Tyskland har nyligen publicerat sitt nya informationsdokument ”Kurs Marine” om den tyska marinens framtidsplaner, och som det största NATO-landet med Östersjökust och hemort för Commander Task Force Baltic är det av intresse för oss i Norden att följa med deras tankegångar. Tyskland har som bekant en något tudelad marin med ett öga på operationer i Östersjön, och ett på Nordsjön och Atlanten. Hur balansen mellan de här två skådeplatserna ser ut påverkar NATO:s förmåga i Östersjön i både freds-, kris-, och krigstid.
En intressant detalj är att direkt i inledningen så tas det så kallade fjärde slaget om Atlanten upp (om än inte med det namnet), då ryska ubåtar som angriper civil och militär sjöfart mellan Nordamerika och Europa tas upp som ett hot. Det här knyts i sin tur till operationsområdet på NATO:s nordflank (ett ord som används och som dessutom används kursiverat, ett tydligt skifte i perspektiv jämfört med pratet om NATO:s östflank som ofta dominerar i media), med Norska havet, Nordsjön, och Östersjön som de tre områden som nämns.
För Östersjön är hotbilden bekant, med ryska så kallade Anti-Access/Area Denial (A2/AD) förmågor som hotar de för NATO så viktiga sjölederna, vilket styr planeringen från NATO:s sida för att skapa en plan för hur sjöfarten ska skyddas från rysk påverkan. Vikten av att nationella planer stämmer överens med NATO-gemensam planering hela vägen från högsta till lägsta nivå betonas också.
På en global skala så diskuteras hotet mot rätten till fria passager, framförallt i kontexten med Kina och deras allt mer ambitiösa krav i ”der Indo-Pazifik” (Indiska oceanen och Stilla havet).
Men den stora frågan är på många sätt teknikutvecklingen, som innebär kortare cykler och ett ökat antal och bättre sensorer som gör det allt svårare att gömma sig på slagfältet – både för oss och för våra motståndare. Samtidigt gör innovationer kring bland annat AI att tempot på slagfältet ökar, och ett krav är att alla delar av marinen har en förmåga till gemensamma operationer tillsammans med system och funktioner i andra domäner. Obemannade system ökar i betydelse, men också större konventionella plattformar har fortfarande en central roll, speciellt på Nordatlanten. Delvis sker det här på grund av de synergieffekter som det skapar när bemannade plattformar – små och stora, under och över ytan, på land och i luften – fungerar som bärare för de obemannade systemen. Användandet av obemannade system ska bli en naturlig del av all verksamhet.
Närvaro beskrivs också som en central del av avskräckningen, vilket betyder att den tyska marinen behöver ha ett tillräckligt antal plattformar – bemannade och obemannade – med en tillräckligt hög tillgänglighet och den personal som krävs för att operera och underhålla dem för att kunna utföra sina kärnuppgifter som handlar om att utgöra en avskräckande förmåga och, ifall det misslyckas, att kunna försvara Tyskland och dess allierade på det moderna slagfältet.
Speciellt i en östersjökontext ser man ett behov av att kunna bekämpa landmål från sjön – inklusive från ubåtarna – som en nyckelförmåga, inklusive för att kunna neutralisera ryska A2/AD-förmågor. I intervjuer nyligen har det också kommit fram att marinen studerar möjligheten att integrera Tomahawk på tyska fregatter för att ge en långräckviddig markattackförmåga. Viljan att kunna verka från havet mot land kan också knytas till kusttrupperna, den tyska marinens sorgebarn som fortfarande inte fått sina utlovade stridsbåtar. ”Maritimen Jagdkampf” är kustbataljonens nya koncept som utlovats redan i tidigare dokument, och omfattar förmåga till offensiva operationer i kustnära miljö. För det så kommer de nya stridsbåtarna att utrustas med verkanssytem, men också i truppernas utrustning och de system som de använder när de väl stigit i land behöver nya förmågor tillkomma. Förmåga att operera också i subarktisk miljö och andra krävande miljöer är en prioriterad förmåga på längre sikt, allt för att öka den flexibilitet som marininfanteriet medger.
När det gäller plattformar så är det relativt lite nytt i dokumentet. Till 2029 ska de omtalade stridsbåtarna vara på plats, och till 2035 ska åtminstone vissa stridsbåtar också kunna opereras obemannade, något som kunde tala för Saabs CB90 i vad som allmänt ses som en duell mellan CB90 och finska Watercat M18 AMC (”Jehu”). 2029 ska också de nya A707 tankfartygen som håller på att byggas ha ersatt den nuvarande A702 Rhön-klassen, de gamla Lynx-helikoptrarna ska ha fasats ut till förmån för NH90 Sea Tiger och P-3C Orion ersatts av P-8A Poseidon. Dessutom ska ett antal obemannade system ha introducerats. De sistnämnande inkluderar flygande plattformar för övervakning, undervattenssystem för övervakning och minjakt, och det omtalade FCSS-programmet (Future combat surface system) som syftar till nätverkade obemannade plattformar som kan operera i en svärm och ha en förmåga att bekämpa ytmål i samverkan med korvetterna av K130 Braunschweig-klassen.
Till 2035 kommer vi att se ett större antal förändringar, där bland annat de små A404 Elbe-klass underhållsfartygen ska ha ersatts av en större design under beteckningen A405, signalspaningsfartygen i Oste-klassen ersätts av den nya A424-klassen, och majoriteten av flottans fregatter kommer att ha bytts ut i och med att både F123 Brandenburg-klassen och F124 Sachsen-klassen kommer att ha ersatts av de nya F126 Niedersachsen och F127 klasserna. Dessa kommer att backas upp av tre Large Remote Missile Vessel (LRMV), som är obemannade robotplattformar. De nuvarande MJ332 Frankenthal-minjaktsplattformerna kommer också att ha ersatts av en ny klass med beteckningen MJ334. Det stora frågetecknet är fortfarande vad som ska ske med de nuvarande U212A-klassens ubåtar, där planen lämnar utrymme för att hälften av de sex båtarna eventuellt ska pensioneras i takt med att de större U212CD som byggs tillsammans med Norge kommer i tjänst.
Planen som helhet är ambitiös – ta till exempel totalt tolv nya fregatter av två olika klasser som ännu bara är lite svetsad plåt respektive en bunt ritningar – och de senaste årens tyska försvarssatsningar inger inte nödvändigtvis förtroende för att de mer nyskapande programmen ska gå enligt plan. Samtidigt så har vi sett ett ökat politiskt intresse för försvaret och det finn stora ekonomiska intressen av att den tyska varvs- och försvarsindustrin får de beställningar som programmet skulle innebära, så med en dåres envishet får man ju hoppas att det är nu som Tyskland vaknar.