It’s the economy, stupid
– James Carville, 1992
Hur ser en varaktig fred ut i Ukraina? Under den amerikanska valkampanjen lovade USA:s blivande president Donald Trump att få slut på kriget inom ett dygn – samtidigt som den ryske FN ambassadörens insisterade på att detta var omöjligt.[1]
Efter att den ryske utrikesministern Lavrov strax innan nyår berättat för ryska TASS att man var missnöjd med det påstådda fredsförslaget från Trump[2], så verkar verkligheten ha börjat slå rot hos Trumps team.
Kanske har det hjälp att Kreml har sagt att det inte finns någon grund för fredsförhandlingar med Ukraina – Kremls presstalesman Peskov uppgav att förhandlingar ”inte är relevanta i dagsläget.”[3]
Trots det har Trump särskilda sändebud för Ukraina, Keith Kellog, som mål att lösa kriget på hundra dagar -även om Trump ska ha sagt att sex månader är mer realistiskt.[4] Enligt två anonyma europeiska tjänstemän skulle detta påvisa att Trump saknar en konkret plan för att få ett slut på kriget, och att amerikanskt stöd för Ukraina kommer att fortsätta efter 20 januari då Trump svärs in. Enligt en av tjänstemännen vill Trump undvika jämförelser med Biden och det kaos som uppstod när USA lämnade Afghanistan 2021.
Den italienska premiärministern Giorgia Meloni träffade Trump i Florida i början av januari och påstod kort därefter att USA inte kommer överge Ukraina. Samtidigt kallade hon säkerhetsgarantier för Ukraina ”fundamentala” som en del av en diplomatisk lösning på kriget – ”Vi vet alla att Ryssland har tidigare brutit mot de avtal som de har skrivit på. Utan säkerhetsgarantier kan vi inte vara säkra på att det inte kommer hända igen.”[5]
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har föreslagit att för att få slut på kriget ska Ukraina erbjudas att gå med i Nato – även om Ryssland inte omedelbart lämnar de ockuperade områdena.[6]
Det finns naturligtvis risker med den strategin, och det är sannolikt att svaret blir ett omedelbart nej från de flesta Nato-medlemmarna. Men samtidigt är det svårt att inte hålla med Luke Coffey från Hudson Institute som i Politico argumenterade för att alliansen kan släppa in Ukraina genom att göra tillägg i artikel sex, så att de ukrainska områdena under rysk ockupation inte är en del av artikel fem. Detta har gjorts tidigare både 1951 innan Grekland och Turkiet gick med, och efter Algeriets självständighet 1963.[7]
Invändningen att länder som inte får ha några pågående territoriella dispyter påstår Coffey är en ”vanlig missuppfattning” baserad på en feltolkning av alliansens egen studie om Natos expansion som publicerades 1995. Om man faktiskt läser dokumentet framgår det att territoriella dispyter inte är något som nödvändigtvis exkluderar länder från att gå med i alliansen – ”stater som har etniska eller externa territoriella dispyter… måste lösa dispyterna med fredliga medel i enlighet med OSCE’s principer. Lösningen av sådana dispyter kan vara en faktor i beslutet om att bjuda in ett land att gå med i alliansen.”[8]
Som Coffey påpekar, är det en faktor, dock inte den avgörande faktorn. Estland har i dagsläget inte en lagligt överenskommen gräns med Ryssland, och Kroatien har ouppklarade gränsdispyter med Serbien.
Att bjuda in Ukraina vore således möjligt inom ramen för hur Nato har tidigare agerat. Det skulle dessutom förhindra att Ryssland tillåts skaffa sig ett de facto veto över nya medlemmar genom att helt sonika ockupera delar av landet. Det ter sig sannolikt dessutom som den enda långsiktiga lösningen för att tillse att det blir en varaktig fred i Europa.
Det är viktigt att poängtera att den ryska invasionen av Ukraina började redan 2014 och Ryssland har sedan dess brutit flera avtal med Ukraina, inklusive Minsk-avtalen. Tilltron till Ryssland måste anses obefintlig.
Man kan fråga sig vad förhandlingar utan bindande säkerhetsgarantier för Ukraina vore värda för Zelenskyj, då Ryssland gång på gång har brutit tidigare avtal landet slutit med Ukraina. Zelenskyj, som en gång ytligt deklarerade att ”vi är inte beredda att ge upp vår frihet till den där jävla terroristen Putin”[9] har all rätt att misstro ryska intentioner.
Utöver de till synes låsta positionerna, finns det all anledning att tro att Ryssland inte är intresserat av att förhandla. Putin saknar idag incitament för att sluta fred, vilket jag tidigare diskuterat.[10] Den ryska ambitionen är att erövra Ukraina, och en rysk tro på minskat västerländskt stöd till Ukraina stärker Putins tro på seger.
Detta bekräftas av att ordföranden för Natos militärkommitté Amiral Rob Bauer som den 16 januari i år deklarerade att det finns ”inga tecken på att Kreml förbereder sig för fred. President Putin har satt den ryska ekonomin på krigsfot.”[11]
Att Putin satt den ryska ekonomin på krigsfot är knappast en nyhet (jag har bland annat diskuterat det i artiklar publicerade 2024 här och här, under 2023 här). Men innebörden av vad Putin har gjort med den ryska ekonomin och vad västerländska sanktioner har för effekt börjar först nu ge större effekt. Utöver detta så har Ryssland förlorat över 800 000 ryska soldater på slagfältet.[12] Putin har skapat en stundande ekonomisk och befolkningsmässig katastrof för Ryssland, som kan komma att ta decennier för landet att återhämta sig från.
Phillips P O’bBrien, professor i Strategiska Studier vid St Andrews Universitet, har skrivit på X (tidigare Twitter) att ”det kan argumenteras att Putin skadat Ryssland mer än någon annan sedan Hitler.”[13]
Kan det vara så att det faktiskt är väst, och Ukraina, som tjänar på att dra ut på kriget, och därigenom nöta ner den ryska ekonomin och dess krigsmakt?
Jag vill argumentera för att så är fallet – samtidigt som stödet för Ukraina måste fortsätta, fördjupas, och tillförseln av militär materiel måste öka.
I en rapport från Handelshögskolan i Stockholm som publicerades i september 2024, konstateras det bland annat att Gazprom ”lider stora förluster… första kvartalet 2024 rapporterade Gazprom sin första årliga förlust på två decennier, nästan 7 miljarder dollar 2023.”[14] Den ryska statsbudgeten har blivit den ”stora förloraren” orsakat av västerländska sanktioner mot den ryska energisektorn. Skatteintäkter från olja och gas stod för 36,5 procent av budgeten 2021, 40,2 procent 2022, och 30,9 procent 2023. Rapporten förutspådde att totalen skulle sjunka till 29,8 procent under 2024.[15] Ryska handelskostnader har skenat sedan 2021 – exportkostnaderna har mer än dubblats, och importkostnaderna tredubblats.[16] Bara 2022 kan sanktioner ha kostat Ryssland ”6 till 11 procent av BNP.”[17]
Rapporten beskriver hur även om den kortsiktiga ekonomiska utblicken för Ryssland kan ge sken av att se ganska positiv ut, är den mellan- och långsiktiga prognosen ”betydligt mörkare” då oljepriser spås fortsätta sjunka, och strukturella problem inbyggda i det ryska systemet ”målar upp en dyster framtid för Rysslands ekonomiska välmående.[18]
Ett liknande budskap kan tillskrivas Hugo Dixon, som i början av december skrev att en kollaps av den ryska krigsekonomin är ”osannolik”, men att Putin kan tvingas till flera svåra val om kriget drar ut i flera år.[19]
Ryssland spenderar nu mer pengar på sin krigsmakt än någonsin sedan kalla kriget – 6,3 procent av BNP, och 32 procent av 2025 års budgetutgifter, enligt officiella siffror.[20]
Det är tre gånger mer än 2021.[21]
Det är därför positivt att väst fortsätter att pressa den ryska ekonomin, även om mer kan göras. Den tionde januari i år utökade USA sina sanktioner mot den ryska energisektorn. Över 200 entiteter och individer, samt över 180 fartyg sattes upp på sanktionslistan. Dessa inkluderade bland annat företag och fartyg som var involverade i flytande naturgas (LNG), rysk oljeproduktionskapacitet, ryska försäkringsbolag och den så kallade ”skuggflottan”.[22]
Detta skriver Alex Voronov i Ystads Allehanda, kommer att leda till ”betydande svårigheter för Ryssland.”[23] Dessutom, skriver Voronov, har Biden ”Trump-säkrat” sanktionerna, vilket kräver att kongressen behöver i praktiken ge sitt medgivande om de ska tas bort. Dessa åtgärder visar, enligt Voronov, att ”väst har kvar många kraftfulla ekonomiska vapen mot Ryssland. Ryska statens inkomster hänger på några få sektorer som väst kan täppa till mycket mer än hittills om bara den politiska viljan finns.”[24]
Samma budskap publicerades I Foreign Affairs i mitten av december. Theodore Bunzel och Elina Ribakova skriver att Ryssland, trots fortsätta inkrementella framgångar i Ukraina, har en kritisk sårbarhet – dess ekonomi.[25]
Genom att öka sanktionerna skulle Rysslands ”kolossala krigsansträngning bli mindre ekonomiskt hållbar. Och med utsikterna om en sprattlande krigsmaskin och inrikes missnöje över de försämrade ekonomiska förutsättningarna, kan Putin komma att känna sig pressad att acceptera villkor som är mer fördelaktiga för Ukraina.”[26]
I november 2024 föll rubeln till sitt lägsta värde på två år på grund av ökad inflation och ett åtstramat inflöde av hårdvaluta – ner från 34 miljarder dollar i mars 2022 till 2 miljarder dollar i september 2024, något författarna tillskriver sanktionerna.
Samtidigt hade Ryssland planerat att reducera anslagen till krigsmakten med 21 procent under 2025, men har istället höjt dem med 25 procent – en indikation enligt författarna, på att den ryska armén är under större press än förväntat.
Buzel och Ribakova nämner bland annat olje- och gasexporter som två sårbarheter som väst borde utnyttja. Ett annat område är beroendet av västerländsk teknologi för dess moderna vapensystem. Enligt en studie kom 95 procent av alla utländska komponenter i ryska vapensystem från väst.[27]
Hårdare exportkontroller skulle tvinga Ryssland att använda fler komponenter från Kina, vilka generellt håller sämre kvalité. Hårdare amerikanska exportkontroller på dual-use teknologi skulle dessutom gynna Trumps strategiska tänkande då det skulle skulle minska västerländsk export till Iran och Kina.
Samtidigt skulle Europa kunna i större grad kunna utnyttja det faktum att man har frusit 300 miljarder dollar från den ryska centralbanken, exempelvis för att betala för amerikanska vapen till Ukraina.
Det har nu gått så långt att Martin Sandbu i Financial Times has beskrivit att den ryska ekonomin alltmer liknar ett korthus. Ryska företagsskulder har ökat med 71 procent sedan 2022, något som skapats av den ryska staten för att artificiellt hålla företag flytande. Det här, skriver Sandbu, skapar en situation där Ryssland riskerar en kreditkris när lånen inte kan återbetalas. Staten kanske kan rädda bankerna, om de inte kollapsar först. Putin sitter således på en självskapad ”tickande finansiell tidsbomb” och den krigsekonomi han har skapat riskerar landets plötsliga kollaps.[28]
Väst har således stora möjligheter att påverka vilken riktning som Ryssland tar. Det är på många sätt vi, inte Ryssland, som genom våra politiska beslut kommer kunna avgöra hur kriget ska sluta.
Det är därför positivt att en rad förslag och åtgärder är på väg.
Bland annat har USA stärkt sanktioner och sekundär-sanktioner i syfte att komma åt företag och entiteter som försöker komma runt begränsningarna som idag finns. Flertalet företag i Ryssland och Kina drabbas omedelbart av detta.[29]
Sverige, tillsammans med bland annat Danmark, Finland och baltstaterna, har bett EU- kommissionen att sänka pristaket på rysk olja från maxtaket på sextio dollar.[30]
Samtidigt överväger EU ett gradvis förbud mot rysk flytande fossilgas (LNG) och aluminium som en del av sitt totalt 16 sanktionspaket mot landet. EU’s huvudsakliga importörer av rysk LNG – Spanien, Belgien och Frankrike – förväntas inte enligt Bloomberg att blockera paketet.[31]
I mitten av januari skrev Storbritannien och Ukraina under ett säkerhetsavtal på 100 år, och premiärminister Keir Starmer har lovat att Ukraina ska vara i ”den starkast möjliga positionen” samt att Storbritannien ska arbeta tillsammans med allierade för att den överenskommelsen som får slut på kriget är stark nog för att ”garantera ukrainsk säkerhet” och samtidigt ”avskräcker framtida aggression”.[32]
På slagfältet ser Rysslands situation inte heller ljus ut, snarare tvärtom. 2024 var det överlägset blodigaste året för den ryska krigsmakten som led över 420, 000 förluster under året. Det är mer än 2022 och 2023 års förluster tillsammans. Samtidigt var december månad sannolikt den blodigaste för Ryssland sedan den fullskaliga invasionen, då ukrainska källor rapporterade över 48, 000 ryska förluster. I genomsnitt kunde ukrainska källor rapportera ett snitt om 1540 ryska förluster per dag under december månad.[33]
Enligt Kyiv post ockuperade Ryssland ytterligare 2,800 kvadratkilometer under 2024, vilket vid en första anblick kan te sig hissnande. Men det representerar inte mer än 0,46 procent av Ukrainas totala yta.[34] Enligt Institute for the Study of War (ISW) lyckades Ryssland ockupera över 4168 kvadratkilometer under 2024 – men detta representerar mindre än en procent av Ukraina.[35]
Trots allt detta, finns det inga tecken på att Ryssland har gett upp sina initiala planer avseende Ukraina. ISW kunde den 14 januari i år konstatera att ”Kreml är fortsatt fast övertygade om att uppnå de initiala planerna av den fullskaliga invasionen av Ukraina i en framtida förhandling – nämligen förintelsen av den ukrainska staten, upplösningen av den nuvarande ukrainska regeringen, demilitariseringen av Ukraina, och ett permanent förbud mot ukrainskt Nato-medlemskap. Petrushev [tidigare sekreterare i ryska säkerhetsrådet] har sagt att Rysslands mål i Ukraina är oförändrade och att Ryssland är fortsatt övertygad om att uppnå alla de mål som den ryske presidenten Vladimir Putin har använt för att försvara den fullskaliga invasionen. Ryska tjänstemän [bland annat utrikesminister Sergei Lavrov] fortsätter att förneka existensen av en ukrainsk identitet och en stat som är separad från Ryssland…”[36]
Vi vet den brutalitet som väntar under rysk ockupation. Vi har alla sett bilder från Bucha och Irpin. The Economist, en tidning som inte är känd för överdrifter, har beskrivit de Kreml-ockuperade delarna Ukraina som ett ”totalitärt helvete.” Minst 20,000 ukrainska barn har kidnappats och förts till Ryssland.[37]
Stödet till Ukraina måste stå fast och utökas – fort. Europa måste ta sitt ansvar. Vi kan inte luta oss mot USA för att lösa vad som i grunden är ett europeiskt problem. Den europeiska och liberala säkerhetsordningen och miljontals ukrainska liv står på spel.
Alina Polyakova har i Foreign Affairs föreslagit att vad som krävs för att den inkommande Trump-administrationen ska uppnå en varaktig fred mellan Ukraina och Ryssland. Förslaget – en “maximal pressure” kampanj likt den Trump förde mot Iran under hans första fyra år som president.
Planen skulle tvinga Ryssland till förhandlingsbordet, och skulle korrigera Biden-administrationens förhållningssätt, som var ”överdrivet försiktig, saknade en tydlig strategi, och levererade för lite och för sent till Ukraina. Genom att utnyttja Rysslands ekonomiska, politiska och militära sårbarheter, skulle USA kunna påtvinga kostnader för amerikanska motståndare som Kina och Iran, som tillgodoser många av den ryska krigsmaskinens behov.”[38]
Här har Europa en möjlighet att tillsammans med Trump-administrationen skapa varaktig fred i Europa, säkra den europeiska säkerhetsordningen, och tvinga Ryssland att lämna de ockuperade områdena. Men det kräver att Europa agerar resolut. Omedelbart.
