Det är tradition att gratulera Stig Nilsson på födelsedagen. Den ärrade krigaren som illustrerar krigsfånge i Soldaten i Fält (SoldF) blev tillfångatagen lagom till 1972 års utgåva och firar därmed idag sin 48:e födelsedag i fångenskap. Men bakom humorn finns det allvar. Stig illustrerar något som tyvärr inte bara händer i krigstid. Svenska soldater har i modern tid tvingats hantera fångsituationer under tjänstgöring i bland annat Bosnien, Georgien, Kongo och Ukraina. Sannolikt kommer de inte att vara de sista. Idag skall vi därför titta närmare på psykologin bakom fångenskap, förhör, tortyr och hjärntvätt. Hur kan vi förbereda oss för så extrema och fruktansvärda situationer och öka vår chans att komma hem?

Att verka i väpnad strid är bland det mest påfrestande en människa kan utsättas för. Fångenskap kan vara än jobbigare. I en stridssituation är det möjligt att överblicka och framförallt påverka sin situation. Som fånge är detta omöjligt. Då råder ofta fullständig ovisshet om vad som skall hända och fången är helt utelämnad och oförmögen att påverka sin situation. Vid sådana tillfällen kommer individen tvingas hantera de starka känslorna av oro, rädsla och ångest som lätt kan uppstå. Fångenskap kan bli långvarig. Efter Vietnam-krigets slut utväxlades 567 personer som i medel suttit 4,5 år (!) i fångenskap; isolerade, ofta torterade och undernärda samt vid dålig hälsa på grund av bristande hygien.

Historiskt har soldater tagits som fångar så länge konflikter funnits. Förutom att förhindra fiendens soldater att fortsätta att strida har fångar ofta förhörts och torterats för att få viktiga underrättelser, använts för propagandasyften eller som tvångsarbetskraft. I tidiga konflikter kunde tillfångatagna soldater ofta räkna med att bli avrättade eller använda som slavar. Högre ämbetsmän kunde möjligen hoppas på att hållas för få ut en lösensumma. Med tiden utvecklades seden att soldater som upphört att kämpa ska behandlas humant och repatrieras efter krigets slut, något som idag regleras i bland annat Genève-konventionen.

Problemet med Genéve-konventionen är dock att alla inte följer den. Det senaste skolboksexemplet när fångar behandlades humant och repatrierades relativt snabbt är Falklandskriget. Under första Gulfkriget följde exempelvis inte Irak konventionen och nedskjutna piloter både torterades och exploaterades för propagandasyften. Fler och fler konflikter följer inte den tydliga gränsdragningen mellan krig och fred, utan rör sig mer och mer i gråskalorna däremellan. Vi måste alltså vara beredda på hela registret av fångsituationer, från att bli internerade av en stat till att bli tagna som gisslan för lösensumma av en irreguljär grupp eller av enskilt uppträdande individer. Fångsituationer är ofta komplexa och sällan – eller aldrig – helt lika varandra.

Fångchock och humanisering

Ett tillfångatagande sker ofta oväntat och den initiala reaktionen brukar vara chock. Detta benämns många gånger för ”fångchock” och är en punkt då individer generellt är desorienterade och mer sårbara för förhör. Den första tiden i fångenskap brukar karaktäriseras av depression och reducerad initiativförmåga. Panik, suicid eller andra liknande reaktioner är mycket sällsynta.

En vanlig fråga är om det finns något som särskilt utmärker vilka som blir tillfångatagna. Det enkla svaret är nej. Det finns inga systematiska utvärderingar som pekar på att de som blir tillfångatagna skulle utmärka sig psykologiskt på något sätt. En brittisk studie från Malaysia visade att de som blev tillfångatagna och deserterade hade något lägre begåvningsskattning. Men samtidigt var huvuddelen av de tillfångatagna under Vietnam-kriget över medel i begåvning och var i huvudsak officerare med högre utbildning, helt enkelt för att det var de som var piloter. Sammantaget går det inte att dra några slutsatser om vem som kommer att bli tillfångatagen. Tvärtom verkar det vara slumpen och krigets kaos som styr.

Sovjetiska krigsfångar i Rovaniemi, 6:e januari 1940. Fångar är ofta extra sårbara för stridszonsförhör omedelbart efter tillfångatagandet medan de fortfarande lider av fångchock. Foto: Krigsmuseet, Helsingfors

I en israelisk kartläggning om vilka fångar som klarade sig bäst under den första omtumlande tiden under tillfångatagandet var en tydlig faktor att deras fångvaktare hade tagit av dem huvan eller ögonbindeln som de flesta försetts med. I avsnittet om våldsutövning och dödande gick vi igenom principen med avhumanisering; så länge en soldat ser sitt mål som ett objekt (fienden) och inte en människa reduceras den psykologiska tröskeln att använda våld. Den omvända principen blir uppenbar i det israeliska exemplet, när fångvaktarna tar av sina fångars huvor eller ögonbindlar inleds en humaniseringsprocess där ökad interaktion humaniserar objektet framför dem.

Samma psykologiska mekanism används medvetet exempelvis i en gisslanförhandling. Att konsekvent benämna gisslan vid namn, få gisslantagaren att ta av ögonbindlar eller munkavel och fråga hur de mår fyller självklart ett praktiskt syfte att säkerställa att individerna mår bra eller om de behöver någon form av vård. Men parallellt faciliterar det även en humanisering där gisslan går från ett objekt till en person med namn, känslor, hopp och drömmar. Ju längre denna parallella process går desto högre blir den psykologiska tröskeln för gisslantagarna att bruka våld.

Tidigare gällde att vid fångenskap bara säga ”The big four” namn, grad, födelsedatum och registernummer (personnummer) och att besvara allt annat med ”Den frågan kan jag inte svara på”. Men exempel visade på att detta kunde leda till onödig misshandel och lidande. John Peters och John Nicols beskriver i Tornado Down sin fångenskap efter att 1992 ha blivit nedskjutna över Irak. De vägrade initialt att svara på förhörsledarnas frågor om deras mål, vilket flygplan de flugit och vem som var pilot respektive navigatör. Information som var relativt uppenbar och heller inte särskilt känslig. När de irakiska förhörsledarna till slut fick bekräftat den information de ville upphörde tortyren. Med erfarenheter som dessa utvecklades utbildningen.

Idag är konceptet utvecklat och vad som internationellt lärs ut under begreppet ”Conduct After Capture” har skapats för att individen måste kunna anpassa sig efter olika typer av fångsituationer och att anpassa sitt agerande och sina svar efter situationen. Om det är uttalat krig och du sitter på hemliga planer är behovet att prata självklart minimalt, men om du har kidnappats av en irreguljär grupp som ”bara” vill hålla dig för att få ut en lösensumma ligger det tvärtom i ditt intresse att kommunicera med och därmed relatera till dem i så stor utsträckning som möjligt. Ju mer mänsklig du framstår i deras ögon desto svårare kommer det vara för dem att utöva våld mot eller döda dig och chansen för överlevnad ökar.

Förhör

Fångar utnyttjas ofta för underrättelsevärdet i den information de kan besitta. Eftersom sådan information inte alltid kommer frivilligt kommer fångvaktaren ofta behöva tvinga den ur individen.

Tortyr och fysisk misshandel är sannolikt det första människor kommer att tänka på. Ingen orkar motstå vad som helst och rationellt är det sannolikt att alla pratar – förr eller senare. Det är ofta inte den fysiska smärtan, utan rädslan för mer smärta som blir den centrala mekanismen i detta. Men sanningen är att rent fysiska tortyrmetoder ofta är otillförlitliga. Som exempel, du hålls under vatten tills du nästan drunknar och tas sen upp för att svara på frågor. Om du inte svarar upprepas behandlingen. De flesta skulle säkert svara på frågorna som ställdes. Men sanningen är att vissa inte gör det. Logiskt inser vi att inte ens torterare utan moral kan gå så långt att de riskerar att personen avlider. Om fången dör får de ingen information alls. I den andra änden av spektrat finns de som blir så rädda för mer smärta att de säger vad som helst för att undvika den, vilket gör tillförlitligheten till informationen som kommer från tortyr starkt reducerad.

Fånge ur Viet Cong under förhör i Thuong Duc, januari 1967. Ögonbindel och huvor fyller dubbla syften. Samtidigt som det minskar individens perception bibehåller det även fången i ett delvis avhumaniserat tillstånd vilket sänker tröskeln för fångvaktarna att använda våld mot honom. Foto: David Epstein

Psykologiska metoder vid förhör är ofta att splittra gruppsammanhållningen, om inte helt så i alla fall att skilja officerare och manskap. Att frånta kläder och förvägra toalettbesök vilket förstärker utsatthet och hjälplöshet och bryter ner integriteten är andra exempel på metoder. Genom att släcka belysningen och servera måltider på oregelbundna intervaller reduceras möjligheten till tidsuppfattning. Människan fruktar osäkerhet mer än allt; det kända kan vi förhålla oss till medan osäkerhet tvingar oss att hantera summan av allt vi kan fantisera fram. Att minimera stimuli (monotoni) eller gå så långt som att helt stänga ute dem (sensorisk deprivation) har ofta varit de mest effektiva redskapen för tortyr eftersom de framkallar stor ångest och en situation som är psykologiskt svår, för att inte säga omöjlig, att förhålla sig till.

Många som utsatts för förhör menar att de i någon utsträckning medvetet eller omedvetet stängde ute tankarna på världen utanför för att istället fokusera på den position de befann sig i eller helt driva bort i andra tankar. En studie av de amerikaner som suttit i japanska fångläger pekade på tydliga regressionsbeteenden där fångarna just på grund av den höga påfrestningen valde att inte tänka på sina anhöriga eller vad som hänt med kamraterna i det egna förbandet. Tankar på hemmet hade inneburit slutet, sammanfattade de. De som ytterligare visat sig klara isolering och sensorisk deprivation bäst har ofta kunnat göra det genom att sluta sig inom sig själva, något som Thomas Myers kallade för ”deaktiveringssyndrom”. Individerna slutar att försöka förhålla sig till en omvärld som är uppenbart oförutsägbar och går ner i kognitivt strömsparläge tills de åter kommer till en situation som är möjlig att förhålla sig till.

Svart humor och skratt kommer ofta naturligt som ett sätt att göra situationen mer hanterbar. Skratt är en vanlig mekanism för emotionsreglering. Jämför med någon som skrattar nervöst när de befinner sig i en pressad eller obekväm situation där de inte vet vad de ska säga. Redan Milgrams klassiska lydnadsexperiment visade att försökspersonerna skrattade nervöst som en reaktion på att ge vad de trodde var dödliga elchocker till försökspersonerna. En manlig grupp ur de brittiska specialförbanden som tillfångatogs under första Gulfkriget har berättat att de i mörka stunder sade till varandra ”De kan i alla fall inte göra oss gravida”, varpå de började skratta okontrollerbart. Skrattet blir kroppens sätt att lätta på en för spänd situation.

Ett mer aktivt sätt att klara att inte röja information i förhörssituationer har paradoxalt varit att prata. Albert Biderman som intervjuade nedskjutna och tillfångatagna piloter efter Koreakriget underströk människans behov av att känna en betydelsefull social roll och självkänsla för att kunna bibehålla kontroll. Kommunikation är inte bara verbal, menade flera piloter, och när deras förhörsledare kastade frågor mot dem i snabb succession förrådde deras reaktioner också information. Biderman menade att för många är tystnad långt mer stressfullt än att prata och att delta i samtalet var inte nödvändigtvis resignation utan snarare ett sätt att kunna bibehålla någon mån av upplevd kontroll.

Stockholmssyndromet – mellan relatera och sympatisera

På samma sätt som en fångvaktare kan utveckla sympati för sina fångar kan även det omvända inträffa. Att en fånge i någon mån måste förhålla sig till sin fångvaktare blir i de flesta fall oundvikligt. Att relatera i syfte att framstå som mer mänsklig kan vara ett nödvändigt sätt att öka sina chanser för överlevnad. Men det finns också tillfällen när relationen gått så långt att fångar börjat sympatisera med sina fångvaktare och till och i vissa extrema fall även hjälpt dem.

Det kanske mest kända fallet av identifikation med förövaren är gisslantagningen på Kreditbanken i Stockholm 1973. Telefonsamtalet mellan den 23-åriga bankkassörskan och statsminister Palme chockade allmänheten då hon insisterade att hon var mer rädd för poliserna utanför än för rånarna hon befann sig med. Begreppet ”Stockholmssyndromet” var myntat för att beskriva hur gisslan identifierar sig med gisslantagaren eftersom denne står för tryggheten i den specifika situationen.

Men begreppet har kritiserats kraftigt. Inte minst av de som var närvarande och fick personifiera detta begrepp. Kritiker har påtalat att polisinsatsen hade stora brister, uppenbar för både de innanför och utanför banken, vilket ökade riskerna. Kristin Enmark har själv menat att ur hennes perspektiv skulle varje tänkbar polisaktion öka risken för att rånarna skulle ge sig på henne och de övriga i gisslan vilket gjorde att den enda chansen till överlevnad var att de fick fri lejd ur banken.

En av de mer välgjorda vetenskapliga studierna på området kommer från Israel och krigsfångar som repatrierades efter ungefär ett år i fångenskap i antingen Egypten eller Syrien efter Yom Kippur-kriget. Direkt efter sin frigivning, innan någon debriefing eller återförening med familj och vänner hunnit ske, genomgick de en omfattande psykologisk utvärdering som inkluderade attitydmätningar. Attityderna mot grannländerna hade mätts i en relativt omfattande grundstudie inom IDF under tiden för deras frånvaro och utgjorde en god baseline-mätning att jämföra med. Gruppernas resultat kunde därmed jämföras mot en demografiskt matchad kontrollgrupp ur denna. De som hållits fångna i Egypten hade behandlats mer eller mindre efter Genèvekonventionen medan de som varit fångna i Syrien hade utsatts för omfattande tortyr, misshandel och brännmärkningar på ett sätt som bara kan beskrivas som inhumant.

De två grupperna uppvisade en oväntad skillnad. De som hållits fångna i Egypten uppvisade i stort sett oförändrade attityder medan de som hållits fångna i Syrien, under inhumana förhållanden, visade en positiv förändring gentemot sina fångvaktare. Tortyr, utsatthet och hjälplöshet orsakade inte hat och ilska utan snarare en initial respekt med fångvaktarna. Resultaten var upprörande, de var fullständigt irrationella. Soldaterna som torterats borde rimligtvis hata sina fångvaktare. Ben Shalit som genomförde studien har själv beskrivit att IDF:s ledning vägrade ta till sig av resultaten (apropå villighet att omvärdera referensramar) och han delgav resultaten först efter att senare ha flyttat till Sverige.

Liknande förhållanden påvisades från de systematiska uppföljningarna av repatrierade fångar från Vietnam. De som utsatts för mer omfattande tortyr uppvisade paradoxalt nog mindre ångest. De ytterligare förklaringsfaktorer som denna studie tillförde var förutsägbarhet och acklimatisering. Den psykologiska effekten av tortyren försvann relativt snabbt och att den var både punktlig och förutsägbar gjorde med tiden att de, hur konstigt det än kan låta, såg den mer som en del av rutinen än en personlig handling av ondska från de som utdelade den.

Identifikationen med förövaren kan kännas fel, men har en psykologisk logik. Alla människor vill uppfatta världen runt omkring sig som begriplig. Vi kan inte förhålla oss till vad vi inte på något sätt förstår. Vad som sker när vi i brist på förståelse inte kan förhålla oss är en regression till en förminskad ram där situationen går att göra begriplig, en återgång till minsta möjliga nämnare. När ramen omdefinieras förskjuts även synen på vilka som finns inom denna, inklusive rollerna som vän eller fiende. Vad som tidigare varit en avhumaniserad motståndare utanför den egna sociala ramen blir plötsligt en mänsklig individ som hamnar innanför medan andra som tidigare varit självklara inte längre finns närvarande att förhålla sig till. Uppfattningen om vem som är vän eller fiende omdefinieras utifrån den person som har fullständig kontroll över individens fortsatta överlevnad. Fångarnas behov av en koherent perception av universumet runt omkring blir tillräcklig för att tillfälligt forma en referensram mer lik sina fångvaktares än sina tidigare förbandskamraters.

Men likt Stockholmssyndromet var även den effekt Shalit observerade flyktig. Krigsfångarna som hållits fångna i Syrien uppvisade parallellt en större ångest jämfört med de som kommit tillbaka från Egypten. Den ökande ångesten förklaras till del av rädsla för insikten att de återgår till ett referenssystem där de så tydligt förväntades inneha och uttrycka ett hat de inte hade. Oaktat om detta var den huvudsakliga förklaringen visade de uppföljande undersökningarna ett år efter att varken attityden mot fångvaktarna eller ångesten varit beständig. Tvärtom tenderade de precis som gisslan i Stockholm att snabbt återgå till sin tidigare referensram efter att de återvänt.

Indoktrinering och hjärntvätt

Efter Koreakrigets avslut i juli 1953 valde 21 krigsfångar att inte återvända hem. Nyheten var minst sagt oväntad. Vistelsen i fångläger borde vara så hemsk att de borde gråta av lycka vid sitt frisläppande. Över 4000 soldater hade suttit i kinesiska fångläger och återbördades efter krigsslutet. Flera av dem hade tillfångatagits tidigt under konflikten och spenderat mer än 3 år i fångenskap. Många på hemmaplan hade sannolikt förväntat sig att berättelserna från de återvändande fångarna skulle innehålla grym tortyr. Men tvärtemot förväntningarna förekom nästan inget våld, däremot det helt nya fenomenet med indoktrinerande lektioner.

Indoktrineringen grundlades i behandlingen. Grupperna splittrades med fokus på att pacificera ledarskapet, man slog kilar mellan officerare och manskap och om ledarna vägrade och försökte upprätthålla kontrollen över enheten blev de förflyttade geografiskt. En annan metod var systematiskt angiveri där alla togs åt sidan för utfrågning, information om kamraterna premierades och angivare spelades ut mot varandra på ett sätt som födde misstro och splittring. Till det kom indoktrineringslektionerna. De var sällan våldsamma, men om någon emotsatte sig vad som sades förlöjligades de eller så tvingades övriga klassen att stå upp tills individen återtog sin fråga. Vi kan tycka att det verkar löjeväckande, men för någon som väntat sig en säker död eller i alla fall grov tortyr var de säkert mer mottagliga. Lektionerna var heller inte bara propaganda utan inleddes med att påtala och förstärka fullt legitima motsättningar och brister i det amerikanska samhället.

Fenomenet fick en skrämmande förklaring och ett namn: hjärntvätt. Begreppet hade myntats något år tidigare av journalisten Edward Hunter som i boken Brain Washing in Red China beskrev indoktrineringsprogrammet som landet använde på sina egna medborgare. Skillnaderna mot det mildare begreppet indoktrinering framhölls vara att man inte bara påtvingade individerna en ny referensram utan att man först helt suddade ut den gamla. Metoderna var så effektiva, menade man, att de gav bestående förändringar i inte bara attityder och beteenden utan även grundläggande värderingar. Termen hjärntvätt fastnade och skapade en nästan fobisk rädsla för manipulation av hjärnan.

Men även detta begrepp har fått stark kritik och de som ”hjärntvättats” förblev i stort samma personer som de var innan fångenskapen. Tillfälligt kunde de i olika utsträckning acceptera ett antal främmande trossatser eller ideologiska principer, men dessa förnekades dock ofta när de inte stämde överens med deras tidigare uppfattningar. Varken politisk indoktrinering eller ”hjärntvätt” gav några bestående resultat förutom hos de få som ändå skulle ha accepterat uppfattningarna, konstaterade Robert Lifton i sin psykiatriska studie. Andelen som avböjde frigivning var trots allt mindre än en halv procent av det totala antalet fångar. Han menade också att huvuddelen visade en relativt normal förmåga att anpassa sig efter situationen, oaktat vilken den var, medan individer med tydliga anti-auktoritära tendenser på hemmaplan var lika negativa mot den nya auktoriteten i fånglägret. Detta ska inte ses som ett argument för att personlighetsdragen ska eftersträvas vid rekrytering, bara en notering att vissa nackdelar kan vara en fördel i vissa specifika situationer.

Hjärntvätt bygger på att vi ser uppfattningar som fysiska implantat vilka kan placeras i hjärnan och sen förblir där och påverkar hur vi fungerar. Men mänskligt beteende fungerar inte på det sättet. En förutsättning för att vi skall acceptera någon uppfattning alls är inte bara att vi ser den som ”sann” utan även att vi har nytta för synsättet. Talesättet ”survival of the fittest” syftar till att den som överlever  inte nödvändigtvis är den med mest fysisk styrka utan den som har bäst förmåga att anpassa sig efter en ofta föränderlig omvärld. Även från moderna fall av långvarig gisslantagning finns exempel där individerna levt som jämlikar med kidnapparna och även genomfört religiös konvertering, vilket inte ska ses som ett tecken på svaghet utan snarare tvärtom på förmågan att kunna anpassa sig efter situationen och maximera sina chanser till överlevnad.

Sammantaget behöver vi inte vara skrämda av begreppet hjärntvätt. Men vi skall heller inte underskatta att individer kan påverkas till oväntade beteenden i specifika kontexter. Exempel på det finns redan i vår vardag. Psykologin bakom en sekt eller bara att hålla en individ kvar hos en kontrollerande partner i ett destruktivt förhållande bygger ofta på liknande mekanismer av social isolering, nedbruten självtillit och systematisk övertalning.

Så vad kan vi göra?

Fångenskap verkar vara något som både kan hjälpa och stjälpa individer. Att upplevelserna är så pass extrema gör det inte förvånande att det är en vanlig anledning till traumatologiska effekter som post-traumatisk stress (PTSD). Men att ha upplevt det värsta i livet verkar också kunna ta fram det bästa där före detta fångar uppvisar en ökad optimism och förmåga att särskilja viktigt från trivialt. Denna ökade personliga utveckling efter att ha upplevt och bearbetat traumatiska händelser kallas för Post-traumatic Growth (PTG). I sin systematiska uppföljning efter Yom Kippur-kriget fann Zahava Solomon och Rachel Dekel exempelvis att för de som suttit tillfångatagna var prevalensen av både PTSD och PTG signifikant högre när de jämförde med veteraner som tjänstgjort i samma krig men inte tillfångatagits. RAF-piloten John Peters som nämndes inledningsvis har öppet uttalat att få händelser hade kunnat påverka hans självförtroende så positivt som fångenskapen. Att ha varit så naken, utsatt och nära döden men klarat sig igenom blev en definierande tidpunkt i hans liv – har han menat – vartefter ingenting i livet rimligen kan vara lika jobbigt.

Den stora utmaningen blir att på bästa sätt förbereda personer som kan riskera att hamna i fångsituationer. De som gått igenom den krävande SERE-utbildningen ryser säkerligen vid minnet, men bland de som tvingats använda kunskaperna har många vittnat om att utbildningen räddat deras liv.

Fångenskapssituationer kommer aldrig att se likadana ut vilket gör att hur bra vår utbildning än är kommer den aldrig att kunna förbereda soldater för alla situationer de kan komma att ställas inför. Istället kan fångenskap och förhör ses som vilken stressfylld situation som helst där individen kan utveckla sin förmåga att hantera sina egna reaktioner (känslomässig coping) eller påverka situationen på ett sätt som underlättar (problemfokuserad coping). Även om vi inte kan förutsäga vilka som kommer att bli tagna som fångar kan vi förutse vilka faktorer som kan göra att människor klarar det bättre.

Soldat under förhörsövning. Foto: Michael R. Holzworth, USAF

På den individuella nivån är allmän begåvning en prediktor för ökad hälsa men även att kunna hantera traumatiserande situationer. Normalbegåvning är självklart ingen vaccination mot den extrema stress du kommer utsättas för, men däremot är det något som gör det möjligt för individen att se mening, förstå sammanhang och att socialt knyta an till individer runt omkring för stöd. Att allmänbegåvning underlättar hanteringen av traumatiska händelser är ytterligare en av anledningarna till att det finns minimi-krav och att vi aldrig skall göra avkall på dessa. Utöver detta har utbildning, både specifik och generellt framhållits som framgångsfaktorer; Specifik SERE-utbildning för att bättre kunna hantera situationen och generell utbildning som underlättar för individen att bättre återanpassa sig till samhället efter hemkomst.

På den organisatoriska nivån är kamratskap, sammanhållning och förbandsanda något som stärker motståndskraften hos både individer och förbandet som helhet. Även om huvuddelen av krigsfångarna i Koreakriget var amerikanska fanns även en turkisk brigad under FN-befäl. Av de flera hundra soldater som tillfångatogs lyckades kinesiska fångvaktarna aldrig splittra gruppsammanhållningen. Den disciplinerade enheten, känd för sin tapperhet och kamratskap, vårdade alltid sina sjuka extra noga och upprätthöll befälsstrukturen. Oaktat hur mycket kineserna försökte skilja ledarna från soldaterna tog näste person i hierarkin automatiskt över befälet och upprätthöll samma struktur som tidigare. Som ett resultat överlevde de fångenskapen nästan mangrant. Förbandsanda och sammanhållning är även de faktorer som ofta gör att individer och förband fortsätter att slåss, trots till synes hopplösa odds, vilket sannolikt förhindrat ett antal fångsituationer som potentiellt hade kunnat uppstå om förbandet kapitulerat.

På samhällsnivån har den efterföljande sociala hälsan ofta varit varierande med bemötande från samhället. Att återvända till ett samhälle där ingen saknat en, har en negativ syn på konflikten man deltagit i eller kanske rent ut ser en som en förrädare är självklart något som kan vara traumatiserande i sig. I samhällen där återvändande ses som hjältar och deras uppoffring erkänns tenderar återhämtningen att gå lättare.

Till slut kan vi säga till vår krigsfånge Stig – och alla i hans situation: Grattis på födelsedagen Stig. Vi glömmer dig inte – Vi kommer aldrig sluta leta!

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser

Biderman, A. D. (1960). Social-psychological needs and ”involuntary” behavior as illustrated by compliance in interrogation. Sociometry, 23, 120–147

Biderman, A. D. (1962). Mass Behavior in Battle and Captivity, Chicage: University of Chicago Press

Hunter, E. (1951). Brain-Washing in Red China the Calculated Destruction of Men’s Minds, Vanguard Press

King, L. A., King, D. W., Fairbank, J. A., Keane, T. M., & Adams, G. A. (1998).Resilience recovery factors in post-traumatic stress disorder among female and male Vietnam veterans: Hardiness, postwar social support, and additional stressful life events. Journal of Personality and Social Psychology, 74, 420-434

Lee, L. O., Spiro, A. III, Tyzik, A. L., King, D. W., & King, L. A. (2018). Studying longitudinal links from early adult adversity to later-life well-being: American repatriated prisoners of the Vietnam war. I A. Spiro III, R. A. Settersten, Jr., & C. M. Aldwin (Red.), Long-term outcomes of military service: The health and well-being of aging veterans (p. 147–166). American Psychological Association.

Lifton, R. (1967) Thought Reform and the Psychology of Totalism, Penguin Books

Milgram, S. (2009). Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics; Reprint edition

Myers, T. (1966) experimental studies of sensory deprivation and social isolation, US Army Leadership Human Research Unit, Human Resources Research Office Technical Report 66-8

Newman P. H. (1944). The Prisoner-of-War Mentality. British Medical journal, 1(4330), 8–10.

Peters, J.; Nicols, J. & Pearson, W. (1992) Tornado Down, Michael Joseph Ltd

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Solomon Z. & Dekel R. (2007). Posttraumatic stress disorder and posttraumatic growth among Israeli ex-pows. Journal of Traumatic Stress.;20(3):303‐312. doi:10.1002/jts.20216

Vischer, A. L. (1919). Barbed wire disease: a psychological study of the prisoner of war, John Bales, Sons and Danielsson, London

Watson, P. (1978). War on the Mind – The military uses and abuses of psychology, Hutchinson of London

Wolf, S. & Ripley, S. (1947). Reactions among allied prisoners of war subjected to three years of imprisonment and torture by the Japanese. American Journal of Psychiatry. 104(3):180‐193.

Enmark, S. & Wesslén, G. (2015). Jag blev Stockholmssyndromet – Valvet, föraktet och mitt kärleksförhållande med Clark Olofsson, Ordupplaget, Stockholm

Mer av samma författare