Simon Franzén driver tesen att ”Ryssland agerar som vi borde kunna förvänta oss avseende Ukraina och Europa”, det vill säga, en i grunden deterministiskt färgad tes baserad på en läsning av rysk historia. Med denna förståelsemodell blir 1990-talets Ryssland med dess försök till demokratisering en ”historisk anomali”, alltså en avvikelse från det förment normala.

Franzén menar vidare att det finns viktiga lärdomar att dra ur kalla krigets historia och att dessa ”ger oss en väg framåt” i dagens säkerhetspolitiskt osäkra värld. Franzén stöder sig på en läsning av ett flertal forskare, varav historikern Marshall T Poe intar en särskild position i Franzéns argumentation.

Jag kommer inte recensera Franzéns källor, utan fokuserar på att kommentera Franzéns förklaringsmodell som han presenterar i artikeln från 2 februari 2022.

Först vill jag framhålla att Franzéns intresse för att förstå Ryssland är värt applåder. Ryssland är en tongivande säkerhetspolitisk aktör i Sveriges närområde som vi generellt, fortfarande, vet för lite om. Det är därför väldigt bra att Franzén tar sig an debatten om hur vi bäst bör förstå Ryssland och på ett transparent sätt föreslår en modell för hur vi ska göra det.

Ett grundläggande problem med Franzéns modell är att den bygger implicit på antaganden om människan som en varelse som inte gör val eller fattar beslut utan som agerar utifrån ett färdigt kulturellt betingat manus. Om Franzén har rätt försvinner individen nästan helt som subjekt i de stora och trögrörliga historiska processer som han antar styr Rysslands (och vår egen, får man anta) samhällsutveckling. Detta är en uppfattning som i varje fall undertecknad har svårt att förlika med uppenbara historiska fakta. I själva verket finns det val att göra och både politiska aktörers val och aggregat av många medborgares individuella val har betydelse för historiens gång.

Om vi antar Franzéns sätt att se på samhällsutveckling borde nederlaget vid Poltava 1709 och Karl XII:s död den 30 november, 1718, inte spelat någon roll för svensk samhällsutveckling. Vi skulle för länge sedan ha återgått till autokratin, istället för demokratin, eftersom den förra var vårt förmenta normaltillstånd. Stormningen av Kapitolium i USA, 6 januari, 2021, och Donald Trumps envisa och grundlösa påståenden om valfusk skulle inte heller ha någon betydelse eftersom USA är nästintill förutbestämt att förbli en demokratisk nation.

Det har också mindre betydelse att Tysklands regering valde att hjälpa Vladimir Lenin återvända till det försvagade Ryssland 1917, där han omedelbart argumenterade (och vann gehör) för en väpnad revolt som blev det vi känner till som Oktoberrevolutionen. Vi får också svårt att förklara vad de ryska medborgare och politiker som drömde om ett friare Ryssland i 90-talets börjans höll på med: Var de förvirrade? Hade de bara tillfälligt tappat sitt manus mitt i skådespelet? Eller upplevde de att det var meningsfullt och viktigt att kämpa för individens frihet och en demokratisk framtid för Ryssland?

Ett annat problem med Franzéns modell är att den inte utgör en stabil grund för att orientera sig i säkerhetspolitiska skeenden.

Man kan säga att modellen fungerade hyggligt fram till 1991, eftersom den förutsatte att Ryssland i Sovjets skepnad var det normala. Eftersom modellen underbetonar betydelsen av individers beslut och grad av frihet att bilda sig en egen uppfattning som inte är styrd av ett färdigt manus, skulle den ha försvårat för svenska analytiker och politiker att förstå de processer som faktiskt pågick i den sovjetiska politiska ledningen under slutet av 1980-talet. Till exempel att sovjetiska ledare (efter många försök) hade insett att planekonomin var oreformerbar och att en ny ledare, Michail Gorbatjov, medvetet eller omedvetet var på väg att dra proppen ur det sovjetiska badkaret.

Utan tvekan var det så att de flesta västliga analytiker faktiskt inte insåg vad som höll på att hända. De hade oavsiktligt blivit determinister ungefär som Franzén.

Franzén föreslår till sist en rad lärdomar från det kalla krigets ”containment”-politik. Utan tvekan är det viktigt att lära av historien och George Kennans beskrivningar av Sovjetunionen är väl värda att ta tillvara, men inte utan att betona dess begränsningar. Världen 1946 och 2022 är radikalt olika ur en rad perspektiv: Socialt, demografiskt, teknologiskt. Läser vi Kennan med Franzéns glasögon ser vi däremot en beskrivning av ett varaktigt normaltillstånd. Läser vi Kennan med de konceptualiseringar som ser historien som ett resultat av individuella val, framträder ett idégods till hjälp för en hållbar och rationell policy gentemot Ryssland just nu. Detta nu är lika lite ett oföränderligt normaltillstånd som Karl XII:s krigar-regim var i 1700-talets Sverige.

Det är svårt att göra prognoser, särskilt om framtiden. Därför finns det alltid hopp om en ljusning i det säkerhetspolitiska läget. Kanske inte imorgon, men den slående lärdomen vi bör dra av kalla kriget är snarast att förändring kan komma mer oväntat än vi anar.

Oavsett om förändringen blir till det sämre eller till det bättre ur säkerhetspolitisk synvinkel är det klokt att vara mentalt och organisatoriskt förberedd. Ett starkt försvar torde därför vara en självklarhet, en slutsats som jag delar med Franzén. Vi bör däremot akta oss för deterministiska modeller för att förstå dagens ryska samhällsutveckling och säkerhetspolitik.

Författaren är filosofie doktor i sociologi och arbetar till vardags vid Totalförsvarets forskningsinstitut.
Foto: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent