Foto: shutterstock.com

Det har på flera håll framhållits att det kommande försvarsbeslutet till stora delar mest verkar bli ett slags återgång till hur vårt försvar fungerade tidigare och hur det var organiserat för ganska många år sedan. Det finns verkligen många drag av kontinuitet i de förslag som försvarsberedningen lämnat och för många mer eller mindre insatta betraktare kan detta kanske verka positivt. Ett slags återtagning kan ju aldrig vara fel? Så här kunde man göra under det kalla krigets tid, men i dagens gråzonsvärld är nog en återgång till hur det var tidigare mest en illusion, som för bort tankarna från vårt behov av att anpassa vår framtida säkerhetspolitiska inriktning till dagens och framtidens förutsättningar. Möjligen har vi hamnat där vi nu tankemässigt befinner oss på grund av att flera försvarsmyndigheter fick lämna sina egna underlag till försvarsberedningen och den modellen kan ju verka samlande kring vad som kunde vara väl genomtänkta framtidstankar, men så fungerar ju inte myndigheterna i Sverige numera. Det låg i stället nära till hands för dem att lämna sina senaste budgetframställningars mer eller mindre genomtänkta motiv som underlag. Möjligen kan detta också ha bidragit till att dagens ganska torftiga försvarsdebatt mest handlar om anslag och inte om de stora säkerhetspolitiska förändringar som redan inträffat eller som vi kan förutse vara aktuella inom en nära framtid. Det som framför allt saknas är nya och bättre tankar om hur vi skulle kunna agera säkerhetspolitiskt i dagens värld.

Vad är då målet för vår nationella säkerhet?

I det lilla häfte, som statsrådsberedningen gav ut i januari 2017 – före det årets Sälenkonferens – kan man hitta en hel del tankar kring vår nationella säkerhet och hur den ska värnas, men det verkar som att skriften snabbt glömdes bort, trots att den faktiskt undertecknats av statsminister Löfven. Möjligen blev den inte heller direkt användbar i den följande försvarsdebattens mera ekonomiska inriktning, men det vore tråkigt, om innehållet i skriften totalt glömdes bort för där finns flera intressanta ingångar till rimliga säkerhetspolitiska tankar. Här några exempel: ”Målen för vår säkerhet är att värna befolkningens liv och hälsa. Liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.” Någon kan säkert invända, att det är väl inte särskilt vägledande för hur vi bör bygga upp landets försvar, men fortsättningen svarar till del: ”En förutsättning för att uppnå dessa mål är att vårt lands politiska oberoende och självständighet säkras samt att vår territoriella integritet kan upprätthållas.” Inte heller här finns det något om hur mycket det kan kosta, men det anges ett tydligt mål för hur vårt totalförsvar bör vara inriktat och längre fram konstateras: ”Den samlade förmågan i vårt land att förebygga, motstå och hantera kriser och krig måste stärkas. Det gäller för såväl kortsiktiga utmaningar som mera långsiktiga hot.” Tydligare kan nog inte en regering anse, att det finns ett påtagligt behov att förstärka dagens försvar – i vidaste bemärkelse.

Att vi sedan inte är eller bör vara ensamma i våra ansträngningar borde nog uppfattas som en mycket stor förändring jämfört med det kalla krigets tid, då vi ju ansåg oss eller åtminstone hävdade, att vi skulle vara neutrala i en storkonflikt mellan öst och väst. Nu står det i stället: ”Den internationella dimensionen av vår säkerhet blir allt viktigare. Sverige strävar efter gemensam säkerhet och vill bygga säkerhet i solidariskt samarbete med andra. – Hot mot fred och säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer.” Konsekvenserna av detta verkar inte ha slagit igenom så uppenbart ännu vare sig i vår försvarsdebatt eller i försvarets organisation och ledning. Samövningar med Finland uppfattas väl som något positivt av många svenska medborgare, men hur är det med samövningar med Nato eller inom EU? Även detta anges i skriften: ”Våra intressen är särskilt nära sammanbundna med våra nordiska och baltiska grannländers, med EU:s och med det övriga Europas.” Så även om vi av försiktighetsskäl i dagens situation undviker att formellt bli medlemmar av Nato, så anges det ju ganska klart vart vi kommer att vända oss i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge och det är något som de flesta av våra grannländer – inkluderande Ryska federationen – uppfattar.

Även under rubriken ”Sverige och omvärlden” finns en hel del som verkar bortglömt i dagens försvarsdebatt. Hur många inlägg eller argument har lagts fram om hur den pågående globaliseringen kan tänkas påverka vår säkerhetspolitik? ”Mot denna bakgrund har det blivit ännu viktigare för Sveriges säkerhet och välstånd att det finns en fungerande internationell ordning med förutsägbara spelregler.” Hur bidrar vi till den ordningen trots att man till och med konstaterar, att globaliseringen kanske skadar tilltron till mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer? Den europeiska integrationen anses mycket värdefull och som ett instrument för att motverka att ett tredje världskrig bryter ut på vår kontinent. Man pekar också på EU:s södra grannskap präglas av instabilitet och väpnade konflikter, men det anges också – men först här – att Rysslands agerande har försämrat den säkerhetspolitiska situationen över tid i vårt närområde. Den aktuella svenska försvarsdebatten handlar påfallande ofta om just hotet från öster och man bibringas lätt uppfattningen att Ryssland när som helst kommer att angripa oss, även om det svensk-finländska säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet har fördjupats och båda dessutom har ett partnerskap utvecklats med Nato genom en säkerhetspolitisk dialog om Östersjön. Visst låter det bra, men för säkerhets skull har man utelämnat det komplicerande faktum att en stor del av den ryska oljeexporten faktiskt sker över Östersjön och till raffinaderierna i Brofjorden vid Lysekil. Att vi således importerar omkring 40 % av vårt oljebehov från Ryssland den vägen, borde nog trots allt behandlats något i skriften – och i den svenska försvarsdebatten!

I ett särskilt kapitel i skriften tar man upp en lista på vad som kan uppfattas som våra nationella intressen och som alltså borde vara vägledande för synen på vår säkerhet och att vi aktivt värnar dessa intressen, när och om de riskerar att undermineras. Det är kanske viktigt att notera, att våra nationella intressen inte plötsligen dyker upp när och om det skulle utbryta någon form av väpnad konflikt – de finns redan i dag och under fredstid!

  • Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter.
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att främja en regelbaserad multilateral världsordning.

Den sista punkten handlar om normer och folkrätt, handelns långsiktiga säkerhet, klimatfrågan med särskild punkt om Agenda 2030 om utvecklingssamarbete samt civilt och militärt fredsfrämjande insatser. Även här borde kanske vissa funderingar funnits inom försvarsberedningens arbete och dagens försvarsdebatt kunde kanske ha vunnit en del på att man inte mest begränsar sig till hur vårt försvar bör byggas upp för att möta ett tämligen osannolikt framtida ”väpnat angrepp”.

Hur kommer försvarets verksamheter in i sammanhanget, undrar kanske någon och då ska vi inledningsvis undersöka vad ett försvar normalt internationellt sett och över tiden ska kunna åstadkomma och med dagens säkerhetspolitisk som bakgrund.

Försvaret ska skydda landets intressen, så som de kortfattat noterats ovan, och det är försvarets grundläggande funktion att redan i dagsläget fungera som ett slags skyddsvakt och att bidra till att landets säkerhetspolitik och diplomati uppfattas och respekteras av andra stater. En sådan tolkning torde innebära, att många gamla föreställningar måste omprövas och att de legala grunderna för att kunna bedriva verksamhet eventuellt inkluderande stridsinsatser, om så skulle behövas, kanske borde ses över. Tidigare har ju detta mest handlat om tillträdesbrott och liknande, men i dagens globaliserade värld bör vi nog kunna genomföra insatser och på olika nivåer, vilket ytterst kan betyda stridsinsatser tillsammans med andra stater och i främmande land. Betydligt mera omfattande än vår gamla kära IKFN- förordning alltså! Funktionen som diplomater ”i grått” har väl alltid funnits i viss förmåga och kunskap inom marinen, men numera är det högst rimligt att även andra förband ska kunna lösa sådana uppgifter.

En traditionell uppgift handlar om att försvaret ska hindra att dagens motsättningar eskalerar och öppna konflikter uppstår. Detta har under många år handlat om det som kallas ”marin närvaro”, men även detta har numera tillämpningar inom andra delar av vårt försvar och på annat sätt. Man kan ju uppfatta Nato närvaro i de baltiska staterna som just en närvaro för att förhindra att konflikten mellan Nato och Ryssland eskalerar. På motsvarande sätt borde vi kunna se på uppgiften för vårt eget försvar – att tydligt förhindra att en konflikt eskalerar. Vi skulle därför behöva ha ett antal förband omedelbart tillgängliga och stridsberedda för att kunna stå emot ett överraskande angrepp. Att förbandsmängden dessutom borde kunna varieras med hänsyn till hur vi bedömer den akuta situationen, är kanske en självklarhet – och uppgiften bör förstås också omfatta framskjutna förband på Gotland! Ibland kallas den här strategiska metoden för ett ”tröskelförsvar” och det är alltså något sådant vi skulle behöva för att förhindra att konflikter bryter ut överraskande och redan på låg nivå. Förr trodde vi ju gärna, att ”ett folk i vapen” skulle fungera fredsbevarande, men sedan kärnvapnens tillkomst har nog det förhållandets trovärdighet urholkats betydligt.

En viktig del av EU-samarbetet handlar dessutom om skyddet av EU yttre gränser, vilket vi gärna och enklast överlåter åt gränsstaterna att sköta själva. Men vi har faktiskt ett viktigt eget nationellt intresse att samverka kring och det handlar om den stora trafiken av människor från Afrika till södra Europa. Individers önskemål om en bättre framtid i Europa har medfört att människotrafiken – och människosmugglingen – över mellersta Medelhavet är betydande och svårt att hantera. En gång i tiden gick en stor del av människosmugglingen via Gaddafis Libyen, där många tjänade stora pengar på trafiken och det med förde så småningom en EU-ledd marin operation, Op Sophia – från i år omvandlat till Op Irini – för att försöka hejda det brottsliga hanterandet, men av någon anledning ansåg man i Sverige att det inte var något som berörde den svenska säkerheten, trots att den stora immigrantströmmen faktiskt störde mycket och blev en stor inrikespolitisk fråga! Vi får väl hoppas att Sverige i fortsättningen uppträder på ett mera solidariskt sätt inom arbetet med EU:s gemensamma försvars- och säkerhetspolitik och kanske i Europa och inte bara i Mali!

Försvaret bör dessutom delta i skyddet av landets ekonomi och då handlar det om att hålla förbindelserna och handelsvägarna öppna och säkra. Nära 90 % av vår utrikeshandel går ju sjövägen och man skulle kanske därför tro, att uppgiften i allt väsentligt vore en marin fråga och som vi skulle kunna lösa tillsammans med våra grannar, som ju också har ett tydligt behov av att handeln med andra länder fungerar på ett säkert sätt. Men numera har det tillkommit klara möjligheter för terrorister och andra att slå ut hamnarna, som alltså redan idag bör ha ett tillgängligt försvar också på marken och kanske också i luften för att säkerställa förbindelserna med våra partners!

Samordning och samverkan med internationella partners är alltså av största vikt, då det gäller att skydda vårt lands intressen och säkerhet. Vi får nog försöka komma bort från kalla krigets tankar om ett invasionsförsvar av gammalt märke och i det avseendet kan vi säkert lära en del av den ryske generalstabschefen, Gerasimov, som snarare argumenterar om ”smygande” angrepp av olika slag och som vi borde förstå bättre vad det kan betyda. Här borde dessutom ett modernt Cyberförsvar också ha en viktig uppgift. Men ytterst handlar förstås vår säkerhet om att vi har en god beredskap för att kunna använda våld för att försvara vårt land och det har i allmänhet de flesta förståelse för, men det är alltså inte den enda förmågan som ett försvar ska ha.

Ett samhällsförsvar i bredare bemärkelse borde dessutom bemannas av medborgarna och på ett mera jämställt sätt. Den gamla tidens värnplikt får nog anses ha tjänat ut sin roll och bör nu ersättas med ett system, där medborgarna får en kort introduktion och därefter själva får välja om de vill fullgöra sin samhällsplikt inom försvaret eller på annat håll i vårt samhälle. Alternativ finns ju lätt att hitta inom det moderna samhällets många behov av säkerhet – alltifrån extra brandmän och ordningsvakter till biträdespersonal inom äldreomsorgen. Då kunde det kanske finnas rimlig tillgång på folk att släcka skogsbränder, eventuellt i samverkan med Hemvärnet liksom extrapersonal, om och när en ny viruspandemi drabbar landet.

Och hur ska detta betalas? I stället för att försöka att göra mer eller mindre genomtänkta avvägningar inom statsbudgeten finns det redan en summa som kan anslås till landets försvar. Vi bör helt enkelt avsätta 2 % av vår BNP till försvaret, om vi vill framstå som trovärdiga för våra partners! Det är ju målet för Nato stater och det borde alltså vara målet också för det svenska försvaret. Hur sedan det anslaget bör och kan delas upp mellan försvarsgrenarna är en annan och kanske mest en politisk fråga – och historiskt sett är detta inte heller någon nyhet. Procentsatser diskuterades som avvägningsinstrument redan inför försvarsbeslut på 1950-talet och för att snabbt nå upp till BNP-målet kan vi kanske återföra en del ”utlokaliserade” funktioner och verksamheter tillbaka till Försvarsmakten eftersom de en gång togs bort av förmenta besparingsskäl!

Nu gäller det alltså att modernisera försvaret av vårt samhälle och då duger nog inte de gamla modeller, som ju använts under det kalla krigets tid. Vi måste anslå ett betydligt bredare grepp, för att kunna fungera bättre som internationell partner, som EU-medlem och som pålitlig granne – och ytterst för att avvärja väpnade angrepp tillsammans med våra partners.

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare