Sverige behöver ett starkare sjöförsvar – författarens budskap är tydliga. Foto: Försvarsmakten.

För några veckor sedan fattade regeringen beslut att sätta upp två arméregementen, ett infanteriregemente i Östersund och ett artilleriregemente sannolikt på Villingsbergs skjutfält i Värmland. Regeringen har den strategiska uppfattningen att Sverige ska försvaras på svensk mark. Denna syn har inte varit föremål för några säkerhetspolitiska analyser och inte heller några strategiska sådana. Det bekräftar uppfattningen att Sverige styrs av politiska landkrabbor med ryggen mot havet.  Sverige tillsammans med Norge är en halvö. Finlands handel går huvudsakligen över Östersjön och måste precis som den svenska skyddas under kris och krig.

Sverige importerar 50% av våra livsmedel på köl. Detta sker av den enkla anledningen att Sverige är en ö vad avser import och export. Varken Norge eller Finland med landgränser till Sverige har resurser att exportera livsmedel till oss. Vi måste köpa livsmedel på världsmarknaden. Dessa livsmedel måste importeras i första hand till Västkustkusthamnar, främst Göteborg. Vi har som bekant gjort oss av med alla typer av lager. Detta har blivit mycket tydligt under Corona krisen.

Här ska också nämnas vårt behov av olja främst för fordonstransporter. Även dessa måste skyddas och även hamnarna där olja lossas t ex Brofjorden på Västkusten. Möjligtvis kan vi köpa olja från Norge, sannolikt inte tillräckligt mycket.

En motståndare som vill skada oss allvarligt kan göra det på flera sätt. Mest troligt är att han kommer förflytta sig över havet för att nå Sverige. För att nå norra Sverige kommer en angripare förmodligen att anfalla genom norra Finland.  För att bekämpa svensk och finsk handelssjöfart kommer samma angripare att utnyttja sjö- och flygstridskrafter.

En annan metod som ger angriparen handlingsfrihet att vara i förhand är att minera svenska och finska hamnar.

Ett minimum av strategisk och operativ analys ger vid handen att Sverige behöver bygga upp sina sjöstridskrafter. För sjöfartsskydd behöver vi ha korvetter och helikoptrar som kan jaga ubåt och genomföra sjömålsstrid mot ytfartyg. Dessutom behövs jaktskydd för att försvara sjötransporterna mot flyganfall. För ubåtsjakt behöver vi fler Visbykorvetter lämpligen Visby 2. Dessa behöver förutom moderna ubåtsjakttorpeder som nu tillverkas även kastvapen. Dessa tillverkas åter efter det olyckliga beslutet att avveckla  ELMA-systemet. Helikoptrarna har dock en allvarlig brist som måste åtgärdas, nämligen bestyckningen med ubåtsjakttorpeder.

Existerande hot mot våra hamnar och trånga leder blev uppenbart bl  a genom U137:s kränkning av inre vatten i Karlskrona skärgård 1981. Hon var bestyckad med mintorpeder som kan skjutas in i hamnar och trånga passager eftersom de är fjärrstyrda. De kan ligga på havsbotten under lång tid, månader och år. De kan armeras genom hydroakustiska signaler med mycket lång räckvidd.  Dessa minor kan transporteras på miniubåtar och placeras där de kan göra störst skada. Var miniubåtar kan operera det vet vi mycket om genom att vi jagat sovjetiska, numera ryska, ubåtar från Kalix till Strömstad inklusive Gotland under flera år.

För att skydda våra hamnar och leder behöver vi minjaktfartyg som kan söka efter och upptäcka minor och oskadliggöra dessa. De måste också kunna jaga miniubåtar inomskärs. Denna typ av ubåtsjakt får mycket god effekt om den genomförs i samverkan med ubåtsjakthelikoptrar utrustade med sonar för detta ändamål. Lyckligtvis har våra moderna hkp 14 denna förmåga. Dock måste helikopter 14 bestyckas med ubåtsjakttorpeder med sådana prestanda att de kan utnyttjas inomskärs och styras från fällande helikopter.

Sverige har idag fem minjaktfartyg som har moderniserats bl a med modernt luftvärn. Dessa är nu närmare 40 år gamla  och behöver ersättas.

Vi har sju korvetter varav fem Visby som kommer att få luftvärnsrobotar för konvojförsvar. Dessa korvetter kan också utnyttjas som rörliga luftvärnsbatterier i hamnar och i kustavsnitt. Den enkla slutsatsen är att vi behöver fler korvetter med luftvärnsrobotar.

En strategisk faktor av största betydelse är försvarssamarbetet med Finland. Det innebär bl a att svenska och finska sjöstridskrafter kan öva tillsammans och därmed genomföra sjökrig av olika slag. Som exempel kan nämnas att svenska och finska sjöstridskrafter tillsammans kan stänga låset Uppland – Åland – Åboland. En angripare som vill operera i Bottenhavet kommer att få avsevärda svårigheter att ta sig genom det låset. Vi kan också genomföra gemensam sjöstrid i Finska Viken med baser i Ålands och Åbolands skärgårdar och Finska Vikens finska skärgård.

Om vi utnyttjar de operativa faktorer som jag kortfattat beskrivit betyder det att en angripare tänker sig för både en och två gånger om han vill skada Sverige och Finland!

Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare