Begreppet samhällsstörning har blivit nästan lika välanvänt som begreppet ”gråzon” på senare år och förekommer i en rad styrande dokument inom krisberedskapen. Min tes i den här artikeln är att det är olyckligt att begrepp uppstår – antingen i myndigheter utan (internationell) vetenskaplig förankring eller på universitet och forskningsinstitut utan att utövarna involveras. Även i den politiska sfären uppstår begrepp som blir de facto-begrepp men som aldrig regleras i lag. Exempel på detta är krisberedskapens principer (ansvars-, närhets- och likhetsprinciperna). Jag hävdar att begreppen i värsta fall försämrar vår beslutsbenägenhet, beslutsfähighet och därmed förmåga att i tid möta kriser och angrepp.
Det är omöjligt att fastställa var, när och hur begreppet ”gråzon” blev synonymt med främmande makts angrepp som inte involverar väpnat angrepp. Ett äldre begrepp för samma fenomen var till exempel ”skymningsläge”. Jag tänker inte fördjupa mig i begreppet ”gråzon” eftersom FOI gör ett sådant bra arbete med det, jag nöjer mig med att konstatera att förmildrande beskrivningar av graverande och allvarliga omständigheter riskerar att sänka vår beredskap och minska vår förmåga. I klartext: begreppet ”gråzon” kan i sig vara en påverkansoperation, ett instrument för subversion.
Gråzon är översättbart till engelska (grey zone) och tyska (Die Grauzone) medan begreppet samhällsstörning faktiskt inte har någon motsvarighet på andra språk. ”Social disturbances” eller ”civil disruption” är inte facktermer, det är ordagranna översättningar. ”Social disruption” är däremot en fackterm i sociologin men det har inte så mycket med krisberedskap att göra.
Äldre begrepp som ”nödläge” eller ”svåra påfrestningar” har fått nya innebörder eller försvunnit. Dessa begrepp har en del gemensamt med begreppet ”samhällsstörning” men har inte exakt samma betydelse.
Ordet ”katastrof” används inom sjukvården där man använder sig av beredskapslägen där ”katastrofläge” är den högsta nivån över ”förstärkningsläge” som i sin tur är en högre nivå än ”stabsläge”. Begreppet förekommer även inom kunskapsområdet ”katastrofmedicin”.
Begreppen ”katastrof”, ”nödläge” och ”svåra påfrestningar” har en lång historia inom försvar, räddningstjänst, sjukvård, polis och krisberedskap. Försvarsmakten har alltid haft uppgiften att stödja samhället vid svåra påfrestningar i fred. Försvarsmakten använder begreppet ”nödlägesberedskap” som reglerar hur fredstida kriser hanteras. Polisen använder begreppet ”särskild händelse” om det som avviker från det dagliga polisarbetet.
Vad skiljer begreppen åt och vilken betydelsen har det att man hittar på nya begrepp med lägre signalvärde?
Begreppet ”samhällsstörning” dyker upp i Räddningstjänstens dokument på 1990-talet men får stor spridning först sedan MSB inrättats 2009. Begreppet används inte av Försvarsmakten, polisen eller sjukvården. Vad var det som gjorde att vi från omkring 2010 ville börja tala om samhällsstörningar och gråzon? Speglade det en verklig förändring eller endast en upplevd förändring? Finns det en risk att begreppen utnyttjas i informationsoperationer?
Begreppet ”kris” och derivat därur (krisberedskap, krishantering, kriskommunikation) är närmast axiomatiska uttryck eftersom de är så allomfattande. Karl Bertil Jonsson genomgick under bråkdelen av en sekund en inre kris och det som hände på den svenska finans- och fastighetsmarknaden i början av 1990-talet var också en kris. Det föreligger inte något trängande behov av att omdefiniera begreppet ”kris”. Derivaten är också tämligen självförklarande och väl etablerade.
Begreppet ”extraordinär händelse” och polisens begrepp ”särskild händelse” är relativt oproblematiska. Dels för att begreppen i det här resonemanget och rent semantiskt snarare utgör orsaker till samhällsstörningar, katastrofer, nödlägen och svåra påfrestningar, dels att begreppen är definierade i lagstiftningen eller i polisens författningssamling.
MSB gav 2015 ut en samling rekommendationer som rubricerades ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar”. Målet var ”ett gemensamt sätt att tänka och arbeta på för att stödja samverkan och ledning, en gemensam grund för att kunna öka förmågan att hantera samhällsstörningar”. Dokumentet har fått stort genomslag bland många av de så kallade bevakningsansvariga myndigheterna, på länsstyrelser, regioner och kommuner.
I dokumentet återfinns inte ordet ”gråzon” en enda gång medan det i Försvarsmaktens dokument ”Militärstrategisk doktrin” från 2016 finns ett särskilt kapitel som benämns ”Gråzonsproblematik”. I dokumentet ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörningar” betonar man särskilt vikten av att ”inblandade aktörer ska kunna sitt eget språk och det gemensamma”. Så sent som i januari 2020 hemställde Polisen om stöd från Försvarsmakten vid ett ”upptrappat gråzonsscenario”. Det verkar som att det finns en del att göra för att nå målet MSB tar sikte på.
Det finns behov av att centralisera nomenklaturen. Ett underlagsarbete till en sådan nomenklatur arbetas just nu fram vid SIS Svensk Standard TK 494 (SIS-TR 70, Totalförsvar – Civila delar – Grundläggande termer och begrepp). Det återstår att se om det går att implementera inom överskådlig tid. Vägledning för kontinuitetshantering (ISO 23001) kommer också att anpassas för användning i totalförsvaret.
Jag kan ännu inte förkasta min tes om att begrepp som uppstår inom olika intressesfärer men som också berör eller omfattar andra intressesfärer riskerar att sänka vår beslutsvilja och/eller beslutsfähighet, även om förarbetet till denna artikel endast bygger på översiktliga observationer.
