En eftermiddag i september hade jag förmånen att få delta i Träffpunkt Totalförsvar 2023 – ett forum arrangerat av företaget 4C Strategies. Initierade och intressanta talare från olika offentliga verksamheter, däribland även Finlands nye försvarsattaché Juha Kilpi, flera representanter från näringslivet och från 4C Strategies själva, gjorde att tiden gick fort.

Avsikten är inte att skriva ett referat från eftermiddagen, men att lyfta fram en viktig aspekt som berördes av fler än en talare. Vikten av att öva för att stärka totalförsvaret.

Efter en trevande, för att inte säga senfärdig, start efter 2014 så har satsningen på ett bättre svenskt totalförsvar tagit fart de senaste åren. Vi har kunnat se exempel på organisatoriska förändringar och tydliggörande av olika myndigheters ansvar inom ramen för totalförsvaret. I den politiska sfären har vi kunnat se en ökad förståelse för att även det civila försvaret kommer att kosta pengar. Anslagen har faktiskt höjts.

Vid sidan av dessa mer påtagliga förändringar finns även andra områden som måste stärkas. Kanske lite mer svårgripbart, men som ändå utgör en förutsättning för att de satsningar som görs ska bli framgångsrika. På olika nivåer inom kommuner, regioner, statliga myndigheter och även organisationer och många företag finns ett stort antal beslutsfattare och utförare, som måste bibringas förståelse för vilka kraven är som riktas mot dem. Förståelse som krävs för att säkerställa att totalförsvarets olika delar verkligen kan leverera i kris eller krig.

En fråga som väcktes under seminariet är den möjliga skillnaden mellan den politiska sfären och våra myndigheter. Förståelsen för de krav som ett effektivt totalförsvar innebär är överlag god bland våra politiker, medan den kan vara mer ojämnt fördelad inom myndighetssfären. Man kan ana en möjlig friktion mellan den starka svenska offentliga kulturen med i hög grad självständiga myndigheter som löser uppgifter tillsammans med andra genom samverkan å den ena sidan och behovet av snabba beslutsvägar samt att vissa myndigheter får ett förmanskap å den andra.

Min kommentar till detta är att det råder ingen tvekan om vad som måste gälla. Sverige har nu tio definierade beredskapssektorer. Varje sådan sektor har en sektorsansvarig myndighet och övriga myndigheter som ingår i någon av dessa beredskapssektorer har att rätta sig efter detta. Regeringen styr riket och beredskapssektorer är regeringens vilja.

Seminariet återkom flera gånger till frågan om övning inom myndighetssfären och många kloka tankar ventilerades. Några exempel:

  • Vikten av att öva för att höja kompetensen – auditoriet var nog enigt i detta
  • Det är inte bara viktigt att öva rent allmänt, utan man bör uttrycka exakt vad det är som ska övas. ”Vilka är de tre viktigaste målen att nå!”
  • Visserligen kan det vara trevligt med enklare övningar av mer formell karaktär som leder till ett lyckat resultat i själva spelet, men risken är att man med alltför låg tröskel får en sämre övning
  • Berörda chefer måste ta ägandeskap för övningens genomförande. I det ligger att vara väl förberedd, ha avsatt tid för att kunna delta med odelad uppmärksamhet och ha god förståelse för vilka mål som är uppsatta
  • Att undvika krävande övningar för att minska risken att ”se dum ut” eller för att man inte ser uppgiften som alltför svår, leder fel
  • I frågan om man ska komma in i en övning helt oförberedd, eller om deltagarna ska genomgå någon form av utbildning innan övningen, finns olika aspekter. Å ena sidan ska inte övandet vara alltför tillrättalagt och enkelt för deltagarna, men å andra sidan, i en verklighet där antalet möjliga övningstillfällen är få och korta, kan riktad förhandsutbildning vara ett sätt att nå ökad övningseffekt.

Mina egna reflektioner

Som reservofficer och medlem i Hemvärnet så är min erfarenhet att vi inte gör någonting annat än övar. Vi som på något sätt är verksamma inom Försvarsmakten vet att övning ger färdighet. Vissa övningar kan vara mer formella, för att lära in visst beteende eller handhavande, men i normalfallet är det fråga om tillämpade övningar med inlagda stegringsmoment, ett effektivt sätt att öka inlärningskurvan. Det är ingen överdrift att säga att det finns ett gap mellan det militära och det civila försvarets sätt att förhålla sig till övning. De många aktörerna inom det civila försvaret har i detta avseende en del att lära sig från Försvarsmakten.

Naturligtvis måste all övning förhålla sig till den övade organisationens specifika kultur, men övningsupplägg med genomtänkta förutsättningar, övningsförlopp i olika skeden med ökande komplexitet och högre tempo samt analys av resultatet med tydlig positiv och negativ återkoppling, borde fungera överallt.

En viktig del är att öva situationer när en aktör måste lösa en kris i samarbete med någon annan. Det kan vara två eller flera civila myndigheter, med eller utan privata aktörer inblandade, eller någon form av civil/militär samverkan. När fungerar samverkan mellan likställda parter och när krävs att någon part tar ledarskapet och samordnar övrigas insatser? Vi måste vara säkra på att berörda myndigheter utan problem kan växla mellan det fredsmässiga normalläget ”självständig likställd myndighet samverkar med andra” och de krav som krisen eller kriget kan ställa, ”över/underordnad aktör i samordnad insats tillsammans med andra”.

Under min tid som kadett för många år sedan genomförde vi, några dussin kadetter, en enkel fältövning. Vi stod i skogen. Läraren stridsmålade, d v s beskrev med stor inlevelse en situation där vi utsattes för fientligt eldöverfall. En av mina kamrater fick oförberett uppgiften. ”Du är chef. Ge order!”. Kamraten kom av sig, visste inte var han skulle börja. Läraren fortsatte otåligt, med hög röst: ”Dina soldater dör runt dig. Agera! Nu!” Stresspåslaget blev alltför högt så övningen gick inte alls bra för kamraten. Men, det är långt bättre att fallera under övning, bland vänner, utom all fara och där situationen kan diskuteras och slutsatser kan dras, än att misslyckas i ett skarpt läge med förlust av människoliv som konsekvens. Det gäller inte bara för plutonchefer, utan även för chefer på olika nivåer inom offentlig förvaltning.

Detta leder till frågan om hur man bör kalibrera övningens svårighetsgrad. Avsikten är – borde vara – att öva organisationens förmåga, vilket förutsätter att även den högsta ledningen övas. Om man, av bekvämlighet eller något slags oro för att framstå som oskicklig inför sina kollegor och medarbetare, väljer enklare övningsformer med lägre ambition där framgången är given på förhand så missar organisationen att öva för att klara av det verkligt svåra. Här finns ett ”våga ta steget”-moment som inte får fuskas bort. Spänn bågen!

En egen sentida erfarenhet är från övning civil/militär samverkan. Jag har själv varit med om detta vid flera tillfällen. Enkla övningar som inte leder till tydlig framgång, men som ger deltagarna blixtbelysning av den komplexitet vi alla har att hantera. Ingen av oss kan räkna med att just vår organisation, oavsett vilken det är, kan få exakt det vi önskar. Vi behöver ge och få stöd, vissa frågor kan förhandlas medan andra helt enkelt inte kan förhandlas på grund av tvingande yttre omständigheter. Det är nyttiga övningar och inlärningskurvan tenderar att vara brant för alla deltagare.

Efter många år i träda växer sig vårt totalförsvar allt starkare. Genom att medvetandegöra vikten av övande och genom att designa våra övningar med omsorg kan vi få allt bättre effekt av de investeringar i totalförsvaret som nu görs. Övningsverksamhet är en viktig del i arbetet med att stärka vår samlade förmåga att avskräcka eller hantera angrepp mot vårt land.

Författaren är egen företagare, reservofficer och försvarsdebattör.