Venus och Mars, minns ni dem?  Alltså Robert Kagans slagfärdiga indelning av Västvärlden under upploppet till Irakkriget. Den dyker upp i minnet i dessa dagar när Perseverence lyckligen landat på Mars, den planet som fått sitt namn efter den romerske krigarguden och som blev beteckningen på supermakten USA i Kagans bok från 2003, Of Paradise and Power. America and Europe in the New World Order.

Medan USA befann sig på krigarplaneten Mars med sin Bushdoktrin, militära muskler och Axis of Evil kunde Europa – kännetecknat av fredsaktivism och fredsbevarande arbete och förkärlek för mjuka värden – enligt Kagan bäst återfinnas på planeten Venus, som är uppkallad efter den romerska kärleksgudinnan.

För så milsvid var splittringen över Atlanten vid denna tid att USA och Europa lika gärna kunnat befinna sig på två olika planeter.  Och tonen i debatten var därefter.

Robert Kagans formuleringskonst träffade mitt i prick och detsamma gjorde den amerikanske försvarsministerns. Donald Rumsfeld var inte särskilt populär i övrigt – och allra minst i Europa – men hans intellektuella slagfärdighet var svår att motstå även för de mest inbitna antiamerikanister.

Att Kagans ”Europe” dock inte var någon särskilt homogen enhet visade sig i uppställningen till den Coalition of the Willing som slog följe med USA till Irak. Det var en brokig skara av hela 49 ”villiga” och de sträckte sig från stormakten Storbritannien till pyttelandet Tonga i Stillahavet. Och det var inte mindre än 15 européer med på tåget, mestadels från det som Rumsfeld benämnde som det ”nya Europa”.

Till skillnad från ”gamla Europa”, som anfördes av Tyskland och Frankrike och en grupp andra länder som var skeptiska till uppgifterna om irakiska massförstörelsevapen och satte sin tillit till FN och en diplomatisk lösning av konflikten med Saddam Hussein, var de forna Warszawapaktsländerna i ”nya Europa” ofta entusiastiskt proamerikanska och ställde sig gärna på ”Mars” sida för att backa upp president George W. Bush.

Det var ju också han som hade sett till att flertalet av dem inkluderades i ”the big bang”, den stora Nato-utvidgningen med hela sju nya medlemmar 2004. Inklusive de baltiska staterna, vars medlemskap och säkerhet länge hängde på en mycket skör tråd.

Fast helt linjär var inte heller uppdelningen i gammalt och nytt. Det fanns även en och annan gammal europé i Bushs koalition av villiga; förutom ovan nämnda Storbritannien även till exempel Danmark – och i alla fall inledningsvis Spanien, före terrorattentatet mot ett pendeltåg på väg in mot Madrids centralstation.

Att den nyvalde spanske premiärministern, socialisten José Luis Zapatero, därefter snabbt som ögat drog Spanien ur koalitionen var för mången amerikan en bekräftelse på de gamla européerna som mestadels opålitliga och utan minsta uthållighet.

Zapateros föregångare, José Maria Aznar, ingick dock dessförinnan bland undertecknarna i den så kallade Vilniusgruppen som publicerat ett öppet brev till stöd för USA. Det fick den franske presidenten att inte bara anklaga brevskrivarna för dålig uppfostran utan även varna för att initiativet mycket väl kunde få negativa konsekvenser för de länder som stod i kö till EU.

Det var en tid av hetsiga meningsutbyten över Atlanten. Men varför är det intressant att dra sig till minnes idag, sjutton-arton år senare? Tja, förutom att det kan vara bra med en påminnelse om att det inte bara är under de senaste fyra åren som tonläget inte alltid har varit så trevligt så finns det även lite annat att fundera över.

Att stämningen i den transatlantiska kretsen kan svänga snabbt, till exempel. Efter 9/11 förklarades det i de europeiska – och andra – huvudstäderna att alla nu ”var amerikaner”, innerlig solidaritet och harmoni rådde över Atlanten och Artikel 5 utlöstes för första gången någonsin till stöd för USA. Knappt två år senare, 2003, bråkades det däremot så stickor och strån rök mellan Washington och diverse europeiska huvudstäder.

Men: värre var osämjan ändå inte än att Nato kort tid därefter kunde överta ledningen av operationen i Afghanistan från USA.

Fast även i ISAF blev skillnaderna mellan Venus och Mars emellanåt tydliga i överkant, med alla ”caveats,” undantag och restriktioner som inte minst de ”gamla” européerna ivrigt fogade till sitt deltagande. Det var ingen tillfällighet att ”gamla” Tyskland placerade sig i den allra lugnaste delen av Afghanistan och ”nygamla” britter och danskar i det betydligt farligare Helmand i söder.

Att politiska ledare gör skillnad är också en viktig poäng. Inom inte minst statsvetenskapen är det annars vanligt att hävda att enskilda politiker gör vare sig till eller från för den förda politiken. Men det gör de; som i ett slag ändrades nämligen tonläget från både Berlin och Paris när Gerhard Schröder lämnade som tysk kansler och efterträddes av Angela Merkel, och när den för en fransman osedvanligt proamerikanske Nicolas Sarkozy flyttade in i Elyséepalatset efter Jacques Chirac.

Slutligen, och kanske lite motsägelsefullt mot de tidigare punkterna, att saker och ting ändå i mångt och mycket förblir som de är. Än idag befinner sig Frankrike och Tyskland i gamla Europa på en annan planet. President Macron försöker efter bästa förmåga förklä sin strategiska autonomi till ett europeiskt snarare än franskt projekt, utan att det övertygar särskilt många, och inte heller är det många som tror att det handlar om annat än traditionellt franska försök att skilja Europa från sin store allierade i väst.

Alltmedan Tyskland fortsätter att kvala in i inofficiella kategorin ”motvillig allierad” och ihärdigt värjer sig mot alla propåer om att lägga Nordstream II på hyllan. Och som inte lär uppskatta att de amerikanska kraven på högre europeiska försvarsbudgetar inte kommer att avta det minsta bara för att USAs president numera heter Joe Biden.

Venus och Mars, gamla och nya Europa. Robert Kagans bok är läsvärd än idag.

Författaren är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hon är ledamot i KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent