At this point, the fight in Ukraine is not about borders or flags but about what kind of world we’ve built over the past century, and whether that world can sustain itself in the face of limitless brutality. As the Finnish Prime Minister Sanna Marin said in Davos last week: “We don’t know when the war ends, but Ukraine has to win. I don’t see another choice.”[1]
Tom Nichols, The Atlantic
Fronten idag
Nästan elva månader efter den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina kan det vara värt att stanna upp och reflektera kring hur världen och Europa har förändrats det senaste året.
På grund av heroiska insatser av den ukrainska Försvarsmakten har inte Ryssland lyckats med sitt mål att göra Ukraina till en vasallstat[2]. Efter motanfallen i norra Ukraina och återerövringen av Kherson under hösten har Ukraina nu återerövrat mer än hälften av områdena Ryssland ockuperat sedan den 24 februari.[3]
Trots mindre ryska taktiska vinster i början av invasionen måste den ses som bland det största strategiska misstag ett land gjort på mycket längre. Ironiskt nog kanske i paritet med den tyska invasionen av sovjetunionen 1941, eller Napoleons invasion av Ryssland 1812.
Det finns ett flertal punkter kring invasionen och den nuvarande situationen som Ukraina och Ryssland är i som är värda att belysa.
Under december 2022 och januari 2023 har frontlinjen stått relativt stilla, där det mest anmärkningsvärda är att ukrainsk trupp lämnat Soledar, en mindre by ca en mil norr om Bakhmut.[4] Utöver detta finns det, ur ett ryskt perspektiv, knappt några positiva nyheter att tala om. Faktum är att vinsterna kring Soledar (med en befolkning före invasionen på ca 10 000) är första gången sedan juli som en rysk trupp ockuperar ny mark.[5]
Enligt ukrainska försvarsdepartementet har Ryssland, bara i januari månad, förlorat över 19 000 man.[6] I oktober 2022 uppgav ukrainska källor att åtta tusen ryska soldater dött runt Bakhmut.[7] Den siffran får idag anses vara avsevärd högre och ukrainska befäl i Bakhmut uppgav den 28 januari att ryska styrkor led ”absurda förluster”.[8] Striden om Bakhmut har pågått sedan juli, nittio procent av befolkningen har flytt och President Zelensky har beskrivit striden som ”galenskap”.[9] Det är värt att beakta att staden i stort sett saknar strategiskt värde för Ryssland.
Om dessa siffror låter som ukrainsk propaganda, är det värt att minnas att den amerikanske försvarschefen Milley i november uppgav att Ryssland lidit över 100 000 döda eller skadade sedan invasionen.[10]
Till detta kan tilläggas att vid en jämförelse med hur fronten såg ut i september och idag är skillnaderna minimala. Trots den ryska mobiliseringen har fronten knappt rört på sig.[11]
Av de drygt femtiotusen som rekryterats av Wagner, uppgav den ryska organisationen ”Rus Sidyashchaya” att endast tiotusen slåss i Ukraina. Resterande ska enligt organisationen ha dött, deserterat eller gett upp. Institute for the Study of War (ISW) fann sifforna ”väldigt troliga”.[12] Trots detta uppger ukrainska myndigheter att striderna ökar i intensitet kring staden.[13]
Denna artikel artikeln ska belysa tre aspekter som ofrånkomligen leder till slutsatsen att Rysslands invasion av Ukraina är inget annat än ett strategiskt nederlag för Ryssland: västerländska vapenleveranser till Ukraina, den ryska energisektorns kollaps, och västerländska sanktioner.
Västerländska vapenleveranser
Förhoppningen hos västerländska regeringar är nu, enligt CNN, att Ukraina kan bryta det utnötningskrig som pågår kring Bakhmut och fokusera på offensiva operationer till våren med hjälp av de västerländska vapensystem som har börjat levereras.[14]
I detta besked från västerländska regeringar ryms inte bara en förhoppning, utan även ett betydande strategiskt nederlag för Putin och Ryssland.
Två aspekter är tydliga. För det första att Putins försök att använda vintern och rysk gas som ett vapen mot Europa har misslyckats. I augusti kunde Reuters rapportera att Putin hoppades att höga energipriser och gasbrister skulle få Europa att tvinga Ukraina till förhandlingsbordet. Det skulle enligt två anonyma ryska källor med insyn i Kreml, ha varit enda sättet som Putin såg att fred kunde uppnås.[15]
Detta utpressningsförsök har misslyckats och leder ofrånkomligen in på den andra aspekten. I stället för att skicka diplomater till Ukraina för att påbörja förhandlingar, skickar Europa och USA pansarskyttefordon och stridsvagnar.
321 stycken stridsvagnar, enligt den ukrainske ambassadören till Frankrike, för att vara exakt.[16] Det är dock oklart exakt vilken mängd och typ som avsågs, men sedan tidigare har USA sagt sig leverera 31 M1 Abrams, Tyskland, Polen och Kanada totalt sett 32 Leopard 2, och Storbritannien 14 Challenger 2. Sedan tidigare flera östeuropeiska länder, i huvudsak Polen och Tjeckien, som donerat T-72or.
Utöver detta har leveranser av västerländska pansarterrängbilar, stridsfordon och luftvärn påbörjats. Bland annat ska USA leverera 90 Stryker, ytterligare 59 Bradley och USA, Tyskland och Nederländerna ska skicka ett antal Patriot luftvärnssystem.[17]
Om någon hade påstått för ett år sedan att väst skulle leverera moderna stridsvagnar och stridsfordon till Ukraina med det explicita syftet att anfalla ryska förband, hade något trott på det? Såvida idéen skulle tett sig absurd i väst, kan vi ens föreställa oss vad man ansåg oddsen för det skulle varit för det i Kreml?
Det paradigmskifte som har skett under det senaste året kan inte överskattas.
Den ryska energisektorn
Innan den 24 februari 2022 och den fullskaliga invasionen av Ukraina, stod Ryssland för fyrtio procent av Europas importerade gas. Idag importerar Europa nästintill ingen rysk gas alls. Enligt analytiker Financial Times talat med kommer 2023 att innebära ytterligare skiften från gas till förnybara energikällor. En konsekvens att detta, hävdar Financial Times, är att Europas ekonomi blir mer säker samtidigt som Ryssland tappar sin tidigare största gas-marknad. [18]
Den europeiska marknad för både råolja och naturgas har kollapsat. 2017 beräknades det att Ryssland hade investerat $100 miljarder i utvecklingen av gasreserver vid Samojedhalvön i Sibirien vilka var i huvudsak kopplade till Europa. Siffran förväntades fördubblats till år 2025, men investeringen ter sig nu överflödig.[19]
Likt marknaden för rysk gas har den europeiska marknaden för rysk råolja kollapsat. Från att ha importerat ca 1.5 miljoner fat per dag i januari 2022, var siffran i början av januari 2023 närmare 150 000 fat per dag – en minskning med nittio procent.[21] I slutet av januari hade siffran förvisso stigit till nästan 500 000 fat per dag[22], i paritet med siffrorna från slutet av november 2022. Detta kan förklaras med att EU i början av februari införde ett importförbud av ryska raffinerade oljeprodukter, inklusive diesel och bensin. Sanktionerna som börjar gälla den 5 februari inkluderar ett förbud mot att använda europiska fartyg, försäkringar och andra tjänster för att exportera ryska produkter om de inte köpts till en summa lägre än det pristak som ska fastställas.[23] Just detta förbud, skriver Julian Lee, kommer troligtvis att slå hårdare mot Ryssland än förbudet mot råolja då den indiska och kinesiska marknaden inte är i samma behov av raffinerade produkter i samma utsträckning.
Den gradvisa upptrappningen av åtgärder som har vidtagits i USA och Europa avseende rysk gas och olja har tagit tid, men nu börjar konsekvenserna gradvis att bli mer tydliga.
Om vi utgår från att Europa och Ryssland skulle återskapa någon form av överenskommelse efter kriget kring gas, olja och andra energikällor så är det svårt att inte hålla med Julian Lee när han skriver att det är osannolikt att EU länder någonsin kommer tillåta sig att vara så beroende av rysk gas som man var innan den 24 februari 2022.[24] Kina köper idag rysk olja med trettio till fyrtio procents rabatt och Indien har lyckats förhandla fram betydande rabatter.[25] Genom sin invasion av Ukraina har Ryssland tappat sin viktigaste energi-exportmarknad och Europa söker nu aktivt efter andra energikällor. Putins hot och förhoppningar om att frysa in och vänta ut Europa har misslyckats.
Farten med vilket Europa har lyckats med detta har, enligt Forbes, förvånat många – inklusive Ryssland.[26] Allteftersom inflationen i väst och Europa justerar sin energipolitik kommer sanktionerna bli än mer svårhanterliga och skadliga för Ryssland.[27]
En artikel i Bloomberg summerade det hela med att den energimarknad som tog Sovjetunionen och Ryssland femtio år att bygga upp lyckades Putin rasera på femtio veckor.[28]
I samma anda konstaterar Ariel Cohen i Forbes att även om kriget inte är över så har Putin och Ryssland förlorat – ”Oavsett utgången, så har Ryssland förlorat den europeiska energimarknaden och en huvudsaklig inkomstkälla, och Europa har avvecklat sitt beroende av rysk energi”.[29]
Sanktioner och dess konsekvenser
Sedan den 24 februari har Ryssland ålagts med ett flertal sanktioner. Redan nämnda inkluderar de på den ryska energimarknaden. EU har därtill infört flera olika paket med sanktioner som inkluderar åtgärder mot enskilda individer, ekonomiska sanktioner, och striktare visumkrav.[30]
Målet med sanktionerna enligt EU är att ”ålägga allvarliga konsekvenser” på Ryssland och att ”effektivt omintetgöra Rysslands möjligheter att fortsätta aggressionen”[31] samt att ”försvaga Rysslands möjligheter att finansiera kriget”.[32]
Agathe Demarais skriver i Foreign Policy att genom att analysera de sanktionspaket som USA, EU och dess allierade har implementerat indikeras tre mål. För det första, att skicka en signal till Ryssland att man visar beslutsamhet och är enade; för det andra, att degradera den ryska förmågan att föra krig; och för det tredje, att sakta strypa den ryska ekonomin och i synnerhet energisektorn. Baserat på dessa kriterier, skriver Demarais, så är det tydligt att sanktionerna lyckas.[33]
Sanktionerna har fått effekt. I oktober var den ryska BNP 4,4 procent lägre än året innan. Detaljhandeln i Ryssland har ”kollapsat” med tio procent två år i rad, vilket enligt Demarais påvisar effekterna av hög inflation.[34] Tillgänglig data gör gällande att situationen ”har varit förfärlig” sedan april och ”saker är inte på väg att bli bättre.”[35]
I slutet av 2022 beräknades den ryska BNP minskat med 3,4 procent – i bästa fall. 2023 förväntas trenden hålla i sig och minska med mellan 2,3 och 5,6 procent.[36]
Bland de åtgärder som EU har vidtagit är pristak på bensin och diesel, fortsatta ekonomiska sanktioner intill minst juli 2023 och exportförbud på en rad produkter.[37]
Vladimir Milov, f d vice energiminister i Ryssland under 2002, konstaterar i Foreign Affairs att sanktionerna har fått effekt. Milov menar att de makroekonomiska indikatorerna som påvisar den ryska ekonomins motståndsförmåga mot sanktionerna är missvisande. Officiellt har Ryssland en arbetslöshet på 3,7 procent men Milov menar att tio procent av den ryska arbetskraften är utan arbete – en siffra jämförbar med de värsta åren under 1990-talet.[38]
Rubeln stöttas genom drakoniska valutakontroller och minskade importer. En konsekvens av detta är att vissa industrier har drabbats hårt. Stålproduktion minskade med över sju procent 2022. Ryska statens inkomster från andra källor än olja och gas hade minskat med tjugo procent i oktober 2022 jämfört med 2021; den ryska bilindustrins produktion minskade med två tredjedelar under 2022.
Enligt en opinionsundersökning i oktober 2022 hade sextioåtta procent av de tillfrågade i Ryssland märkt av en minskning av varor som erbjöds i affärer de senaste tre månaderna och enligt en annan undersökning tvingades trettiofem procent av de tillfrågade spendera mindre pengar på mat än tidigare. I december 2022 svarade endast tjugotre procent av de tillfrågade att deras ekonomiska situation var ”bra”. Enligt den ryska centralbanken beräkningar var kapitalflykten från Ryssland under 2022 $251 miljarder.[39]
Maria Demertzis vid tankesmedjan Bruegel, i Bryssel, summerade konsekvenserna av sanktionerna med att konstatera att ”Det [Ryssland] kommer inte att försvinna från världskartan, men det kommer att vara ett mycket, mycket, fattigare land”.[40]
Sanktioner, skriver Milov, kan på sikt ha en återhållsam effekt på Ryssland. Men de måste få tid att verka och att förvänta sig omedelbara resultat är orealistiskt och kontraproduktivt. Tålamod är nyckeln.
Till sist, är det värt att betänka att samtliga tillgängliga typer av sanktioner inte ännu utnyttjats. Agathe Demarais listar ytterligare typer av sanktioner som väst kan implementera för att sätta press på Ryssland. Bland annat skulle samtliga ryska banker kunna stängas av från SWIFT och USA skulle kunna förbjuda Ryssland att använda dollarn för att försvåra exporter. Ytterligare ett medel skulle vara kraftfullare sekundära sanktioner på entiteter på företag och länder som gör affärer med Ryssland, vilket skulle tvinga dem att välja mellan den amerikanska och ryska marknaden. I effekt skulle rysk olja och gas bli omöjlig att exportera, vilket skulle göra oerhörd skada för de ryska finanserna.
Demarais summerar med att västs sanktioner mot Ryssland fungerar och att för Ryssland kan det bara bli värre.[41]
Slutsatser
Innan den ryska invasionen av Ukraina ansåg endast elva procent av den ryska befolkningen att Ukraina var en fiende.[42] Putin valde att försöka mobilisera det ryska civilsamhället efter invasionen och nästan ett år efter invasionen har Putin militariserat Ryssland och ökat propagandan mot väst. I en undersökning genomförd i Ryssland av Levada i november 2022 uppgav 81 procent av de tillfrågade över femtiofem att de hade negativa åsikter om väst.[43]
Kimmage och Lipman kallar utvecklingen för ”Krigstids-Putinism”, där den ryska staten det senaste året blivit mer auktoritärt och oflexibelt. Det är, skriver författarna, ett ”tomt projekt” där Kreml inte uppnår några framgångar men genom propaganda framhåller ett narrativ av framgångar helt i strid med verkligheten. Kriget har skapat en typ av Putinism med ”avtagande avkastning”. Ryssland, skriver författarna, är en hårt ansatt makt där ”Krigstid- Putinism” har alla kännetecken av en återvändsgränd. [44]
Samtidigt som situationen i Ryssland försämras fortsätter USA och EU att stödja Ukraina. EU har skickat militär materiel till ett värde av minst €8 miljarder och lovat ytterligare €18 miljarder i stöd under 2023.[45] Utöver det omedelbara stödet till Ukraina, har USA vidtagit åtgärder för att öka sin produktion av artilleriammunition med femhundra procent.[46] Sverige och Finland är, trots allt, på väg in i Nato.
Joschka Fischer beskrev situationen tydligt när han skrev att ”så länge Nato och dess medlemmar fortsätter att stödja Ukraina militärt och ekonomiskt och så länge som Ukraina fortsätter att behålla sin beslutsamhet så kan inte Ryssland uppnå sina mål.”[47]
Nästan ett år efter sin brutala invasion av Ukraina ser vägen framåt inte ljus ut för Ryssland. Invasionen kan inte ses som något annat än ett enormt strategiskt misstag. Den stora frågan är hur Ryssland ska ta sig ur det hål som Putin har skapat.