av Anders Emanuelsson
Att väcka den vilande värnplikten är en aktuell fråga i vårt land. Jag vill gå längre – låt oss införa en allmän och könsneutral medborgarplikt för att stärka vår säkerhet och minska samhällets sårbarhet. Det stärker Sverige och den enskilde individen.
Under den senaste tiden har värnpliktsfrågan diskuterats flitigt, vilket är mycket positivt. Märkligt nog väcker ordet plikt negativa känslor hos en del människor, någon form av beröringsångest kan skönjas. Men plikt är väl egentligen inte så konstig: Sverige har skolplikt, en plikt som ifrågasätts av få. De flesta önskar leva i frihet och demokrati. Men vem skall försvara den – någon annan eller vi alla? En allmän och könsneutral medborgarplikt skulle gynna både vår säkerhet, vårt civila samhälle, folkförankringen – och individen. Återgå till värnplikt.
För fem år sedan fattade riksdagen beslut om att militär personal skulle vara anställd. Värnplikten avskaffades dock inte, utan är vilande. Så länge värnplikten är vilande ska all militär personal rekryteras och utbildas på frivillig grund.
Skälen för att väcka värnplikten är att säkerhetsläget i Sveriges närområde försämras och att det nya personalförsörjningssystemet inte fungerar.
Rysslands ökade vilja att använda sin militära förmåga, som bland annat har visat sig i Ukraina och med många larmrapporter om ett hotfullt uppträdande i Östersjön innebär att vårt säkerhetsläge har försämrats. Rysslands militära förmåga ökar i en takt som varken Sveriges riksdag, regering eller försvarsmakt har förutsett. Situationen i Europa är så allvarlig att inte ens ett medlemskap i Nato skulle vara lösningen. För att Sverige skall kunna hävda sig i händelse av kriser, konflikter och i värsta fall krig, måste således vår militära förmåga återtas. För övrigt måste hela vårt samhälle öka sin möjlighet att hantera olika former av extrema situationer.
I januari 2014 redovisade Försvarsmakten sina perspektivstudier. Försvarsmakten säger sig vilja satsa på kvalitet till förmån för kvantitet, vilket för armén innebär endast en enda tillfälligt sammansatt brigad. Vad denna brigad skulle kunna åstadkomma är höljt i dimma. Enligt min uppfattning måste denna brigad på förhand vara utgångsgrupperad i Stockholmsområdet för att kunna ha någon form av taktisk effekt. Denna effekt torde handla om att skydda viktiga knutpunkter – någon reell förmåga till anfallsstrid torde inte finnas. För att uppnå sådan inom ett begränsat område torde istället tre brigader behövas. Vi måste kraftigt öka vår numerär för att vi skall ha nationell förmåga att motstå ett angrepp under en period längre än några dagar. Helt klart är att Försvarsmakten och det nya totalförsvaret behöver mer personal.
År 2013 skrev Riksrevisionen att ”Antalet samövade markoperativa bataljoner och stöd- och funktionsförband räcker inte till, vare sig idag eller på sikt. Antalet anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är inte tillräckligt många för att kunna fullgöra de nationella uppgifterna och samtidigt genomföra insatser utomlands. Försvarsmakten har inte heller tillräckligt med personal med rätt kompetens”.Försvarsmakten klarar dessutom inte av att behålla sina anställda. Beräkningar som Svenska Dagbladet gjort visar att av tio personer som rekryteras slutar minst sju i förtid.
Hög personalomsättning och rekryteringsproblem kostar, både i kvalitet och pengar. Någon betydande höjning av försvarsanslagen är inte att vänta från politiskt håll, i alla fall inte av den kaliber som skulle göra den militära lönen konkurrenskraftig. I brist på pengar, är plikten avgörande för att kunna höja den militära förmågan. Också det nya personalförsörjningssystemet har stora brister, vilket tydligt visar att det idag finns all anledning att ompröva beslutet att låta värnplikten vila.
Riksdagsledamoten Allan Widman (FP) förespråkade tidigare att värnplikten skulle slopas. Nu ser han, liksom flera andra partier (bland annat socialdemokraterna) och många andra som är insatta i det säkerhetspolitiska läget, att värnplikten bör väckas. Jag håller med om det, men anser inte att enbart en återgång till något gammalt är bra, istället bör något modernt utvecklas, något som gynnar både samhället och den enskilde. Det är därför Sverige bör införa en allmän och könsneutral medborgarplikt – både militär och civil.
Många politiker och andra debattörer framhåller folkförankring som det viktigaste motivet för värnplikt. Själv anser jag att möjligheten att få rätt kompetens är den främsta anledningen.
Värnplikt ger Försvarsmakten möjlighet att rekrytera de bästa – och bäst lämpade – ur varje åldersklass. Det är unikt, och något som Sverige borde återinföra.
Det är tveksamt om Försvarsmakten kan tilltala den något begränsade del av dagens ungdom som uppfyller de fysiska och psykiska kraven att ta anställning i just Försvarsmakten. Samma grupp av ungdomar torde vara av stort intresse för övriga arbetsgivare. Framtidens försvarsmakt bör dock ha en blandning av professionella soldater och värnpliktiga likt våra grannländer Norge och Danmark. Genom att bättre utnyttja våra reservofficare skulle vår numerär snabbt kunna stärkas.
Att en återuppväckt värnplikt skulle gynna Försvarsmakten är uppenbart. Men även det civila samhället behöver stöd. Vi behöver en civilplikt.
Det svenska samhällets sårbarhet ökar. Under de senaste åren har Sverige utsatts för en mängd prövningar; allt från extrema väderförhållanden, stora olyckor, bränder, elberoende, epidemier och IT-systemens sårbarhet.
Sverige måste införa civilplikt för att skydda och stärka samhällets förmåga i händelser av krig, kris och katastrofer. Samtidigt har det blivit tydligt att alltför få personer arbetar inom vård, skola och omsorg för att kunna möta behoven när barnkullarna blir större och antalet äldre ökar. Medborgarplikt skulle ge alla ungdomar möjlighet att bidra till vårt samhälle.
Medborgarplikten skulle innebära att den enskilde själv väljer inom vilken del av samhället han eller hon vill utbildas och därefter tjänstgöra inom. Direkt efter avslutade gymnasiestudier skulle medborgarplikten inte bara stärka den nationella säkerheten, det civila samhället och folkförankringen – utan också individen, eftersom den skulle innebära ett naturligt och första insteg på arbetsmarknaden. Den socioekonomiska integrationen skulle gynnas, när unga medborgare erbjuds möten med människor som de annars troligtvis inte hade fått. Under min mångåriga erfarenhet som förbandschef har jag sett hur oerhört viktiga sådana möten kan vara. En medborgarplikt skulle kunna vara en förlängning av gymnasiet, i form av studier och praktik. Och oavsett om medborgaren väljer civil eller militär tjänstgöring, skulle insatsen vara till stor nytta. För Sverige som nation, för samhället – och för den enskilde individen.
Javisst är det så. Tyvärr sitter allting fast i politiska låsningar som pekar åt diametralt motsatt håll. Endast en samlingsregering av VK2-modell kan lösa upp knutarna och komma till beslut.
Jag blir så less! När till och med de som spelar i samma lag funderar på att göra en läggmatch. Kvinnor har inte i stridande befattningar att göra! Sådant ses som gratis psyop i Ryssland, både För sina egna och Mot oss svenskar. Varför ska svenska soldater behöva oroa sig över att svenska kvinnor ska hamna i fångenskap och kanske utsättas för våldtäkter? Kommer ni inte ihåg vad ryssarna gjorde mot 2 miljoner tyska kvinnor i andra världskrigets slutskede? Som om inte det räckte så måste svenska soldater behöva se svenska kvinnor lemlästade av fiendens vapen! Nu får det vara nog med fjåperiet, det är dags att sätta ned foten!!!!!!!!!
Roger Klang
Det kan ju bli problem ifall gratisarbetare (ännu fler) ska konkurrera mot riktiga jobb. Löner och status i vård, skola och omsorg kommer få svårt att stiga ifall man tar in större inslag av gratisarbete.
Men tanken är väl god och det finns säkert många områden man kan finna nytta för detta.
Visst finns det politiska låsningar, men också en vilja att hitta en väg vidare som kan ”runda” låsningarna. Jag instämmer Helt i det Anders Emanuelsson lägger fram.
En konstruktiv väg att förverkliga ”Medborgarplikt”, ”Tjänsteplikt”, med inriktning, Vård-Omsorg, Katastrofvärn och Värnplikt vore att på allvar föra fram frågan som ett socialt projekt inte ett försvarsprojekt.
Detta av flera skäl, som att; motverka ungdomsarbetslöshet, förstärka ungdomars självkänsla och anställningsbarhet, förbättra rekryteringsbasen inom områden som behöver personal och inte minst förbättra integrationen av nya svenskar. Samt inte minst finansieringen skulle ske utanför försvarsbudgeten.
Det sista argumentet är avgörande, flera politiker inser behovet av upprustning men det finns en beröringsskräck avseende försvarsbudgeten, inte minst i de två största partierna. En socialt inriktad ”Tjänsteplikt” skulle kunna erbjuda ett sätt att ”runda” denna beröringsskräck, försvarsbudgeten kan på detta sätt ökas, i trå med pågående diskussioner, utan att belastas med huvuddelen av värnplikts och ny-rekryteringskostnaden.
Jag tror att alla parter skulle vinna på att hitta en helt ny väg att lösa knuten upprustning utan ”alarmism”.
Per Tengblad
Lagen om totalförsvarsplikt innehöll både civilplikt och värnplikt. Vi hade ett totalförsvar. Lagen skulle fungera med en anpassning till vad vi vill åstadkomma
ETT SVENSKARNAS INTRESSE, INTE SÄR-d:o
När hjärnor med kapacitet orkar dra konsekvenser av de snabbt skiftande globala och inhemska förutsättningarna kan högst intressanta saker hända!
Uppsatsen ” Utvecklingen av Sveriges försvar”, KKrVA web, (www.kkrva.se) nov 19 2014 är ett lysande exempel.
Genomlysningen resulterar i krav på omfattande och välkommet nytänkande beträffande hur svenskens försvars-kronor bör användas