte med säkerhet nötas ned och förlora.[6]

Centralisering – Decentralisering

En viktig faktor för att manöverkrigföringen ska fungera är ett decentraliserat beslutsfattande genom uppdragstaktik.[7] Manöverkrigföring bygger också på att skapa, hitta och utnyttja luckor hos motståndaren som egna styrkor snabbt ska kunna utnyttja innan dessa försvinner.[8] Det är genom dessa luckor som det snabba avgörandet (eller det snabba nederlaget) kan nås. Om vi ska kunna nyttja dessa luckor måste beslutsmandat finnas på så låg nivå som möjligt. Detta bygger på att det finns ett förtroende mellan chefer på olika nivåer.[9] Förtroendet bygger i sig på en gedigen utbildning för att dels kunna identifiera tillfällena men också veta hur dessa ska utnyttjas och framförallt hur detta stödjer, inte bara egen taktisk nivås strid men även två nivåer upp, således den operativa och strategiska planen. För att en kompanichef eller fartygschef ska kunna ”handla i chefens anda”, identifiera en lucka som gynnar den operativa planen, ha kompetens att utnyttja denna och våga göra detta kräver både en gedigen utbildning, stor integritet och ett utvecklat dynamiskt förhållningssätt.

Officerens intellektuella förmåga att greppa alla dessa delar är avgörande. Att bemästra manöverkrigföring handlar inte bara om att behärska ”klocka och linjal” eller tiden, truppen och terrängen utan att göra innebörden av dessa begrepp irrelevanta för en motståndare genom att skapa en så pass komplex situation för denne att tidigare erfarenheter och intuition blir inaktuella. Samtidigt ska officeren ha en intellektuell flexibilitet för att snabbt kunna återta ett initiativ om man själv blir utsatt för en situation där man tvingas reagera.[10]

Kulmination

Mycket kring manöverkrigföring kretsar kring kulminationspunkten. Detta är den punkt eller tillfälle då den ena sidans kraft för att kunna vinna rinner ut eller övergår till den andra sidan. Normalt anses att det är genom anfall som avgörande nås. Det är nog så riktigt men den som anfaller förbrukar också sina resurser, ofta snabbare än den försvarande sidan. Om försvararen kan hushålla med sina resurser och därigenom få anfallaren att förbruka sina i en hög takt skapar detta ett tillfälle för motanfall när anfallaren har blivit svag.[11] Detta är ett sätt att skapa luckor och tillfällen. Väntan på tillfället kan däremot för officeren innebära ett något ointuitivt handlande, nämligen att backa mer än vad som normalt känns bra eller till och med att inte agera alls för att skapa det fördelaktiga läget och få motståndaren att överlista sig själv.[12] Just det elastiska försvaret kan upplevas som problematiskt, särskilt om högre chef har tilldelat ett operationsområde med snäva gränser och detaljstyrda uppgifter.

Stridsledning – Planering

För att kunna uppnå effekt i striden och skapa de förutsättningar som behövs för att underställda ska kunna ta initiativ och nyttja tillfällena krävs också enkelhet i planering och genomförande. Den militära chefens uppgift blir därför att skapa så goda förutsättningar som möjligt och så stort utfallsrum som möjligt för sina underställda att lösa striden. Förutsättningarna är ofta avhängigt samordning av funktioner och utfallsrummet av ett minimum av detaljer.[13] Detta kräver ett övergripande syfte med striden och en enkel order för att igångsätta striden. Verksamheten framåt ska därefter bygga på stridsledning för att chefen ska kunna understödja förband som identifierar möjligheterna under stridens gång.

Figur 1 Tolkning av Cynefin-modellen.[14]

En avgörande skillnad mellan den tyska manöverskolan och den fransk/amerikanska mer reduktionistiska skolan är hur man konceptuellt betraktar militära problem. Ett verktyg för att kategorisera problem är ”Cynefin-Framework” som bl a skapar förståelseutveckling (sense-making) som grund för beslutsfattande. Modellen bryter invanda tankemönster och förändrar betraktelsen på ett svårbehandlat problem . Cynefin klassificerar problem i enkla, komplicerade, komplexa och kaotiska. Den amerikanska skolan betraktar militära problem som komplicerade och menar med det att det alltid finns en orsak och verkan i den militära verksamheten som går att analysera fram. Om analysen bara är tillräckligt noggrann går det att förutse motståndarens åtgärder och därmed vidta rätt motåtgärder. Natos planeringsmetod COPD (Comprehensive Operational Planning Directive) och den svenska motsvarigheten SPL (Svensk Planerings- och Ledningsmetod) använder denna logik för att analysera militära problem. Den tyska skolan betraktar snarare militära problem som komplexa och därmed inte förutsägbara. Istället tillämpar man ett närmast experimentellt förhållningssätt där egna åtgärder leder till nya möjligheter som utnyttjas genom stridsledning. Kreativitet och intuition är därmed viktigare än analys. Detta ger också den flexibilitet som är nödvändig för att snabbt återta initiativet om detta gått förlorat i och med motståndarens åtgärder.

Manöverkrigföring innebär bland annat att äga förmåga till och tillåtas att tänka samt agera utanför ramen. I manöverkrigarens vokabulär finns inte ”det där går inte för så har vi inte gjort tidigare” om denne ska vara framgångsrik. Motfrågan bör i så fall vara ”varför inte?”

Varför är manöverkrigföring bra?

Med de begränsade militära resurser som Sverige besitter idag kan vi inte ägna oss åt något annat än manöverkrigföring, något som också våra doktriner anger. Är man en stat med stora ekonomiska och personella resurser relativt sin motståndare använder man gärna dessa stora resurser för att minimera risker och nöta ned motståndaren. Manöverkrigföring är därför inte nödvändigt, önskvärt eller lämpligt för vissa stater varför mindre stater, som t ex Sverige inte okritiskt kan importera koncept från större stater, som t ex USA och förvänta sig att dessa ska fungera på motsvarande sätt här. Den strategiska kulturen formar hur stater kan använda militär makt och med Sveriges begränsade resurser har vi inte möjlighet att nöta ned en motståndare och därför måste vi använda manöverkrigföring istället.[19] Med detta sagt bör vi också ha en manöverkrigföring som är anpassad för svenska förhållanden och inte kopiera den klassiska tyska skolan rakt av.

En förutsättning för att kunna tillämpa manöverkrigföring är bra officersutbildning. Officeren måste kunna tänka kritiskt, analysera situationer, dra relevanta slutsatser och våga ifrågasätta och gå emot högre chefs order vid behov.[20] Detta innebär inte att anarki råder utan detta ställer samtidigt krav på högre chef att ställa relevanta uppgifter men också hantera snabba förändringar. Officersutbildningen ska inte gå ut på att försöka organisera eller minimera kaos utan snarare att lära sig nyttja kaoset till sin fördel och kanalisera detta för att påverka motståndaren. Om vi trivs i och kan hantera kaos kan vi även försätta motståndaren i ett tillstånd av kaos. Lägger vi istället tid på att försöka organisera ett ständigt återkommande kaos så kommer vi troligen att förlora. [21]

Som beskrivits ovan är förtroende och tillit mellan över- och underordnad en förutsättning för att kunna hantera manöverkrigföring. Tillit är sällan något som kan beordras utan något som odlas fram i relationen mellan chefer och underställda. En god tillit mellan individer underlättas av ett samhällsklimat som präglas av hög tillit i grunden. Sverige har en hög tillit både medborgare emellan och mellan medborgare och myndigheter.[22] Denna tillit överförs även till Försvarsmakten och lägger grunden till den tillit som behövs för att kunna tillämpa manöverkrigföring och uppdragstaktik.

Vad är problemet med manöverkrigföring?

Om nu manöverkrigföring är ett lämpligt koncept för en stat som Sverige med förhållandevis små militära resurser men vi inte riktigt tillämpar de ambitioner som doktrinerna ger uttryck för, vad är då problemet?

Manöverkrig och Arvet

Även om vi länge hävdat att vi tillämpat manöverkrigföring och uppdragstaktik var detta troligen inte fallet under större delen av det kalla kriget. Även om (land-) krigföringen präglats mycket av offensiv, rörlighet och lokal överlägsenhet har metoderna ändå inte riktigt levt upp till kraven på manöverkrigföring.[23] Manöverkrigföring bygger inte enbart på fysisk manöver utan minst lika mycket på den mentala manövern.

Försvarsmakten i allmänhet och Armén i synnerhet präglas av ett starkt konservativt synsätt.[24] Detta är något vi är socialiserade in i och präglar officersrollen. Det gör det också svårt att ändra uppfattningar och beteende vilket är nödvändigt för att kunna se och hantera de nya säkerhetspolitiska hoten och därmed Försvarsmaktens uppgifter och roll.

Mycket av den tid som ägnades åt officersutbildning tidigare var inriktad mot soldatutbildning eller truppförande taktisk chef på pluton till bataljon. I en sammantagen Försvarsmakt vinns dock inte krigen på plutonsnivå utan på högre taktisk, operativ eller strategisk nivå. Bemanningen av dessa högre nivåer tas av nödvändighet ur de lägre taktiska nivåerna, men om utbildningen där enbart fokuserat på lägre taktisk nivå får vi sämre operativa och strategiska officerare, d v s på den nivå där krig faktiskt avgörs.

Manöverkrigföring och interoperabilitet

En av orsakerna till en bristande manöverkrigföring kan antas vara effekterna av de ökade militära samarbetena med omvärlden. Välfungerande samarbeten kräver en integration av metoder och system för att lyckas. I början av 2000-talet skulle Försvarsmakten Natoanpassas så långt som möjligt i syfte att öka interoperabiliteten.[25] Natos metoder bygger främst på amerikansk strategisk, operativ och taktisk kultur där ett analytiskt förhållningssätt och riskminimering används för att hantera de komplicerade militära problemen. Som nämnts tidigare står detta till del i motsats till kreativitet och tempo. Den amerikanska kulturen bygger på stora militära resurser och mer utnötningskrigföring vilket hämmar tillämpningen av manöverkrigföring.

Det är troligen inte realistiskt att säga att vi ska tillämpa manöverkrigföring fullt ut på bekostnad av den interoperabilitet som vi byggt upp. Däremot bör man analysera alla metoder som importeras i relation till den egna strategiska kulturen för att inte riskera gå vilse mellan doktrin och metod.

Manöverkrig och Metod

Som Ola Palmqvist beskriver är våra planeringsmetoder också en begränsning för vår förmåga att bedriva manöverkrigföring. Detta gäller på såväl taktisk nivå i armén som på operativ nivå. Även om PUT (Planering Under Tidspress) är en betydligt mer flexibel och intuitiv metod än t ex SPL så riskerar båda metoderna att skapa ett handlande där just metoden blir viktigare än den kreativa taktiska eller operativa lösningen. Lösningarna på de flesta militära problemen är osäkra och otydliga varför något objektivt rätt eller fel inte kan sägas finnas på förhand. Om vi antar att vi bör betrakta militära problem som komplexa så kräver detta ett antal försök med mellanliggande stridsledning för att komma fram till rätt lösning. Däremot går det att säga vad som är rätt eller fel i metoden oavsett lösningen på det militära problemet. Det kan då vara lockande att lägga fokus på just metoden eftersom denna är konkret och det är enkelt att utvärdera hur trogen metoden officeren är. Innebörden av detta är att metoden då används som ersättning för den allmänna osäkerheten i bedömningen av det militära problemet och den intellektuella processen fokuseras på att tillämpa metoden rätt snarare än att producera kreativa och flexibla lösningar.

Det finns skäl att se över den taktiska och operativa utbildningen i Försvarsmakten i ljuset av Palmqvists resonemang. Utbildning i taktisk och operativ ledning, oavsett skola, bedrivs oftast som planeringsutbildning där utbildningen ska syfta till ledning men genomförs som en metodutbildning och värderingen av lösningen sker mot dels hur trogen man var mot metoden och dels mot lösningen på det militära problemet. Detta skapar en något förvirrande situation över vad som ska läras och vad som är viktigt. Genomförandedelen av planeringen faller tyvärr ofta bort vilket ytterligare förstärker fokus på planering och metod.

Avslutning

Morgondagens krig ser inte ut som gårdagens och det innebär att vi inte heller kan använda samma koncept och metoder som igår. Vi måste anpassa oss till den verklighet vi befinner oss i och för att kunna göra detta måste vi kritiskt kunna granska oss själva utifrån. Detta är inte helt enkelt men Palmqvist har lyckats och pekar på brister i vår praktik som vi måste ta tag i och förbättra. Detta är nödvändigt för att inte i en väpnad konflikt, nötas ned utan att ens ha försökt att vinna.

Författaren är arméofficer, major och genomför det Högre Officersprogrammet vid FHS.

[1] Stefan Axberg et al., Lärobok i Militärteknik, Vol. 9: Teori Och Metod, ed. Försvarshögskolan (Stockholm, 2013), sid. 7.

[2] Arméreglemente Taktik (Stockholm: Försvarsmakten, 2017), sid. 35.

[3] William S Lind, Handbok i Manöverkrigföring, ed. Arne Baudin and Nils Maurius Rekkedal (Stockholm: Försvarshögskolan, 2006), sid. 14.

[4] Richard W. Harrison, Architect of Soviet Victory in World War II, 2018, sid. 130-138; Anthony Cordesman and Abraham Wagner, The Lessons of Modern War, Vol 4, The Gulf War (Boulder: Westview Press, 1996), sid. 9-11.

[5] Williamsson Murray and Peter Masoor, Hybrid Warfare: Fighting Complex Opponents from the Ancient World to Present (Cambridge: Cambridge University Press, 2012), sid. 241; Mao Tse-Tung, On Guerilla Warfare (Dover Publications Inc, 2005), sid 97-112.

[6] Edward Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace (Cambridge: The Belknapp Press of Harvard University Press, 2001), sid. 113-123.

[7] Peter Thunholm et al., Militära Arbetsmetoder : En Lärobok i Krigsvetenskap, ed. Peter Thunholm, Jerker Widén, and Niklas Wikström (Malmö: Universus Academic Press, 2018), sid. 35ff.

[8] H Liddell Hart, Basil, Strategy: The Indirect Approach (New York: Plume, 1991), sid. 45.

[9] Eitan Shamir, Transforming Command (Stanford: Stanford University Press, 2011)

[10] Meir Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield (Stanford: Stanford Security Studies, 2011), sid. 30ff.

[11] Luttwak, Strategy: The Logic of War and Peace, sid. 112ff.

[12] Finkel, On Flexibility: Recovery from Technological and Doctrinal Surprise on the Battlefield, sid. 55-66.

[13] Jim Storr, The Human Face of War (London: Continuum, 2009)

[14] Kurtz C.F., Snowden D.J., ”The new dynamics of strategy: Sense-maiking in a complex and complicated world”, IBM Systems Journal, vol42 no3, 2003

[16] Simon French, ”Cynefin: Uncertainty, Small Worlds and Scenarios,” Journal of the Operational Research Society 66, no. 10 (October 2015): 1635–1645, doi:10.1057/jors.2015.21

[17] Försvarsmakten, ”Svensk Planerings- och Ledningsmetod SPL 2017,” 2017.

[18] Thunholm, (2018), sid. 74.

[19] Fredrik Doeser, ”Finland, Sweden and Operation Unified Protector: The Impact of Strategic Culture,” Comparative Strategy 35, no. 4 (August 2016), sid. 284–297.

[20] Arne Baudin et al., Krigets Traditioner (Stockholm: Försvarshögskolan, 2011), sid. 105f.

[21] Lind, Handbok i Manöverkrigföring, sid. 14-15.

[22] Tillitsbarometern 2017; https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=7439864

[23] Baudin et al., Krigets Traditioner, sid. 338.

[24] Holmberg, Arita och Alvinius, Aida: ”How Pressure for Change Challenge Military Organization Characteristics,” Defence Studies 19, nr. 2 2019, sid. 132.

[25] Se bl a ”Betänkande 2001/02:FÖU2 Försvarsbeslut för 2002–2004,” 2001.

Mer av samma författare