När detta skrivs diskuteras eventuellt kommande fredsförhandlingar mellan Ryssland och Ukraina. I detta sammanhang kommer frågan om säkerhetsgarantier på bordet. Dessa måste i sin tur ha en verklig fysisk uppbackning: boots on the ground. Låt oss kalla denna styrka SFOR Ukraine. ”S” kan här betyda Security, Stabilizing, Support eller något annat beroende på styrkans inriktning.
Det är viktigt att komma ihåg att kriget mot Ukraina bara är en del, men högst påtaglig sådan, av en långsiktig rysk strategi som syftar till att återupprätta det ryska/sovjetiska imperiet och långsiktigt splittra väst.
Denna artikel syftar till att något belysa hur en sådan styrka skulle kunna organiseras; den tar inledningsvis inte ställning till idéns realism. I slutet kommer dock en del personliga bedömningar att ges.
Artikeln skrivs mot bakgrund av författarens erfarenheter som ordförande i den arbetsgrupp som arbetade med SOP (Standard Operating Procedures) för den Gemensamma Försvars- och Säkerhetspolitiken (GFSP) i egenskap av Chief Concepts Branch EU Militära Stab (EUMS) vartill kommer erfarenheterna från ett tiotal års militärpolitiska förhandlingar i ESK/OSSE, EU och Nato. Allt förvisso länge sedan men huvudlinjerna torde vara desamma.
Artikelns målgrupp är de som inte har direkt erfarenhet av denna typ av internationell militär planering. De med erfarenhet av modern planering får gärna komplettera denna artikel!
I fortsättningen antas att ett antal europeiska stater har kommit överens om att bilda SFOR Ukraine i syfte att stödja Ukraina med en ”fredsgaranterande” styrka. Styrkan omfattar cirka 50 000 man. USA deltar inte men lovar att understödja.
Grunder
Det finns två grundläggande alternativ för denna styrkas organisation. Vi förutsätter här att det är fråga om ett stöd i samband med fredsförhandlingar. Ryssland måste då rimligtvis inblandas i styrkans organisation. Vi återkommer till varför Ryssland skulle kunna ha ett intresse av en sådan lösning.
Alternativet är ett direkt stöd till Ukrainas försvarsstrid. Ett sådant är givetvis påkallat sedan lång tid. Inte minst Sverige har ju pekat på hur viktigt försvaret av Ukraina är för Europas säkerhet. Men det skulle innebära krig med Ryssland och det finns knappast någon europeisk ledare som har ett demokratiskt mandat för ett sådant äventyr. Som vanligt hoppas alla på det bästa och kommer att få ta stöten vid ett senare tillfälle.
Vilken hatt
En första fråga är om SFOR skall utgå från Nato eller EU eller vara en särskild Coalition of the Willing (i fortsättning används begreppet Koalitionen oavsett lösning för de deltagande staterna).
All militär logik talar för Nato; den enda organisation med ett politiskt-militärt maskineri med tillräcklig erfarenhet och resurser. Koalitionen skulle då vara en fristående del av Nato men understödd av Natos militära och civila stab. Sannolikheten för att Ryssland skulle godkänna en sådan lösning är synnerligen begränsad.
Alternativet är EU och dess militära stab, Rådet och Kommissionen. EU har inte samma väloljade maskineri som Nato men erbjuder i alla fall en grundläggande organisation som Koalitionen skulle kunna dra på.
En koalition inom EU skulle kunna bildas på grundval av artiklarna 43 och 44 i fördraget:
- 43: Rådet får anförtro åt en grupp medlemsstater att genomföra ett uppdrag inom unionens ram för att värna om unionens värden och tjäna dess intressen. Genomförandet av ett sådant uppdrag ska omfattas av artikel 44.
- 44: Inom ramen för de beslut som antas i enlighet med artikel 43 får rådet anförtro genomförandet av ett uppdrag åt en grupp medlemsstater som så önskar och som förfogar över den kapacitet som krävs för ett sådant uppdrag. Dessa medlemsstater ska i samverkan med unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik sinsemellan komma överens om hur uppdraget ska genomföras.
Det bör vara fullt möjligt att till en sådan koalition ansluta icke-EU medlemmar som Storbritannien.
En ren ad hoc organisation är också ett alternativ. Men då måste Koalitionen organiseras kring en Lead Nation om man inte vill bygga upp en egen politisk-militär organisation, vilket sannolikt skulle bli ytterligt komplicerat. Två länder är tänkbara: Frankrike och Storbritannien; kanske i samverkan.
Underlag för förhandlingar
Ett första nödvändigt steg för att SFOR skall kunna bli verklighet är att utarbeta underlag för förhandlingar såväl med Ryssland som med Ukraina. Här är det extremt viktigt att de politiker som gör detta kan knyta erfarna militära experter till sig.
Det gäller nu att klargöra vad man vill att SFOR skall kunna göra och inte minst – vilka omständigheter är ”No-Go”!
Detta måste i sin tur leda fram till en överenskommelse mellan Koalitionen (dess medlemmar) och Ryssland. En sådan förhandling kommer att vara svår och långvarig. Men under tiden kan Koalitionen förbereda sig. Sådana förberedelser kommer sedan väl till pass om (när) Ryssland vägrar ut sig; jag återkommer till detta.
Mandatet
SFOR måste ha ett tydligt mandat. Som alltid kommer det att finnas en frestelse att skyla över motsättningar med kompromisser typ ”including”, ”inter alia”, as appropriate” och därmed ställa genomförarna inför omöjliga situationer. Detta måste undvikas.
Vad skall styrkan göra? Var skall den vara? Vilka resurser, i stort, är nödvändiga?
En synnerligen viktig fråga är kommandostrukturen mellan Ukraina och SFOR – vem för befälet om (när) båda blir inblandad i strid? Hur undvika att SFOR inverkar negativt på Ukrainas handlingsfrihet och tvärtom?
Vidare är det nödvändigt att skapa en ram för samarbetet med Ukraina. Det är fråga om ett krigshärjat land och att ta emot 50 000 man med tung utrustning kommer att kräva mycket logistik. Här finns massor med frågor av juridisk och ekonomisk art att lösa. Exempel: språk, försörjning och försörjningslinjer, ersättningsfrågor, sjukvård och MEDEVAC, frågor som uppkommer i samband med brott av eller mot Koalitionens medlemmar. Hur interoperabelt är Ukrainas försvarsmakt med europeiska förband som är tränade efter Nato-standard?
Ryssland kommer naturligtvis att kräva att få inspektera att SFOR är det som Ryssland accepterat. Ramen för sådana inspektioner måste noggrant utarbetas. Lämpligen hämtas inspiration från CFE-avtalets eller Wiendokumentets inspektionsregler. Inspektioner i ett så infekterat läge, som det här är fråga om, kan lätt användas för provokationer av olika slag, vilka sedan kan tas till intäkt för eskalering.
I sammanhanget bör därför en mekanism för konfliktlösning skapas för de fall uppståndna konflikter beror på misstag och olyckor av olika slag. Någon form av Joint Commission behövs – inspiration kan kanske tas från Korea.
Mandatet behöver också ge grunderna för Rules of Engagement (RoE) d v s militära handlingsregler. Det bör observeras här att RoE är ett utomordentligt viktigt dokument som skapar limmet mellan den politiska nivån och de deltagande förbanden.
Militärstrategisk inriktning
När nu de allmänna ramarna är på plats kan den strategiska planeringen börja. En första fråga är vilket operativt högkvarter (OHQ) som skall användas: SHAPE i Mons, Permanent Joint Headquarters (PJHQ) i Northwood eller Centre de planification et de conduite des opérations (CPCO) i Paris? Att bygga ett nytt, speciellt OHQ, är inte realistiskt. Av skäl som redan angetts är SHAPE knappast politiskt möjligt.
När OHQ är utsett löses också frågan om vem som skall vara OpCdr – operativ befälhavare.
Den strategiska nivån – eller politisk-militära nivån – skall nu utarbeta ett strategiskt koncept som förankras hos Koalitionens medlemmar. Detta kan praktiskt genomföras inom EUMS eller av PJHQ/CPCO.
På grundval av detta koncept utarbetas ett inriktningsdokument till OpCdr (Operational Commander) för dennes militärstrategiska planering som skall utmynna i en OPLAN (0perationsplan), som sedan skall godkännas av Koalitionens medlemmar. OPLAN kan föregås av en CONOPS (Concept of Operations) som ger en översiktlig bild av hur OpCdr ser på sin uppgift.
Operationsplan
Det finns en mängd uppgifter som måste redas ut i denna plan.
- Vilken är den precisa operativa uppgiften? Denna måste kunna brytas ned till taktisk nivå.
- Vilket endstate eftersträvas – det vill säga: vad är målet?
- Vilken taktisk stab skall användas som FHQ (Forces Headquarters) och därmed den taktiske chefen: FCdr (Force Commander)? Befälsförhållanden i övrigt; inte minst relativt Ukraina.
- På vilken nivå sker samverkan SFOR – Ukraina? Lokalt, regionalt och/eller centralt?
- Var skall SFOR vara? Det är inte fråga om en observatörsuppgift utan om en uppgift ”beredd försvara”. Detta innebär att SFOR måste vara i farans riktning men exakta områden måste naturligtvis preciseras i samråd med Ukraina. Förbandet bör inte vara för utspritt och bör ha möjlighet att snabbt sättas in där det behövs.
- Vilka resurser måste oundgängligen ingå i SFOR? Tunga mekaniserade förband? Artilleri? Långräckviddiga raketer/robotar? Stor vikt vid luftförsvar mot drönare och robotar. Hur många soldater? Etcetera.
- Understöd av flygstridskrafter – vem står för dessa, var är de baserade, vem har rätt att begära in dem såvida inte, bättre, flygstridskrafterna är en direkt del av operationen.
- C4ISTAR: Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance. Vilka resurser, under vems ledning, hur skall resultatet spridas? Inte minst Target Acquisition är känsligt. Vem får besluta om verkansinsats mot ryska mål? Kommittéstyrning (de viktigaste politiska ledarna pratar ihop sig) måste undvikas.
- Logistik: som ovan antytts – en gigantisk fråga. Inte minst transporter – hur kommer SFOR på plats?
- Regler för insats mot ryska militära resurser. Om inte förr så här ställs frågan på sin spets: vad gör man när Ryssland anfaller SFOR? När får man ta upp aktivt försvar?
- Det måste finnas förstärkningar men vad, var och hur? Man grupperar knappast vårt flyg i Ukraina, det vore alltför sårbart. Men det måste finnas starka flygstridskrafter såväl attack som jakt i hög beredskap i Europa med omgivande havsområden.
- Hur evakuera SFOR om det blir nödvändigt? En evakuering skulle sannolikt kräva en synnerligen omfattande operation. Men den måste planeras!
- Vilket i sin tur leder till frågan: är Frankrike och/eller Storbritannien beredda eskalera till kärnvapennivån i en nödsituation? Frågan kan naturligtvis inte klarläggas slutligt men måste förberedas mentalt.
Force Generation
Denna konferens är ett avgörande steg. Kommer tillräckligt med stater att lova tillräckligt med personal och materiel? Helst kommer européerna att vilja att USA ställer upp men det ser för närvarande osannolikt ut.
Sverige måste givetvis deltaga givet vårt engagemang i Ukraina och hur ofta vi understrukit vikten av Ukrainas frihet för den europeiska friheten. Vi har en mekaniserad bataljon i Baltikum men nu måste vi ut med en till. Frågan blir ett intressant test på vårt värnpliktssystem – om det inte kan leverera två bataljoner över tid med 8 000 inkallade per år så är något fel.
Ett stort problem i detta sammanhang är caveats – begränsningar. Stater anmäler förband som inte får göra det eller detta. Vilket allvarligt försvårar för ledningen i skarpt läge.
Diskussion
Frågan om en SFOR diskuteras för närvarande. Sannolikheten för att en sådan styrka skall organiseras och sättas in, dessutom med Rysslands godkännande, är liten. Men en planering kan i vilket fall ge fördelar. Europa skulle då skapa en stomme och en grundplan för ett eventuellt senare ingripande i samband med, exempelvis, att förestående ukrainskt sammanbrott.
Ett sådant sammanbrott är alltid en möjlighet i krig; Afghanistan 2024 är ett bra exempel på en situation som ändras radikalt på ett par veckor till följd av politiska misstag. Den tyska Mikaeleroffensiven 1918 är ett annat exempel – när den stoppades i april faller Tyskland snabbt ihop och fred kommer efter sex månader som slutet på fyra års blodigt ställningskrig.
Om något sådant händer i Ukraina är det stor risk att en rysk armé med segervittring fortsätter framåt – mot Östersjön och/eller Rumänien.
Av detta följer att SFORs övergång från ”fredsgarant” till krigförande styrka måste noga förberedas. Att en sådan planering finns är också viktigt ur avskräckningssynpunkt.
Varför skulle Ryssland acceptera ett SFOR? Utgångsläget är givetvis NJET! Men, SFOR skulle kunna ge en del fördelar. Koalitionen skulle vara noga med att Ukraina inte sätter de fortsatta fredsförhandlingarna i fara. Man kommer inte i onödan att utsätta sig för rysk vedergällning. Ryssland får då tillfälle att reorganisera – SFOR blir då också en garant för rysk säkerhet!
Att en sådan operation skulle vara synnerligen riskfylld är uppenbart. Risken att förbandet hamnar i en gisslansituation är stor. Möjligheterna för rysk hybridkrigföring – propaganda, desinformation, cyberangrepp, sabotage etetera är stora. Det är också relativt lätt att tänka sig insatser från ukrainskt håll med avsikt att vara konfliktskapande. Även med goda avsikter från alla parter kan olyckor hända som leder till konflikt i en från början spänd situation – därav rubriken: Säkerhetsstyrkor i Ukraina: freds- eller krigsskapande?
50 000 europeiska soldater är ungefär vad som finns. Europa skulle alltså ha huvuddelen av sin markstridsförmåga bunden i Ukraina med närmast total förlust av handlingsfrihet i övrigt. Om Ryssland i det läget kan låsa SFOR har man vunnit spelet och Europa ligger vidöppet. Kärnvapen blir det enda som återstår.
Slutsatser
Upprepningsvis är syftet med denna artikel att visa hur en planering för en stor europeisk operation i Ukraina, eller annorstädes, skulle kunna gå till.
En ”fredsgaranterande” operation i Ukraina är synnerligen osannolik. Operationen skulle bli oerhört farlig och kostnadskrävande. Men situationen kan förändras och det vore värt mycket om kriget i Ukraina kunde stoppas på ett för Ukraina rimligt sätt och i det perspektivet skulle en operation kanske ändå vara ett rimligt alternativ.
I vilket fall skulle en planering av ett SFOR Ukraine vara en nyttig övning med viss avskräckande effekt.
Risken är dock att SFOR Ukraine blir en gisslan på djupet av ukrainskt territorium.
Arméer har försvunnit förr i Ukraina. Jag tänker givetvis på Karl XII 1708 – 1709. Med greve de Guiberts ord i hans berömda Essai général de tactique från 1772: ”Dessa ukrainska öknar som blev Karl XIIs armés grav.” [1]
Combloux, 25 augusti, 2025