Av Stefan Emanuelsson, löjtnant vid Ledningsregementet

Jag skulle vilja börja med att citera nuvarande arméinspektör angående dennes tankar om utbildningen och metodik i framtiden (2012) som författades av denne som regementschef vid Jämtlands Fältjägarregemente I 5, år 2001:

“…ett viktigt syfte med utbildningen är dessutom att utveckla officerskårens ledarskap och förmåga att föra befälet över förband i stridssituationer… …stabsarbetsmetodiken har reformerats i ett arbete där ENKELHET varit ledstjärnan.” – Fältjägaren, NR 72, 2002, sida 48,50

Arméinspektören belyser här något som jag tog till mig som kadett vid regementet och som sedan verkat som ingångsvärde för fortsatt förkovran kring just uppdragstaktiken. Jag har dock flertalet gånger fått erfara att Försvarsmakten själv i allmänhet inte lever upp till sin egen doktrin avseende detta. Varför det är så tror jag främst härrör ur faktumet att verksamhetsregler skapas centralt och lokalt (på förbands nivå) i syfte att försöka hålla så hög kontroll som möjligt (tänk om någon gör något fel eller agerar som vi ej planerat).

Försvarsmakten är en förvaltningsmyndighet och med det följer att vi måste följa de regler som följer därav. Men i detta finns inget motsatsförhållande att verka för att uppdragstaktik så långt som möjligt från topp till botten tillämpas. Tyvärr är det snarare så att myndigheten mer och mer skapar ett ramverk som kringskär möjligheterna för detta.

Affärssystemet PRIO och framförallt valt arbetssätt i systemet gör enligt min uppfattning inte saken bättre. I värsta fall kommer detta att ge första linjens chefer (de i många fall unga officerarna) bilden av att främst skall officeren administerar utifrån i alla hänseenden i förväg villkorade verksamhetsregler där den enskilde inte behöver (får) improvisera och problematisera. Just improvisationen och problemlösning ger en handlingsberedskap att möta det oväntade som oftast krigets dimma består av. Denna handlingsberedskap erhålles effektivast med sin trupp och vid taktiska problemlösningar och fältövningar.

Tidigare när vi hade krigsförband som fylldes med värnpliktiga fick ju många av de kommande kadetterna träning som gruppchef – plutonchef i befattning vid ett avslutande bataljonsskede, där uppdragstaktik förekom (åtminstone vid min egen 15 månaders värnplikt). Jag är orolig över vad kommande kollegor kommer att ha för målbild som officer. Detta utifrån att innan de kommer till det treåriga officersprogrammet kan de i sämsta fallet ha endast GMU och KMU i bagaget, där de sannolikt inte fått samma goda möjlighet till truppföring som många av oss “äldre” officerare fick under våran värnpliktstid. För att kunna tillgodogöra sig militärstrategiska doktrinen och ledningsfilosofin uppdragstaktik tror jag det behövs erfarenhet innan militärhögskolan (officersprogrammet).

I nuläget med den vilande plikten är det ju inte alltid givet, härav är det av yttersta vikt att de nyutexaminerade officerarna övas och prövas vid förbandet där de anställs. Övningen och prövningen bör inte innebära att fänriken blir en PRIO administratör. Jag tror att helt avgörande för en taktiskt skicklig officerskår är att med utgångspunkt från fänrikarna fokusera på att utveckla taktiktänkandet med alla de erfarenheter som finns om uppdragstaktiken. Här krävs gemensamma krafttag för att återfå en anda inom myndigheten som främjar den ledningsmetod som FM säger sig ha enligt militärstrategiska doktrinen.

Jämförelsevis en snart 100 årig reflektion:

“Ingenting är svårare än att gifva rätta måttet för utöfvandet af ett befäl. Redan för soldaten kräfver disciplinen vissa jämkningar. Vissa befallningar måste utföras blindt, maskinmässigt. Andra fordra en intelligent samverkan mellan den öfverordnade och hans underordnade. Fall gifvas till och med, då olydnad är önskvärd. felix culpa! –, ja fall, då den från att vara fel blir en plikt. Men hvem kan säga dessa fall? En ängslande fråga för den , som studerar de samvetsproblem, som väckas af kriget.” –Svensk militär tidskrift 1915, sida 38.

Mer av samma författare