Svar till Pär Gustafsson

Jag vill tacka Pär Gustafsson för att han tar tid att svara mig,[1] och bjuda in till debatt. Det är onekligen så att han har tvingat mig att tänka till, läsa min artikel och hans svar noggrant. Jag ska inte bemöta Gustafsson punkt för punkt, utan försöka besvara det jag ser som kärnan i Gustafssons argument. Två argument sticker ut. Först, att jag underskattar individens betydelse, och två, att modellen och mitt resonemang är deterministisk. Jag hoppas på bästa sätt kunna, i alla fall till del, beskriva varför Rysslands historia och institutioner spelar en avgörande roll när vi försöker förstå landet. Precis som i min första artikel vill jag notera att jag har bara skrapat på ytan av det historiska Ryssland, dess kultur och dagens politiska system.

Pär Gustafsson vill göra gällande att modellen inte lämpar sig för att orientera sig i olika säkerhetspolitiska skeenden. Det kanske stämmer i sig. Men det är heller inte dess syfte. Modellen förklarar varför Ryssland agerar som det gör idag, genom att påvisa institutionella, kulturella och historiska fakta som har skapat och format landet och dess elit i en viss riktning.

Vad gäller sovjetunionens kollaps, kan det noteras att jag är i gott sällskap enligt Gustafsson – de flesta västliga analytiker insåg inte vad som skedde. Det kan här noteras att det gjorde inte heller Gorbatjov, som var övertygad kommunist och in i det sista försökte hålla ihop unionen. Vilken modell som skulle förutse vad som skedde 1988 – 1991 nämner tyvärr inte Gustafsson.

George Kennan noterade själv 1995 att ”jag finner det svårt att tänka mig någon annan händelse mer märklig och uppseendeväckande, och vid första ögonkastet oförklarlig, än den plötsliga och totala desintegrationen och försvinnandet från den internationella scenen… av stormakten känd successivt som det ryska imperiet och sedermera Sovjetunionen”.[2]

Trots detta, bestod många av de institutionella och kulturella mönster som präglat det historiska Ryssland och sovjetunionen. En avgörande faktor för att kunna förstå det självständiga Ryssland är det faktum att den gamla statsapparaten från sovjettiden inte försvann – snarare tvärtom. Efter Sovjets upplösning expanderades det ryska KGB snabbt från 20 000 till över 100 000 anställda och tog över Sovjets gamla byggnader och anläggningar. Det var delvis ett bevis för, enligt Stephen Kotkin, det institutionella arv Ryssland tillfördes efter Sovjets kollaps.[3]

Tidigare sovjetiska institutioner och dess personal utövade ett ”enormt inflytande på omfattningen och takten på all förändring… även nya institutioner bar en otvetydig stämpel från den sovjetiska epoken, till och med från tsarperioden.”[4] Ryska institutionella traditioner ”fördömde” Rysslands folk att inte nå upp till sina aspirationer för välstånd.”[5]

År 1997 kunde Sherman Garnett i Foreign Affairs beskriva hur Sovjetunionen och tsarimperiet fortfarande påverkade Ryssland och dess roll i världen.[6] Garnett beskrev hur Ryssland och dess dåvarande utrikesminister Primakov prioriterade fördjupad integration med länder som tidigare tillhörde Sovjet och de kunde därigenom lägga grunden för att restaurera Ryssland som en stormakt. Samtidigt blev man alltmer skeptisk till att samarbeta med väst och man motsatte sig att Nato fick fler medlemmar. Rysk policy, enligt dåvarande utrikesministern Primakov, var ”ingalunda baserade på nuvarande omständigheter, men på Rysslands kolossala potential”.[7]

Året innan hade Jack Matlock, tidigare amerikansk ambassadör till Sovjetunionen 1987 – 1991, även han diskuterat Ryssland i Foreign Affairs. Han målade upp en bild av Ryssland som förde en alltmer självsäker utrikespolitik men som inte lyckats skapa fullfjädrad demokrati eller helt övergått till marknadsekonomi. I mars 1996 hade duman röstat fram en resolution som ifrågasatte legaliteten av Sovjetunionens upplösning och dess ersättare CIS. Jeltsin kallade det hela för nonsens men ersatte samtidigt i stort sett samtliga reformister som fanns att hitta på nyckelpositioner i regeringen.[8]

Matlock beskrev vidare hur kommunister och nationalister fann en gemensam grund, något som började redan under de sista åren av Sovjetunionen. De beskrev sig själva som derzhavniki, förespråkare av den starka staten. Likt Poe såg Matlock snarlika argument föras fram i Ryssland för den ryska autokratiska modellen – att folkets väl och dess säkerhet är beroende av en stark stat, och att den ska skydda mot invasion. Där Poe och Matlock enas, är att tsarväldet och Stalin använde dessa argument. Men där Poe ser något unikt ryskt, ser Matlock en farlig mytbildning. För att vidmakthålla myten, skrev Matlock 1996, behöver nationalister en utländsk fiende.[9]

Michael McFaul, kanske mest känd som den amerikanske ambassadören till Ryssland 2012 – 2014, jämförde 1995 Rysslands situation med den av en social revolution, jämförbar i skala med franska revolutionen eller oktoberrevolutionen, där endast den relativa freden utgjorde skillnaden.[10] För att Ryssland skulle utveckla en marknadsekonomi och politisk demokrati krävdes det att det sovjetiska ancien regime demolerades och ersätts av ett helt nytt politiskt och socioekonomiskt system. Tyvärr fick inte McFaul rätt i sina förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland. Dessvärre i sina farhågor, då han beskrev uppkomsten av en auktoritär, imperialistisk rysk regim som stöddes av en frodande marknadsekonomi som en säkerhetspolitisk mardröm för USA.

Det är här värt att återkoppla till vad Poe beskriver som det unikt ryska, och påminna läsaren om varför teorin är ett lämpligt verktyg för att förstå Ryssland. Jag citerar därför från min tidigare artikel:[11]

”Trots att ryska eliter kunde läsa om liberala idéströmningar slog de aldrig rot i Ryssland på samma sätt som i Europa. Poe anger fyra anledningar – att den härskande klassen helt enkelt vägrade dela med sig av sin makt; den kunde alltid legitimera sin makt med hänvisning till hotet från Europa; tsarväldet spelade, enligt den ryska eliten, en avgörande roll för moderniseringen av landet – ”självhärskardömet säkerställde enhetliga kommandostrukturer och det förhindrade att samhället slets sönder i politiska konvulsioner; en kontrollerad kultur befordrade politisk stabilitet och med de rätta satsningarna kunde den intellektuella kapaciteten kanaliseras till projekt som ansågs nödvändiga; kommandoekonomin såg till att ingen blev rik och ingen (eller nästan ingen) svalt och att det som var viktigast att göra också blev utfört; genom militarismen kunde Europa hållas på avstånd och Ryssland uppnå internationellt anseende”[12];och att självhärskardömet stod för något som ryssar ”kulturellt och på djupet” kunde identifiera sig med.[13]

Det finns starka historiska och till del institutionella band till detta system i dagens Ryssland. Som beskrivet, handlar detta i stort om en elit som tjänade på det system som växte fram. Precis som i Sovjet finns det idag en nomenklatura som utan tvekan gynnas av systemet. Endast en av de fyra anledningar Poe diskuterar avser kultur, de andra tre avser framför allt maktstrukturer inom landet.

Det finns således ingenting som säger att dissidenter eller oliktänkande skulle vara förvirrade eller lurade, vilket Gustafsson frågar om jag anser. Dock är det så att det väsentliga är systemet, vilket upprätthåller den institutionella ordning där den relativa friheten under 90-talet var en anomali. Ingenting i mitt resonemang motsägs av att Boris Nemtsov var vicepremiärminister under 1997 – 1998. Snarare stärks tesen då han aldrig fick reell makt, och hans parti åkte ur duman 2003 då de (med hjälp av misstänkt valfusk) inte nådde upp till kraven om 5 procent av rösterna. Detsamma får sägas om andra högprofilerade dissidenter och journalister som Anna Politkovskaja, Garri Kasparov, Michail Chodorkovskij eller Vladimir Bukovsky, som under sovjettiden spenderade totalt tolv år i psykiatriska institutioner. När systemet har utmanats, har det till slut slagit tillbaka.

Vid årsskiftet 1990 – 1991 skrev Kennan att ”den oerhört komplexa och farliga processen av politisk och institutionell decentralisering av den traditionella ryska staten (egen kursivering) kommer behöva på ett eller annat sätt vara kontrollerad. För att möta dessa krav är det ryska folket dåligt förberedda”.[14]

Ryssland fick dessvärre aldrig fick uppleva en period av sammanhängande liberala reformer. Det var inte möjligt, skriver Kotkin, givet ”det sociala och institutionella arvet från den sovjetiska perioden”.[15]

Autokratin, ”the power vertical”, ”sistema”, har en historisk och kulturell bakgrund och existerar idag som en reell faktor i det moderna Ryssland, oavsett vad vi i väst anser om det. Även om Sovjet kollapsade, så dog inte den ryska idén. Det tog ett antal år för systemet att återhämta sig men är idag tillbaka, starkare än på trettio år. Konsekvenserna kommer vi att få leva med länge.

Jag har  i min replik försökt påvisa de historiska och institutionella anledningar till att Ryssland ser ut som det gör idag. Jag har inte i dessa två artiklar diskuterat landets utrikespolitik nämnvärt, trots att Rysslands senaste krav om intressesfärer i Europa får anses vara helt i linje med den tes jag driver.[16]

Jag gläder mig dock av att Gustafsson, trots att vi i mycket tycker olika, delar åsikten att ett starkt försvar är en nödvändighet. Jag avslutar därför denna artikel med samma ord som min tidigare:

Genom breda penseldrag målas en bild upp av ett Ryssland som är tillbaka.

Det är dags att vi agerar därefter.

Författaren är officer vid ledningsregementet.
Foto: Shutterstock.com

Med detta inlägg avslutas denna debatt.
Redaktören


[1] Pär Gustafssons replik går att finna här: https://kkrva.se/replik-till-simon-franzen/

[2] George Kennan, 1995, citerad i Stephen Kotkin’s ”Armageddon Averted”, 2008, s. 1

[3] Stephen Kotkin, 2008, Armageddon Averted, s. 158

[4] Kotkin, s. 164

[5] Kotkin, s. 164

[6] Sherman Garnett, 1997, Russia’s Illusory Ambitions, Foreign Affairs, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1997-03-01/russias-illusory-ambitions

[7] Garnett, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1997-03-01/russias-illusory-ambitions

[8] Jack Matlock, 1996, Dealing with a Russia in Turmoil, Foreign Affairs, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1996-05-01/dealing-russia-turmoil

[9] Matlock, 1996, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1996-05-01/dealing-russia-turmoil

[10] Michael McFaul, 1995, Why Russia’s Politics Matter, Foreign Affairs, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1995-01-01/why-russias-politics-matter

[11] Franzen, https://kkrva.se/valkomma-till-det-nya-normala-det-historiska-ryssland-ar-tillbaka/

[12] Poe, Marshall, 2005, Den ryska tiden i världshistorien, SNS bokförlag, s. 102

[13] Poe, 103

[14] George Kennan, 1990 – 1991, Communism in Russian History, Foreign Affairs, https://www.foreignaffairs.com/articles/russia-fsu/1990-12-01/communism-russian-history

[15] Kotkin, s. 184

[16] Se bland annat The Guardian i december, ”Russia issues list of demands it says must be met to lower tensions in Europe”, tillgänglig här: https://www.theguardian.com/world/2021/dec/17/russia-issues-list-demands-tensions-europe-ukraine-nato, eller BBC, “Ukraine crisis: US ignored Russia’s security concerns, Putin says”, tillgänglig här: https://www.bbc.com/news/world-europe-60173191

Mer av samma skribent