Vi behöver vara beredda på att händelser kan inträffa som har vida allvarligare konsekvenser än Covid-19. Foto: shutterstock.com.

Den 30 juni beslutade regeringen att utvärdera regeringens, berörda förvaltningsmyndigheters, regionernas och kommunernas åtgärder i samband med COVID-19. (Dir.2020:74). Den kommission som då tillsattes ska slutredovisa sitt resultat den 28 februari 2022, i god tid före nästa val. Fram tills dess ska två delredovisningar lämnas: en senast den 30 november i år samt ännu en senast den 31 oktober 2021. Kommissionens uppgift är lite av skytte på rörligt mål, eftersom vi ännu är långt från pandemins slut och vi kan inte vara säkra på att smittan ligger bakom oss vintern 2022.

Kommittédirektivet på 23 sidor är i allt väsentligt en positiv läsning då det ger uttryck för en hög ambition att förstå vad som skett, vad som fungerat väl eller inte. Som medborgare har vi under året kunna följa heta debatter om tvång versus rekommendation, om vilka restriktioner som införts/inte införts, vem som ska lagra vilken utrustning, om hur våra särskilda boenden (äldreboenden) har agerat, sjukvårdsresurser m m. Det enkla faktum att regeringen valde att fatta sitt beslut i juni är väl en god indikation på att all hantering inte har varit den bästa.

Medan den tillsatta kommittén ska granska just åtgärder kopplade till pandemin, uppkommer frågan om vilka mer generella totalförsvarspolitiska slutsatser som kan dras.

Utan tvekan är COVID-19 något oerhört allvarligt. Det stora antalet dödsoffer (i skrivande stund över 5 700) och det ännu större antalet svårt sjuka. Lägg till det de många och svårhanterade ekonomiska och sociala konsekvenserna. Men ur totalförsvarssynpunkt är den på sitt vis ändå ganska banal:

  • Smittan är en följd av slumpen, av slarv. Ingenting som frammanats av en statlig eller statsstödd antagonist
  • Smittan kommer ensam. De delar av samhället som inte direkt påverkats, fungerar som vanligt. Vi har inga parallella störningar i livsmedels-, el- eller drivmedelsdistribution, ingen omfattande social oro eller olika slag av svåra cyberstörningar som förvärrar smittans skadeverkningar
  • Resurserna som krävs för att bemöta smittan är ganska banala; inköp, lagring, och distribution (till på förhand kända adresser) av en stor mängd huvudsakligen lågteknologisk utrustning, behovet att snabbt kunna ta in extra personal (även sådana med låg eller ingen relevant utbildning)
  • Huvuddelen av de utbildningsinsatser som krävts är i grunden enkla, av typen ”gör så här” och lämpar sig väl för massutbildning av allmänhet, butiker, distribution, restauranger och nyanställda inom vård/omsorg
  • Nyckelaktörerna är väl klustrade och återfinns inom våra regioner och kommuner. De olika privata aktörerna är i detta sammanhang väl kända och omfattas – borde omfattas – av regionala och lokala myndigheters tillsyn.

Någon läsare kanske invänder och menar att punkterna ovan visar på en alltför lättsam och bagatelliserande syn på vad som krävs för att bemästra den pågående pandemin. Men, jämfört med de potentiella skadorna av en svår isstorm, en kraftig geomagnetisk storm liknande den som uppstod år 1859 eller nästa pandemi, som kanske blir ännu mer smittsam och/eller ännu mer dödlig än den pågående så framstår COVID-19 som hanterbar. Eller jämför COVID-19 med en koordinerad attack från en kvalificerad antagonist.

Ändå har våren 2020 kännetecknats av oklarheter och i vissa fall senfärdighet. Här är fyra reflektioner:

Ansvarsprincipen vid en kris

Det finns olika definitioner av ordet ”kris”. Ett sätt att beskriva begreppet är som MSB gör i säkerhetspolitik.se;

”Ordet kris har olika betydelser i olika sammanhang. I arbetet med samhällets krisberedskap är kris ett tillstånd i samhället där konsekvenserna av en händelse är så svåra och allvarlig att de vanliga resurserna inte räcker till för att hantera händelsen. Det krävs därför insatser från en lång rad aktörer som kommuner, länsstyrelser, centrala myndigheter och kanske från regeringen. Det kan också bli så att Sverige måste begära stöd och resurser från andra länder.”

(Understrykningen är författarens.)

Mot detta kan vi ställa Ansvarsprincipen, en av tre grundläggande principer för svensk krishantering: ”Den som har ansvar för en verksamhet i normala fall har också ansvar om det blir en kris.”

Den aktör som har ansvar i normalfallet ska alltså även ha ansvaret vid en kris då denne aktörs resurser per definition inte räcker till. Ansvarsprincipen tycks inte gå helt i linje med uppfattningen om vad en kris är.

För den som vill läsa om ett exempel på vådan med ett alltför decentraliserat ansvar finns en lärorik artikel i Dagens Nyheter från 31 maj, ”Så halkade Sverige efter i den globala jakten på läkemedel”.

Sedan har vi tydligen en oklarhet gällande hur långt ner i den offentliga verksamheten som ansvarsprincipen skall vara rättesnöre. Är enskild kommun den lägsta nivån i ansvarsprinciptrappan (vilket är det enda rimliga, eftersom det är den lägsta nivå där väljaren kan utkräva politiskt ansvar), eller står det kommunen fritt att delegera ansvaret vidare nedåt till enskild skola, förskola, äldreboende eller parkförvaltning? I en intervju i Deutsche Welle i juni tog Utrikesministern upp privata äldreboenden (vilka agerar på enskild kommuns uppdrag) som en förklaring till de höga dödstalen vilket indikerar att hon, förhoppningsvis inte resten av regeringen, inte riktigt har klart för sig hur ansvarsprincipen fungerar.

Kanske är det tid att överväga en omarbetad ansvarsprincip. Kanske borde den ersättas med någon annan, mer robust organisatorisk lösning.

Vikten av en gemensam lägesbild

Vi borde kunna utgå från att på lokal nivå så har varje kommun upprättat och löpande uppdaterat sin egen lägesbild. Samma sak med regionerna. För att från detta kunna bygga och använda en fungerande lägesbild på det nationella planet, krävs att några saker är på plats:

  1. Att de 310 kommunala/regionala lägesbilderna är utformade efter en gemensam mall så att de enkelt kan jackas in i den nationella lägesbilden
  2. Att processen för löpande inrapportering är robust, känd och används
  3. Att den samlade lägesbilden löpande analyseras för att se trender och dra slutsatser av den ackumulerade lägesbilden
  4. Att den nationella nivån tillser att regioner och kommuner löpande underrättas om aktuellt läge
  5. Att man på nationell, regional och även på lokal nivå på förhand har tänkt genom vad som bör omfattas av sekretess eller vara offentligt. Beslut måste nog fattas i den givna situationen, men det hindrar inte förberedande arbete.

Det återstår att se om den av regeringen tillsatta kommittén kommer att se närmare på just frågan om en gemensam lägesbild över tid, men att detta är planerat, organiserat och förövat är ett krav oavsett vilken typ av störning (eller kombination av störningar) som samhället kan bli utsatt för.

Kriskommunikation

Svenska myndigheter är i hög grad starka och självständiga enheter och därför är det ingenting konstigt med att de förväntas ta stor plats i den kommunikation som vänder sig till allmänheten vid kris eller krig. Modellen ställer höga krav på varje enskild myndighets förmåga att kommunicera. Först när krisen är ett faktum, vet vi vilken myndighet som kommer att stå i frontlinjen. Vi kan anta att den tillsatta kommittén kommer att granska Folkhälsomyndighetens kommunikation, men frågan gäller i princip alla myndigheter. Detta är inte rätt plats att som lekman försöka utvärdera den svenska COVID-strategin, det finns som bekant många andra som ägnar sig åt just det, men några observationer gällande kommunikationen:

  • Den 25 januari sade Folkhälsomyndigheten att ”risken för smitta i Sverige är obefintlig”
  • Den 8 februari var budskapet att ”det är förnuftigt att människor inte avstår från att resa”.
  • Vidare har vi under våren kunnat läsa olika bud om huruvida smittan är droppburen eller luftburen och huruvida en smittad person smittar andra innan symptomen brutit ut eller inte.

Inom myndigheten finns antagligen mycket hög medicinsk kompetens och vi bör nog i efterhand inte ifrågasätta de medicinska bedömningar som gjordes initialt, då faktaunderlaget var tunt. Men, en Folkhälsomyndighet som vore bättre rustad för sin roll i det civila försvaret skulle ha bättre förberedda strategier för breddkommunikation. Trovärdigheten skadas naturligtvis om man först säger att resande är OK eller att smittan inte sprids presymptomatiskt men sedan tvingas backa, enkla misstag som borde vara enkla att undvika.

Den internationella aspekten

regeringen.se kan vi läsa följande:

Hot mot freden och svensk säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och samverkan med andra länder. Sverige ska kunna verka tillsammans med andra och ge och ta emot stöd som även kan vara militärt.”

I maj kunde vi läsa om vilka EU-länder som på olika sätt dittills hade gett stöd till andra medlemmar i unionen. Sverige var inte en av givarna. Efter publiceringen meddelades i och för sig att Region Norrbotten erbjudit norra Finland intensivvårdsplatser men detta skulle vara i utbyte mot fortsatt tillåten arbetspendling över Torne älv. I slutet av juni erbjöd sig Finland lustigt nog att ge Region Norrbotten stöd med – just intensivvårdsplatser.

Händelseutvecklingen under våren, sedd ur synvinkeln internationellt samarbete, är inte särskilt positiv. Vänner prövas som bekant i nöden men summan av den svenska offentliga sektorns förmågor och förberedelser är att vi inte har haft några egentliga resurser att erbjuda andra länder. Den svenska oförmågan, eller oviljan, att bistå andra försvagar de internationella vänskapsbanden och urholkar därigenom vårt totalförsvar. Det finns en risk att våra grannar kommer ihåg detta i en annan, kommande kris, men det är inte säkert att våra ledande försvarspolitiker ser kopplingen.

Sammanfattningsvis. Kommittédirektivet pekar mot att redovisningarna kommer att bli intressant läsning. Men parallellt med att vi följer de smittorelaterade frågeställningarna kan vi som är anhängare av ett starkt försvar dessutom fundera över vilka totalförsvarspolitiska slutsatser vi kan dra.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Mer av samma författare