av Bo Hugemark
När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det inte den forna svenska östra rikshalvan som återuppstod, utan en ny självständig nation som föddes.
Under gamla tider hade Finland ofta fått utstå de stora påfrestningarna under svensk-ryska krig. Något invasionshot från öster fanns inte mot det nyfödda Finland under överskådlig tid, med Ryssland i inrikes konvulsioner. Men hur länge skulle det vara? I Sverige fanns ett medvetande om ländernas ödesgemenskap. Kunde Sverige bidra till finsk säkerhet?
Man brukar tala om två olika inriktningar i ett lands säkerhetspolitik gentemot en potentiell farlig granne, förtroendeskapande och avskräckning. Sverige valde under mellankrigstiden det förstnämnda i sin Finlandspolitik: den svenska strävan var att hindra att Finland slöt sig till ett randstatssamarbete mellan de baltiska staterna och Polen, vilket befarades kunna föra en konfrontatorisk politik gentemot Sovjetunionen.
Men om detta var den politiska ledningens huvudlinje, fanns det också de som såg behovet av avskräckning. Utrikesministern Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund, men tvingades strax avgå. Den svenska generalstaben inledde samarbete med den finska, och planerade för den svenska fältarméns överförande till Finland i händelse av rysk invasion.
Dessa planer kom aldrig att införas i den svenska försvarsplanen. Koordinationsplanen för gemensam remilitarisering av Åland kom heller inte att realiseras inför det sovjetiska hotet 1939. Mycken debatt har förts om huruvida ett svenskt-finskt försvarsförbund skulle ha hindrat krigsutbrottet 1939 och huruvida det samarbete som förevarit hade givit finska politiker falska förväntningar om hjälp och att de därför intog en alltför omedgörlig inställning gentemot de ryska kraven.
Om detta skall inte diskuteras här. Men man kan konstatera att Sverige inte hade något militärt stöd att bjuda som uppbackning av sin politiska strävan att hålla Finland från randstatssamarbetet. Finland fick kämpa utan reguljärt militärt stöd och hamnade sedan ironiskt nog i och med fortsättningskriget i en verklig konfrontationspolitik mot Sovjetunionen, vapenbrödraskapet med Hitlertyskland.
Den förtroendekapande linjen kom att dominera den svenska Finlandspolitiken under det kalla kriget. Hänsynen till Finlands ställning var ett viktigt motiv för Sveriges alliansfrihet.
Läget idag företer likheter jämfört med för 100 år sedan. Ryssland har hämtat sig från imperiets sönderfall och den militära svaghetsperioden. Militära hot i Norden kan inte uteslutas.
Det svenska agerandet är däremot ett helt annat. Ett svensk-finskt militärt samarbete är nu initierat från politiskt håll, och det sägs öppet och också tydligt att det ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.
Denna gemensamma operativa planering kommer givetvis att skilja sig mycket från mellankrigstidens planer. Någon stor fältarmé att skeppa över till Finland har inte Sverige. Här är inte platsen att spekulera om detaljer. Däremot är det viktigt att peka på två förhållanden;
För det första är det inte frågan om ett försvarsförbund som ensamt kan verka avskräckande på ett ryskt angrepp. Det förutsätter militärt stöd från väst, framför allt från USA. Ytterst gäller det en amerikansk kärnvapengaranti – som Sverige förtäckt hade även under det kalla kriget. Sverige måste därför följa det finska exemplet att inte skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud.
Finland har i sin politik en uttalad NATO-option. Sverige avvisar NATO-medlemskap och satsar på bilaterala avtal. Ingendera linjen ger tillräcklig säkerhet i konflikter som skulle kunna bli aktuella, exempelvis sådana som kan uppstå genom en kaotisk situation i Ryssland, när systemets överlevnad står på spel. Sådana lägen kan utvecklas snabbt. En NATO-option kan då inte implementeras i tid för att operativ planering kan medhinnas. Tvärtom kan optionen inbjuda till ett förebyggande angrepp. Den svenska linjen ger heller ingen möjlighet till operativ planering i tid.
Det andra viktiga förhållandet är storleken av det området som skulle beröras av krigshandlingar.
Under mellankrigstiden kunde man betrakta Sverige-Finland som ett isolerat strategiskt område och försöka stå utanför konflikter i Baltikum och södra Östersjön. Med utvecklingen av krigsmedlen m m är detta nu otänkbart. Östersjön med omgivande stater är ett sammanhängande strategiskt område. Vissa tankar som ibland anförs om att Finland skulle kunna stå utanför krig i Baltikum är helt orealistiska. Flygvägarna över Finland kan vara av avgörande betydelse för amerikanskt flyg i understöd av de baltiska staterna. Därför skulle Ryssland med säkerhet inleda aggression mot Baltikum med förebyggande anfall mot Finland – på samma sätt som mot Gotland och andra strategiskt viktiga områden.
Slutsatsen är given: Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i NATO. Och detta måste göras när läget är lugnt och fred råder. När krisen blossar upp är det för sent.
Författaren är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.
