I boken Soldatens återkomst från 1940 beskriver den svenske författaren och nobelpristagaren Eyvind Johnson hur den ärrade soldaten återvänder från kriget till ett samhälle han inte känner igen där han möter människor som inte bara har en oförståelse för de uppoffringar han gjort utan även rent ut föraktar honom. Temat känns sannolikt bekant och går igen i många klassiska krigsskildringar. Omställningen från slagfältets krävande miljö, till det relativa lugnet i det civila samhället är ofta en naturlig källa för friktion. Här ska vi därför titta mer på de psykologiska mekanismerna runt hemkomst.

Med undantag för de som gör den yttersta uppoffringen på slagfältet kommer många soldater någon gång att återvända från kriget eller konflikten. Vissa gör det för att återhämta och förbereda sig inför en ny insats medan andra återgår till det civila livet. De flesta som avslutar sin militära tjänstgöring gör detta relativt tidigt i livet för att övergå till ett vanligt arbete. Andra i slutet av en lång karriär. Transitionen innebär en övergång mellan två kontexter som skiljer sig markant. Vissa återvänder med skador, synliga som osynliga, medan andra går ur upplevelsen stärkta som personer.

Hemkomsten är ett känsloladdat område att skriva om, huvudsakligen eftersom det ofta är här som individer upplevt eller upplever problem. Även om de som drabbas av problem är en relativt liten del av alla återvändare, ska vi aldrig glömma att lågt procentantal fortfarande representerar relativt många högst verkliga individer. Vi ska också hålla i åtanke att problem för de som drabbats aldrig blir lindrigare av att andra sluppit. Varje individ som återvänder måste ses som just en individ. Men för att vi ska förhindra att än fler drabbas, blir frågor som riskfaktorer, selektionskriterier och utbildning högst relevanta att diskutera. Texten syftar primärt till att presentera en övergripande bild, vad vi från forskning vet idag samt vilka psykologiska mekanismer som är de mest centrala.

När det är dags att komma hem

Den militära kontexten innebär att soldaten möter situationer som kan innebära fara, förlust av kamrater eller att de själv tvingats ta en motståndares liv. I konflikter och konfliktområden är det heller inte ovanligt att bevittna fattighet och lidande hos lokalbefolkningen. Att vistas i en konfliktzon kräver också generellt en högre nivå av vakenhet (arousal) på grund av potentiella faror. Sömnen blir kortare och lättare än normalt då kroppen inte tillåts gå ner i vila. Att hålla en så hög grad av vakenhet som krävs är utmattande vilket gör att alla individer har en gräns där de når stridsutmattning.

Bild: Swank & Marchands modell för stridsutmattning. Den publicerades i en vetenskaplig tidskrift om psykiatri 1946 och fick inledningsvis relativt liten uppmärksamhet innan den 1957 användes i William Sargants bok Battle for the mind. Den har även omnämnts 1969 i danska Militært tidskrift och är idag en vanlig modell för att beskriva stridsutmattning.

Det finns ingen absolut siffra för hur länge en människa orkar befinna sig i strid. En klassisk modell för att visualisera stridseffektivitet är Roy Swank och Walter Marchands modell för stridsutmattning som menade att infanterisoldater klarar av kontinuerlig strid i max 60 dagar innan de nått emotionell utmattning. Modellen utgår från direkt högintensiv strid, inte en vanlig utlandsmission med dagens mått, och man ska vara försiktig att dra för långtgående slutsatser av den. Men faserna är relevanta att reflektera över. De menade att introduktionen och ”elddopet” på slagfältet ofta sker relativt snabbt vartefter soldaten har en period av maximal effektivitet. Efter en tid övergår dock den höjda vaksamheten i hyper-reaktivitet och lätthet till irritation vilket följs av en emotionell utmattning. Under denna återfinns dock ofta en period av övertro på sin egen förmåga där individen brister i insikt över sin egen utmattning och besitter en övertro på sin egen förmåga. I del 4 om konsten att döda gick vi igenom att det ofta är stridsutmattning som gör att individer kan övergå från en normal avhumanisering av fienden till en skadlig demonisering där motståndaren övergår till att liknas med skadedjur och ohyra som bör utrotas. I fall med övergrepp eller krigsförbrytelser är det inte ovanligt att stridsutmattning varit en stor bidragande orsak. Den kumulativa stressen från ovetskap och att ibland vänta på en fara man inte kan se bidrar ofta lika mycket som striden i sig och gör att stridsutmattningen kommer att ske även med förband som inte är i direkt stridskontakt.

I de allra flesta fall återvänder individerna från slagfältet eller konfliktområdet innan de nått de senare stadierna av modellen ovan. Rotationstider och återhämtningsperioder finns till av en anledning. Men om det är något vi ska ta med oss så är det att alla kommer att påverkas och att militära insatser ofta innebär en oerhörd utmattning både fysiskt och mentalt.

Kontraster och tryckutjämning

Att komma hem från striden innebär en övergång från en kontext till en annan. Där problem uppkommer är det ofta övergången och de vid denna upplevda kontrasterna som lägger grunden för dessa. Utifrån denna referensram är det inte ovanligt att de fredsmässiga rutinerna i garnisonen hemmavid upplevs som meningslösa eller att man upplever irritation över att människor klagar över relativa småsaker. Att exempelvis ha mött barn som saknar mat och husrum kan göra att kontrasten mot hemmasituationen där barn kräver (och får) ett överflöd av julklappar eller födelsedagspresenter kan kännas främmande, eller rent ut provocerande.

Varje hemkomst innehåller vanligtvis en fysisk, en emotionell och en social dimension. Den fysiska innebär omställning från extrema och ofta obekväma förhållanden och en avsaknad av bekvämlighet samt ett starkt begränsat privatliv. Den fysiska dimensionen innefattar också en högre nivå av beredskap med större inslag av vakenhet och misstänksamhet vilken återgår till en normal nivå och att lätt och oregelbunden vila ersätts med normala sömncykler för återhämtning. Den andra är den emotionella dimensionen som kan innehålla både positiva och negativa aspekter. De positiva innebär ofta en glädje och en ökad uppskattning för familj och vänner, men kan också innehålla en frustration om exempelvis gamla konflikter åter gör sig påminda. Många upplever en ökad uppskattning för livet, men samtidigt en minskad tolerans för klagomål från andra om vad som uppfattas som struntsaker. Att hemkomsten kan medföra både positiva och negativa känslor simultant har kallats för Combat Veteran’s Paradox där individerna både är glada att vara hemma men samtidigt lättretliga och arga. Den sociala dimensionen ligger i att en social grupp med stark sammanhållning lämnas för att återuppta relationer i andra sociala grupper. Tiden står aldrig still utan saker har ofta förändrats även på hemmaplan. Relationer behöver förnyas och roller bli förtydligade. Liksom den emotionella dimensionen kan den sociala aspekten föra med sig både positiva och negativa aspekter samtidigt; en glädje att återse människor man bryr sig om, blandat med en frustration över begränsningen i vad de kan förstå. Denna begränsning är naturlig och det är ofta orimligt att förvänta sig att någon utomstående skall kunna relatera till alltför extrema händelser. Det är bland annat på grund av detta som veteranorganisationer och deras sociala och kamratliga stöd är betydelsefullt, extra så efter avslutad tjänstgöring.

Övergången mellan två kontexter blir enklare om den sker gradvis. Processen kan enklast beskrivas som en ’mental tryckutjämning’, för att använda en metafor från dykning. En gradvis övergång från en hög belastning till en lägre. Den mentala omställningen genomförs enklare om den sker på en neutral plats. Många länder nyttjar exempelvis metoden med ett obligatoriskt hemkomstprogram efter utlandstjänstgöringar, ibland med mellanlandning på en geografiskt mellanliggande plats. Ett tydligt exempel på när omställningen ofta inte fungerat är fallen med drönarpiloter som arbetat långa pass och mentalt befunnit sig i krig, bara för att direkt åka hem utan någon period av tryckutjämning vilket ofta lett till en mild dissociation och att många frånkopplat verkligheten på hemmaplan då de inte kunnat ställa om så snabbt upprepade gånger.

Hemkomsten underlättas generellt om soldaten kvarstannar i det militära systemet och förbereder sig för nya uppdrag kontra om de återgår helt till det civila livet, eftersom omställningen då oftast är mindre. Att kvarstanna i ett militärt förband innebär även att man befinner sig i en kontext där människor i större utsträckning förstår och kan relatera till vad man upplevt, vilket underlättar kamratstöd.

En bärande faktor för övergången är individens självuppfattning och bilden av hur man passar in i den kommande kontexten. Dessa styr i sin tur individers förväntningar. En klar bild med en realistisk förväntan på vad som väntar efter hemkomst gör generellt processen enklare. Det kända och säkra är alltid enklare att förhålla sig till. Men om personer har orealistiska förväntningar på hemkomsten, i allt från samhällets grad av tacksamhet till hur saknad man varit av sina närstående, kan processen ofta bli svårare. En överdriven förväntan av belöning och krav på status kan leda till besvikelse och bitterhet och har ibland sarkastiskt benämnts för Irritable Veterans Syndrome. Det samma gäller övergång mellan två arbetssituationer. Att helt övergå till ett civilt arbete kan också försvåras om man har orimliga, eller ännu värre inga, förväntningar på vad detta ska komma att innebära.

En central del i övergången är individens identitet. Med detta menas individens uppfattning om vem de är, baserad på grupptillhörighet, och i vilken utsträckning de identifierar sig med denna. Inom psykologin beskrivs detta via social identitetsteori (Social identity theory).  Människor är sociala varelser och konstruerar sin identitet i stor utsträckning i relation till hur vi identifierar oss som medlemmar av olika sociala kategorier. I dessa grupper lär vi oss sedan vilka normer och beteenden som associeras med denna identitet för att sedan acceptera och tillskriva dessa till oss själva. Ju mer betydelsefull tillhörigheten är desto högre värderar vi dess normer, från att vara en formalitet i en specifik kontext till att bli en livsfilosofi. Vi kommer alltid ha flera tillhörigheter som påverkar dess känsla av identitet (familjen, kompisgäng, idrottsföreningar, församlingar etc) men yrkesidentiteten är ofta en stor del och känslan av identitet och tillhörighet är generellt större i militära förband än i civila yrken. Detta kan vara en oerhörd styrka, inte minst i strid, men kan också vara något som hindrar acceptansen av en ny social identitet. Att helt släppa sin bakgrund är självklart inte nödvändigt eller ens önskvärt. Att känna stolthet över sin bakgrund och kunna visa upp det är självklart. Men det är en skillnad i att känna stolthet och att leva kvar i en roll, det går inte att helt omfamna en ny roll så länge vi lever kvar i den tidigare, och vi känner nog alla någon som håller kvar lite för hårt i identiteten av den militära position de en gång hade.

Hur påfrestande tanken än må vara innebär hemkomsten och övergången till ett civilt liv ofta att man helt startar om. I en relativt spridd artikel publicerad i bland annat Business Insider identifierar författaren den främsta hindret för veteraner att ta steget in på den civila arbetsmarknaden med att ”You can’t (or won’t) accept that you’re starting over”. Författaren gör en målande liknelse för det omvända fallet: Föreställ er att en företagsledare med bred erfarenhet av att planera verksamhet och leda människor beslutar sig för att mitt i livet ta steget in i det militära systemet. På grund av sin erfarenhet kräver denne en position som kompanichef eller bataljonsförvaltare vilket grovt motsvarar deras position i det civila företaget. Vad skulle ni säga till dem? Individer kommer onekligen att ta med sig kunskaper och färdigheter från en arbetsgivare till en annan, oaktat om de går till eller från ett militärt förband. Dugliga individer som arbetat sig till framgång i det militära systemet kommer sannolikt även göra snabbare framsteg än andra i sina nya yrkesbanor. Men det är olika kontexter och övergången kräver ofta en acceptans att man startar om.

Den övergripande “Healthy Soldier Effect” och varför vi aldrig ska sänka kraven

I en av de större övergripande medicinska utvärderingarna efter andra världskriget undersökte Carl Seltzer och Seymour Jablon över 85,000 veteraner över en 23 års-period. De fann att veteranerna var generellt friskare och hade en generellt lägre mortalitet av alla orsaker efter sin tjänstgöring. De fann även att ju hårdare selekterad personalen varit desto starkare var effekten. Hårdare krav gav friskare veteraner. Resultaten var förvånande, nästan provocerande. Den allmänna uppfattningen var att de som upplevt de mest hemska saker rimligtvis borde må sämre. Resultaten förklarades med en selektionseffekt: de som var uttagna enligt en högre fysisk och psykisk kravprofil och var helt enkelt friskare. Fenomenet har kommit att benämnas som Healthy Soldier Effect. Soldater och sjömän är selekterade utifrån bland annat fysisk förmåga och psykisk stabilitet, de lever generellt sundare liv med mer fysisk träning och är dessutom utbildare i just att kunna hantera svåra situationer.

Effekten finns beskriven både internationellt och i Sverige. Över 3 miljoner svenskar har under mönstringen genomfört I-provet som mäter generell begåvning. I studier där Pliktverkets mönstringsresultat och Socialstyrelsens dödsorsaksregister jämförts kan man se tydliga populationseffekter. Ett lägre värde på den 9-gradiga skalan höjer risken exponentiellt för att drabbas av olika former av ohälsa och dödsorsaker. I del 2 om att välja ut de rätta gick vi igenom selektion. Denna har självklart den uppenbara funktionen att välja ut de som kan tillgodogöra sig en krävande utbildning och prestera bäst på olika befattningar. Men den fyller även ett traumatologiskt syfte: en för låg begåvning medför en ökad risk för ohälsa efter att individerna ställs inför påfrestande situationer. Att sänka de psykologiska kraven är därmed inte bara dumt sett till prestation, utan även något som på sikt skulle medföra ökad ohälsa och sjukskrivningar. De nämnda effekterna syns än tydligare i forskning på svenska veteraner. I en doktorsavhandling som kom 2019 jämförde Carl-Martin Pethrus veteraner som tjänstgjort i utlandsstyrkan mot matchade kontrollgrupper i befolkningen. Resultaten bekräftade Healthy Soldier Effect och visade en lägre dödsrisk, inklusive suicid och suicidförsök, för veteraner. Veteraner är helt enkelt allmänt friskare, mår bättre och lever längre.

Figur: En lägre begåvning skattad genom I-prov vid mönstring hos Pliktverkets innebär en högre riskfaktor för dödlighet då det jämförs mot Socialstyrelsens dödsorsaksregister (kardiovaskulära- och hjärtsjukdomar, dödsfall av våld, suicid och alkoholrelaterad dödlighet): (Från Hemmingsson et al. 2006, se grundartikel för mer utförligare data om korrelation för olika variabler)

De samlade resultaten ska inte misstolkas som att de som drabbas av psykisk ohälsa är ointelligenta. Alla människor som möter jobbiga händelser kommer att påverkas av dem. Varken begåvning eller utbildning är någon vaccination som gör oss immuna. Men med högre generell begåvning kommer en bättre förmåga att exempelvis se sammanhang, förhålla sig till vad som hänt samt knyta och upprätthålla sociala relationer. Alla faktorer som avgör hur man förhåller sig till och bearbetar vad man varit med om. Förmågan till coping är helt enkelt generellt bättre vid en högre intelligensnivå. De som idag kämpar med psykisk ohälsa är ändå uttagna enligt en hög standard och har genomfört krävande militära utbildningar, tänkvärt är hur läget hade sett ut om vi hade sänkt kraven i selektion eller utbildning.

Motsvarande positiva samband till mentalt välmående finns i relation till motion och fysisk träning. En av de mer omfattande studierna i Lancet Psychiatry har kvantifierat det som att individer som tränar har 43% mindre risk att utsättas för psykisk ohälsa som depression jämfört med de som inte motionerar regelbundet. Samtliga träningsformer har visat en positiv korrelation med psykisk hälsa, men mest så lagsporter. Träningen lättar känslan av utmattning och amotiverat beteende och träning i grupp förstärker resiliens mot stress och reducerar depression då det minimerar isolation och uppmuntrar social kontakt. Detta gör att fysisk prestationsförmåga inte bara är relevant i selektion och prestation under grundutbildning, utan även i högsta grad för att kunna öka den psykologiska uthålligheten i ett insatsområde och att påskynda mental återhämtning efter en insats.

Svenska (och utländska) veteraner ligger dock generellt markant högre än allmänbefolkningen i en variabel: skilsmässor. Detta kan självklart vara en direkt effekt av lång bortavaro eller en sekundär effekt av psykisk ohälsa. Men det kan också förklaras med en personlighetseffekt och att samma individer sannolikt hade haft samma benägenhet att söka äventyr oaktat yrke. Det bör även påpekas att skilsmässa inte nödvändigtvis måste vara ett negativt utfallsmått. Det är möjligt att de starka sociala kontakterna, de nya erfarenheterna och vidgade perspektiven från en utlandstjänst kan få individen att för sitt eget välmående avsluta en toxisk eller bara icke-fungerande relation.

Traumatologi från specifika insatser – från PTSD till PTG

Att verka i väpnad strid är en oerhörd påfrestning som inte lämnar någon opåverkad. Frågan kommer ofta om vi inte kan förhindra att våra soldater får psykiska besvär. Svaret är självklart nej. Soldaters roll är att verka i påfrestande situationer. Hade vi kunnat garantera att våra soldater inte behöver uppleva något potentiellt traumatiserande hade det inte funnits något behov för dem att vara på de platser dit vi skickar dem. Samma logik gäller även för blåljuspersonal i stort. Men vad som går att göra är att välja ut rätt individer, maximera deras förmåga genom utbildning och träning samt erbjuda möjliga bästa förutsättningar för bearbetning efter hemkomst.

I del 5 om Coping och konsten att kunna överleva gick vi igenom hur utbildning och träning kan stärka individens förmåga att hantera påfrestande situationer. Men vikten av det sociala stödet för att få individer att klara av även de mest påfrestande situationer kan heller inte nog understrykas. Den sociala aspekten är ett tveeggat svärd. Stark sammanhållning och hög förbandsanda är generellt något som gör att människor hanterar motgångar och traumatiska händelser bättre. Men det kan också innebära starkare negativa reaktioner om exempelvis en kamrat skadas eller dödas då förlusten upplevs som större samt att saknaden kan vara större efter att man lämnat förbandet.

Det är fullt normalt att uppleva stressreaktioner som en följd av vistelse i ett konfliktområde eller efter direkta strider. Det är en normal reaktion på en onormal situation. Att i någon utsträckning vara spänd, på sin vakt och sova lätt och oregelbundet är ofta en naturlig effekt att tryckutjämningen ännu inte skett. Det är beteendemönster individer är tvungna att tillämpa för att överleva på slagfältet, men som inte krävs på hemmaplan. För de flesta är dessa reaktioner tillfälliga och övergående. Om återhämtningen av någon anledning fallerar kan reaktionerna utvecklas till posttraumatiskt stressyndrom, eller bara PTSD. Det kan enklast beskrivas som att återuppleva händelser istället för att minnas dem då obearbetade händelser överstyr samma stress-respons som i den utlösande situationen. Diagnosen kom till efter Vietnam men motsvarande fenomen har tidigare benämnts för exempelvis Terror panicus, Soldier’s heart, Irritable heart syndrome eller Shell shock. Vanliga fenomen är att ljud, lukter och annat som påminner om vad man varit med om aktiverar inte bara minnen utan att man i varierande grad återupplever händelsen. Vanligt är exempelvis att grenar som knäcks, bilar som baktänder och ballonger som brister kan påminna om skottlossning och därmed framkalla minnen associerade med detta. I filmen nedan kan du se en bra visualisering av startle reactions och hur många vardagliga ljud kan framkalla ofrivilliga minnesbilder.

Den höga förekomsten av traumatologiska åkommor efter Vietnam har tillskrivits flera orsaker och är relevant just på grund av detta. Dels saknades de strukturerade hemkomstprogram som finns idag. Soldaterna återvände till ett polariserat samhälle med stora motsättningar kring ett impopulärt krig som gjorde att det långt ifrån var några hjälteparader som mötte hemvändarna. Populärkulturella skildringar fokuserar oftast på elitförband och hjältar, men bland de största grupperna fanns de som sannolikt aldrig borde ha deltagit i kriget. Kraven på ökande volymer hade startat Project 100,000 eller McNamara’s 100,000 utifrån försvarsministerns plan att rekrytera så många varje år. Som ett led i detta sänktes kraven begåvningskravet på Armed Forces Qualification Test (motsvarande den svenska mönstringens I-prov) samt att man tog in tidigare medicinskt diskvalificerade i desperata försök att öka numerären. De som togs ut var helt enkelt inte behöriga eller lämpliga men benämndes med ett finare ord för ”New Standards Men”. Vittnesmål har berättat om det oerhörda trycket uppifrån att alla skulle klara grundutbildningen med effekten att utbildningsbefäl tvingades se mellan fingrarna med de som underpresterade eller tumma på kraven. Effekten blev självklart att individer utan fallenhet för yrket och som getts otillräcklig utbildning ställdes inför situationer de hade bristande förmåga att kunna hantera med traumatologiska effekter som naturlig följd.

Förekomsten av traumatologiska effekter och PTSD efter Vietnamkriget var osedvanligt hög. Men som kontrast har exempelvis Israel haft rekordlåg prevalens av PTSD, ibland så lite som endast 1%, trots att många soldaterna deltagit i mycket krävande strider. Samma förklaringsmodeller fungerar till deras fördel. Den fysiska omställningen har varit minimal, den emotionella dimensionen har inte alltid skiljt lika dramatiskt mellan slagfält och det civila livet, och i den sociala dimensionen har de återvänt till ett samhälle där så gott som alla tjänstgjort och i någon utsträckning förstår vad de varit med om. Distansen blir naturligt även mindre till ett samhälle som upplever en konflikt som rättfärdig och soldaternas insatser som berömvärda. En bra selektion och längre utbildning har rimligtvis också bidragit, liksom det faktum att nationen sedan sin tillkomst varit existentiellt hotad. Att bo i ett samhälle som det svenska vilket varit välsignat med fred så länge är absolut något positivt som vi ska vara tacksamma för. Men samtidigt kan det vara en faktor som gör klyftan mellan kontexterna större och hemkomsten svårare.

Det bör understrykas att endast en mindre del av individer som utsatts för traumatiska händelser utvecklar PTSD och även om de fallen där individer drabbats måste tas på största allvar är diagnosen fortfarande ovanlig. Som West Point-professorn Michael Matthews sammanfattat det så är PTSD fortfarande den minst vanliga effekten av strid. Normala och övergående stressreaktioner kan också naturligt ofta innehålla samma respons även om de inte formellt uppfyller diagnostiseringskriterierna. Diagnosen är heller ingen livstidsdom utan oftast behandlingsbar. De flesta som drabbats återhämtar sig själv med kamratstöd, medan andra kan behöva ytterligare hjälp eller behandling.

Även traumatiska händelser kan dock leda till positiva effekter. I del 10 om fångenskap nämndes att även de mest fruktansvärda händelser kan leda till en positiv personlig utveckling. Fångenskap är inte det enda exemplet på detta. Under 1984 förliste färjan M/S Herald of Free Enterprise i engelska kanalen och nästan hälften av passagerarna dog i det kalla vattnet. Gruppen som överlevde var uppenbarligen inte uttagen, utbildad eller förberedd på händelsen vilket gjorde att många av dem traumatiserades, vilket noga följdes upp. Vid uppföljningen av de överlevande fann Richard Tedeschi och Lawrence Calhoun att de intervjuade något förvånande med tiden rapporterade både negativa och positiva förändringar i livet. Många beskrev att den svåra händelsen gett dem en ny uppskattning av livet och en positiv personlig utveckling. Fenomenet Post-traumatic growth, PTG myntades.

Det är självklart inte den traumatiserande händelsen som direkt leder till personlig utveckling. Det är snarare individens kamp att hantera sina emotionella reaktioner samt att acceptera och skapa mening i efterdyningarna av händelsen som ger resultatet. Denna process – hur än påfrestande – kan leda till att de som genomgår den i större utsträckning reflekterar över sina liv, blir mer medvetna om sina styrkor och svagheter, får nya och vidgade perspektiv och finner en högre mening i vad de gör. Detta skall inte tolkas som ett argument för att utsätta människor för trauma i syfte att få dem att utvecklas, utan helt enkelt att även påfrestande upplevelser kan leda till positiva effekter.

Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand samt ledamot av KKrVA.
Foto: Andre Filipe

Referenser

Binns, M. (2015-06-17). The death of the quiet professional, Finding Valhalla, https://findingvalhalla.wordpress.com/2015/06/17/the-death-of-the-quiet-professional/

Business Insider (2014-01-04). Thank you for your military service — now here are 9 reasons why I won’t hire you, https://www.businessinsider.com/hiring-veterans-tips-2014-1?r=US&IR=T

Calhoun, L. G., & Tedeschi, R. G. (2013). Posttraumatic growth in clinical practice, Routledge/Taylor & Francis Group, New York

Chekroud, S. R., Gueorguieva, R., Zheutlin, A. B., Paulus, M., Krumholz, H. M., Krystal, J. H., & Chekroud, A. M. (2018). Association between physical exercise and mental health in 1·2 million individuals in the USA between 2011 and 2015: a cross-sectional study. The lancet. Psychiatry, 5(9), 739–746.

Hemmingsson, T., Melin, B., Allebeck, P. & Lundberg, I. (2006). The association between cognitive ability measured at ages 18-20 and mortality during 30 years of follow-up – A prospective observational study among Swedish males born 1949-51. International journal of epidemiology. 35. 665-70.

Matthews, M. D. (2014). Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Michel, P-O, Bergh-Johannesson, K., Lundin, T., Nilsson, D. & Otto, U. (2010). Psykotraumatologi, Stundentlitteratur, Lund

Tedeschi, R., Shakespeare-Finch, J., Taku, K. & Calhoun, L. (2018). Posttraumatic growth: Theory, Research, and Applications. Routledge

Jensen, S. (1969). Psykiske kampskader, Militært tidskrift, Det krigsvidenskabelige selskab, 98 årgang.

Kulka, R. A. Schlenger, W. E., Fairbank, J. A., Hough, R. L., Jordan, B. K., Marmar, C. R., and Weiss, D. S. (1990a). The National Vietnam Veterans Readjustment Study: Tables of Findings and Technical Appendices Brunner/Mazel, New York.

Kulka, R. A., Schlenger, W. E., Fairbank, J. A., Hough, R. L., Jordan, B. K., Marmar, C. R., and Weiss, D. S. (1990b). Trauma and the Vietnam War Generation: Report of Findings from the National Vietnam Veterans Readjustment Study Brunner/Mazel, New York.

Levi, O., Fruchter, E., Weiser, M., Pine, D., Kreiss, Y. & Bar-Haim, Y. (2018). Treatment Seeking for Posttraumatic Stress in Israel Defense Forces Veterans Deployed in the 2006 Israel-Hezbollah War: A 7-Year Post-War Follow-Up. The Israel journal of psychiatry and related sciences. 55. 4-9.

Pethrus, C-M. (2019). Suicide, violent crime, divorce and mortality in deployed military veterans (doktorsavhandling), Karolinska Institutet, Stockholm. (https://openarchive.ki.se/xmlui/handle/10616/46743)

Rosner, R., & Powell, S. (2006). Posttraumatic growth after war. In L. G. Calhoun, & R. G. Tedeschi (Eds.), Handbook of posttraumatic growth: Research & practice; handbook of posttraumatic growth: Research & practice (pp. 197-213, Chapter xii, 387 Pages) Lawrence Erlbaum Associates Publishers, Mahwah, NJ.

Sargant, W. (1957). Battle for the Mind: A Physiology of Conversion and Brainwashing, London: William Heinemann.

Seltzer C. C. & Jablon, S. (1974). Effects of Selection on Mortality, American Journal of Epidemiology, 100(5): 367–372.

Seltzer C. C. & Jablon, S. (1977). Army rank and subsequent mortality by cause: 23-year follow-up, American Journal of Epidemiology, Volume 105, Issue 6, June 1977, Pages 559–566,

Sticht, T. G., Armstrong, W. B., Hickey, D. T., & Caylor, J. S. (1987). Cast-off youth: Policy and training methods from the military experience, Praeger Publishers, New York, NY.

Swank, R. L., & Marchand, W. E. (1946). Combat neuroses: development of combat exhaustion. Archives of Neurology & Psychiatry, 55, 236–247

Tajfel, H., Turner, J. C., Austin, W. G., & Worchel, S. (1979). An integrative theory of intergroup conflict. Organizational identity: A reader, 56-65.

Mer av samma skribent