Av Stefan Emanuelsson, löjtnant vid Ledningsregementet
Jag skulle vilja börja med att citera nuvarande arméinspektör angående dennes tankar om utbildningen och metodik i framtiden (2012) som författades av denne som regementschef vid Jämtlands Fältjägarregemente I 5, år 2001:
“…ett viktigt syfte med utbildningen är dessutom att utveckla officerskårens ledarskap och förmåga att föra befälet över förband i stridssituationer… …stabsarbetsmetodiken har reformerats i ett arbete där ENKELHET varit ledstjärnan.” – Fältjägaren, NR 72, 2002, sida 48,50
Arméinspektören belyser här något som jag tog till mig som kadett vid regementet och som sedan verkat som ingångsvärde för fortsatt förkovran kring just uppdragstaktiken. Jag har dock flertalet gånger fått erfara att Försvarsmakten själv i allmänhet inte lever upp till sin egen doktrin avseende detta. Varför det är så tror jag främst härrör ur faktumet att verksamhetsregler skapas centralt och lokalt (på förbands nivå) i syfte att försöka hålla så hög kontroll som möjligt (tänk om någon gör något fel eller agerar som vi ej planerat).
Försvarsmakten är en förvaltningsmyndighet och med det följer att vi måste följa de regler som följer därav. Men i detta finns inget motsatsförhållande att verka för att uppdragstaktik så långt som möjligt från topp till botten tillämpas. Tyvärr är det snarare så att myndigheten mer och mer skapar ett ramverk som kringskär möjligheterna för detta.
Affärssystemet PRIO och framförallt valt arbetssätt i systemet gör enligt min uppfattning inte saken bättre. I värsta fall kommer detta att ge första linjens chefer (de i många fall unga officerarna) bilden av att främst skall officeren administerar utifrån i alla hänseenden i förväg villkorade verksamhetsregler där den enskilde inte behöver (får) improvisera och problematisera. Just improvisationen och problemlösning ger en handlingsberedskap att möta det oväntade som oftast krigets dimma består av. Denna handlingsberedskap erhålles effektivast med sin trupp och vid taktiska problemlösningar och fältövningar.
Tidigare när vi hade krigsförband som fylldes med värnpliktiga fick ju många av de kommande kadetterna träning som gruppchef – plutonchef i befattning vid ett avslutande bataljonsskede, där uppdragstaktik förekom (åtminstone vid min egen 15 månaders värnplikt). Jag är orolig över vad kommande kollegor kommer att ha för målbild som officer. Detta utifrån att innan de kommer till det treåriga officersprogrammet kan de i sämsta fallet ha endast GMU och KMU i bagaget, där de sannolikt inte fått samma goda möjlighet till truppföring som många av oss “äldre” officerare fick under våran värnpliktstid. För att kunna tillgodogöra sig militärstrategiska doktrinen och ledningsfilosofin uppdragstaktik tror jag det behövs erfarenhet innan militärhögskolan (officersprogrammet).
I nuläget med den vilande plikten är det ju inte alltid givet, härav är det av yttersta vikt att de nyutexaminerade officerarna övas och prövas vid förbandet där de anställs. Övningen och prövningen bör inte innebära att fänriken blir en PRIO administratör. Jag tror att helt avgörande för en taktiskt skicklig officerskår är att med utgångspunkt från fänrikarna fokusera på att utveckla taktiktänkandet med alla de erfarenheter som finns om uppdragstaktiken. Här krävs gemensamma krafttag för att återfå en anda inom myndigheten som främjar den ledningsmetod som FM säger sig ha enligt militärstrategiska doktrinen.
Jämförelsevis en snart 100 årig reflektion:
“Ingenting är svårare än att gifva rätta måttet för utöfvandet af ett befäl. Redan för soldaten kräfver disciplinen vissa jämkningar. Vissa befallningar måste utföras blindt, maskinmässigt. Andra fordra en intelligent samverkan mellan den öfverordnade och hans underordnade. Fall gifvas till och med, då olydnad är önskvärd. felix culpa! –, ja fall, då den från att vara fel blir en plikt. Men hvem kan säga dessa fall? En ängslande fråga för den , som studerar de samvetsproblem, som väckas af kriget.” –Svensk militär tidskrift 1915, sida 38.
Byråkrat eller ledare?
Tja, enklaste sättet att få svar på det är att du viker 130 minuter av ditt liv till att se Heartbreak ridge.
Där ser du hur det nya officerssystemet skall fungera.
Det är en ständigt återkommande och ofta debatterad fråga som du ställer. Det handlar om fokust tror jag. Er förre ÖB skrev: ”En officer får aldrig i första hand uppfatta sig som en statlig tjänsteman, utan måste alltid identifiera sig själv utifrån soldaternas och den väpnade stridens krav.” och jag tror din fråga således möjligen utgör en svag signal på att organisationen har tappat fokus. PRIO (PvSAP hos oss) är av ondo i det avseendet att enkla administrativa arbeten (som för gjordes av civil, vpl eller underofficer) flyttas över till taktisk chef, som får mindre tid för väpnad strid. Admin. verktyg som hanteras av taktisk chef borde antingen anpassas till ledningsfilosofin (uppdragstaktik) eller fråntas taktisk chef. Risken över tid är ju att det skapas en byråkratkår.
Tack för inlägget. En riktig tankeställare!
Officer – Byråkrat eller Ledare?
Frågan skall inte behöva ställas! Men eftersom den ställs och ställs ofta, framförallt av yngre officerare, borde det bekymra Försvarsmaktens ledning. I alla policy dokument framgår mycket tydligt att det är uppdragsstyrning och ledarrollen som gäller. Frågar jag generalerna är de mycket tydliga med att detta är prioritet ett. På frågan om PRIO´s roll säger generalerna; ”det var inte tänkt att låsa plutonschefer vid skrivbordet”. Bra! Vad är då problemet?
Ok – jag har inte upplevt PRIO men desto mer av det gamla utskällda FPE-systemet. Tongångarna från början av FPE- eran känns igen. Vi lärde oss att hantera – och manipulera – FPE systemet. Precis som alla system som inte upplevs som ett stöd för utförarna alltid kommer att hanteras.
Det stora problemet är ”middle management” , skiktet mellan högsta ledningen och genomförarna som är mer fokuserade på regelverket och excellarken än resultatet. Dessutom är de ofta utomordentligt ängsliga för att något skulle kunna bli formellt fel – ofta ovetande om att det blir ännu mer fel med stenhård regelstyrning. Ett skäl till ängslan är inte sällan befordringsfrossan. Mer fokus på huvuduppgifterna leder framåt.
Att det skall vara ordning på ekonomin är självklart. Jag har själv haft rollen som fördelningschef och regional produktionsledare i fem år och aldrig överskridit budgeten, men nått de sju högst prioriterade målen. De andra 27, av HKV prioriterade målen, blev vad det blev. Jag hoppas HKV lärt sig prioritera bättre. Det absolut viktigaste styrinstrumentet är att utkräva ansvar på den nivå det hör hemma – och tydligt. Jag har föreslagit två regementschefer för avsättning på goda grunder. Resultat – de ”smögs” efter ett tag ut från befattningen utan att omgivningen kunde uppfatta signalen. Sådant agerande leder inte till ett genuint chefsansvar. Vid en produktionsdialog avvisade en regementschef mitt förslag på kostnadsminskning med argumentet: ”Men det står ju i Regementsinstruktionen”! Det föll honom inte in att han själv kunde ändra med ett penndrag!
Det finns naturligtvis vägar att hantera PRIO utan att tappa rollen som ledare. Efter lite” bench marking” mellan förbandet hittas lösningarna. Här har förbandscheferna en möjlighet att visa att de är CHEFER. Om detta inte funkar uppmanar jag alla unga officerare till lite civil olydnad för att i första hand lösa huvuduppgiften men också för att och tvinga fram ett vettigt utnyttjande av systemet
Ulf Henricsson
Överste 1. F.d chef östra Arméfördelningen
Naturligtsvis ska officeren vara ledare. Men glöm inte bort att officeren måste vara KRIGARE.
Visst – en krigare som kan leda andra krigare!!
Ulf H
@ Ulf H
Du har verkligen visat prov på båda egenskaperna!
Som ansvarig i Försvarsmakten för utvecklingen av PRIO så kan jag inte avhålla mig från att ge några korta reflektioner över inlägget och kommentarerna. Under införandet av PRIO har systemet fått hård kritik för två saker; 1. Det ”binder chefer vid datorn i stället för att vara med truppen” och 2. Det har ”skapat kaos” i reservmaterielhanteringen under 2012. Reservdelshanteringen är värd en ”egen mässa” så den lämnar jag därhän i detta inlägg men jag vill ändå ge min syn på vad som kan göras för att minska tiden i ”administrationen i PRIO”, eller för den delen i vilket annat IT-system som helst.
1. Systemet kan göras enklare för cheferna. Det är jag den förste att erkänna och det håller vi också på med. Grunden för det arbetet är direkta dialoger med ett antal plutonchefer från såväl A, M och FV (samt LEDR). En av dessa plutonchefer har också satts direkt under mitt befäl för att leda arbetet med att ta fram och prioritera ändringar så att de justeringar som görs skall få så stor effekt som möjligt vad gäller förenkling och snabbare hantering för den enskilde chefen. De beslutade ändringarna kommer i två steg under året (april och juni).
2. I minst lika stor del som systemet (PRIO) i sig beror den ökade administrativa belastningen på första linjens chefer på Försvarsmaktens val av chefs- och ansvarsmodell inom ramen för den så kallade HR-transformationen. Min uppfattning är att vi gått för långt i denna transformation och att tiden nu är mogen att göra en översyn av vad respektive chef måste göra själv och i vilken omfattning chefen skall ha ett administrativt stöd nära gripbart som gör att chefen kan ta ansvar utan att i alla lägen ”knappa själv”.
3. Övergången till anställda soldater och sjömän kräver mer än vad värnpliktiga gjorde i form av direkt ledar- och chefsskap, inte minst mht att soldaterna och sjömännen skall arbetstidsplaneras etc som vilken anställd som helst. De har också höga förväntningar på chefen ”som chef” i alla aspekter, inte enbart i stridsuppgiften även om den är den viktigaste. Alla de plutonchefer (motsv) jag talat med är fullt ut beredda att möta dessa förväntningar, men de säger också med samfälld tunga att de behöver ett administrativt stöd för att hinna med. Några utökade personalramar torde inte vara aktuella men en specialistofficer och i vissa fall även en driven sergeant med ett antal års tjänstgöring har alla möjligheter att kunna svara för detta stöd. Jag menar att vi bör gå en sådan väg.
4. Våra avtal mellan FM och ATO driver också på komplexiteten. Som en händelse trillade idag årets ”villkorsguide” från Officersförbudnet i brevlådan. Sammantaget 48 sidor med villkor i alla dess former. Allt det som beskrivs i denna skrift och mycket mer därtill i form av ”finlir” är givetvis inbyggt i systemet (PRIO) och ställer höga krav på chefer på alla nivår att kunna planera och hantera. En betydande förenkling av alla villkor med ”tillägg och ersättningar” skulle påtagligt förenkla för den enskilde arbetstagaren, för respektive chef och för FM i sin helhet, inte minst tack vare att motsvarande förenklingar skulle speglas i stödsystemet (PRIO). Det torde dock krävas ett betydande nytänk hos såväl FM som ATO för att realisera detta.
Sammantaget menar jag att det är fullt möjligt att minska på den administrativa belastningen för chefer på trupp eller ombord men det finns inget snabbfix utan det krävs en kombination av systemförenklingar, avtalsförenklingar och en allmän översyn av stödet nära respektive chef . Då kan chefen vara såväl chef, ledare som krigare (och tiden som byråkrat minskas till ett minimum).
Thomas Engevall
Flottiljamiral
Chef för Ledningsstabens PRIO-avdelning i HKV
Bäste herr Engevall,
’ Några utökade personalramar torde inte vara aktuella men en specialistofficer och i vissa fall även en driven sergeant med ett antal års tjänstgöring har alla möjligheter att kunna svara för detta stöd. Jag menar att vi bör gå en sådan väg.’
Inser du vilket resursslöseri det är att sätta en specialist att agera administrativt stöd i ett generalistärende?
För det andra kommer specialisten med all säkerhet att vara en sergeant med nuvarande personalsystem.
Ditt citerade uttalande ovan kan mycket väl tolkas som att specoff-befattningarna skall ses som mindre värda då de kan jämföras med ett skrivbiträde som fanns på alla komp på den gamla onda tiden.
Tragisk att en amiral inte värderar en specialist högre
OF på Specoffbefattning
OF på Specoffbefattning:
Jag nedvärderar ingen, inte skrivbiträden (även jag inte sett till några sådana sedan -96), inte GSS och inte specialistofficerare! Alla behövs. Men någon måste göra jobbet. Skall mer tid frigöras för chefen att leda gruppen/plutonen/kompaniet/bataljonen måste, om inte uppgifterna helt kan strykas med stöd av förenklingar av skilda slag, någon annan än chefen göra det administrativa jobb som ändå krävs. Rimligen måste denna person finnas i det aktuella förbandet för att chefen skall vara bekväm med att ta ansvar för det som görs.
Thomas Engevall
Herrar
Ett kompani stod still-eller sakta stannade utan dagkorpralens-kompaniadjutantens ansträngningar att få vardagen att fungera. Dåvarande special- instruktörer/Plutonchefer (SO) fick avancerade tekniska /taktiska system att fungera på sätt som en OF aldrig skulle kunna ( undantag fanns/finns alltid ) göra i ett ständigt roterande ”komptensuppbyggnadschema”. Som chef ( OF ) var man helt förlorad utan detta stöd. Dessa kamrater var STOLTA över sin viktiga roll, och för att den rollen var avgörande för helheten i förbandets totala krigsduglighetsförmåga.
Herr Anonym, får ursäkta. Ditt inlägg gör det inte lättar i att utbilda nästa generation av just så stolta/kunniga specoff som FM behöver.
Vad vi vi inte behöver! är besvikna fd OF som inte ser en ny viktig roll i ny position ( som du antagligen har skickligt jobbat dig till ) utan bara tittar på axelklaffen! Sorry, för ärlig kritik! men den ”hjälpen” vill vi vi inte ha, vi om skapar framtiden för en på alla nivåer kompetent och stolt personalkår, Vi i FM! .
Ulf R Johansson
Utbildningschef MHS-H ( SOU, RSOU o senare HSOU )
Brist på sakkunnighet.
Uppfattar att Ulf R Johansson inte verkar har läst den styrande instruktionen för personaltjänsten (FM PersI), samt den nya skrivelsen som reglerar vad som gäller avseende flöden mellan personalkatergorier. En OF som genom arbetsledningsbeslut placeras på en OR befattning är fortfarande OF och kommer så vara! Det är för väl att MHS-H fick släppa den frågan i sitt OR-projekt. Inga sofismer från någon ändrar faktumet att OF som arbetsletts till en OR befattning har alla möjligheter att fortsätta utvecklas som OF, dels genom nya arbetsledningsbeslut (vilken sannolikt kommer behövas p.g.a. den svårighet som nu råder att rekrytera till officersprogrammet vid FHS).
Jodå
Jodå, både läst och förstått. Det måste man när 28 OF befattningar skall blev 9 OF och 19 OR i Org 13 befattningar inom enheten och när man skall försöka förklara för en blivande specialistofficerskamrat varför jag som utbildar dig och sitter på OR befattning inte vill bära dess signum!? Stolt över graden eller kompetensen, man kan undra………….
Trovärdigt? knappast!
Men du har rätt i sak, oavsett placering kan ingen ta bort din grundkompetens, oavsett grad. Men du ”låser” in den om graden är viktigare än jobbet du vill göra.
Varma UR
Att utifrån org 13, tro att den organiationen kommer vara en rådande sanning avseende struktur för all framtid är en anomali. Vidare ligger det hos många OF en stolthet över sin grad. Att fixera sig kring en % fördelning mellan OF och OR, principiellt utifrån en år 2012 rådande sanning är kortsiktigt, likt vad UR verkar tycka. De handlingsregler som nu beslutats är adekvata, då de officerare som inte identifierar sig som OF har möjlighet att ompröva sin yrkesinriktning och bli OR. Medan de OF som i själ och hjärta indentifierar sig som officer, får fortsätta sin valda yrkeskarriär med de värderingar som den individen uppbär och utstrålar oaktat hur organisationen ser ut för stunden. Likväl som att en OF kan bemanna en oberoende befattning (CVAT), kan denne självklart tills en nyutbildad OR hunnit upp i godtagbarnivå lösa en OR befattning. Detta är inte att låsa in kompetensen (som UR verkar mena), utan officeren löser de förs tunden tilldelade uppgifter i enlighet med den tradition som våran officerskår har.