”Never in the field of human conflict has so much money been spent so stupidly for so little”.
Max Boot [1]

Efter vad som bara kan beskrivas som en kaosartad evakuering av Kabuls flygplats har det mediala intresset för Afghanistan snabbt avtagit. Men detta innebär inte att Försvarsmakten eller statsmakten får glömma Afghanistan. Efter att väst varit i landet i nästan 20 år kollapsade de strukturer man försökt bygga upp, till synes som ett korthus.

Denna artikel bygger vidare på min artikel ”Perspektiv på Afghanistan”, publicerad den 30 augusti.[2] Detta var strax efter det att Kabul föll till talibanerna, nästan omedelbart efter den USA-ledda tillbakadragningen ur landet. Artikeln presenterade argument för att problemen i Afghanistan var strukturella; och drev tesen att massiv korruption och Pakistans roll som logistisk bas för talibanerna var två avgörande faktorer för att skapa de förutsättningar som krävdes för den afghanska statens kollaps. Det är inte förvånande att den afghanske journalisten Sayed Salahuddin kunde berätta, via twitter i början av september, att en av de första utländska digniteterna att besöka Kabul efter att staden fallit till Talibanerna var Faiz Hameed, den pakistanska underrättelsetjänstens (ISI) chef.[3]

Sedan artikeln publicerades den trettionde augusti har en rad författare och institut försökt beskriva ytterligare faktorer som bidrog till att väst misslyckades med att skapa en fungerande statsapparat som kunde ha enat Afghanistan och förhindrat att talibanerna tog kontroll över landet.

Denna artikel kommer presentera några av dessa argument, och påskina att interventionen i Afghanistan bör studeras noga när svensk eller västerländsk militär övervägs att användas utomlands. Om vi inte lär oss av Afghanistan, riskerar vi att misslyckas igen, och igen.

Optimismen framför allt

Ulf Henricsson är onekligen något på spåren när han i sin artikel från den 27 oktober undrar om man från amerikansk sida ”visste precis hur läget var men ville, främst av inrikespolitiska, skäl bli av med Afghanistanproblemet medan man fortfarande kunde skylla på Trump”.[4]

Men problemen var, dessvärre, djupare än så.

Stanley McChrystal, ISAFs befälhavare 2009, införde en ny strategi för Afghanistan, baserad på COIN (Counterinsurgency). Karl Eikenberry, en pensionerad trestjärnig general och dåvarande ambassadör till Afghanistan, påpekade att strategin var baserad på en bedömning som fastslog i huvudsak tre saker. För det första, att skydda den afghanska befolkningen var möjlig; för det andra, att ökade bistånd till Afghanistan skulle få regeringen att bli mer effektiv; och för det tredje, att COIN kunde genomföras med en positivt inställd afghansk regering.[5]

Bedömningen var, i Eikenberrys ord, ”spektakulärt inkorrekt”, och COIN blev därför ”osammanhängande och svår att genomföra”.[6]

Det är därför inte förvånande att SVT kunde rapportera i slutet av augusti i år att EBA (Expertgruppen för Biståndsanalys) i en rapport kunde berätta att det svenska biståndet, totalt närmare 14 miljarder över 19 år, kan ha ”bidragit till snarare än motverkat korruption och underminerat all potential till hållbarhet”.[7]

2011 berättade General David Petraeus, som hade ersatt McChrystal som befälhavare för ISAF, för den amerikanska senatens Armed Services Committee att ”Investeringar i ledarskapsutveckling, läsförståelse, skytte och institutioner har gett signifikanta resultat. Faktum är att under de hårda strider väster om Kandahar under senare delen av år 2010 uppgick afghanska styrkor till nästan sextio procent av den totala styrkan, och de slogs med skicklighet och mod.”[8]

Drygt fyra år senare, år 2015, förklarade General John Campbell att den afghanska armén hade ”visat sig vara alltmer kapabel; armén hade ”på knappt ett decennium växt och mognat till en modern, professionell styrka.”[9]

År 2017 sa General John Nicholson att afghanska säkerhetsstyrkor hade ”segrat i strid mot en externt stöttad fiende, och att den afghanska arméns ”förmåga att möta samtidighet och komplexitet på slagfältet signalerar utökad kapacitet.”[10]

Den 11 juli 2021, knappt en månad innan Afghanistan föll till talibanerna, kunde Pentagons pressekreterare John Kirby konstatera att den afghanska armén hade ”en betydligt större kapacitet än de någonsin tidigare haft, mycket större förmåga… de vet hur man försvarar sitt land.”[11]

I en av Special Inspector General for Afghanistan (SIGAR) rapporter från samma månad, juli 2021, kunde det rapporteras att ” Ett avgörande fel i hur operationer utvärderades var tendensen till överoptimism.”[12]

SIGAR citerar den brittiske politikern och före detta diplomaten Rory Stewart, som summerade det första decenniet i Afghanistan på följande vis: ”Varje ny general i Afghanistan mellan år 2002 till 2011 påstod att situationen han hade fått överta var fruktansvärd, underförstått berodde detta på att hans föregångare hade haft fel resurser eller strategi; och hävdade att han nu hade resurserna, strategin och ledarskapet för att leverera ett avgörande år.”[13]

I mitten av september i år kunde den brittiske generalen Sir Nick Carter lakoniskt konstatera ”Alla hade fel.”[14]

Leverantörer, underleverantörer och M&E

Tillsammans med den generella tillbakadragningen av västerländska trupper under sommaren 2021, lämnade även de västerländska leverantörer och underleverantörer som arbetade i landet. SIGAR beskriver hur användandet av privata leverantörer blev så ”utbrett att det blev en naturlig del av den större rekonstruktion- och krigföringen… En del av varje större rekonstruktionssektor – hälsa, utbildning, rättsstaten, kvinnors rättigheter, infrastruktur, säkerhetsassistans, med flera – målar en bild av amerikanska myndigheter som kämpade för att effektivt mäta resultat och påverkan medan man ibland var beroende av opålitlig data för att hävda framgång.”[15]

Den afghanske generalen Sami Sadat, beskrev i en essä i New York Times konsekvensen för den afghanska militären då uppemot sjuttontusen leverantörer lämnade landet:

”Leverantörer underhöll våra bombplan och våra attack- och transportflyg under hela kriget… tekniska problem innebar nu att våra flygande plattformar – en Black Hawk helikopter, en C-130, en UAV –inte kunde flyga. Leverantörerna tog med sig nödvändig mjukvara och vapensystemen. De tog bort våra helikoptrars försvarssystem. Tillgång till mjukvara som vi behövde för att spåra våra fordon, vapen och personal försvann.” [16]

Schroden beskriver situationen i liknande termer:

”ANDSF var starkt beroende av leverantörer för att underhålla deras utrustning. Med undantaget för deras Mi-17 helikoptrar så var Afghan Airforce (AAF) nästan helt beroende av privata företag för deras underhåll. I januari 2021 tillkännagav den amerikanska enheten som stöttade AAF att ingen av dess flygplan skulle vara stridsdugligt bortom ett par månader efter det att tillbakadragningen skett. 2020 var andelen av den afghanska arméns fordon som reparerades av afghaner (och inte leverantörer) 19 procent, långt under målet på 70-80 procent. För den afghanska polisen var siffran sju procent, när målet var 25-45 procent.” [17]

SIGAR beskriver hur leverantörer var en vital del av försöken att återuppbygga Afghanistan, men samtidigt att dessa typ av kontrakt är

”notoriskt sårbara för slöseri, förskingring och missbruk”. [18]

Det SIGAR kallar M&E (Monitoring and Evaluation) –

”brett definierat som den process för att bedöma prestandan och effektiviteten av program och projekt – är vital. SIGAR fann att myndigheter lade betydligt mer vikt vid att följa ett programs aktiviteter och produktion än att utvärdera resultat och dess påverkan.” [19]

Samma rapport från SIGAR, konstaterar att

Rapportens viktigaste slutsats är att, som den implementerades, skapade M&E en situation där man riskerade att göra fel sak perfekt. Program kunde bedömas som ”framgångsrika”, trots att de inte hade lyckats eller bidragit till bredare, viktigare mål – som att exempelvis skapa en effektiv afghansk säkerhetsstyrka och ett stabilt Afghanistan.” [20]

I sin rapport om just rekonstruktion och leverantörer skriver SIGAR i sin summering att ”vare sig det var på grund av politik, en tendens till överoptimism, eller inadekvat implementering, så skapade M&E, som den användes, en förvrängd bild av verkligheten.”[21]

Den afghanska regeringens och ANDSF kollaps

Den artonde augusti, tre dagar efter att Afghanistans president Ghani flytt till Tadjikistan, kunde USA’s försvarschef General Milley berätta att ” Det fanns ingenting som jag eller någon annan såg som indikerade en kollaps av den här armén, och den här regeringen, på elva dagar.”[22] Kollapsen skall enligt detta narrativ ha börjat den sjätte augusti när den första provinshuvudstaden Zaranj i Nimrozprovinsen föll till talibanerna.[23]

Men att kollapsen skall ha varit oförutsedd, eller plötslig, stämmer inte enligt Jonathan Schroden. Istället skedde kollapsen gradvis, över ett antal år, och han beskriver ett antal distinkta teman som ledde fram till att ANDSF kollapsade och talibanerna kunde återta landet.

Kollapsen tog flera år, och efter att ISAF övergick till Resolute Support Mission (RSM) 2015, började Afghanistans regering tappa kontrollen över distrikt i landet. Enligt Long War Journal, citerad av Schroden, så kontrollerade regeringen 217 av 407 distrikt 2017. I april 2021, när Biden officellt tillkännagav USA:s tillbakadragning, var siffran 129 – en minskning med närmare fyrtio procent.[24]

Under 2021 blev ANDSF gradvis överkörda eller övertygade om att lägga ner sina vapen, och efter tillbakadragandet accelererade processen vars fundament hade lagts många år tidigare.

Bild från Schrodens artikel

Bild från Schrodens artikel. [25]

Samtidigt som detta pågick, gavs ANDSF inte de resurser som de desperat behövde för att slå tillbaka mot talibanerna en längre period. Logistiken brast, och de enheter ur ANDSF som slogs mot talibanerna blev till slut oförmögna att fortsätta då de fick slut på förnödenheter. USA genomförde nittio procent av tillbakadragningen mellan maj och juli 2021, med resultatet att ”samtliga luftstödsfunktioner och en stor majoritet” av militära rådgivare drogs tillbaka.[26]

Schroden beskriver även Afghanistans politiska ledarskap som bristande, distraherade och President Ghani ska ha vägrat att lyssna på amerikanska och egna rådgivare inför tillbakadragandet; hur vissa chefer i ANDSF var korrupta och soldater och poliser behandlades illa av sina ledare med låg moral som följd. Samtidigt var ANDSF politiskt begränsade, och saknade en strategi bortom att jaga talibanerna dag för dag.

Det var ett recept för misslyckande, och minst tre amerikanska presidenter, ISAF, RSM och ANDSF militära rådgivare får anses vara medskyldiga till.

Samtidigt genomförde talibanerna ”en lysande kampanj”[27], som identifierade och utnyttjade, svagheterna i ANDSF. Schroden identifierar i huvudsak tre svagheter. För det första var ANDSF oförmögna att försvara hela landet. För det andra utnyttjade talibanerna ANDSF bristande logistik och luftstöd, samtidigt som talibanerna verkade ha ”effektivt adresserat sina egna logistikbehov”.[28] Den tredje faktorn Schroden identifierar är hur talibanerna lyckades attackera ANDSF moral och sammanhållning. Talibanerna sökte aktivt upp ANDSF-enheter och erbjöd amnesti, med kravet att man la ner sina vapen. Man filmade sedan när vapen överlämnades i propagandasyften. Samtidigt nyttjade talibanerna psyops, och utnyttjade sociala medier för att skapa en känsla av ”oundviklighet”.[29] Den afghanska regeringen gjorde ”ingenting för att effektivt motverka detta narrativ”, skriver Schroden.[30]

Slutsatser

Shadi Hamid, i en artikel först publicerad i The Atlantic och senare av Brookings, konstaterar att USA ”aldrig förstod Afghanistan”, och att amerikansk policy i landet  ”baserades på fantasier”.[31] Att talibanerna kunde elimineras och att man därigenom kunde transformera landets kultur, anser han vara två av de värsta synderna. Väst leddes av hybris, och afghanska traditioner ansågs vara hinder som skulle röjas bort, när de i själva verket var pelare i landets politiska tradition. Hamid frågar, med rätta, om det är USA:s rätt att försöka ändra ett lands kultur, och om svaret är ja – är det någon som trodde att den amerikanska regeringen skulle vara bra på det?

Min förra artikel försökte påvisa att några av de problem som fanns i Afghanistan var strukturella, eller strategiska. Denna artikel har försökt att beskriva ytterligare problem som ledde till talibanernas återerövring av landet. De problem som har lyfts här, är dock till stor del sådana som väst själva gjort sig skyldiga till. Överoptimism, utformningen av ANDSF och nyttjandet av leverantörer, den politiska hybrisen. En amerikansk regeringstjänsteman kunde hävda att ”den största källan till korruption i Afghanistan är USA.”[32]

Om inte sammanbrottet i Afghanistan studeras noggrant, riskerar vi att begå liknande misstag igen. Och om Sverige i framtiden skall göra positiv och bestående skillnad vid militära interventioner, med FN eller NATO, måste vi våga ställa besvärliga frågor.

Författaren är officer vid ledningsregementet.
Foto: US Army photo by Tackora Farrington

Noter

[1]Max Abrahams, 2021, hämtad 31-10-21: https://twitter.com/MaxAbrahms/status/1432737452473688065?s=20

[2] Simon Franzén, ”Perspektiv på Afghanistan”, 2021, hämtad 31-10-21: https://kkrva.se/perspektiv-pa-afghanistan/

[3] Sayed Salahuddin, 2021, hämtad 31-10-21: https://twitter.com/sayedsalahuddin/status/1434095779589861377?s=20

[4] Ulf Henricsson, ”Är världens mest tekniktunga underrättelsetjänst blind?”, 2021, hämtad 31-10-21:  https://kkrva.se/ar-varldens-mest-tekniktunga-underrattelsetjanst-blind/

[5]  SIGAR, ”The Risk of Doing The Wrong Thing Perfectly: Monitoring and Evaluation of Reconstruction Contracting in Afghanistan”, 2021, s172, hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/SIGAR-21-41-LL.pdf

[6]  SIGAR, ”The Risk of Doing The Wrong Thing Perfectly: Monitoring and Evaluation of Reconstruction Contracting in Afghanistan”, 2021, s 172, hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/SIGAR-21-41-LL.pdf

[7] SVT, ”Rapport: Svaga resultat för svenskt bistånd i Afghanistan”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rapport-svaga-resultat-for-svenskt-bistand-till-afghanistan

[8] SIGAR, ”Quarterly Report to the United States Congress”, 2021, s 72, sidan hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/quarterlyreports/2021-07-30qr.pdf

[9] Ibid, s 72

[10] Ibid, s 72

[11] Ibid, s 72

[12] SIGAR, ”The Risk of Doing The Wrong Thing Perfectly: Monitoring and Evaluation of Reconstruction Contracting in Afghanistan”, 2021, s 21, hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/SIGAR-21-41-LL.pdf

[13] Ibid, sidan 43

[14] BBC, ”Afghanistan: ‘Everyone got it wrong’ on Taliban takeover – armed forces chief”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www.bbc.com/news/uk-58453258

[15] SIGAR, ”The Risk of Doing The Wrong Thing Perfectly: Monitoring and Evaluation of Reconstruction Contracting in Afghanistan”, 2021, s 194 – 195, hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/SIGAR-21-41-LL.pdf

[16] Sami Sadat, ”I Commanded Afghan Troops This Year. We Were Betrayed.”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www.nytimes.com/2021/08/25/opinion/afghanistan-taliban-army.html

[17] Jonathan Schroden, ”Lessons from the Collapse of Afghanistan’s Security Forces”, 2021, hämtad 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[18] SIGAR, ”Quarterly Report to the United States Congress”, 2021, s 24, sidan hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/quarterlyreports/2021-07-30qr.pdf

[19] Ibid, s 25

[20] Ibid, s 4

[21] SIGAR, ”The Risk of Doing The Wrong Thing Perfectly: Monitoring and Evaluation of Reconstruction Contracting in Afghanistan”, 2021, s 195, hämtad 31-10-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/SIGAR-21-41-LL.pdf

[22] CBS News, ”11 days in August: How Afghanistan fell”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www.cbsnews.com/news/11-days-in-august-how-afghanistan-fell/

[23] För en tidslinje av vilka provinser som föll 6 – 15 augusti rekommenderas Al Jazeeras överblick som går att finna här: https://www.aljazeera.com/news/2021/8/11/afghanistan-taliban-provincial-capitals-cities-timeline

[24] Jonathan Schroden, ”Lessons from the Collapse of Afghanistan’s Security Forces”, 2021, hämtad 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[25] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[26] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[27] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[28] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[29] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[30] Ibid, 2021, hämtad: 31-10-21: https://ctc.usma.edu/lessons-from-the-collapse-of-afghanistans-security-forces/

[31] Shadi Hamid, ”Americans never understood Afghanistan like the Taliban did”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www-brookings-edu.cdn.ampproject.org/c/s/www.brookings.edu/opinions/americans-never-understood-afghanistan-like-the-taliban-did/amp/

[32] Casey Michel, ”America enabled Afghanistan’s corruption for years. The Taliban knew it”, 2021, hämtad 31-10-21: https://www.nbcnews.com/think/opinion/america-enabled-afghanistan-s-corruption-years-taliban-knew-it-ncna1277327

Mer av samma skribent