Den aggressiva nationalismen
I mellanstadiet fick jag min första lärobok i historia. Ämnet verkade intressant så jag började läsa, faktiskt intensivläsa, boken och på kort tid hade jag gått igenom hela årskursen. Vad som gjorde störst intryck på en ung pojke, som jag minns mycket väl ännu idag, var den svenska stormaktstiden. Den politiska kartan över Nordeuropa 1658 visade ett Sverige som var mycket mer vidsträckt än dagens, med svenska territorier i samtliga våra nuvarande grannländer. Östersjön var mer eller mindre ett svenskt innanhav. Allt detta var en fascinerande upptäckt. Sedan kom nedgången. Under ett drygt sekel försvann stora landområden, med kulmen 1809. Hur kom det sig? Var det som skedde inte en aning orättvist? Borde inte vissa förlorade områden ändå fortfarande tillhöra Sverige? Nu kanske någon menar att ett sådant resonemang är chauvinistiskt och kanske till och med skadligt. Kanske någon finländare, norrman eller polack med ogillande läser denna text och associerar till storsvenska herrefolksfasoner. Ja, det var verkligen inte genomtänkt av mig. Men jag har idag inte för avsikt att be om ursäkt för min reaktion som ung pojke, utan kan bara konstatera att en nioåring vet mindre om världen än den vuxne. Med stigande ålder blir man normalt lite klokare.
Osunt höga tankar om den egna nationens storhet är dock inte på något sätt en exklusiv svensk företeelse. Tvärtom. Europas historia ger oss många exempel på politiska ledare som med vapenmakt eller med andra metoder har försökt ”rätta till” historiska misstag. Här blir legitimitet viktigt, alltså måste historien kunna producera ”bevis” för att den egna ståndpunkten är riktig. Men så är det ju sällan, så historien måste kanske revideras, modifieras lite, för att man ska kunna hävda sin rätt, verklig eller inbillad. Med en uppsnyggad och ”sanningsenlig” historisk berättelse i ryggen, kan man hävda sin rätt till en plats i solen, ”befrielse” av ”landsmän” på ”ockuperade” områden, omvärldens respekt eller åtminstone dess fruktan. Peter Wolodarski på DN gjorde häromåret jämförelsen med Doktor Glas. En illustration så god som någon.
En annan möjlig faktor är helt enkelt regimöverlevnad. Korrupta ledare kan behöva distraktion, något som gör att allmänhetens uppmärksamhet leds bort från den egna tillvarons tillkortakommanden. Då kan en ”yttre fiende”, gärna understödd av ”förrädiska krafter” inom landet, komma till nytta. Det jämnar marken för prioriteringar som inte gynnar folkflertalet (vapen i stället för samhällsbyggande), pekar på medborgarnas plikt att utstå umbäranden för nationens bästa och ger legitimitet till en hård inre kontroll.
Tucker Carlsons intervju
I början av februari genomförde den amerikanske journalisten Tucker Carlson en både uppmärksammad och kritiserad intervju av president Vladimir Putin. Vad som kom ut av intervjun borde vara dåliga nyheter för den som tror att en hållbar fred i Ukraina relativt enkelt kan arbetas fram vid förhandlingsbordet.
Den över två timmar långa sessionen spelades in, vilket gav den ryske presidenten en möjlighet att ostört presentera sin bild av den pågående konflikten. Väldigt många människor världen över följde händelsen. Antingen genom att se den, läsa utskriften (hela eller delar av den) eller genom att ta del av andras referat.
Låt oss först konstatera att redan i juli 2021 lades en essä på kremlin.ru, med presidenten som avsändare under namnet ”Om den historiska enigheten mellan ryssar och ukrainare”. Texten var ohyggligt lång, berättelsen tog sin början med den gode 800-talshövdingen Rurik och innehöll en rad rena felaktigheter, misstolkningar och skrivningar som kan ifrågasättas.
Mönstret gick tyvärr igen vid intervjun med Carlson. En stor del av tiden ägnades åt presidentens redogörelse av historien som han såg den. Kortversionen är att Rurik tog makten i Kyiv år 862, alltså är Ukraina ryskt. Valdemar den store lät döpa sig på Krim runt år 1000, alltså är Krim ryskt. Och, Polen ville inte acceptera Hitlers befallande krav på dem 1939, alltså var det polackerna som tvingade Hitler att anfalla dem.
Den ryske presidenten tar valda delar av historien, blandar fakta med subjektivt tyckande för att sedan formulera en tillrättalagd berättelse ägnad att stödja den egna förutbestämda uppfattningen. Om det inte vore så att tillvägagångssättet hittills har krävt hundratusentals döda, omåttligt lidande, enorma materiella skador på det ukrainska samhället och ökad risk för matbrist i en rad länder, så hade man bäst kunnat beskriva argumentationen som pinsam. Frågan kvarstår, varför gör han så?
Reflektion
President Putins förmåga att leverera långa historiska monologer gör tydligen intryck på en del. Olika röster på sociala medier, både från ”den globala Södern” och från Nordamerika/ Europa, säger sig ha imponerats och dragit slutsatsen att Rysslands president är en bildad man. Argument i linje med ”Vem tror att vår president/ premiärminister skulle klara av att göra något liknande?” har synts. Det är i och för sig inte känt hur stor andel av dessa röster som är fysiska personer respektive botar eller anställda troll.
Historierevisionism har ingenting med bildning att göra, det är snarare ett uttryck för raka motsatsen. Allt tal de senaste åren om hotet från Nato, CIA-ledda kupper med udden riktade mot Moskva och att landet – liksom Hitlertyskland 1939 – faktiskt har tvingats att invadera sin mindre granne, bör betraktas som försök till vilseledning.
Saken är den att landet med Europas starkaste krigsmakt styrs av en ledning som tycks tro på fullt allvar att nationen har något slags historisk uppgift. Man menar att Belarus och Ukraina med historisk nödvändighet ingår i ett odelbart Ryssland. Detta resonemang är dåligt för belarusier och ukrainare, dåligt för andra länder med ryskspråkiga minoriteter, dåligt för Europa och för världen i sin helhet och inte minst dåligt för de ryssländska folken. Förr eller senare måste världen finna ett sätt att få bort den dårskap som är rysk imperialism.
Den som kanske bäst har sammanfattat Kremls uppfattning om historien och de självpåtagna rättigheter som kommer av den, torde vara Mongoliets förre president Tsachiagijn Elbegdordzj som den 12 februari på X (före detta Twitter) lade ut en karta över det enorma medeltida mongoliska väldet, under vilket de dåtida östslaviska stammarna var helt underkuvade eller vasaller. Han skrev: ”After Putins talk. I found Mongolian historic map. Don’t worry. We are a peaceful and free nation.”
Fler länder än Ryssland har en historia.
