Jag vill i den här artikeln argumentera för att Ryssland, ur ett längre historiskt perspektiv, agerar hur vi borde kunna förvänta oss avseende Ukraina och Europa. Det är väst, inte Ryssland, som agerar på många sätt historielöst. Istället för att ha dragit lärdomar av historien, har vi i väst glömt de dyrköpta lektioner som drogs under kalla kriget. Men dessa lektioner ger oss också en väg framåt.

Kultur och institutioner

Marshall T Poe, skriver i sin bok ”Den ryska tiden i världshistorien”, vilken först publicerades år 2003 och sedermera år 2005 i svensk utgåva, hur Ryssland som idé avvecklades i och med Sovjetunionens kollaps – ”Den ryska vägen till modernitet smulades sönder: autokratin ersattes av en spirande demokrati; det offentliga rummet blev tillgängliga för alla; kommandoekonomin sveptes undan och i dess ställe kom en kaotisk blandning av banditism och kapitalism; de en gång så mäktiga stridskrafterna reducerades väsentligt[1]… De ryska härskarna förlorade tilltro till ett system som hade tjänat dem så väl under så lång tid. Systemet övergavs, åtminstone tills vidare, och hela samhällsordningen föll samman. För första gången på ett halvt årtusende försöker ryssarna göra saker och ting på ett radikalt annorlunda sätt. Tiden får utvisa om de går i land med det.” [2]

Utan att för den sakens skull vara deterministisk, får det ryska försöket att ”göra saker och ting på ett radikalt annorlunda sätt”, anses ha misslyckats. Det ryska försöket med demokrati har sedan länge övergetts, autokratin är tillbaka. Företag används som strategiska medel för staten och redan 2006 kunde Olga Kryshtanovskaya berätta hur åttio procent av den ryska eliten hade band till den ryska säkerhetstjänsten.[3]

Men detta innebär inte nödvändigtvis att Poe hade fel i sin analys av Ryssland, utan endast att den kollaps som skedde 1991 var inte början på något nytt, utan snarare en historisk anomali där eliten hade historiskt låg tilltro till det ryska projektet.

Ett misstag vore att tro att Ryssland och Europa nu blivit densamma, och att den liberala demokratin är självklar. Poe beskriver hur eventuella likheter mellan Ryssland och väst som ”ytliga, plågsamt nog, och då särskilt för ryssarna”.[4] Ryssland må ligga till del i Europa, en godtycklig geografisk skapelse, men det är ”ur ett historiskt perspektiv, faktiskt inte ett europeiskt land”.[5] Men det är inte heller ”asiatiskt”.[6] Ryssland, slår Poe fast är ryskt.

Medan Västeuropa tidigt hade en publik sfär som var multipolär och kunde utmana kungamakten, hade man i Moskva en politisk unipolaritet – kyrkan och tsaren kunde yttra sig offentligt, och då med samma röst.[7]

Trots att ryska eliter kunde läsa om liberala idéströmningar slog de aldrig rot i Ryssland på samma sätt som i Europa. Poe anger fyra anledningar – att den härskande klassen helt enkelt vägrade dela med sig av sin makt; den kunde alltid legitimera sin makt med hänvisning till hotet från Europa; tsarväldet spelade, enligt den ryska eliten, en avgörande roll för moderniseringen av landet – ”självhärskardömet säkerställde enhetliga kommandostrukturer och det förhindrade att samhället slets sönder i politiska konvulsioner; en kontrollerad kultur befordrade politisk stabilitet och med de rätta satsningarna kunde den intellektuella kapaciteten kanaliseras till projekt som ansågs nödvändiga; kommandoekonomin såg till att ingen blev rik och ingen (eller nästan ingen) svalt och att det som var viktigast att göra också blev utfört; genom militarismen kunde Europa hållas på avstånd och Ryssland uppnå internationellt anseende” [8] och att självhärskardömet stod för något som ryssar ”kulturellt och på djupet” kunde identifiera sig med.[9]

Ryssland idag

Samma politiska unipolaritet som enligt Poe växte fram i Ryssland under 1500-talet och dog ut först i och med Sovjets kollaps kan idag skönjas i det som har kommit att kallas ”The power vertical”, eller ”sistema”. Gleb Pavlovsky, rysk konsult åt Kreml mellan 1996 – 2011, definierade sistema som en ”djuprotad aspekt av rysk kultur som går bortom politik och ideologi. Sistema kombinerar idén att statens ska ha gränslös tillgång till alla nationella resurser statliga eller privata, i ett sorts permanent undantagstillstånd där alla nivåer i samhället – företag, sociala eller etniska grupper, klaner, till och med kriminella gäng – är pliktade att lösa det som Kreml definierar som ”brådskande statsproblem”.[10]

Det finns här en historisk och till del institutionell länk tillbaka till den ryska historien såsom Poe har beskrivit den. Putin, Rysslands President sedan år 2000, har inte samma makt som under tsartiden, och han är inte heller en envåldshärskare.[11] Men det är onekligen så att han är en ryss av sin tid, med de erfarenheter och politiska utgångspunkter som det innebär. KGB-översten som såg Sovjetunionens kollaps i Östtyskland och det kaos som uppstod i Ryssland under 90-talet försöker återskapa det starka Ryssland som en gång fanns. Enligt Olga Lautman finns det få teman som är så tydliga i Putins retorik som hans nostalgi för Sovjetunionen.[12] Putins kommentar år 2005 att Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer är välkänd. Att han senast i december, 30 år efter kollapsen, uttryckte att den var att likställa med upplösningen av det historiska Ryssland,[13] är mindre känt. Men temat är tydligt. Tidigt efter det att Putin blev president påbörjades en rad reformer för att stärka Ryssland. Kurt Volker beskriver hur han under sina första tio år vid makten påbörjade” återbyggnaden av militären, moderniserade och utökade Rysslands kärnvapenarsenal, återupplivade och expanderade ryska underrättelsetjänsten och deras aktiviteter, tog kontroll över ryska mediaföretag, konsoliderade statliga industrier och underminerade (och nu öppet lamslår) politisk opposition till hans parti Förenade Ryssland”.[14]

I över femton år har Putins intentioner varit tydliga – vilket har bevisats genom såväl ord som handling. Under säkerhetskonferensen i München 2007 avvisade Putin den europeiska säkerhetsordningen, attackerade Natos expansion, kritiserade USA och det hans ansåg vara landets ”unipolära” dominans i världen.[15]

Två månader senare släcktes stora delar av Estlands internet ner av alltmer avancerade cyberattacker. Året efter invaderade och ockuperade Ryssland en femtedel av Georgien. 2014 kom ockupationen av Krim och Donbass. Samtidigt har Ryssland, under bara de senaste två åren öppet stöttat den Belarusiska diktatorn Lukasjenko och Kazakstans Tokajev, stationerat ryska trupper i Nagorno-Karabakh, och succesivt ökat sin truppnärvaro kring Ukraina.

Trycket mot väst har bara ökat de senaste åren, och de krav som Ryssland ställde i december innebär i praktiken en total kapitulation av den europeiska säkerhetsordningen. Nato skulle tvingas att i princip dra sig tillbaka från Östeuropa – Polen, baltstaterna, Rumänien och Bulgarien. Ytterligare krav innefattar utfästelser om att Nato inte skulle få expandera österut, vilket direkt påverkar Sverige och Finland.[16]

Lärdomar från historien

John Schindler beskriver Putin som en atavism västs eliter inte kan förstå. En man som ser våld som en naturlig del av internationella relationer, där länder försvarar sina nationella intressen utan att be om ursäkt.[17] Putin må vara en relik från kalla kriget, men det är då en verklighet vi måste förhålla oss till, inte förneka eller låtsas som att den inte finns.

I George Keenans beskrivning av Sovjetunionen i det som har kommit att kallas ”The Long Telegram” från februari 1946, finns en klarsynthet som i vissa fall saknas i analysen av dagens Ryssland. Läser man telegrammet och ersätter USSR med Ryssland, och kapitalist med väst eller Nato, är det slående hur lite saker och ting egentligen förändras över tidens gång.

Keenan menade att Sovjetisk policy riktades (syftade) till att ”allt måste göras för att avancera USSR:s relativa styrka i det internationella samfundet.” Samtidigt får ingen möjlighet att reducera kapitalistiska länders styrka och inflytande missas.[18] Keenan menade att Sovjet ansåg sig vara omringat av kapitalistiska länder, med vilket fredlig samexistens i längden var omöjlig. Totalt nonsens enligt Keenan, som betonade att det kapitalistiska väst var fullt kapabelt att leva i fred med sig själv och med Sovjet.

Så varför betonade Sovjet dessa teman, när det trots allt bevisligen var falska?

Enligt Keenan indikerade detta att den sovjetiska partilinjen inte var baserad på någon objektiv analys bortom deras egna gränser, och att analysen inte har något med situationen bortom dess gränser att göra. I botten av Kremls världsåskådning såg Kennan en traditionell och instinktiv rysk osäkerhet – ”Den ryska vanvördnaden inför objektiv sanning – deras misstro mot dess existens – leder dem till att se uttalade fakta som instrument för att främja en eller annan dold agenda”.[19]

För att möta det sovjetiska hotet [20] beskrev Kennan sovjetiskt tänkande och föreslog en rad åtgärder:[21]

Sovjet är inte resonligt, men förstår våld och hot om våld, och drar sig tillbaka om de möter alltför kraftigt motstånd. Om Sovjets motståndare har tillräcklig kraft och uttryckt sig beredd att använda den, är han sällan tvingad till det.

Jämfört mot väst som helhet, är Sovjet den klart svagare parten. Deras framgång kommer vara beroende på graden av sammanhållning, fasthet och kraft som väst kan mönstra.

All sovjetisk propaganda bortom sovjetiska säkerhetssfären är i stort sett negativ och destruktiv. Den borde vara relativt enkel att slå tillbaka med stöd av ett intelligent och konstruktivt program.

Kennans analys känns igen i Poes beskrivning av Ryssland. Det är därför inte orimligt att vi idag tar del av hans analys och hur hans förslag togs tillvara. Västs policy av ”Containment” under Kalla Kriget som först beskrevs i Kennans Foreign Affairs I juli 1947, ger oss en tydlig riktning framåt. Det handlar ytterst om att västs policy måste bestå av ”långsiktig, tålmodig, men beslutsam och vaksam uppdämning mot ryska expansiva tendenser”.[22]

En väg framåt för europeisk säkerhet

Applicerar vi idéerna från Poe och Keenan idag finner vi ett antal punkter som behöver lyftas. Först, och helt avgörande, är att erkänna den situation vi befinner oss i. Det gamla Ryssland är tillbaka, 90-talet var en historisk anomali, och Ryssland kommer agera därefter.

Med denna utgångspunkt – vad bör vi göra?

För Sveriges del finns ett antal omedelbara åtgärder som bör övervägas. Ökad och påskyndad materieltillförsel till Försvarsmakten, där bland annat handburen luftvärnsförmåga och Pansarvärnsrobotar som svensktillverkade NLAW ingår, bör prioriteras. Ökade anslag riktade mot att anställa fler kontinuerligt tjänstgörande soldater ett annat. Idag utgör Försvarsutgifterna endast 1,3 % av BNP. Ett absolut minimum om 2 % bör skyndsamt nås.

Ur ett längre perspektiv bör Sverige och Finland tillsammans söka medlemskap i Nato. Detta skulle skapa förutsägbarhet i säkerhetspolitiken i Europas norra hörn, säkerställa skydd under artikel fem, och bidra till världens mest framgångsrika försvarsallians. Vi kan fråga oss själva vilka påtryckningar länder som Estland eller Polen hade utsatts för av Ryssland om de inte varit medlemmar idag.

EU bör arbeta för att stärka och utöka sanktioner inte bara mot Ryssland, utan även mot dess politiska ledning, oligarker och deras familjer. Dessa bör koordineras med USA och Storbritannien för att maximera dess effekt. Dessa bör kunna utökas än mer om Ryssland beslutar sig för att eskalera i Ukraina. De åtgärder som President Carter hotade Sovjet med vid en eventuell invasion av Polen 1980 kan vara en möjlig väg.[23]

EU bör skyndsamt ställa om sin energipolitik, och minska beroendet av rysk gas. Energipolitik är säkerhetspolitik, och EU bör behandla frågan därefter. En ”all of the above” approach för att snabbt reducera beroendet är nödvändig. Nord Stream 2 bör inte godkännas. EU har ett samlat BNP på över $17 biljoner. Rysslands är kring $1,4 biljoner. Ett enat EU kan vara en global säkerhetspolitisk kraft – om viljan finns.

Dessa åtgärder kanske inte avskräcker Ryssland från att gå in ytterligare i Ukraina, ej heller att deskalera sin retorik. Men de kan fungera som ett första steg mot en proaktiv, avskräckande europeisk säkerhetspolitik.

Jag har i denna artikel bara skrapat på ytan av det historiska Ryssland, dess kultur och dagens politiska system. Men genom breda penseldrag målas en bild upp av ett Ryssland som är tillbaka. Det är dags att vi agerar därefter.

Författaren är officer vid ledningsregementet.
Foto: Wikimedia Commons

[1] Poe, Marshall, 2005, Den ryska tiden i världshistorien, SNS bokförlag, 129

[2] Ibid, 145

[3] Abrams, S., Beyond Propaganda: Soviet Active Measures in Putin’s Russia, Connections QJ 15, No. 1 (2016): 5 – 3, 2016, 17

[4] Poe, Marshall, 2005, Den ryska tiden i världshistorien, SNS bokförlag, 30

[5] Poe, 30

[6] Poe beskriver termen på sidan 32 som ”artificiellt och obrukbart, en produkt av den europeiska imperialismens rätt så klumpiga strävan att standardisera allt som hamnade i dess blickfång”.

[7] Ibid, 95

[8] Poe, 102

[9] Poe, 103

[10] Gleb Pavlovsky, Russian Politics under Putin, Foreign Affairs, 2016, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/2016-04-18/russian-politics-under-putin

[11] Stephen Sestanovich för fram starka argument för att byråkratin och framför allt det som benämns som siloviki är en viktig maktfaktor i det moderna Ryssland. Hans artikel i Foreign Affairs 2020 finns att läsa här: https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/2020-03-04/day-after-putin

[12] Olga Lautman, Putin’s Nasty Soviet Nostalgia, 2022, https://cepa.org/putins-nasty-soviet-nostalgia/

[13] Sarakshi Rai, Putin: Breakup of Soviet Union was ’disintegration of historical Russia’, 2021, https://thehill.com/policy/international/russia/585545-putin-breakup-of-soviet-union-was-disintegration-of-historical

[14] Kurt Volker, The (Russian) Empire Strikes Back, 2022, https://cepa.org/putin-is-determined-to-rebuild-the-russian-empire/

[15] John Schindler, Putin, Ukraine, and the Failure of Western Elites”, 2022, https://topsecretumbra.substack.com/p/putin-ukraine-and-the-failure-of

[16] För en summering av situationen i Ukraina och kraven på USA och Nato rekommenderas BBCs artikel ”Is Russia preparing to invade Ukrraine? And other questions”, 2022, https://www.bbc.com/news/world-europe-56720589

[17] Schindler, 2022, https://topsecretumbra.substack.com/p/putin-ukraine-and-the-failure-of

[18] George Keenan, 861.00/2 – 2246: Telegram The Charge in the Soviet Union (Kennan) to the Secretary of State”, 1946, https://nsarchive2.gwu.edu/coldwar/documents/episode-1/kennan.htm

[19] Kennan, https://nsarchive2.gwu.edu/coldwar/documents/episode-1/kennan.htm

[20] Churchills berömda Järnridå-tal – ”From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent” – var mindre än tre veckor bort. Talet räknas av vissa historiker som början på kalla kriget.

[21] Kennan, Part 5: [Practical Deductions From Standpoint US Policy], https://nsarchive2.gwu.edu/coldwar/documents/episode-1/kennan.htm

[22] George Kennan, The Sources of Soviet Conduct, 1947, https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/1947-07-01/sources-soviet-conduct

[23] https://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/nato-thwarted-a-russian-invasion-in-1980-could-its-playbook-work-today/

Mer av samma skribent