Den tredje oktober firade Tyskland att det gått 30 år sedan DDR gick upp i Förbundsrepubliken. En som borde minnas händelseförloppet väl, är Rysslands president Vladimir Putin. Som många känner till arbetade Putin i det sovjetiska KGB, var stationerad i Dresden åren 1985-90 och befann sig i DDR hösten då muren föll.
Låt oss se tillbaka på året före enandet. Från april 1989 uppstod en omfattande proteströrelse i Kinas huvudstad, driven av i huvudsak studenter, vilka krävde politiska och ekonomiska reformer samt slut på korruptionen. Omfattande demonstrationer ägde rum och situationen eskalerade när hungerstrejker inleddes i mitten av maj. Strax därefter införde de kinesiska myndigheterna krigslagar i Beijing. Protestvågen fick ett brått slut den fjärde juni, i det som blivit känt som massakern på Himmelska Fridens torg. Ett okänt antal människor, troligen flera tusen, dödades av kinesisk militär och många skadades.
Bara någon månad senare blev oppositionen i DDR mer aktiv. Flera händelser bidrog till detta, som t ex att Ungern öppnade sina gränser mot Österrike och den vägen tillät östtyskar att ta sig över till Väst, eller att den västtyska ambassaden i Prag översvämmades av asylsökande DDR-medborgare.
I början av september inleddes den första av en rad demonstrationer i Leipzig, de s k måndagsdemonstrationerna. Leipzig ligger knappt tolv mil från staden där KGB-mannen Putin verkade. Besökarna vid en bönestund i Nikolaikyrkan, inte fler än några hundra personer, gick ut på det närbelägna Karl-Marx Platz bärandes budskap om frihet på målade lakan. Inte så mycket att oroa sig över för landets makthavare kunde man tycka, men mindre än tio veckor senare föll muren.
Året 1989 kom alltså först med en proteströrelse som dränktes i blod och sedan en annan där makthavarna möjligen övervägde en ”kinesisk lösning” men klokt nog valde att inte ta steget. Den andra proteströrelsen, DDR-hösten, var alltså något som Putin följde på nära håll.
Kremls färgskräck
När vi några årtionden senare studerar den ryska diskussionen om hur det moderna kriget ser ut, träder rädslan för ”färgrevolutionerna” fram. Den omskrivna Gerasimovdoktrinen (uttrycket först myntat av författaren och journalisten Marc Galeotti 2014, sedermera dementerat minst två gånger) kommer av en artikel från 2013 där den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov beskriver hur någon (Väst?) i grunden kan destabilisera en stat genom koordinerade insatser av olika ickemilitära åtgärder.
Rosrevolutionen i Georgien 2003, den Orange revolutionen i Ukraina 2004 eller Jasminrevolutionen i Tunisien 2010-11 är några händelser vilka beskrivits som exempel på ”färgrevolutioner”.
I den kultursfär som Sverige är en självklar del av, ser vi händelserna i DDR 1989 som hoppfulla steg bort från förtryck, massiv miljöförstöring och påtvingad fattigdom. Helt nyligen förklarade Sveriges biståndsminister Peter Eriksson: ”… stöttar vi demokratikämpar världen över” ett uttalande som flertalet av oss finner okontroversiellt. Men alla tänker inte riktigt som vi. Kreml förefaller inte kunna uppskatta värdet av DDR-medborgarnas, de baltiska eller central- och östeuropeiska folkens strävan efter frihet utan såg, och ser, enbart en förskjutning av makten, från ”oss” till ”dem”.
Ett exempel kommer från den framlidne general Makhmout Garejev, tidigare president för den ryska Krigsvetenskapsakademien och veteran från det andra världskriget. Garejev skrev 2013 en debattartikel med rubriken Det finns hårda svar på ”soft power” (författarens översättning), en text som i och för sig till stor del ägnas åt rent militärt försvar, men inte enbart:
”… Men de senaste åren har mer än ett dussin länder – de baltiska staterna, Östeuropa – med sin militära potential – blivit medlemmar i Nato, och den europeiska integrationen i Ukraina, Georgien och Moldavien förbereds. Formellt sker det utan väpnad konflikt, men utgör i huvudsak hot mot Ryssland i andra former” (författarens översättning och understrykning).
Soft power i ett utrikespolitiskt sammanhang kan något förenklat beskrivas som attraktionskraft. Sådant vi upplever när vi förtjusas av brittiska TV-serier, längtar till grekiska byar, uppskattar danskt hygge eller njuter av italienskt vin.
Men, det kremlinska synsättet, som reducerar utrikespolitiken till ett maktrelaterat nollsummespel, är inte bara begränsande och aningen andefattigt utan försvårar genuin förståelse av den andra parten och kan därför även leda till ökad krigsrisk. De länder som visar prov på en betydande soft power lär inte försöka begränsa den för att gå Rysslands ledning tillmötes. Vi kommer inte uppleva att Tyskland försöker bromsa sitt stora tekniska kunnande, Frankrike lär inte sänka sina gastronomiska ambitioner. Vi bör inte heller vänta oss att Japan förkastar den säregna kultur som omvärlden beundrar dem för, för att ta några exempel.
I en värld med fri information kommer trycket (om man kan kalla det så) från soft power att fortsätta öka. En gissning om framtiden är att alltfler ryssar kommer att försöka lämna sitt hemland, men väldigt få människor i väst kommer välja att flytta i andra riktningen. Om man ser soft power som ett hot får man finna sig i att leva i en hotfull värld. Självförvållat visserligen, men ändå.
Kan då inte den ryska nationen, med sin storartade kultur, svara på utmaningen? Kan man inte utveckla en egen, stark rysk attraktionskraft? I teorin ja. Landets historia, de många kulturella och industriella framstegen, dess stora variation och befolkningens stolthet över sitt moderland ger goda förutsättningar. Men med en ledning som på olika sätt bromsar befolkningens initiativ och själv saknar förmågan till att stimulera landets många förmågor, kan det bli svårt att lyckas.
Nya bekymmer utöver de gamla
Denna höst möter Vladimir Putins regering flera olika nya bekymmer:
- Protesterna i Belarus som pågått sedan i somras har visat sig vara oväntat ihärdiga. Rysktalande människomassor visar öppet sitt förakt för en illegitim ledning och ställer krav på politiska reformer som vare sig Belarus eller Rysslands regering skulle kunna överleva. Majdanupproret 2014 var illa ur Kremls synvinkel, men en upprepning i Minsk kan bli ännu värre. Parallellerna Belarus/Ryssland är besvärande många.
- Förgiftningen av Aleksej Navalny gick antagligen inte alls som planerat och händelseförloppet därefter har försämrat Rysslands relationer med Tyskland. De var i och för sig inte särskilt goda efter ett GRU-relaterat mord i den tyska huvudstaden förra sommaren men man möter idag en ökande tysk irritation.
- De ständigt återkommande och alltmer slentrianmässiga ryska försöken till bortförklaringar (MH-17, Salisbury, mordet i Berlin och nu senast Navalnyj) har nått vägs ände. En hel värld anar att man far med osanning.
- Protesterna i det avlägsna Chabarovsk, i ryska Fjärran Östern, har också visat sig vara uthålliga. När människokörer framför rådhuset ropar ”Ta en kopp te, Vova” är det inte mindre än en moralisk kris för Kreml.
- I COVID19-pandemins spår har världen kunnat följa hårdnande motsättningar mellan USA och Kina, de två stater som idag allt tydligare framstår som världens enda supermakter. Ryssland har samtidigt degraderats till positionen som andrarangsmakt, låt vara fortfarande en betydande stormakt på regional nivå. Man kan undra över hur den ryska allmänheten bedömer, eller kommer att bedöma, den ryska regering som lett fram landet till dagens situation.
Utöver de nya problemen finns dessvärre även de gamla kvar. En dålig ekonomisk utveckling, en illa fungerande rättsstat, omfattande korruption, tendenser till brain drain, hotet i att världen alltmer söker sig bort från fossila energikällor och den negativa inverkan av olika sanktioner från Väst.
Livet i bunkern
Olika omständigheter tyder på att Kreml inte alls förstår sig på den starka drivkraft som frihetslängtan och vilja till utveckling utgör. Konsekvensen blir att man dömer sig själv, och därmed ryssarna, till ett ”liv i bunkern”, där varje tilltalande kulturyttring från utlandet definieras som något slags angrepp från en fientlig omvärld.
Vidare ikläder man sig frivilligt rollen som kinesisk vasall, i allt tydligare konflikt med den Västvärld man ändå har, eller borde ha, mycket gemensamt med. Om vi betänker landets erfarenheter från 1812 och 1941, då tidigare partners vände sig mot Moskva, är detta verkligen den klokaste vägen framåt?
I en artikel på bloggen härförleden återgav ambassadören och akademiledamoten Sven Hirdman en formulering av Gleb Pavlovskij som liknade Putin ”vid en alpinist som klättrat upp på den högsta toppen och inte vet hur han skall ta sig ned”. En träffsäker allegori. Men tyvärr finns det även högst påtagliga realiteter som Vladimir Putins regering inte tycks veta hur man ska hantera.
Oförmågan Kreml visar inför landets många bekymmer blir en belastning inte bara för den sittande regeringen, utan även för de ryska folken och därmed även för omvärlden.
