Spår i skyn utanför Jakobstad från finska flygövningen Ilmataktiikka 20. Foto: Håkan Forss.

Denna text borde ha publicerats söndagen den 17 maj, då de stupades dag firades i Finland. Det är de stupade, finska armén och hemmafronten samt statsledningen man har att tacka för att Finland efter kolossala uppoffringar kunde utvecklas till det bästa landet i världen – för finländare. De som nu motsätter sig jaktplansanskaffningen verkar helt ha förträngt att grundplattan för säkerheten, vår nordiska demokrati och vårt välstånd är att försvaret är trovärdigt. Förra statsministern Paavo Lipponen (Sdp) uttryckte sig nyktert, klart och kärnfullt i Hufvudstadsbladet (HBL) den 8:e maj:

”Det är helt naturligt i det nuvarande läget att ifrågasätta flygförsvarets anskaffning för att ersätta Hornet-planen (HBL 8.5). Men om Finland skulle avstå från köpet eller betydligt förskjuta det skulle det innebära stora säkerhetspolitiska och finansiella risker. Den viktigaste frågan lyder: kommer det säkerhetspolitiska läget att ändras på grund av coronapandemin. Svaret är nej. Det militära hotet kan även bli större om till exempel det västliga försvarssamarbetet minskar. […] Alliansfriheten behöver ett självständigt försvar, som måste vara trovärdigt, det vill säga relativt starkt.”

Statsminister Sanna Marin har offentligt uttryckt samma uppfattning som sin tidigare kollega och partibroder, likaså försvarsminister Antti Kaikkonen (C) och justitieminister Anna-Maja Henriksson (Sfp). Regeringsprogrammet står fast också på denna punkt och även riksdagsoppositionen är för anskaffningen. Det är svårt att föreställa sig större demokratisk uppslutning i en så angelägen politisk fråga.

Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen förklarade anskaffningens logik pedagogiskt och kristallklart i Yles intervju (Morgonettan, den 16 maj). Det som ska ersättas är en central del av hela vårt försvarssystem och de nya planen ska fylla en operativ roll ända in på 2060-talet. Det rör sig om en för Försvarsmakten omistlig resurs vars operativa verksamhet sköts av flygvapnet.

Försvarsmaktens operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman. I slutändan gäller frågan alltså om Finland ska ha ett försvar eller avstå från det.

Finlands krigstida numerär har fallit till en tredjedel av vad den var då författaren gjorde värnplikten på 1970-talet. Det område som ska försvaras är emellertid oförändrat. Det ställer mycket höga krav på dagens försvarsmakt, eftersom man måste ha en mycket bra lägesbild för att kunna reagera snabbt och effektivt redan i fredstid och i mer spända lägen.

Flera ryska medier rapporterade den 29:e april om en till synes allvarlig incident över Östersjön. Enligt dessa uppgifter skulle två strategiska bombplan av typ Tu-160 Blackjack ha åkt fram och tillbaka i över åtta timmar, professionellt nog hela tiden i internationellt luftrum. Eftersom den internationella flygtrafiken ligger nere, förelåg ingen fara för utomstående, påpekade de ryska källorna. Bombplanen kan bära tolv konventionella eller kärnladdade långräckviddiga kryssningsmissiler.

Stridsflygplan från Finland, Sverige, Danmark och Polen turades om att hålla koll på de ryska bombflygplanen. Incidenten kan ses som en provokation vars avsikt också var att testa Nato-ländernas och deras partners beredskap. I en s k skarp situation skulle de ryska bombplanen agera helt annorlunda och flyga inom eget luftrum utanför motståndarnas aktionsradier. Kryssningsmissilernas långa räckvidd garanterar vapenverkan även därifrån. Ifall de försökte penetrera västligt luftrum skulle de dock snabbt bli nedskjutna.

Men utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Ännu torde det finnas Jakobstadsbor kvar i livet som upplevt detta i sin hemstad.

Utan flygvapen skulle även vår förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt. Våra fasta radaranläggningar börjar närma sig slutet på sin livscykel och kan inte förväntas fungera länge vid en väpnad konflikt.

Hur det stod till i republiken före vi fick ett fungerande radarsystem, berättade min granne, en pensionerad flygöverste för mig för mer än trettio år sedan. Någon gång kunde det hända att våra stridsflygare uppe i luften observerade solreflexer högt ovanför dem. Det var en svärm objudna gäster som efter att ha blivit upptäckta styrde kosan tillbaka österut. Det är väl inte så vi vill ha det igen?

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Artikeln är något omarbetad från den som publicerades i Österbottens Tidning den 19 maj och i Vasabladet följande dag.

Mer av samma författare