av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.