Under ett av mina första år som officer var jag instruktör på en garnisonsgemensam befattningsutbildning. Som yngst, med ett antal år kvar till medelåldern på instruktörskåren, utsågs jag till ansvarig för det eldöverfall som alltid genomfördes under fältövningens onsdagskväll. Jag antog tacksamt uppgiften. I krig skulle grupperingsplatsen med dess många singelkompetenser vara ett eftertraktat mål för motståndarens sabotageförband. Min ambition för uppgiften var lika stor som min kommunikation och återrapportering avseende dess omfattning och realism var liten. Upplevelsen av eldöverfallet är sannolikt högst levande hos soldaterna än till denna dag. Ironiskt nog gäller detsamma troligen skolchefen. Den efterföljande utskällningen visste få gränser. Eldöverfallet var ”fel” genomfört. Det skulle utföras på ett visst sätt vid en viss tidpunkt. Så hade det alltid varit. Punkt jävla slut. Efteråt skulle man grilla.
Den sista delen av min övningsplan innehöll ett moment för att efter eldöverfallet få soldaterna att reflektera över sin egen sårbarhet och medvetenheten om vad de själva skulle kunna komma att behöva göra mot en fiende. Syftet var att väcka tankar och mana till reflektion hos soldaterna om att även de som specialister, vilka inte hade strid som huvuduppgift, skulle kunna komma att behöva skada eller döda en annan människa. Den efterföljande diskussionen inom övningsledningen, lika utdragen som känsloladdad, gällde dock främst om vi verkligen skulle ha kvar onsdags-eldöverfallet eller för den delen bära vapen. Referenser till Falun-mördaren Mattias Flink gjordes och flera menade att det endast störde utbildningen och ”kunde missförstås”. Mina egna tankar, än till denna dag, var att jag kanske borde riktat reflektionsfrågorna till vissa i övningsledningen istället.
Att med våld eller ett trovärdigt hot om våld påtvinga någon annan vår vilja är grunden för all krigföring. Alla texter i ämnet som utelämnar eller förskönar detta grundläggande faktum är ofullständiga och missvisande. På Armémuseum i Stockholm visas vid ingången till utställningarna en grupp orangutanger beredda till kamp. De representerar det nakna våldet som alltid funnits och gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien. Vi kan tycka att detta är dåligt eller obehagligt och något vi inte gärna vill se. Men kampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art.
Samtidigt är olika former av våld och att handlingen att döda idag några av de mest tabubelagda gärningarna i vårt samhälle. Historien har fört med sig en framväxt av rättsstater och med dem ett utpekat våldsmonopol som uttryckligen förbjuder medborgare att använda våld annat än i mycket begränsade situationer. Vi regleras dagligen av såväl sociala normer, religiösa budord och juridiska lagar som samtliga fördömer våld gentemot andra. Men det samhälleligt accepterade våldsmonopolet legitimerar och bemyndigar även särskilt utsedda att i speciella situationer utöva våld och även att döda för att skydda landets territorium och dess medborgare. Våldet i sig ser i stort sett likadant ut nu som då. Dess effekter är fortfarande lika brutala och får inte förskönas eller romantiseras. Men det våld som utövas av stater har satts under kontroll. Våldet är inte längre lika naket utan har getts en struktur och iklätts en mantel av legitimitet.
På Armémuseum i Stockholm, vid inledningen av utställningarna, finns orangutanger i kamp. De representerar det nakna våldet som alltid varit en grund för krigföringen. Foto: David Bergman
Ett motstånd mot att döda andra finns som en mental spärr hos så gott som alla sunda individer. Vi berörs ofta illa i de fall där någon dödar i likgiltighet eller vad som upplevs orsakslöst. Motståndet att skada andra blir tydligare när vi ställer det i kontrast mot människor med psykopatiska drag, vilka kan utföra dessa handlingar utan eller med reducerad empati för sina offer eller ånger för sina handlingar.
Under föreläsningar i ämnet brukar jag ibland fråga varför det är just åhörarna som sitter där och hur många i salen som egentligen dödat någon? Varför åker vi inte till närmsta fängelse och hämtar våldsamma psykopater med väl dokumenterad fallenhet för och erfarenhet av grovt våld? Frågan har många svar. De som brutit mot grundregeln i ett våldsmonopol är oftast inte de bäst lämpade att förvalta det. Men kanske framförallt har personer dömda för våldsbrott visat en oförmåga att kunna kontrollera sin aggression som är oförenlig med de krav på distinktion och proportionalitet som måste ingå i det samhälleligt legitimerade våldsutövandet. Att veta mot vem man ska utöva våld och när man ska sluta. Utöver detta så har personer som diagnostiserats med en antisocial personlighetsstörning ofta problem med auktoritet och att arbeta i grupp, vilket är mindre förenliga med att arbeta i en militär organisation som tvärtom förutsätter fungerande grupper och befälskedjor.
Militära urvalsprocesser syftar bland annat till att kontrollera att alla som tas in är lämpliga och laglydiga individer vilka har en moral och etik med sunda spärrar för våld. De som väljs ut måste givetvis ha goda förutsättningar för kontrollerad aggression (att utöva våld är en oerhörd fysisk och mental påfrestning som inte är lämpat för alla), men de får inte heller ha någon överdriven benägenhet att utöva våld. Det medför en inneboende motsättning som behöver överkommas under yrkesutbildningen i ett yrke som ytterst faktiskt bygger på just det legitimerade och sanktionerade våldsutövandet. Militär utbildning innebär att den blivande soldaten lär sig genomföra olika typer av beteenden i specifika kontexter med bibehållen moralisk standard. Den syftar inte till att modifiera de moraliska uppfattningar som denne redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – vad Albert Bandura benämner som en ”moralisk frikoppling”.
Konsten att döda
Utmaningen att utbilda normala människor att döda kan ses genom krigshistorien. Samuel Marshalls studier från andra världskriget och Koreakriget visar bland annat att nivån och kvalitén på utbildning i stor utsträckning påverkade hur soldaterna såg på sin roll och vad som förväntades av dem. Han ger exempel på strider där endast 15-20% av soldaterna sköt för att döda, vilket tydligt visar att de psykologiska rekvisiten för att få soldaterna att döda inte alltid varit uppfyllda. Men krigshistorien bjuder också otaliga exempel när välutbildade individer i grupper med god sammanhållning naturligt överkommit den psykologiska tröskeln att skada och döda utan efterföljande samvetskval för att efter kriget naturligt återgå till det civila livets normer.
Detta bekräftas genomgående, från Ardant du Picqs tidiga skrifter från Napoleonkrigen fram till Rickard Holmes undersökningar efter Falklandskriget och leder fram till en grundläggande slutsats: de soldater som saknar adekvat utbildning vilken uppfyller ett antal psykologiska kriterier undviker dödande när de hamnar i strid. Detta medför att deras förmåga att skydda sig själv och sina kamrater men framförallt att uppnå målen med den militära insatsen nedgår. För att möjliggöra framgång i strid måste därför varje militärt system skapa förhållanden som möjliggöra att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger. Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer.
De aktuella psykologiska mekanismerna kan användas till att underlätta moraliskt rättfärdiga handlingar likväl som orättfärdiga. Frågan om och i vilka kontexter våld är befogat är en viktig fråga som ofta orsakar diskussion, av mycket goda anledningar. Men i detta inlägg berörs inte det rättfärdiga i kontexten utan fokus ligger på de individuella psykologiska faktorer som är allmängiltiga.
Jag kommer i inlägget att beröra tre separata men relaterade faktorer som alla har stor betydelse för att skapa förutsättningar för en fungerande soldatutbildning: distanslagen, avindividualisering och avhumanisering.
Distanslagen och att se effekterna av sitt handlande
Distanslagen är ett grundläggande begrepp för att beskriva den psykologiska påfrestningen av att döda. Redan Ardant du Picq menade att det alltid varit instinktivt hos människan att strida på så stort avstånd som möjligt och han förutspådde innan sin död 1870 att förmågan att strida på distans sannolikt skulle fortsätta öka. Distansen, menade han, bidrog inte bara med en känsla av säkerhet utan reducerade även det psykologiska motståndet att döda andra människor. Påfrestningen ökar ju närmare ens motståndare är. Att döda en motståndare med ett prickskyttegevär på långt avstånd är generellt inte lika påfrestande som att göra det med kniv i närkamp. Anledningen är begränsningen i den mänskliga perceptionen: ju närmare vi kommer desto mänskligare uppfattar vi vår motståndare, men också att närheten ökar den upplevda individuella risken för soldaten. Genom ett kikarsikte ser vi endast en identitetslös kropp medan i närkamp kommer alla våra sinnen att ge bilden av motståndaren som högst mänsklig. Distanslagen är självklart en förenkling och inte en absolut regel, individer reagerar olika på stridens påfrestningar. Men det är en central del för att förstå den psykologiska påfrestningen att döda.
Distanslagen utgår inte enbart från fysisk distans, utan även från den uppfattade emotionella distansen. Vapenutvecklingen har gjort att det geografiska avståndet som kan uppnås mellan en soldat och dennes mål nu har uppnåtts (på denna jord i alla fall) men parallellt gör den ständiga förbättringen av optik och sensorsystem att den uppfattade emotionella distansen kontinuerligt minskar. Exempelvis kommer en drönarpilot att uppleva en relativt liten distans (eller snarare närhet) till sin motståndare även om piloten befinner sig på andra sidan jordklotet.
Det uppfattade motståndet styrs inte bara av distansen och i vilken uppfattning vi uppfattar en motståndare som mänsklig, utan även i vilken utsträckning individen kan se effekterna av sitt handlande. Dessa är relaterade till i vilken omfattning individen kan uppfatta lidandet de orsakar hos motparten och om detta sker omedelbart eller utdraget. Exempelvis är effekterna av eldgivning ibland mindre uppenbara och mer direkt dödande än de skador och utdragna dödsförlopp som en bajonett eller kniv kan orsaka. Detta korrelerar i de flesta fall med distanslagen; en reducerad distans medför normalt att effekterna av handlandet blir mer framträdande för individen. Men i grunden är det individens perception av det lidande de orsakar någon som kommer att i stor grad styra motståndet att utföra våldshandlingar.
Avindividualisering
En bärande del i en militär organisation är en avindividualisering. I förra inlägget om den militära inryckningen gick vi igenom hur det går till när en individ förvandlas från en individ till en soldat, och därmed inordnas i ett starkt socialt kollektiv. Avindividualiseringen fyller flera specifika syften direkt riktade mot att skapa de psykologiska förutsättningarna för att utföra våldshandlingar eller döda.
En av effekterna med att ikläda sig en uni-form, raka sitt hår och bli enhetlig med sin grupp är att det skapar en upplevd anonymitet, vilket sänker känslan av individuellt ansvar och ger en uppfattning av universellt handlande. Exempel på detta kan vi se i negativa former vid upplopp eller läktarvåld där individer i skydd av en folksamling (ofta enhetligt klädda i sitt lags färger) utför handlingar de sannolikt inte hade genomfört om de stått ensamma och haft andras ögon på sig. Den upplevda anonymiteten sänker känslan av individuellt ansvar och reducerar tröskeln att använda våld. Styrkan i den psykologiska effekten ökar generellt med storleken på gruppen men inte minst den kollektiva identiteten. Enklare uttryckt, ju mer en individ identifierar sig som en medlem av en social grupp desto enklare blir det att utföra handlingar i dess namn, inklusive våldshandlingar.
En social grupps påverkan på individuellt beteende är generellt mycket stark. Solomon Asch genomförde 1951 ett konformitetsexperiment som hade förklätts till ett fingerat moment att bedöma längden på ett antal linjer. En grupp individer, varav alla utom en var delaktiga i det verkliga syftet, fick först titta på en linje och sedan avgöra mellan tre alternativ vilken som var lika lång. Skillnaden mellan svarsalternativen var så uppenbar att det var näst intill omöjligt att svara fel. Asch fann dock att i en grupp där de invigda självsäkert gav medvetet felaktiga svar så infogade sig 75 % av de ensamma, riktiga försökspersonerna och gav ett konformt men felaktigt svar vid minst ett tillfälle. Enklare uttryckt: de gav hellre ett medvetet felaktigt svar tillsammans med de övriga i gruppen än de var villiga att sticka ut ensamma med att ge det rätta svaret.
I en militär organisation med uniformstvång där olikheter i yttre attribut minimeras och kompletteras med krav på likformighet i handlande förstärks generellt pressen att inordna sig inom gruppen.
Militära system verkar i sin natur för en avindividualisering där individen blir uni-form, enhetlig med den övriga massan. En tydlig auktoritet tillsammans med en upplevd anonymitet bidrar till att förskjuta ansvaret för individuella handlingar till det kollektiva vilket sänker tröskeln att använda våld. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten
All våldsutövning sker dock inte genom direkt eldgivning. Inom den större förbandsstrukturen reduceras personligt ansvar ytterligare genom en distinkt arbetsfördelning med uppdelade ansvarsområden, där varje handling isolerat varken är eller uppfattas som skadlig för andra. Inom en större helhet, där den individuelle blir anonym, resulterar de däremot i våldshandlingar. Som exempel; Eldledaren mäter bara en vinkel och ett avstånd, signalisten rapporterar bara data från en person till en annan och den skjutande enheten avger bara eld mot en punkt på en karta som någon annan angett. Även om individer absolut kan förstå rationella helheter kommer de att undvika moraliska helheter om de inte måste för att skydda sig själv.
Även hierarki och auktoritet reducerar ytterligare det upplevt individuella ansvaret och förstärker den kollektiva legitimiteten. Högre nivåer av struktur förskjuter upplevelsen av ansvar att komma från den dikterande auktoriteten snarare än den personliga handlingen. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är en av de tydligaste indikatorerna på styrkan i auktoritet för människors agerande. Experimentet byggde på att de testade skulle ge elchocker till en fingerad försöksperson beroende på om denne svarade rätt eller fel på frågor Försökspersonen var i själva verket en del av experimentet. Under förevändningen att en tydlig auktoritet uppmanade dem att fortsätta fann Milgram att samtliga försökspersoner gav chocker som var angivet som farliga och 66% sådana som var angivet som dödliga på reglagen. Milgrams exempel byggde på att den auktoritäre bar en grå laboratorierock. I ett militärt system med grader och titlar vilka är absoluta och som på många sätt anses vara grundbilden utifrån vilken andra auktoritära system formats, blir denna effekt naturligt ofta än större.
I den organisatoriska ramen ges våldshandlingar överlag ett sanerande språk och agerande får specifika etiketter. Militära kommandon är i grunden funktionella – att skapa en gemensam handling bakom ett specifikt begrepp – för att öka precision och undvika missförstånd, särskilt i pressade situationer när kognitiva förmågor är nedsatta. Men etiketterna som finns på dessa kommandon fyller även en psykologisk funktion. Att peka ut målet för våldshandlingen benämns exempelvis för att ’målange’ och att döda densamme benämns som att ’nedkämpa’ eller att uppnå ’effekt i målet’. Etiketterna är sanerade och så fria som möjliga från känslomässig laddning, och för en utomstående är det inte självklart att de representerar våldsutövning. I mer allmänna ordalag pratar man ofta om att man vill ’komma innanför motståndarens beslutsprocess’ eller ’orsaka systemkollaps’ men väldigt sällan explicit om att det är våldsutövning och dödande som avses. Att begreppen ofta saknar användningsområden utanför det militära förstärker effekten av att det agerande de representerar är bundet till rollen inom organisationen och inte individen själv.
Avhumanisering
Den slutliga psykologiska mekanismen som begränsar den mänskliga förmågan att skada eller döda berör själva målet för våldsutövningen. Att döda en annan människa innebär en oerhörd psykologisk påfrestning. I förlängningen av distanslagen, att det psykologiska motståndet reduceras med distans, finns möjligheten att reducera motparten till något annat än mänsklig. Fenomenet när vi medvetet eller omedvetet berövar en motpart sina mänskliga attribut kallas för avhumanisering. I denna process reduceras de från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt. Fienden!
Avhumaniseringsprocesser är inneboende i det militära utbildningssystemet. Från första dagen på skjutbanan får soldaten lära sig att han inte skjuter på en människa utan ”mål”. Tavlorna avbildar grovhuggna ansikten med elaka drag. När fienden berövats mänskliga attribut reduceras den psykologiska tröskeln att tillfoga skada eller död. Den planerade militära avhumaniseringen stannar vid att förvandla motståndaren från en individ till objektet fienden. Däremot kan avhumanisering medvetet eller omedvetet fortsätta eller förstärkas till en demonisering, ofta genom att fienden utmålas som lömsk och ondskefull.
Att medvetet beröva en motpart mänskliga attribut kallas för avhumanisering. Genom detta reduceras målet för våldsutövningen från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt: Fienden! När fienden berövas mänskliga attribut reduceras motståndet att skada eller döda honom. Foto: David Bergman
I en av de mer omfattande genomgångarna inom området skiljer Nick Haslam mellan animalistisk och mekanisk avhumanisering. Den animalistiska avhumaniseringen betyder att attribut som är unika för människan (inneboende hos människor men inte djur) förvägras till en specifik grupp. Som följd utmålas de som ointelligenta vildar som saknar moral och självkontroll. I de fall där avhumaniseringen fortsätter till en demonisering liknas de inte sällan vid olika typer av djur som exempelvis ormar, ohyra eller blodsugande parasiter. Den mekaniska humaniseringen berör karaktäristiska drag som är centrala för den mänskliga naturen som empati, värme, omtanke och kognitiv kontroll. I denna beskrivs objektet som autonom eller maskinlik vilket huvudsakligen inträffar på en interpersonell basis.
Avhumanisering begränsas inte på något sätt till militär våldsutövning. En omvänd, medveten humaniseringsprocess används av exempelvis polisförhandlare vid gisslansituationer. Genom att tillskriva gisslan så många humana och personliga attribut som möjligt förvandlas de allt mer från objekt som gisslan till riktiga individer, vilket gör att gisslantagarens psykologiska tröskel att åsamka dem skada blir högre.
Utbildning
Som presenterats ovan finns ett antal psykologiska mekanismer som påverkar om en moralisk frikoppling kan framkallas. Om detta sker blir det möjligt för en normal individ att utöva dödligt våld med bibehållen moralisk standard vilket begränsar efterföljande samvetskval.
Varken en avindividualisering av den blivande soldaten eller en avhumanisering av fienden är något som sker av sig själv utan en successiv process som faciliteras av utbildning. Men hur effektiva mekanismerna blir påverkas inte bara av att de ingår i den militära utbildningen utan även i hög grad exakt hur de integreras.
Den psykologiska avindividualiseringen grundläggs i den militära inryckningen. För att befästa ett system med stark auktoritet och upplevd anonymitet genomförs den första perioden intensivt med hög grad av formell disciplin. Agerandet som rättfärdigas med en moralisk frikoppling kontrasterar starkt mot vad individer upplever i det civila livet. På grund av detta underlättar det om de blivande soldaterna initialt avgränsas från sociala system med andra standarder för moraliskt agerande; Med andra ord finns det psykologiska syften att begränsa kontakten med den civila världen utanför grindarna under soldatens första tid.
Avhumaniseringsprocessen är en inneboende del i likväl grundläggande skjututbildning som stridsutbildning. I utbildningen finns initialt inga andra än de avhumaniserade figurerna med elaka anletsdrag att skjuta på. Först senare, under tillämpade övningar, varieras målspelet att innehålla olika typer av mål. Under exempelvis utbildning i närkamp förstärks förmågan till kontrollerad aggression – att använda våldet så effektivt och avgörande som möjligt – men även förmågan till graderad verkan, och att inte använda mer våld än vad som krävs.
Både avindividualisering och avhumansiering har givetvis sin naturliga gräns. Utvecklingen har kommit att ställa allt högre krav på individuell initiativkraft och självständigt agerande vilket också understryks under befattningsutbildningar. Soldaten skall inte bara lära sig under vilka premisser som våldsutövning är befogat och utöva kontrollerad aggression, utan även ha en sådan medvetenhet om effekterna av sitt agerande att de inte orsakar mer lidande än nödvändigt. På grund av detta blir inslag i utbildningar om våldsutövning och döden viktiga i senare skeden av den militära utbildningen, exempelvis genom övningar i krigsgravtjänst, att skriva Vita arkivet (En skrift om hur du önskar att din begravning genomförs och andra praktiska lösas vid händelse av din död) eller genomföra besök på bårhus.
Övergripande måste diskussioner om våld och att döda vara en naturlig del av organisationen och organisationskulturen. Professionens grundläggande uppgift får aldrig gömmas undan eller förskönas.
Överintellektualisering och stigmatisering
Oaktat de psykologiska mekanismerna bakom våldsutövning och det militära utbildningssystemet så finns ett antal övergripande faktorer som kommer påverka en soldats handlingar.
Den övergripande teknikutvecklingen skapar förvisso nya möjligheter men riskerar även att skapa en övertro till desamma. Förbättrade sensorer och ledningssystem ökar förvisso möjligheten till situationsmedvetenhet samt precisionen och effektiviteten hos enskilda vapensystem – detta är givetvis positivt. Men krigets natur är fortfarande densamma och effekterna av våldsutövning är oförändrade. Tvärtom finns ingen teknisk utveckling, autonoma vapensystem inräknat, som kommer att ta bort fotsoldater och våldsutövning från slagfältet. En övertro på teknik riskerar dock att leda till en överintellektualisering av krigföringen där vi medvetet eller omedvetet nedvärderar betydelsen av grundläggande utbildning eller den påfrestning det medför.
Den andra faktorn rör det faktum att våld (tacksamt nog) inte är en naturlig del av våra vardagliga liv. Även döden har med tiden allt mer blivit något vi gömmer undan och helst inte vill se, inkluderat de som dött en naturlig död av ålderdom. Att vi lever i ett fredligt land kan leda till vad vissa kallat för ett ”fredsskadat” samhälle med en beröringsskräck mot all våldsutövning (även legitim sådan). Det har funnits tillfällen när ledande politiker uttryckt förvåning över att svenska soldater använt våld i en väpnad konflikt, även i fall där de själva varit delaktiga i beslutet att skicka dem till konfliktområdet. Som vi kan se i det inledande exemplet finns det individer även inom den militära organisationen som inte fullt omfamnat att deras arbete, oaktat vilken specialitet man må ha, syftar till att utöva väpnad strid. Det grundläggande självklara faktum att militära insatser innebär våldsutövning är inte lika självklart för alla. Överlag riskerar detta att skapa en stigmatisering av de yrkesgrupper som utövar ett våldsmonopol eller i viss mån skapa en aversion mot kärnuppgifterna även inom professionen.
Det markant ökade användandet av specialoperationer och informationsoperationer skapar också ibland uppfattningen att våldsanvändningen skulle reduceras. Men tvärtom ser vi att även de konflikter som ansetts vara stora framgångar och skolboksexempel inom informationskrigföring i allra högsta grad även innehåller konventionella förband, våld och dödande. I tider när allt fler pratar om Hybrid-krigföring bör man betänka att termen ’hybrid’ betyder just korsning, inte att det konventionella sättet att föra krig skulle på något sätt försvinna.
Sammanfattningsvis riskerar utvecklingen av teknik och metoder för krigföring att skapa en illusion, även inom den egna organisationen, att det framtida slagfältet skulle vara helt digitalt och fritt från våld. Dock ser vi att våldsutövning och konsten att döda är lika grundläggande färdigheter idag som tidigare genom historien, och kommer vara så även i framtiden.
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi
Referenser
Asch, Solomon (1951) Effects of group pressure on the modification and distortion of judgments. I Guetzkow, Harold (Red), Groups, leadership and men (Sid. 177–190). Carnegie Press Pittsburgh, PA
Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.
Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015
Bergman, David (2012) Slagteknik & Självtillit – Närkampens psykologiska effekter, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 3.
Bergman, David (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 4
Bergman, David (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems, i Custers, Bart (Red) The Future of Drone Use – Opportunities and Threats from Ethical and Legal Perspectives, Asser Press / Springer
Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.
du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA
Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264
Holmes, Richard (1985) Acts of war: The behavior of men in battle, The Free Press, New York
Hughbank, Richard & Grossman, Dave (2015) The Challenge of Getting Men to Kill – A view from Military Science, i Fry, Douglas (Red) War, Peace, and Human Nature: The Convergence of Evolutionary and Cultural Views, Oxford University Press
Kooistra, Paul & Mahoney, John (2016) The Road to Hell: Neutralization of Killing in War, i Payne, Allison: Deviant Behaviour, Taylor & Francis
Marshall, Samuel (1947) Men against fire – The problem of battle command in future war, William Morrow & Co
Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics
Purcell, Natalie; Koenig, Christopher; Bosch, Jeane & Maguen, Shira (2016) Veterans’ perspectives on the Psychosocial Impact of Killing in War, The counseling Psychologist, vol 44(7), sid 1062-1099
National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books
Shalit, Ben (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt
