Європа – це Україна. Я українець. – Europa är Ukraina. Jag är ukrainare.
This is a victory for Ukraine. This is a victory for Europe. A victory that motivates, inspires, and strengthens.
Volodymyr Zelenskyy, 14 december, 2023,
om att medlemsförhandlingar med EU ska påbörjas [1]
Den 14 december, för första gången sedan Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, höll den ryska Presidenten Putin vad som förut var ett årligt, väl koreograferat, spektakel. Putins nyhetskonferens, eller ”Resultaten av året med Vladimir Putin”.[2]
Under konferensen fick Putin frågan om när det skulle bli fred efter den ”speciella militära operationen”. Svaret – ”när vi har uppnått våra mål”.[3]
Max Seddon, byråchef vid Financial Times, noterade att målen, enligt Putin själv, fortfarande inkluderar att Ukraina ”avnazifieras” och demilitariseras. Med andra ord, att Ukraina fullkomligt kapitulerar till Ryssland.[4] Vidare berättade Putin att han gärna ser att Ryssland annekterar fler delar av Ukraina – ”Krim, och hela svartahavsregionen har ingenting med Ukraina att göra. Odessa är en rysk stad. Vi vet detta. Alla vet detta. Men nej, de hittar på all sorts historiskt nonsens.[5]
Detta uppenbara och ganska självsäkra hot mot Ukraina kommer under en tid då stödet till Ukraina ser ut att vackla. Den ukrainska offensiven uppnådde inte de framgångar man hoppats på. Oleksandr Tarnavsky, ansvarig för motoffensiven i södra Ukraina, berättade för CNN i slutet av september att det minsta målet för offensiven var att inta den ockuperade staden Tokmak.[6] Detta misslyckades man med. Inte heller lyckades Ukraina skära av Krim från resten av ockuperande Ukraina.
Institute for the Study of War (ISW) beskrev Putin som ”anmärkningsvärt självsäker” under nyhetskonferensen, även om han inte beskrev hur Ryssland ska vinna kriget.[7]
Samtidigt kunde den tyska tidningen Bild rapportera om ospecificerade underrättelserapporter som antydde Rysslands planer för kriget i Ukraina under 2024 – 2026. De ryska planerna för 2024 ska inkludera att erövra hela Donetsk, Luhansk, och delar av Charkiv oblast. Under 2025 – 2026 avser Ryssland att ockupera delar av Zaporizjzja, Dnipropetrovsk, Charkiv oblast, inklusive staden Charkiv. Den ryska planen är således att ockupera i stort sett hela Ukraina öster om Dnepr och klyva Ukraina i två delar. Enligt rapporten ska planen vara baserad på tre ytterligare faktorer – att ukrainska styrkor i södra Ukraina inte lyckas skära av Krim från resten av de ockuperade områdena; att de ryska styrkornas förluster uppgår till ca 100 000 årligen, och att USA röstar fram en President som dramatiskt reducerar eller helt stoppar stödet till Ukraina.[8]
Samma dag som Putins konferens, den 14 december, varnade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att ”Om Putin vinner i Ukraina finns det en reell risk att hans aggression inte stannar där.”[9]
Vi måste därför fråga oss, över 650 dagar in i den ryska ”speciella militära operationen”, hur situationen verkligen ser ut i Ukraina och vad som krävs för att Ukraina ska vinna kriget. Det är här värt att anmärka att ISW fortsätter sin bedömning att Ryssland inte avser delta i uppriktiga förhandlingar med Ukraina.[10]
Situationen idag
I början av december släpptes Försvarets materielverk (FMV) ett nummer av sin återkommande skrift Teknisk Und informerar. Baserad på öppna källor, beskrivs hur den ryska ekonomin just nu befinner sig i ”ett slags mellanläge” mellan låg- och högkonjunktur.[11] I den budget som presenterats för 2024 ökar försvarsutgifterna med en faktor om 1.7 jämfört med 2023 vilket enligt FMV påvisar att ”illusionen om en snabb specialoperation är borta. Idag planerar de för ett långvarigt och fullskaligt krig som kräver stora resurser och en omfattande nyproduktion av militär materiel.”[12]
Den ryska nyproduktionen av krigsmateriel har enligt FMV ökat sedan krigsutbrottet, men att det är mindre än vad som förloras i Ukraina.[13] Det finns en risk att Ryssland kan komma att ställas inför materielbrister, men det kommer ” i så fall betydligt senare än vad vi i väst tidigare har antagit”.[14] En analys gör gällande att på grund av kriget i Ukraina behöver Ryssland producera 560 stridsvagnar per år för att bibehålla antalet på en konstant nivå. Men enligt FOI producerar Rysslands just nu enda stridsvagnsfabrik 480 stridsvagnar per år, och det förekommer att ”modifierade vagnar lämnar UVZ [stridsvagnsfabriken] utan vissa av de moderna sensorer som egentligen ska ingå i den nya versionen.”[15]
Gällande artillerigranater ska Ryssland under 2022 enligt en bedömare ha avfyrat ca 10 – 11 miljoner artillerigranater, ett snitt på ca trettiofyratusen om dagen i 310 dagar. Under 2023 har den ryska beskjutningen minskat, enligt en källa med uppemot sjuttiofem procent jämfört med sommaren 2022.[16] Bedömningar kring Rysslands förmåga att producera nya granater varierar, med siffror som varierar mellan 2000 – 4700 per dag.[17] Avseende själva artilleripjäserna, uppger FMV att om ”uppgifterna om ryssarnas totala insats med artillerield stämmer så ger en enkel överslagsberäkning att de har slitit ut minst 7 000 eldrör vid det här laget.”[18] Utöver detta tillkommer de förluster som Ukraina åstadkommit, som tillsammans gör att ”det är svårt att säga något om hur många fungerande pjäser ryssarna faktiskt disponerar idag. Det är tänkbart att deras minskade användning av eldrörsartilleri under 2023, jämfört med året innan, beror på pjäsbrist snarare än ammunitionsbrist.”[19]
Samtidigt som materielläget för Ryssland pekar gradvis åt fel håll, har en avhemligad rapport från USA bedömt att Ryssland har lidit uppemot 315 000 döda och skadade i Ukraina, eller nästan nittio procent av den styrka som invaderade Ukraina den 24 februari 2022. Samma rapport gör gällande att förlusterna i manskap och materiel har rullat tillbaka den ryska upprustningen med 18 år.[20] Rapporten gör även gällande att den ryska armén ska ha förlorat två tredjedelar av sina tillgängliga stridsvagnar.[21] Hemsidan Oryx, som dokumenterar förluster i kriget, har hittills lyckats identifiera 2571 ryska stridsvagnar.[22]
Ukrainska myndigheter uppskattade i mitten av december att sedan Ryssland påbörjat en större operation för att erövra den ukrainska staden Avdiivka har Ryssland förlorat nästan 57 000 man.[23] I slutet av november beskrev en brittisk underrättelserapport att striderna kring staden har lett till ”några av de högsta ryska förlusterna under kriget”.[24] Sedan den tionde november ska de dessutom förlorat minst 221 fordon. Under tiden sedan offensiven påbörjades har Ryssland lyckats ockupera strax över 11 kvadratkilometer, enligt George Barros, analytiker vid ISW.[25]
Putin själv, under nyhetskonferensen den 14 december, kan ha oavsiktligt avslöjat att de ryska förlusterna är så hög som 363 000 man.[26] Som jämförelse var förlusttalet för Sovjetunionen cirka 70 000 under tio år i Afghanistan. Ryssland kan alltså ha lidit fem gånger så många förluster på en femtedel av tiden. Det är mer än USA samlade förluster sedan 1945.[27]
Det är hisnande siffror.
Utöver detta har Ukraina lyckats lamslå den ryska svartahavsflottan. I början av oktober kunde Atlantic Council beskriva hur ”Ukraina vinner striden om Svarta havet”.[28] Under hösten har Ukraina lyckats attackera mål på Krim som gjort situationen ohållbar för den ryska svartahavsflottan. Trots att Ukraina inte har en egen flotta att tala om.
Tidigt i oktober kunde Wall Street Journal rapportera att ryska fartyg, inklusive ”tre kilo-klass ubåtar, två fregatter, och en patrullbåt har alla hastigt omgrupperat från sin hemmabas i Sevastopol i Krim och flyttat till den ryska hamnen i Novorossiysk på den östra sidan av Svarta havet.”[29] Sedan augusti i år har Ukraina lyckats ”underminera det ryska luftförsvaret på Krim och åstadkommit allvarliga skador på flottan, med förluster som inkluderar ett antal större stridsfartyg och en ubåt. Den 22 september lyckades Ukraina bomba och delvis förstöra Svartahavsflottans högkvarter i hjärtat av Sevastopol.”[30] Sammantaget har dessa anfall mot Svartahavsflottan lett till att den är oförmögen till ”aggressiva” operationer i västra delen av Svarta havet, och Ukraina har därigenom kunnat fortsätta att leverera spannmål via kommersiell fartygstrafik.[31]
Även om den ukrainska markoffensiven inte uppnådde de uttalade målen och fronten ter sig relativt statisk, har Ukraina under hösten trots allt lyckats skada den ryska krigsmakten, dess manskap, materiel och flotta.
Ryska investeringar
Justin Bronk, vid brittiska RUSI, menar att Europa måste skyndsamt förbereda sig för att avskräcka Ryssland utan USA:s hjälp. Ryssland, fastslår Bronk, har nu övergått till en krigsekonomi. Samtidigt är USA:s nuvarande produktion inte tillräcklig för att ersätta egna lager och samtidigt stödja Ukraina, och Europa försöker hantera situationen med en ”ohållbar fredstida försvars- och industriell inriktning.”[32] Ryssland har meddelat att man avser öka försvarsanslagen med 68 procent, till ungefär 6,5 procent av BNP.[33] I 2024 års budget som Ryssland presenterat utgör försvarsanslagen nästan en tredjedel av de samlade kostnaderna.[34] Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) tyder budgeten på att Ryssland är fast beslutet att fortsätta kriget intill dess att de uppnår sina mål, och accepterar att det kommer att sätta press på sociala- och övriga utgifter.[35]
Ryssland har nu satt en kurs som innebär att landets ”produktion av vapen, ammunition och nya förband kommer öka väsentligt de närmaste 2 – 3 åren.”[36]
Kontrasten mot europeiska länder är slående. Europeiska länder har ”misslyckats med att göra de nödvändiga investeringarna i ökad industriell kapacitet och försvarsanslag;” Av de €100 miljarder Tyskland allokerade 2023 för att öka Bundeswehrs förmågor, hade endast €1,5 miljarder spenderats vid mitten av året, och försvarsanslagen var totalt sett lägre än 2022.[37]
Det som krävs
Inför 2024 måste väst, och i synnerhet EU, se över vad man kan göra för att stödja Ukraina ytterligare i sin kamp för att befria sitt land.
Det är värt att beakta att den amerikansk underrättelsetjänsten har bedömt att de ryska offensiva operationer som ägt rum under hösten och vintern har i huvudsak syftat till att minska västs stöd till Ukraina.[38] Även om de inte uppnått några vinster på slagfältet och lidit enorma förluster, får de till del anses ha lyckats. Närmare 1100 miljarder kronor som var tänkt att stödja Ukraina har fastnat i politiska dödlägen i USA och EU.[39]
Tillsammans med EU måste vi i Sverige förbereda oss på att USA kan komma att alltmer börja prioritera Asien och i synnerhet Taiwan framför Europa. Det är därför vitalt att Sverige är en än starkare röst för Ukraina inom ramen för EU-samarbetet.
Ungern, som i mitten av december blockerade över €50 miljarder i europeiskt stöd till Ukraina[40] som skulle fördelas över en fyraårs period, representerar endast två procent av EU:s befolkning.[41] Det är naturligtvis en fullkomligt orimlig situation. Det är därför inte förvånande att EU överväger att aktivera ett så kallat artikel 7-förfarande mot landet. I praktiken innebär det att om Ungern anses ha ”allvarligt åsidosatt” unionens grundläggande värden, så kan de förlora rösträtten i Europeiska unionens råd. Därigenom förlorar Orbán sitt veto mot Ukraina.
Efter att Polen nyligen bytt regering har Orbán förlorat sin viktigaste allierade inom EU, vilket gör processen möjlig. En högre tjänsteman inom EU berättade för Financial Times att ”Ungern kanske kan skapa fler problem. Kanske kan de få oss att använda andra verktyg. Men till sist kan inte Ungern hindra oss från att stödja Ukraina.”[42]
Ett ytterligare verktyg för att stödja Ukraina som börjar diskuteras är att ge Ukraina tillgång till de ryska tillgångar som är frusna i väst. Totalt sett rör det sig om ungefär $300 miljarder. Storbritanniens utrikesminister, David Cameron, föreslog just detta under Aspen Security Forum.[43] Olena Halushka har föreslagit samma sak i The Guardian, och argumenterar för att konfiskeringen skulle vara lagligt inom ramen för internationell rätt. Ytterligare förtydliganden kring vilka kriterier som används kan byggas in i de lagliga mekanismerna för att skapa transparens och visa att konfiskeringen inte är godtycklig.[44]
Två processer
Även om pengarna från EU och frusna ryska tillgångar kan ges till Ukraina är det fortsatt vitalt att Europa på ett trovärdigt sätt genomför två parallella processer. Den ena är att fortsätta stödja Ukraina här och nu, med så mycket man kan. Den andra är att bygga upp en trovärdig och avskräckande militär förmåga med tillhörande industriell kapacitet. I och med Ukrainas inbjudan av EU för att formellt påbörja medlemsförhandlingar är unionen något som Ukraina på längre sikt bör ingå i.
Den första processen bör till del lösas när EU kan frigöra de €50 miljarderna. Samtidigt som detta förhandlas om har dock redan ett antal länder i Europa fortsatt att stödja Ukraina. Norge, Danmark, Estland, Tyskland, Finland och Polen (under den nya regeringen) är några av de europeiska länderna som nyligen gett mer materiel till landet.[45] I början av december lovade även Japan $4,5 miljarder till Ukraina.[46] Som David Cameron påpekade under sitt tal i Aspen i början av december, så har länderna som stödjer Ukraina trettio gånger så stor BNP jämfört med Ryssland. Vi måste ge Ukraina, sa Cameron, ”vapen, det ekonomiska stödet, the moraliska stödet, det diplomatiska stödet, men avgörande är det militära stödet som kan göra skillnad.”[47]
För att bygga upp en trovärdig och avskräckande militär förmåga inom EU har Justin Bronk föreslagit att EU, och Storbritannien, omedelbart måste investera i stora ökningar i produktionskapaciteten inom försvarsindustrin, i synnerhet avseende ”artilleriammunition, reservdelar, luftförsvarsrobotar för att hålla kvar Ukraina i fighten, och samtidigt fylla på egna, farligt låga, lager.”[48] Han föreslår även att Europiska flygvapen måste investera i avancerad SEAD/DEAD[49] förmåga. Detta kommer att kräva, skriver Bronk, rejält politiskt ledarskap. Det kommer att kosta, och en allmänhet som inte är van vid krig, och med minnet av kalla kriget allt längre bort, måste investeringarna i Ukraina och den egna försvarsindustrin kunna förklaras.
Alternativet är otänkbart
Exakt en månad in efter Rysslands invasion av Ukraina skrev jag för KKrVA att ” Om väst misslyckas i Ukraina riskerar hela den västerländska civilisationen och den europeiska säkerhetsordningen att stå på spel. Väst, genom institutioner som EU, bör ta en än mer aktiv roll för att försvara våra intressen, och agera som den ekonomiska och politiska stormakt den de facto är. Väst har här en historisk chans att en gång för alla, tillse att Ukraina tillhör den västerländska civilisationen. För just nu dör Ukrainas försvarsmakt och dess civilbefolkning för idén om väst.”[50]
Det är ord som ter sig sanna än idag, och Peter Dickinson beskrev det väl i Atlantic Council när han nyligen skrev att ”alltför många människor i väst verkar vara mer rädda för att besegra Putin än av att stoppa honom. De lever i förnekelse över skalan av den civilisatoriska utmaningen som Ryssland utgör, och fortsätter att leva i den bekväma villfarelsen att någon sorts kompromiss kan återställa världen till den status quo som rådde innan kriget. I själva verkan kan en konfrontation med Putins Ryssland inte undvikas, den kan endast vinnas eller förloras. Ukrainarna är mer än kapabla att leverera segern, men behöver verktygen för att lyckas. Om västerländska ledare väljer att inte tillräckligt stödja Ukraina, kommer framtida generationer se deras beslut som en av de stora geopolitiska vändpunkterna i det tjugoförsta århundradet.”[51]
Att stödja Ukraina framgent kan te sig kostsamt. Alternativet torde sig vara otänkbart.
