Nästan exakt tjugo år efter det att Operation Enduring Freedom påbörjades i Afghanistan är talibanerna åter i Kabul.

De senaste veckorna har man sett en oerhört snabb utveckling, där det på ytan verkar som om talibanerna helt plötsligt har lyckats erövra nästintill hela landet. Västmakterna är tagna på sängen, har dragit tillbaka större delen av sin militära närvaro och försöker i vad som närmast kan beskrivas som i panik att flyga ut sin personal från Kabuls flygplats.

Argument höjs nu för att den USA-ledda tillbakadragningen av militär personal är orsaken bakom denna humanitära och militära katastrof; att detta kunde ha undvikits om ISAF bara fortsatt med sitt uppdrag. Denna artikel vill problematisera denna bild av talibanernas framfart och västs militära närvaro.

Artikeln kommer att beröra de senaste tjugo åren i Afghanistan och argumenterar för att de senaste veckorna är ett symptom på ett antal underliggande problem som har existerat inte bara sedan innan ISAF skapades i december 2001, utan att ISAF i vissa fall förvärrat sin och den afghanska regeringens position i landet. Problemen i Afghanistan är av strategisk art, och varken ISAF eller Resolute Support Mission har lyckats lösa dessa. Många av Afghanistans problem är strukturella till sin natur, och ytterligare ett eller fem år till av Resolute Support Mission (RSM) hade med stor sannolikhet inte löst dessa.

En central aktör i Afghanistans misär är Pakistan, som fungerat som logistik- och rekryteringsbas för talibanerna. Utöver detta har Pakistans underrättelsetjänst, ISI, aktivt stöttat talibanerna, både finansiellt och med träning. Pakistan har i decennier utgjort en fristad för talibanerna.

Taktiska vinster, gjorda lokalt av olika länder och missioner, har inte omsatts till strategiska framgångar. Väst, FN och Nato måste erkänna sina misstag, utvärdera insatserna och tillse att de misstag som skett inte upprepas.

Tidiga dagar och omedelbara problem

Ungefär samtidigt som ISAF skapades, den 20 december 2001, efter att USA snabbt fördrivit talibanerna från större delen av Afghanistan, uppger Ahmed Rashid att upp till tiotusen talibaner befann sig i Kandahar under vintern 2001–2002. Pakistans militär ska ha varit chockade över den amerikanska låt-gå attityden.[1]

2002 uppehöll sig enligt amerikanska källor 3 500 utländska kombattanter i Waziristan, en del av FATA[2], vilka regelbundet anföll amerikanska baser i Afghanistan. Mellan 2002–2004 gjorde Pakistan ”ingenting” för att förhindra att talibanerna och al-Qaida konsoliderade sina positioner i regionen.[3]

2003 hade Pakistan helt dragit tillbaka sin militär från FATA. Al-Qaida och talibanerna kunde röra sig fritt i området.[4]

Paradoxalt nog övervakande inte USA talibanernas aktiviteter i Afghanistans fyra sydligaste provinser 2002–2005. 2003, när USA började fokusera på invasionen av Irak, skedde attacker på ”mjuka mål” som hjälparbetare i snitt två gånger per dag i Afghanistan, och talibanerna kontrollerade upp till åttio procent av Zabol-provinsen, vilken angränsar FATA.[5]

Hösten 2003 var enligt Rashid, ”kritiska dagar”, och argumenterade för att ”ett par tusen fler soldater, mer pengar för rekonstruktion, och snabbare återuppbyggnad av den afghanska armén och polisen kunde med enkelhet vänt på trenden mot talibanerna och ökat stödet för regeringen”.[6]

Inget av detta skedde. Amerikanarna var, enligt Rashid, verklighetsfrånvända.[7]

Under vintern 2005–2006 uppskattade Nato att talibanerna hade en styrka på 2 000 man. I början av maj anföll Talibanerna fyra provinser och dess ledare Mullah Dadullah påstod sig ha 12 000 man under sitt befäl.[8]

Dadullah hävdade att talibanerna kontrollerade 20 distrikt i södra Afghanistan, och började skapa en form av alternativt styre, där den afghanska regeringen var frånvarande. Även om talibanerna inte alltid var populära, så ansågs de ofta vara ett bättre alternativ än inget styre alls – brottsligheten ”sjönk markant” där talibaner regerade.[9]

När britterna 2006 gick in i Helmand uppgav den brittiska regeringen att man hoppades kunna lämna provinsen 2009, utan att ha avfyrat ett skott. Fem år senare, 2011, hade 323 brittiska soldater dött, och man tvingades ha 9 500 soldater på plats. I en avklassificerad rapport från brittiska utrikesdepartementet framgår det att (den afghanska) ”staten är i stort sett frånvarade i Helmand, och erbjuder nästintill ingen säkerhet, infrastruktur eller tjänster”.[10] BBC kunde berätta att ”en stor del av Helmand var kontrollerad av rivaliserande drogkarteller och korruption nådde praktiskt taget i varje nivå av administrationen”.[11]

Pakistans roll

2002, samma år som utländska kombattanter attackerade amerikanska baser i södra Afghanistan, och Pakistan inte gjorde något för att förhindra detta, gick nästan 1.25 miljoner pakistanska elever i religiösa skolor med Deobandisk inriktning, de mest extrema av dessa med kopplingar till JUI (Jamiat-i-Ulema-i-Islam), ett extremt islamistiskt politiskt parti som vill införa sharia i Pakistan. Dessa skolor var den huvudsakliga platsen där blivande talibaner fick sin utbildning.[12]

Från 1979 till början av 2002, uppskattas det att upp till 600 000 pojkar och män hade fått träning och slagits i Afghanistan och Kashmir, minst 100 000 pakistanier var aktiva i olika jihadist-grupper, och många hundra tusen personer i landet stöttade Pakistans olika islamistiska partier.[13]

Vissa av talibanernas egna militära ledare uppgav själva år 2010 i intervjuer att under perioden 2004–2006 hade ISI, den Pakistanska underrättelsetjänsten, uppmuntrat talibanerna att fortsätta kampen. ISI tränade talibanerna i ”stor skala” i Quetta och andra platser.[14]

År 2007 anklagade FN den militanta islamisten Baitullah Mehsud, som uppehöll sig i FATA, för att ligga bakom nästan 80 % av alla självmordsbombningar i Afghanistan. Mehsud dog år 2009 i en amerikansk drönarattack i södra Waziristan.[15]

Under samma period, 2007–2009, dog fler än tretusen pakistanier i attacker från militanta islamister, en majoritet av offren var polis och militär.[16] En anledning till att Pakistan inte tidigt tog tag i problemen med de militanta grupperna i FATA och NWFP var att talibanerna ansågs vara en potentiell partner i ett post-amerikanskt Afghanistan.[17]

2011 intensifierades attackerna i östra och norra Afghanistan, där de tre största ”anti-afghanska elementen”, talibanerna, Haqqani-nätverket, och Hezb-e-Islami, var samtliga baserade i Pakistan.[18] Maley menar att ISAFs akilleshäl i Afghanistan var tillgången på fristäder i Pakistan för de militanta grupperna och dess ledarskap.[19] Vanda Felbab-Brown går längre, och argumenterar för att Pakistan hade ”extensiva kontakter med, stöd för, och inflytande över olika afghanska insurgent-grupper”.[20]

Vid återerövringen i juli och augusti 2021 kunde New York Times inte bara rapportera att talibanerna fick ”pengar, stöd och materiel från Pakistan, Ryssland och Iran”, vilket inkluderade mellan 10 000–20 000 frivilliga från Pakistan,[21] utan även att Pakistan har i decennier utgjort en fristad för talibanerna, där de har sina hem och familjer.[22]

Korruption

2010 rankades Afghanistan som det näst mest korrupta landet i världen enligt det årliga ”Corruption Perceptions Index (CPI)”.[23]

CPI, som beskriver korruption på en skala från 0–100, där 100 är helt fri från korruption, visar att kampen mot korruption i Afghanistan har varit relativt misslyckad. 2020, då Afghanistan anses minst korrupt sedan 2010, rankades landet som 19 av 100. Detta kan jämföras med 2013, då landet fick 8 av 100.[24] Jämförbara länder 2020 enligt indexet är Nordkorea (18), Kongo (19) och Irak (21).

Den djupbäddade korruptionen i landet har haft oerhört negativa effekter för landets befolkning.

BBC kunde berätta hur den afghanska armén och polisen haft problem med korruption och skrupelfria befälhavare som får löner för soldater som bara existerar på papperet. BBC citerar den amerikanske Special Inspector General for Afghanistan (SIGAR), som i sin senaste rapport kunde berätta om “allvarliga betänkligheter kring de negativa effekterna av korruption… och tveksamheten gällande exaktheten i uppgifterna om styrkans faktiska numerär”.[25]

SIGAR hade tidigare varnat för den negativa effekten korruption hade i Afghanistan. I sin rapport från 2016,”Corruption in Conflict; Lessons from the U.S. experience in Afghanistan”, summeras rapporten med fem punkter:[26]

  1. Korruption underminerade den amerikanska insatsen, genom att skapa illvilja mot den afghanska regeringen och ledde till ett ökat materiellt stöd till insurgenterna.
  2. USA bidrog till utbredningen av korruption, genom att injicera den afghanska ekonomin med flera miljarder dollar med bristfällig översikt och uppföljning, samt genom att samarbeta med lokala krigsherrar.
  3. Det tog lång tid för den amerikanska regeringen att erkänna vidden av såväl problemet, rollen som korrupta nätverk spelade, sätten som korruption hotade huvudsakliga mål, och att viss amerikansk policy och tillvägagångssätt förstärkte problemen.
  4. Även när USA erkände korruption som ett strategiskt hot i Afghanistan, tilläts säkerhet- och politiska mål trumfa igenom agerande som skulle minskat korruptionen.
  5. När den amerikanska regeringen försökte bekämpa korruption var framgångarna begränsade i brist på långsiktig afghansk och amerikansk politisk vilja.

Dessa brister fanns efter det att ISAF hade varit i landet i närmare 15 år. 2016 gav CPI Afghanistan en rankning 15 av 100. Sedan dess har situationen knappt förbättrats.

Slutsatser och vidare diskussion

Den amerikanska närvaron i Afghanistan var som högst mellan 2009–2013 då man hade minst 60 000 man i landet (2009, 2013), och som mest 110 000 (2011). Kostnaden för USA uppgick då till ca $100 miljarder per år.[27] Ur ett strategiskt perspektiv får effekten anses ha varit diskutabel.

Kostnaden för USA, från invasionen i oktober 2001 till 2020, beräknas till ofattbara $2.26 biljoner fram till 2020. $36 miljarder spenderades på rekonstruktion. Trots att pengar plöjdes ner i landet bedöms arbetslösheten vara 25 %, och fler afghaner tros idag vara fattiga (47 %) jämfört med 2007 (36 %).[28]

$88 miljarder har spenderats på att träna afghanska arméstyrkor. SIGAR, i sin rapport från juli i år, varnade att ”frågan om detta har varit väl spenderade pengar kommer slutligen att besvaras av hur stridigheterna på marken faller ut”.[29]

Redan 2010 vägrade talibanerna att förhandla om inte utländska trupper lämnade Afghanistan. Det var dessutom oklart varför talibanerna skulle förhandla, då ”de förmodligen trodde att de hade ”tiden på sin sida”, vad gäller eventuell amerikansk och Nato tillbakadragning.”[30]

Det visade sig vara korrekt då Doha överenskommelsen, som slöts nästan tio år senare i februari 2020 mellan den amerikanska regeringen och talibanernas förhandlare i Doha, ledde till att den amerikanska närvaron i Afghanistan snabbt reducerades. Afghanistans regering var inte en del av överenskommelsen men pressades av den amerikanska regeringen att släppa upp till 5 000 fångar innan september 2020.[31] Sverige lämnade slutligen Afghanistan i april 2021. I början av augusti var nästan hela Afghanistan åter under kontroll av talibanerna.

Trots chocken har många av problemen i Afghanistan varit kända i över tio år, flera av dem längre än så. En del har nämnts i denna artikel. Korruption, en brist på utveckling, tjänster och en brist på säkerhet. Att väst aldrig förmådde Pakistan att sluta stödja talibanerna är kanske det enskilt största strategiska misstaget under dessa två decennier.

Så gjorde ISAF någon skillnad i Afghanistan? Gjorde Sverige?

Svaret på den frågan är inte lika entydig som exempelvis Sten Tolgfors vill påskina i SvD.[32]

Efter att väst varit i landet i 20 år kollapsade den afghanska regeringen på ett par veckor. Lokala taktiska framgångar, som Sverige hade i sitt insatsområde, omsattes aldrig till strategiska, långsiktiga vinster. COIN, Petraeus, McChrystal, ISAF, Nato, EU – samtliga misslyckades på det strategiska planet.

Afghanistan får inte bli en studie i undanflykter, utan måste analyseras rakt och ärligt.

Professor Max Abrahams[33] skrev syrligt på twitter att ”Every statement for the last 20 years of our progress building up the nation of Afghanistan was a lie.”[34]

Frågan om “lösningen” på Afghanistan är onekligen svårlöst, och förespråkare för ett s k ”forever war”, bör säga så. Väst har spenderat biljoner på ett land vars regering och fundament raserade som ett korthus.

Vad är Afghanistan värt? Hur ska Pakistan hanteras? Korruptionen och krigsherrarna?

Det är viktiga och centrala frågor som förespråkare för ytterligare intervention måste kunna svara på. ”Mer av detsamma” kommer av uppenbara skäl inte att vara tillräckligt.

Målet för väst i Afghanistan bör vara att förhindra att landet åter blir en bas för terrorism. För detta krävs inte fullständig närvaro i landet. USA har använt drönare i över ett decennium för att döda högt rankade medlemmar i Al-Qaida.[35]

Militär intervention för att vi i väst anser att ett land styrs på ett omodernt och kanske rent ut sagt bestialiskt sätt, är ett sluttande plan – ett argument som kommer att följas av väldigt obekväma frågor om var gränsen ska gå.

2010 skrev Maureen Dowd att ”Afghanistan is more than the “graveyard of empires”. It’s the mother of vicious circles”.[36]

Elva år senare är det dags att vi lyssnar.

Författaren är officer vid ledningsregementet.
Foto: US Army photo by Caleb Woodburn.

Noter

[1] Rashid, A., 2008, Decent into Chaos: How the war against Islamic extremism is being lost in Pakistan, Afghanistan and Central Asia, Allen Lane, England, London

[2] FATA var en semi-autonom region i nordvästra Pakistan som angränsar Afghanistan. Regionen absorberades in i Khyber Pakhtunkhwa 2018, tidigare känd som North-West Frontier Province (NWFP).

[3] Rashid, 2008, 270

[4] Ibid, 2008, 244

[5] Ibid, 2008, 248

[6] Ibid, 2008, 248

[7] Ibid, 2008, 248

[8] Ibid, 2008, 359

[9] Rashid, 2008, 363

[10] BBC, “UK’s original Helmand deployment plan explained”, 2011, hämtad 21-08-20: https://www.bbc.com/news/uk-13855804

[11] BBC, 2011, hämtad 21-08-20: https://www.bbc.com/news/uk-13855804

[12] Charles Allen, God’s terrorists: the Wahhabi Cult and the Hidden Roots of Modern Jihad, London, Abacus (2007)

[13] Syed Saleem Shazad,, Inside Al-Qaeda and the Taliban: Beyond Bin Laden and 9/11, London, Pluto Press, (2011)

[14] Bruce Riedel, Deadly Embrace: Pakistan, America, and the Future of Global Jihad (The Brookings Institution, Washington, 2011), 81

[15] Syed Manzar Abbas Zaidi,” The New Taliban Warlords and Organization,” Defence Against Terrorism Review 1 (2008), 73

[16] Zahid Hussain,” Battling Militancy,” in Pakistan: Beyond the Crisis State, ed. M. Lodhi, (Hurst & Company, London, 2011), 140

[17] Ahmed Rashid,” The Afghan Conundrum”, in Pakistan: Beyond the Crisis State, ed. M. Lodhi (Hurst & Company, London, 2011), 311

[18] William Maley,” Afghanistan in 2011: Positioning for an Uncertain Future,” Asia Survey, (2012), 88

[19] Maley, “Afghanistan in 2011: Positioning for an Uncertain Future”, 92

[20] Vanda Felbab-Brown, “Afghanistan in 2012: Limited Progress and Threatening Future,” Asia Survey (2013), 27

[21] David Zucchino, “Collapse and Conquest: The Taliban Strategy That Seized Afghanistan”, 2021,

hämtad 21-08-20: https://www.nytimes.com/2021/08/18/world/asia/taliban-victory-strategy-afghanistan.html

[22] Emily Schmall, “As the Taliban Advance in Afghanistan, Pressure on Pakistan Grows”, 2021, hämtad 21-08-21: https://www.nytimes.com/2021/08/13/world/asia/pakistan-afghanistan-taliban.html

[23] William Maley,” Afghanistan in 2010”, Asia Survey 51 (2011), 94

[24] Corruption Perceptions Index, “index 2020 Results table”, 2021, hämtad 21-08-20: https://www.transparency.org/en/cpi/2020/table/afg

[25] BBC, “Afghanistan: How the Taliban gained ground so quickly”, 2021, hämtad 21-08-20: https://www.bbc.com/news/world-asia-58187410

[26] SIGAR, ”Corruption in Conflict; Lessons from the U.S. experience in Afghanistan”, 2016, hämtad 21-08-21: https://www.sigar.mil/pdf/lessonslearned/sigar-16-58-ll.pdf

[27]  BBC, “Afghanistan: What has the conflict cost the US and its allies?”, 2021, hämtad 21-08-20: https://www.bbc.com/news/world-47391821

[28] Debre, I., “Counting the costs of America’s 20-year war in Afghanistan”, 2021, hämtad 21-08-20: https://abcnews.go.com/International/wireStory/counting-costs-americas-20-year-war-afghanistan-77434599

[29] BBC, 2021, hämtad 21-08-20: https://www.bbc.com/news/world-47391821

[30] Maley, “Afghanistan in 2010,” 88

[31] Doha Agreement, 2020, hämtad 21-08-21: https://en.wikipedia.org/wiki/Doha_Agreement_(2020)

[32] Sten Tolgfors, ”Sverige gjorde skillnad i Afghanistan”, 2021, hämtad 21-08-20: https://www.svd.se/sverige-gjorde-skillnad-i-afghanistan

[33] Författare till bland annat “Rules for Rebels: The Science of Victory in Militant History”, biografi hämtad 21-08-21: https://www.northeastern.edu/graduate/bio/max-abrahams/

[34] Abrahams, 2021, hämtad 21-08-21: https://twitter.com/MaxAbrahms/status/1425882125627240460?s=20

[35]  Craig Whitlock och Greg Miller, “Al-Qaeda is likely to replace No. 3 leader with ease”, 2010, hämtad 21-08-21: https://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/06/01/AR2010060103497.html

[36] Maureen Dowd, ”Seven Days in June”, 2010, hämtad 21-08-21: https://www.nytimes.com/2010/06/23/opinion/23dowd.html

Mer av samma skribent