”What is our aim? I can answer in one word: It is victory, victory at all costs, victory in spite of all terror, victory, however long and hard the road may be; for without victory, there is no survival.” -Winston Churchill, 1940
I början av februari i år, varnade jag att det historiska Ryssland var tillbaka. I en serie artiklar under våren beskrev jag hur den ryska idéen än idag lever, och hur den ryska historien, dess civilisation och kultur hjälper oss förstå Putins brutala invasion av Ukraina.[1]
Genom att blicka bakåt i historien, kan vi enklare förstå varför världen idag ser ut som den gör.
Putins besatthet av Ukraina beskrevs av Casey Michel, i en artikel som publicerades två dagar innan invasionen, som ”renodlad, genuin, neo-imperialism, och en önskan om att återta territorier Putin tror tillhör Moskva.”[2]
Putin själv påstods av CIA chefen Bill Burns ha förväntat sig att ha erövrat Kyiv på två dagar, och trott att Ukraina var svagt, att Europa var distraherat och inte skulle kunna eller vilja svara effektivt, att Rysslands ekonomi var förberedd och att den ryska armén var moderniserad och skulle slåss effektivt. Redan andra veckan i mars, två veckor efter invasionen, kunde Burns konstatera att Putin haft fel på samtliga punkter.[3]
Snart fem och en halv månad in i kriget så ockuperar Ryssland ungefär en femtedel av Ukraina, och enligt amerikanska källor har cirka 15 000 ryska soldater dödats och upp emot 45 000 skadats hittills under invasionen.[4] Andra källor uppger en totat siffra på närmare 75 000.[5]
För bara några veckor sedan bedömde man att Ryssland förlorar hundratals döda varje dag. Tusentals löjtnanter och kaptener uppges ha dödats, vilket har påverkat den ryska arméns ledningsförmåga.[6]
Samtidigt försätter den ryska ledningen med uttalanden som inte kan tolkas på andra sätt än att man vill ockupera stora delar av Ukraina, och hotar andra grannländer. Sergej Lavrov, den ryska utrikesministern, uttryckte nyligen åsikten att Ryssland skulle ”hjälpa” the ukrainska folket att bli av med ”regimen”[7]; Dmitrij Medvedev, Rysslands före detta president och numera vice ordförande för det ryska säkerhetsrådet, skrev nyligen ett inlägg på den ryska sidan VK där Kazakstan och Georgien beskrevs som artificiella stater, och att ”alla folk som en gång bodde i det mäktiga Sovjetunionen, kommer åter igen att leva i vänskap”.[8]
Det är inte svårt att hålla med Kristina Hook, som beskrivit den ryska invasionen av Ukraina som ett ”expansionistiskt erövringskrig med djupgående geopolitiska och moraliska konsekvenser”.[9] Hook går så långt som att beskriva invasionen som inget annat än ett utstuderat folkmord på Ukraina.
Att Ukraina måste vinna kriget mot Ryssland ter sig som en absolut nödvändighet för den ukrainska nationen och dess befolkning.
Ukraina kan vinna
Den 29 juli beskrev det brittiska försvarsdepartementet på Twitter Kreml som ”desperata”, med tiotusentals förluster. Chefen för MI6 svarade helt enkelt ”Running out of steam…”[10]
Lawrence Freedman, emeritus professor i krigsstudier vid Kings College I London, anser nu att kriget är på väg i Ukrainas favör. Medan Ryssland kommer ha svårigheter att ersätta personal och utrustning, har Ukraina fått en tillströmning av västerländska vapen.[11] Ukrainas prioritet är nu ett motanfall mot Kherson i södra delen av landet och i slutet av juli kunde Freedman återberätta att Ukraina nu är som närmast endast 50 kilometer från Kherson.
Ett motanfall är ur ukrainsk synvinkel viktig av flera anledningar. Situationen i Kherson blir allt sämre, med ett flertal dokumenterade brott mot lokalbefolkningen. Samtidigt måste Ukraina visa upp för västvärlden att vapenleveranserna gör skillnad på slagfältet, och att en fredsuppgörelse med Ryssland inte är nödvändig då man uppnår framgång.[12]
Även Timothy Snyder anser nu att kriget är till Ukrainas fördel, och anger sju olika faktorer som påverkar kriget till Ukrainas fördel (tid, ekonomi, logistik, terrängen, stridssätt, etos, och strategi). Snyder beskriver Rysslands kanske enda sätt att vinna är att övertyga västvärlden att Ukraina inte kan vinna kriget. Snyder råder oss i väst att ha tålamod, stödja den ukrainska demokratin och fortsätta att leverera vapen.[13]
Liknande resonemang hörs från Mick Ryan, pensionerad australiensiskk generalmajor, vilken menar att vi i en snar framtid kommer att se ett ukrainskt motanfall i södra Ukraina, av flera anledningar. Ryan menar att ett nederlag i södra Ukraina vore en betydande förlust för Putin. Det skulle enligt Ryan, likt det resonemang Freedman för, ge ytterligare kraft till de i väst som stödjer Ukraina och bevisa att landet har viljan och förmågan att besegra Ryssland. Kanske ännu viktigare, skulle en vinst för Ukraina runt Kherson rubba den ryska strategin, då den enligt Ryan skulle ha misslyckats om man inte kunde strypa Ukrainas export. Till sist menar Ryan att en vinst för Ukraina i södra Ukraina ställer den ryska armén inför svåra strategiska val, i synnerhet om Sevastopol hamnar inom porté för det ukrainska artilleriet.[14]
Richard Hooker, i en artikel för The Atlantic Council, skrev den 20 juli en artikel med namnet ”Ukraine can win”, där han hävdar beskriver att om västvärlden vidtar rätt åtgärder och levererar de system som krävs för högintensiva strider, så kommer Ukraina att vinna. Hooker gör en mer konservativ bedömning än Ryan och Freedman, och förutspår att om Ukraina ges möjligheten att tillföras nya system och utbildas, så kommer man kunna gå till anfall under 2023. Ukrainas höga moral, innovation, effektiva ledarskap och vilja att vinna kommer överstiga den ryska arméns.[15]
Det är kanske därför inte förvånande att en ukrainsk expert beskrev hur Ryssland ”desperat” försöker hålla sig kvar på västra sidan om Dnjepr nära Kherson, då det annars skulle vara svårt att försvara kustlinjen längst med Azovska havet.[16]
Medan ryska soldater anklagar sina överordnade för att fängsla dem som inte vill slåss i Ukraina[17], bör Ukraina på sikt kunna utöka sin armé till över en miljon man – mer än vad Ryssland kan hoppas på utan full mobilisering.[18]
Ukraina har nu enligt överstelöjtnant Joakim Paasikivi vid Försvarsskolan, det strategiska initiativet.[19]
Vad väst måste göra
För att Ukraina ska lyckas gå segrande ur kriget mot Ryssland, och återta de områden som Ryssland tillfälligt ockuperar och har ockuperat sedan 2014, behöver västvärlden uppvisa tålamod, samt tänka långsiktigt och strategiskt. Jag kunde notera redan den andra februari i år att EU borde skyndsamt ställa om sin energipolitik, och att energipolitik är säkerhetspolitik. Detta är än mer aktuellt idag än innan invasionen.[20]
Josep Borrell, EU:s representant för utrikesfrågor, noterar korrekt att teorin om att ekonomiskt ömsesidigt beroende skulle skapa fredliga internationella relationer, har visat sig vara felaktig. EU, konstaterar Borrell, måste bli en riktig maktspelare, och eftersom EU inte vill gå i krig med Ryssland är sanktioner och stöd till Ukraina kärnan i EU:s svar på den ryska invasionen.[21] Sveriges röst, tillsammans med länder som Polen och Litauen, är oerhört viktiga inom EU för att stödet till Ukraina, och att sanktioner på bland annat rysk gas, ska fortsätta.
Det står nu bortom allt tvivel att de västerländska sanktionerna mot Ryssland fungerar och har riktats mot nästan 1200 individer, 100 olika entiteter och ett antal sektorer av den ryska ekonomin.[22] En studie av Yale Chief Executive Leadership Institute visar att västerländska sanktioner håller på att ”katastrofalt förlama” den ryska ekonomin. Rysk import har i stort sett upphört, landet lider av utbredd försörjningsbrist och man har tappat motsvarande tre decennier av utländska investeringar.[23] Rapportens slutsats är att ”med vilket mått som helst, och på alla nivåer, är den ryska ekonomin i gungning, och nu är inte tiden att trycka på bromsen”.[24]
Samtidigt fortsätter de amerikanska vapenleveranserna. Så sent som början av augusti tillkännagav John Kirby att USA kommer skicka utrustning för ytterligare $550 miljoner till Ukraina, vilket innebär att enbart USA gett Ukraina utrustning och vapen för över $8 miljarder sedan den ryska invasionen.[25]
Medan de senaste leveranserna inkluderar HIMARS och artilleriammunition, så har den amerikanska flygvapengeneralen C.Q. Brown intressant nog antytt att väst borde leverera fjärde generationens stridsflygplan till Ukraina, och namngav bland annat Rafale, Eurofighter, och JAS som möjliga alternativ.[26]
Ett flertal experter är nu övertygade om att Ukraina, med rätt utrustning och stöd av väst, kan vinna kriget mot Ryssland. Det är nu upp till oss i Europa, tillsammans med USA, att bevisa att den västerländska demokratin, den europeiska säkerhetsordningen, och Ukrainas självständighet är värda att försvara.
