With 2,000 years of examples behind us we have no excuse when fighting, for not fighting well.
E Lawrence[1]
Det går inte bra för Ryssland. Efter de ukrainska motoffensiverna i norra Ukraina under hösten har ryska styrkor inte genomfört några större offensiva operationer. Man har, trots månader av försök, ännu inte tagit Bakhmut, en strategiskt betydelselös stad efter Ukrainas offensiv kring Kharkiv. Ryssland har enligt ukrainska källor förlorat åtta tusen soldater i sina försök att ta Bakhmut den senaste en och en halv månaden.[2] Den ryska mobiliseringen som genomfördes under hösten verkar inte ha lett till en ökad offensiv kapacitet, utan enbart fler ryska döda och tillfångatagna soldater. Den amerikanske Försvarschefen Milley uppgav den tionde november att fler än 100,000 ryska soldater dött eller skadats sedan invasionen.[3]
Sedan den 24 februari har Ryssland vid flera tillfällen eskalerat kriget, bland annat genom ”artilleriattacker i Donbass, den ryska mobiliseringen, illegala annekteringar, och undantagstillstånd i fyra Oblast, troliga sabotagen av Nord Stream gasledningarna, och massiva anfall mot ukrainsk energiinfrastruktur”.[4] Detta ska enligt Atlantic Council haft två syften: att uppnå fördelar på slagfältet, och bryta den ukrainska viljan. Bägge har misslyckats.[5]
Putins nya general i Ukraina sen den 8 oktober, Sergei Surovikin, var tidigare ansvarig för de ryska bombningarna av civila i Syrien. Både Kadyrov, diktator på nåder i Tjetjenien, och Prigozjin, den alltmer synlige chefen över Wagner Gruppen, har hyllat utnämningen.[6] Utöver sin roll som chef över de ryska styrkorna i Ukraina är Surovikin fortsatt chef över de ryska luft- och rymdstyrkorna, vilket kan förklara delar av den nya ryska taktiken som har använts under hösten.
Sedan hans utnämning har Ryssland systematiskt fokuserat på att degradera och förstöra ukrainsk energisektor och infrastruktur. Attacker med kryssningsrobotar och patrullrobotar har ökat markant och RUSI beskriver flera potentiella anledningar till den nya taktiken: Ryssland vill tvinga Ukraina att skydda hemmafronten, begränsa möjligheterna till offensiva operationer, och tvinga Ukraina till förhandlingsbordet.[7]
Hittills har den ryska taktiken inte lyckats, och som jag argumenterade för i mitten av augusti, så kan Ukraina komma segrande ur kriget – om stödet från väst fortsätter.[8]
Den elfte november, dagen efter att General Milley redogjorde de enorma ryska förlusterna, vajade åter den ukrainska flaggan över Cherson, den enda regionala huvudstaden som de ryska styrkorna lyckats ockupera sedan februari. Ukrainska styrkor har nu efter sin lyckade offensiv i södra Ukraina tvingat tillbaka ryska styrkor till öster om Dnjepr. Putin presstalesman Peskov, i ett försök att distansera Putin från denna prestigeförlust, sa att beslutet att dra sig ur Cherson var helt upp till försvarsministern Shoigu och Surovikin.[9] Den 30 september, i en ceremoni i Kreml, formaliserade Putin annekteringen av bland annat Cherson och påstod att de annekterade områdena och dess medborgare nu tillhörde Ryssland ”för evigt”.[10] För evigt visade sig vara fyrtiotvå dagar. Sergei Markov, en före detta rådgivare till Kreml, beskrev förlusten av Cherson som ”den största geopolitiska förlusten för Ryssland sedan Sovjetunionen kollapsade.”[11]
Från rysk sida var det inte meningen att det skulle bli så här. Den tjugosjunde februari, tre dagar efter invasionen, berättade före detta vice utrikesminister i Ryssland Andrei Fedorov, att Putins initiala order var att den ”särskilda militära operationen” skulle vara avslutad den andra mars.[12]
De ryska misslyckandena sedan den fullskaliga invasionen är för många för att beskriva i en artikel. Men med utnämningen av Sergei Surovikin är det värt att studera en central aspekt av den ryska krigföringen och dess särskilda misslyckanden – luftstridskrafterna.
De ryska luftstridskrafternas taktik i Ukraina
Tre månader in i invasionen observerade Philips Payson O’Brien och Edward Stringer i The Atlantic att de ryska luftstridskrafterna misslyckats i Ukraina. De kallade det ryska luftstridskrafternas misslyckanden för ”den kanske viktigaste, och minst diskuterade” aspekten i hela kriget.[13]
Författarna beskriver den ryska moderniseringen av luftstridskrafterna som ”mest för syns skull”, och Ryssland ”slösade pengar och energi på korruption och ineffektivitet”.[14] Luftstridskrafterna lider enligt Payson O’Brien och Stringer av bristfällig logistik och orealistiska övningar. Precis som stora delar av den övriga ryska krigsmakten saknas flexibilitet och luftstridskrafterna har använts i huvudsak för att stödja armén eller bomba civil infrastruktur.
Trots detta kan författarna fastslå att den enskilt största faktorn för det ryska misslyckandet är det ukrainska motståndet som de beskriver som sammanhängande, kreativt och uppfinningsrikt. De avslutar sin artikel med att konstatera att Ukraina kanske inte kan vinna kriget men att de har revolutionerat hur nästa krig kommer utspela sig.
En mer detaljerad och djupgående analys släpptes den gångna veckan av The Royal United Service Institute (RUSI) som i sin rapport ”The Russian Air War and Ukrainian Requirements for Air Defence” går igenom hur de ryska luftstyrkona har presterat och hur Ukraina har slagit tillbaka.[15]
I rapporten beskrivs hur Ryssland nyttjade betydligt fler attackföretag i början av invasionen än tidigare analyser gjort gällande och man lyckades med Suppression of Enemy Air Defences (SEAD) i det initiala skedet.[16] Ryska stridsplan har varit teknologiskt och numerärt överlägsna och nära frontlinjen har ryska stridsplan varit väldigt effektiva, i synnerhet SU-35S och Mig31-BM. Samtidigt har det ryska markbaserade luftförsvaret, Ground Based Air Defences (GBAD), varit framgångsrikt, särskilt S-400 SAM systemet med stöd av ” 48Ya6 ‘Podlet-K1.[17] Under första veckan av invasionen använde ryska trupper telekrig för att störa ut ukrainskt GBAD, S-300 och SA-11 BUK i norra delen av Ukraina.[18]
Vi ska återkomma till varför, trots ovan nämnda faktorer, Ryssland aldrig lyckades skapa luftherravälde över Ukraina.
Ryska kryssningsrobotar, ballistiska robotar, och patrullrobotar i Ukraina
Den ryska användningen av ballistiska- och kryssningsrobotar har genomgått flera olika stadier sedan invasionen. Under de tre första månaderna avfyrade Ryssland över tvåtusen olika kryssningsrobotar in i Ukraina, ofta i grupper om 4 – 12 åt gången. De vanligaste typerna var 3M-54 Kalibr, Kh-101, Kh-55, och Kh-555. De ryska robotarna bedöms ha träffat 3 – 10 meter från deras avsedda mål, om de inte påverkats av ukrainskt telekrig.[19]
Under de tre första dagarna av invasionen var målet att degradera eller förstöra ukrainsk luftförsvarsförmåga, permanenta radarstationer, fast luftvärn, ledningsplatser, flygbaser, och ammunitionslager. Samma dag som invasionen ägde rum kunde ukrainska rörliga luftvärnsenheter dock omgruppera och därigenom undgå bekämpning.[20]
Tack vare ukrainska motåtgärder från mitten av mars så var det endast kryssnings- och ballistiska robotar som kunde slå på djupet i Ukraina. Från juni ändrade Ryssland taktik och slog mot bränslelagringsanläggningar, oljeraffinaderier, och järnvägsinfrastruktur. Detta fick dock inte ha den effekt som man hoppades uppnå då Ukraina lyckats omorganisera och omgruppera sitt luftvärn för att bättre skydda mot robotar. I mars och april sköt ukrainskt luftvärn ner ca 20 – 30 procent av robotarna. I mitten av juni sköt man ner närmare 50 – 60 procent.[21] Genom att använda flera olika typer av luftvärnssystem kunde Ukraina placera S-300 system närmare städerna som skydd mot alla typer av kryssningsrobotar, något systemen visat sig vara ”väldigt effektivt” mot. I synnerhet när det kombinerats med data från ukrainska eller partnerländers sensorer.[22]
På grund av den bristande ryska industriella kapaciteten och västerländska sanktioner minskade antalet avfyrade ryska robotar från juni till september i jämförelse med de första månaderna av kriget. Kombinerat med ukrainska förbättringar i sitt luftvärn försvårades den ryska förmågan att slå på djupet, vilket ledde till flera ”betydande åtgärder” från den ryska militära ledningen.[23]
Bland annat började man avfyra flera typer av robotar mot ukrainska mål. Äldre robotar som kh-22 användes i större utsträckning, men även nya robotar som sjömålsroboten P-800. Då den inte är optimerad för markmål har den inte bara reducerad precision utan kan gå mot fel mål när den blir aktiv.[24] Ytterligare en åtgärd Ryssland vidtog i juli var inköpet av iranska Shahed-136 patrullrobotar med en stridsspets på 20 – 40 kilo. Den första attacken med systemet kom i september.[25]
Den tionde oktober, dagar efter det att generalen Surovikin utsetts till chef för den ”särskilda militären operationen” i Ukraina, inleddes Rysslands nya strategi i Ukraina. Kryssnings- och ballistiska robotar regnade ner över Ukraina, inklusive Kyiv. Attacken kombinerades med ett tiotal Shahed-136. Den nya strategin att ”beröva den ukrainska civila befolkningen på ljus och värme när vintern närmar sig genom storskaliga anfall mot infrastruktur” hade påbörjats.[26] Sedan dess har flera anfall mot ”elstationer, infrastruktur och faciliteter” genomförts med Shahed-136, medan dyrare robotar som kh-101, Kalibr och 9M723 Iskander, använts mot större infrastrukturella mål. Hittills har över 400 Shaed-136 använts sedan mitten av september.[27] Under ledning av general Surovikin är den nya strategin att använda dyrare robotar tillsammans med patrullrobotar för att systematiskt anfalla civil el-infrastruktur. Även om rapporten kan konstatera att den nya taktiken troligtvis inte kommer att ändra utfallet på slagfältet, så skapar det stora problem för Ukraina vilket i sin tur ställer nya krav på ukrainsk luftvärnsförmåga.[28]
Lärdomar och framtiden
Trots att Ryssland inför invasionen i februari hade en ”tydlig kvantitativ och kvalitativ” fördel gentemot det ukrainska flygvapnet, har de aldrig lyckats etablera något luftherravälde.[29]
Varför?
Från början av mars bara några veckor in i invasionen tvingades ryska flygföretag flyga på låg höjd, då man inte lyckades genomföra SEAD över tiden då ukrainska SAM-system var utspridda och rörliga.[30] Samtidigt innebar förekomsten av olika typer av MANPADS och andra rörliga luftförsvarssystem att ryska flygföretag bortom frontlinjen blev ”oöverkomligt kostsamma” redan i mars och upphörde redan i april. Utöver detta har ryska flygföretag varit i huvudsak riktade mot förbestämda mål där frifallande flygbomber och raketer används. Kh-29 och Kh-59 har även de använts mot fasta mål.[31] Andra begräsningar är det faktum att ryska luftvärnsenheter som SA-15 ”TOR” och SA-17 ”Buk” som befann sig i Ukraina saknade en fungerande kommunikationsplan. De rörde sig inte tillsammans med de enheter de skulle skydda och opererade under restriktiva ROE vilka innebar att de antog att allt som flög var ryskt.[32]
Kontrasten mot de ukrainska lösningarna är slående. Bland annat använder sig ukrainska soldater Kropyva, en app som installeras på vilken Android-surfplatta som helst. Systemet länkar samman användare på ett stort nätverk där de kan lägga till ukrainska och ryska styrkor. Det används både till att kalla in artilleri och luftvärnssystem som komplement till radarbilden. De ukrainska luftvärnssystemen har en betydligt bättre lägesbild än sina ryska motparter – trots att de ibland använder i grunden samma system.[33]
Till del beroende på ovan nämnda faktorer har ryska helikoptrar lidit relativt stora förluster, där bekräftade förluster uppges till åtta Mi-24/35 ”Hind”, sex Mi-28 ”Havoc”, och 23 Ka-52 ”Alligator”. RUSI uppger dock att förlusterna egentligen är ”otvivelaktigt” högre.[34] Antalet MANPADS tillgängliga för de ukrainska styrkorna uppges till ett av huvudskälen, där brittiska Starstreak och den amerikanska javelin ska ha varit ”särskilt effektiva.”[35] Sedan april har därför ryska helikoptrar använts ”extremt försiktigt”, där de i princip nyttjas som flygande raketartilleri. Trots detta fortsätter de att skjutas ner regelbundet av MANPADS, Javelin och ATGM.[36]
Faktum är att Atlantic Council redan i början av mars kunde beskriva ryska luftstridskrafters förluster som ”förvånansvärt höga och ohållbara”. Bland annat för att man inte ens lyckats skapa lokalt luftherravälde över Kyiv.[37] Det ukrainska luftförsvaret var nästintill opåverkat och kunde således åstadkomma ryska förluster från första dagen av invasionen.[38]
Wetzel, i en kommentar vid Atlantic Council, beskriver några av de lärdomar som USA (och således i förlängningen väst), bör dra av kriget. Först att fokus bör ligga vid att hitta och förstöra rörliga luftvärnssystem, i synnerhet de med längre räckvidd.[39] Omvänt bör en lärdom vara vikten av att ha en tillräcklig mängd rörligt luftvärn, med olika räckvidder för att möta specifika typer av flygande plattformar.
Wetzel poängterar vikten av counter-UAS och de nyligen introducerade Shahad-136 förstärker hans argument att vi i väst måste ta fram unika vapen, doktriner, taktik och träning riktade mot att slå mindre UAS och patrullrobotar. Just utvidgningen av UAS och utvecklingen av rörliga tekniskt avancerade luftvärnssystem kommer göra att luftherravälde blirsvårare att uppnå i framtiden. Wetzel föreslår även nyttjandet av drönarsvärmar, patrullrobotar, och autonoma luftburna system och framhåller bland annat hur Ukraina använt det turkiska systemet TB2 Bayraktar. Kriget i Ukraina, skriver Wetzel, visar en inblick in i framtiden där luftkriget genomförs nästan uteslutande på avstånd och där ISR och kinetisk kapacitet finns på samma plattform.
Det finns flera skäl till att den ryska invasionen av Ukraina har misslyckats.[40] Bland de mer kända faktorerna kan vi räkna den nästintill totala frånvaron av effektiv logistik, den ryska underskattningen av den ukrainska motståndsviljan, skillnaden i ledarskap och planering på alla nivåer hos ryska och ukrainska officerare samt det västerländska stödet till Ukraina. Intressant nog föreslår Bronk, Reynolds and Watling i sin rapport från RUSI att JAS C/D Gripen är den flygande plattform som bäst möter Ukrainas operationella behov. Författarna anger systemets relativa enkla underhåll, att den kan utgå från spridda baser likt hur Ukraina taktiserar idag, samt roboten Meteor, och Gripens telekrigförmåga.[41]
Bland de mer okända skälen hör den ukrainska kampen om luften. Framtidens krig kommer att utspelas efter de lärdomar vi drar av dagens. Som den här artikeln har försökt påvisa, men bara skrapat på ytan av, är det en kamp som är värd att studera.