Försvarsmakten behöver yrkesofficerare och det är bråttom.

Inom en tioårsperiod går nästan en tredjedel av yrkesofficerarna i pension. Avhopp sker dessutom långt före pension. Och enligt Officersförbundets enkätundersökning funderar årligen 60 procent av militärt anställda på att lämna in sin avskedsansökan.

Så visst är det bra att Officersprogrammet har byggts ut, men av de 900 som antagits är det bara 343 personer som har tackat ja. Och även om alla faktiskt utexamineras om tre år räddar det inte på långa vägar situationen.

Ett problem handlar om löner. Och hur problematiskt det är kan exemplifieras med att hösten 2022 tog ett 30-tal av Försvarsmaktens stridspiloter tjänstledigt för studier på grund av missnöje med arbets- och pensionsvillkor. Sommaren 2023 tecknades dock ett  nytt kollektivavtal som räddade en annars mycket allvarlig situation.

Så ja, lönerna måste upp. Försvarsmakten (och ytterst regeringen) måste lägga restriktionen “staten ska inte vara löneledande” åt sidan för att i stället låta “Putin” vara löneledande. Vi lever ju i förkrigstid, som i höst tillträdande ÖB Michael Claesson helt riktigt har beskrivit situationen.

Men lönen är inte allt. Det handlar också om att kunna erbjuda arbetsvillkor som tar hänsyn till att det också finns ett liv både inne på och utanför kasernen.

Danmark har lanserat ett brett program som tar sikte på livet till dem som ska ha beredskap att dö för landet. I HR-strategi for Forsvarsministeriets område med utvecklingsriktningen fångad i fem temata och baserade på 15 faktorer som påverkar möjligheten att rekrytera, behålla och återta militär och civil personal.

  • Plads til alle, der kan og vil;
  • Arbejdsplads for hele livet;
  • Attraktive karriereveje;
  • Kompetencer til fremtidens opgaver samt
  • Det gode arbejdsliv.

Programmet är väl värt att läsa.

En gång (2009?) frågade jag Insatschefen Anders Lindström om vad Försvarsmakten gjorde för de anhöriga till den svenska Afghanistanstyrkan. Svaret blev att partners och barn, mamma och pappa, släkt och vänner inte var Försvarsmaktens ansvar. Sedan dess har Försvarsmakten gjort en lång resa i fråga om synen på jobbet och personalen. Och den resan måste fortsätta – dock utan att hamna i en HR-ifieringsfälla som premierar “administrativa värden” på bekostnad av kärnverksamheten.

Det går inte bara att förlita sig på lojalitet och pliktkänsla.Vilka blir till exempel konsekvenserna för Försvarsberedningen förslag till nästa försvarsbeslut om den ambitiösa ökningen av anställd personal inte blir verklighet? Genom medlemskapet i NATO ökar dessutom efterfrågan på yrkesofficerare än mer. Kort sagt, ökar även behovet av bättre löne- och karriärvillkor, liksom möjligheten till “work-life balance” för Försvarsmaktens anställda.

Allt detta är avgörande för som försvarsminister Troels Lund Poulsen påminner om i förordet till den danska HR-strategin:

“Ved at styrke HR-indsatsen og investeringen i medarbejderne sætter vi fokus på vores vigtigste ressource: De mange medarbejdere, der på forskellig vis bidrager til Kongerigets forsvar og beredskab.”

Författaren är redaktör och författare och ledamot av KKrVA.