Ungerns Victor Orban, en frontfigur som i sitt land vridit politiken i högerpopulistisk riktning. Foto: shutterstock.com.

Det började i Österrike tio år efter Berlin-murens fall. I valet 1999 blev det populistiska FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och ingick i koalition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner, som emellertid snabbt, och på ett rätt pinsamt sätt, rann ut i sanden. Därmed bröts det maktmonopol som Socialdemokraterna (SPÖ) och Kristdemokraterna (ÖVP) haft alltsedan landet återvann sin fulla nationella suveränitet 1955.

Då betraktades Österrike som en unik avvikelse. I övrigt rådde framstegsoptimism och inriktning mot fördjupad demokrati och fortsatt europeisk integration. Få såg några yttre hot. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etcetera tilltagit dramatiskt. Brexit undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där kontinentens relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

Istället för att välja en liberal demokratisk modell av västeuropeiskt snitt har utvecklingen i Centraleuropa gått i auktoritär riktning. Bilden bör nyanseras. Det handlar inte om diktatur. Snarare ett system där, för att citera ABBA, ”the winner takes it all”, d v s minoriteternas rättigheter kommer i kläm. Staten/nationen ska vara stark såväl internt som i förhållande till exempelvis EU.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press- och yttrandefriheten, bl a genom att sparka anställda inom Public Service. Rättsstatsgranskningen av Polen har nu pågått i tre år och verkar i praktiken ha nått vägs ände. Man förespråkar i likhet med Ungern överhuvudtaget en lösare Union. I valet i oktober behöll Lag och Rättvisa egen majoritet i Sejmen och därmed regeringsmakten. Utgången visar vilka prioriteringar som polackerna gör vid valurnan; välfärds- och socialpolitik är viktigare än värderings- eller rättsstatsfrågor. Om president Duda återväljs 2020, skulle Kaczynski kunna förverkliga visionen om en ”Fjärde polsk republik”. Men motkrafterna i polsk politik är starka och kan mobiliseras vid behov. Det räcker med att hänvisa till Solidaritet 1980–1981 som blev början till slutet för det kommunistiska styret. Och redan dessförinnan utgjorde den katolska kyrkan en maktfaktor.

Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Premiärminister Orban sitter säkert i sadeln. I det senaste valet fick hans parti Fidesz hälften av rösterna och behöll därmed 2/3 majoritet i Parlamentet. I valkampanjen spelade Orban skamlöst på rädslan för invandring och flyktingströmmar söderifrån. Sverige anfördes som varnande exempel. Detta är en smula ironiskt med tanke på det inte ringa antalet ungrare som fann sin tillflykt här 1956. Oppositionen framstår som kraftlös. Det är t o m så att det näst största partiet, Jobbik vill föra en ännu mer populistisk politik. I omvärlden ses nu Ungern som EU-kretsens svartaste får. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras om att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrd än Österrike. Dessutom var den tre gånger större än dagens Ungern och Orban har fiskat i rätt grumligt vatten i förhållande till de ungerska minoriteter som finns i grannländerna. Ett klassiskt grepp för auktoritära regimer.

Den ungerske kommissionärskandidatens nederlag har hittills kommenterats i rätt behärskade ordalag. Orban ser utvecklingen i ett längre perspektiv. Han siktar på ett kristet, konservativt block i Centraleuropa. Visegrad är kärnan i ett sådant samarbete som sedan kunde utsträckas till Österrike, Italien, Baltikum, Rumänien och delar av Balkan. Tiden får utvisa i vad mån detta sätt att balansera det liberala Väst är ett luftslott. Tills vidare söker man finna former för ”co-existance” med ”liberalerna”.

I Tjeckien råder en omfattande politisk röra. Presidentens maktbefogenheter är formellt sett mycket begränsade. Men Milos Zeman har sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt flytta makt från parlamentet och regeringen till presidentposten. Han flirtar rätt ohämmat med Putin och anlägger ofta ett panslaviskt perspektiv. Han kritiserar EU och uttalar sig ofta rätt ohämmat i utrikespolitiska frågor. Han återvaldes i fjol om än med knapp marginal. Hans kritik mot flyktingpolitiken och angreppen på muslimer torde ha bidragit till valsegern. Premiärminister Babis är försvagad p g a grava korruptionsanklagelser som föranlett omfattande protestdemonstrationer. Trots detta sitter nog Babis tills vidare ganska säkert, inte minst p g a en svag opposition. Tjeckien är nämligen det land i Centraleuropa som har en demokratisk tradition från mellankrigstiden. Att många väljare trots detta väljer populistiskt visar bara hur komplex frågan är.

I Slovakien har det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER bedrivet en politik med starka populistiska inslag. På samma sätt som Österrike åren efter det andra världskriget behöll både strukturer och individer från Nazi-tiden, sitter åtskilliga personer skolade i det korrupta kommunistiska klientsystemet och med bra kontakter med Moskva kvar på centrala poster. Den helt dominerande politikern Fico tvingades avgå p g a den starka folkliga reaktionen på mordet på den undersökande journalisten Jan Kuciak. Och Zuzanna Caputovas seger i presidentvalet inger onekligen förhoppningar. Men det är ännu för tidigt, att slå fast att en grundläggande förbättring av det politiska systemet kommer att äga rum.

Andra värderingar av historiska skäl

Populismen är numera ett alleuropeiskt fenomen. Men av historiska skäl tycks man i Öst- och Centraleuropa vara mer mottaglig för dess frestelser. De liberala och demokratiska värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och Nato mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än om demokrati. Fortfarande finns stora brister vad gäller deltagande och medansvar i den politiska processen.

Den främlingsfientlighet och rasism som gör att länder vägrar att ta emot asylsökande och samtidigt diskriminerar de nationella minoriteterna har djupa rötter. Antisemitismen var utbredd i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Partiet hade nära kopplingar till det fascistiska Italien. Ungern leddes av amiralen Horthy, som snarast var en frontfigur för mer högerextrema krafter. I Polen spelade marskalken Pilsudski själv en mer aktiv roll. I själva verket var vid andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda återstående demokratin i regionen.

Vad får då allt detta för konsekvenser? Även om populismen i Centraleuropa har en annan bakgrund än i exempelvis Norden, finns gemensamma drag. Känslan av vanmakt sprider sig bland dem som anser sig ha förlorat på utvecklingen sedan 1989 eller i alla fall inte kommit ifatt. Detta gäller inte bara de ovannämnda länderna utan också t ex östra Tyskland. Liksom Trump i USA vill populisterna bygga ”murar” mot omvärlden. Bilden är dock inte entydig, Slovakien är p g a de omfattande utländska investeringarna i produktionsanläggningar betydligt mer frihandelsvänligt. Detsamma gäller Polen.

Men trots dessa undantag blir det för länder som Sverige svårt, eller nästan omöjligt, att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer som utvecklas i antidemokratisk riktning är mycket begränsade. De s k Köpenhamnskriterierna med krav på rättsstat, demokrati, oberoende medier och yttrande och föreningsfrihet har visserligen kunnat brukas med betydande framgång i samband med medlemskapsförhandlingar. Men instrumenten är betydligt trubbigare i förhållande till medlemsstaterna. När Ungern genomförde konstitutionella förändringar 2009 var EUs reaktioner minst sagt återhållsamma.

Synen på EUs framtid skiljer sig radikalt

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är motståndet till en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Här föreligger en djup klyfta vad gäller den existentiella frågan Vad är EU till för idag och i framtiden? För dessa länder var syftet med medlemskapet Frihet och Välstånd, inte nödvändigtvis demokrati av västeuropeisk modell. Beträffande friheten var f ö Nato -medlemskapet viktigare än EU. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet. I själva verket är ju nationalism/patriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses ej sällan som ett dekadent utländskt påfund. För gemene man som upplevt nöd och utländsk ockupation är en stark ledare som ses som garant för frihet och välstånd inte nödvändigtvis något negativt. Det finns naturligtvis motkrafter. Den häftiga folkliga reaktionen efter mordet på den slovakiske undersökande journalisten Jan Kuciak är ett exempel. Men de politiska strukturer som skulle kunna kanalisera dessa protester i långsiktigt reformarbete är svaga.

Den fortsatta utvidgningen av EU och Nato på Balkan spär på de negativa tendenserna. Där är stämningarna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension, nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet.

Samarbete med Ryssland

Det kan inte uteslutas att populisterna uppnår en kritisk massa av EUs medlemsstater. Balansen inom EU förskjuts då såväl geografiskt som politiskt/ideologiskt/ekonomiskt. Klyftorna ökar mellan olika grupperingar. Detta får konsekvenser inte bara för frihandel och migration. Långsiktigt berörs också säkerheten. De centraleuropeiska länderna, och då särskilt de populistiska partierna, förespråkar exempelvis ett betydligt närmare samarbete med Ryssland. Ungern och Slovakien utmärker sig särskilt vad gäller goda kontakter med Moskva. Polen är undantaget. Där finns av historiska skäl en närmast genetisk aversion mot Ryssland, en klyfta som inte kan överbryggas. Slutsatserna från historien är också att man inte kan lita på Västeuropa. Säkerhetspolitiskt är Washington alltid viktigare än Bryssel. Polen är mycket skeptiskt till EUs försvarssamarbete samt överhuvudtaget till den tysk-franska dominansen. Det var nära att man inte anslöt sig till PESCO.

Med tanke på det som hände 1956 och 1968 kan det tyckas paradoxalt att länder som Ungern och Slovakien söker närmare kontakt med Ryssland. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Man anser sig helt enkelt inte behöva välja mellan västliga allierade och goda förbindelser med Moskva. Man kan ha både och. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en viss samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. De centraleuropeiska länderna, Polen undantaget, satsar inte heller på Försvaret. Man ser i dagsläget inte Ryssland som ett militärt hot och väljer därför att prioritera andra akuta frågor. Polen tar Försvaret på allvar och genomför en avsevärd upprustning. Man närmar sig raskt den magiska 2% nivån. Övriga centraleuropeiska länder ligger betydligt lägre. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för Nato. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig, trots portalparagrafen i Atlantstadgan, bestått av 100% demokratier, men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga, kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. I någon mån kan samarbetet inom den s k Visegradgruppen ge Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien ökat inflytande. Enigheten ska inte överdrivas. Det är idag främst vad gäller migration och i vissa fall frihandel som det finns en samstämmighet. Man är starkt emot den fransk-tyska fördjupningen av EU. Om denna drivs alltför hårt, kan Visegrad bli ett tydligare motståndsnäste, vilket skulle fördjupa klyftan till övriga EU ytterligare.

I ett läge där EUs medlemsstater skulle gagnas av ett närmare samarbete vad gäller yttre och inre säkerhet parat med öppenhet gentemot omvärlden vad gäller investeringar och handel, pekar populismen i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och ett korrupt auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Unionen splittras samtidigt som Europas andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av svaghet och splittring bekräftas.

Men det finns en motbild. Man måste absolut undvika en alltför deterministisk och förenklad syn på utvecklingen i Centraleuropa. Francis Fukoyama hade visserligen fel, när han siade om den västliga liberalismens slutliga seger. Men lika galet vore att slå fast populismens eviga välde. Bilden är mycket mer komplex. Trots den i dagsläget dominerande konservatismen i populistkläder fortgår samhällsförändringar som kan leda till att kommande generationer finner en ny väg. Utgången av presidentvalet i Slovakien har redan nämnts. I Polen finns, inte minst av historiska skäl, en stark potentiell opposition som kan frigöras. Samtidigt växer sig populisterna starkare också i Västeuropa. De påverkar politiken antingen man sitter med i regeringen eller inte.

Österrike är det land där lappkasten varit mest tvära. Under en stor del av efterkrigstiden, 1955–1989, var man regionens enda demokrati, om än med inslag av korporativism och maktmissbruk p g a SPÖs och ÖVPs ständiga regeringsinnehav. Där fick populismen sitt europeiska genombrott vid sekelskiftet. För ett år sedan var FPÖ nära att erövra presidentposten genom den nuvarande partiledaren Hofer. De Grönas kandidat Alexander van der Bellen segrade med ytterst knapp marginal. De traditionella maktpartiernas kandidater hade slagits ut redan i första valomgången. Men i det senaste parlamentsvalet led FPÖ p g a den s k Ibizaskandalen ett dramatiskt nederlag. För första gången under efterkrigstiden finns möjlighet till en regering bestående av Kristdemokrater, Gröna och ev liberaler.

En intressant, och inte helt behaglig, tanke är att Västeuropa och Centraleuropa kommer att ”mötas på halva vägen”. Det är inte omöjligt att de populistiska krafterna kommer att försvagas i vissa centraleuropeiska länder samtidigt som deras inflytande tilltar i Väst.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

PS. Vid färdigställandet av artikeln kommer beskedet att två centraleuropéer, polskan Olga Tokarczuk och österrikaren Peter Handke tilldelats Nobelpriset i Litteratur. Detta bidrar naturligtvis ytterligare till att uppmärksamma utvecklingen i Centraleuropa.

Mer av samma författare