Det här inlägget är resultatet av en tillfällighet. I somras sökte jag efter ett citat som jag trodde ursprungligen fanns i 1942 års försvarsbeslut, vilket också var fallet.
I fråga om sättet för utredningsarbetets bedrivande har försvarsutredningen anfört, att den icke funnit anledning att, i likhet med vad som i regel skett vid tidigare utredningar av samma art, låta verkställa och till grund för sitt förslag lägga ingående strategiska utredningar. För det syfte, varom vore fråga (detta försvarsbeslut), syntes det vara tillräckligt att fastslå såsom princip, att vår försvarsorganisation borde erhålla största möjliga kvalitet”.
Likheterna mellan dåtidens säkerhetspolitiska situation och dagens är påfallande. Behovet av att stärka försvaret var då som nu påtagligt. Något som ledde mig till frågan, hur tänkte man då – förra gången vi genomförde en radikal upprustning?
Under läsningen slogs jag av fyra saker, jämfört med dagens beredningar/försvarsbeslut: den då extremt mycket högre graden av detaljstyrning, den avsevärt större bredden av inblandade underlagslämnare, de utförliga motiveringarna för olika förslag och de korta tiderna från beslut till genomförande. Påfallande var också de mycket grundliga resonemangen rörande organisationens personal, antal, utbildning, löner, rekrytering, befattningar m m.
Syftet med det här inlägget är inte djupsinnigare än att få läsarna av bloggen att ägna en stund till att själva botanisera i 1942 års försvarsbeslut. Ett fascinerande tidsdokument om hur man då försökte öka Sveriges försvarsförmåga.
Inlägget är därför utformat som några ”appetizers” vilka förhoppningsvis lockar läsaren till att följa länken på slutet och läsa mer. Kursiv text är ordagranna citat kopierade direkt ur propositionen/försvarsbeslutet.
Bredden på beslutsunderlaget
Här en del av de myndigheter som anmodats att yttra sig över förslagen i utredningen. I den fortsatta texten är det också tydligt att man vid utformningen av propositionen tagit hänsyn till vad ”genomförarna” ansett i olika frågor.
”Över försvarsutredningens förslag ha yttranden infordrats av följande myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren över rikets försvarskrafter, chefen för armén efter hörande av cheferna för första, andra, tredje och fjärde arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper samt militärbefälhavaren på Gotland, chefen för marinen efter hörande av cheferna för Ostkustens och Sydkustens marindistrikt, chefen för kustflottan samt inspektören för kustartilleriet, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen, statskontoret i vad avser förekommande pensionsfrågor, …..” m fl.
En fråga som uppstår är: vilken kompetens hade beredningen att avväga motstridiga intressen mellan olika delar av Krigsmakten? Samtidigt så ”kortslöt” man delvis systemet för att säkerställa att genomförandenivåns synpunkter skulle kunna beaktas. En inte helt enkel avvägning.
Operativa och taktiska resonemang
För att motivera förändringar i organisationen finns det i beslutet tämligen omfattande operativa och taktiska resonemang med hänvisningar till erfarenheter från det pågående världskriget och egna svenska bedömningar.
”Tillgången till pansartrupper gåve även i övrigt de egna (svenska) armékårerna möjlighet till ett offensivt uppträdande, utan vilket framgångsrikt försvar icke vore möjligt. Avvärjandet av anfall över kust eller gräns syntes för vår del ofta få karaktären av snabbt insatta motanfall. För att motanfallsförbanden skulle hinna ingripa i tid krävdes, att de vore mycket rörliga; därför lämpade sig motor- och cykelbrigader väl för ändamålet. Men först då i motanfallsgruppen inginge även pansarförband av tillräcklig styrka, finge motanfallet den kraft och tyngd, som erfordrades för dess snabba genomförande.”
”Vid en stridshandling, där avgörande söktes, vore i regel artilleriets insats av utslagsgivande betydelse. Icke minst gällde detta det artilleri av grövre kaliber, med vilket fiendens artilleri nedkämpades eller nedhölles. Tillgången på dylikt artilleri, sammanhållet i kårförband, vore för närvarande inom vår armé alltför ringa för att motsvara behovet.”
När det gäller Marinen får väl nedanstående skrivningar i 1942 års beslut anses ha stått sig ganska väl under hela tiden fram till kalla krigets slut, med de anpassningar som modernare teknik, t ex robotar, innebar. Den stora avvikelsen är nedläggningen av jagarsystemet på grund av 70- och 80-talens budgetnedskärningar. Hur kommer resonemangen i 2024 års försvarsbeslut se ut kopplat till ett inträde i Nato?
”De enskilda fartygens aktiva och passiva luftförsvar borde stärkas, d. v. s. man borde öka antalet luftvärnskanoner och öka skyddet för fartygets vitala delar mot bomber och bombsplitter. Båda dessa åtgärder medförde principiellt en uppgång i fartygsstorleken jämfört med den storlek, som utan ökad hänsyn till luftfaran ansetts tillräcklig för att bära viss bestyckning, visst maskinen o. s. v. Därjämte borde flygstridskrafter på ett mer avgörande sätt än genom enbart spaning komplettera stridsfartygens verksamhet. En växelverkan och intim samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter framstode som en alltmer påtaglig nödvändighet.”
”Kommendören Strömbäck har vidare anfört, att de offensiva ytstridskrafter, vilka kunde komma i fråga att anskaffas under en begränsad tidrymd och med våra begränsade resurser och som kunde anses vara ägnade att på bästa sätt fylla dem tillkommande uppgifter i det nya sjöförsvarssystemet, vore av tre olika men varandra kompletterande slag, nämligen: kryssare, jagare och torpedbåtar. Fartyg av dessa olika typer borde icke hopföras i taktiska förband typvis, utan i ett antal operationsgrupper, vardera omfattande en kryssare samt jagare och torpedbåtar, vartill borde komma såsom reserv och för självständiga uppgifter utanför operationsgrupperna (spaning, ubåtsjakt, luftbevakning m. m.) ett antal jagare och torpedbåtar.”
Resonemangen om flygstridskrafternas roll och verkansmöjligheter är omfattande och leder fram till slutsatsen att det krävs avsevärda satsningar på luftförsvaret. Det både vad gäller försvar av befolkningen, infrastruktur och de egna stridskrafterna. Här ett kort utdrag.
”De hittillsvarande erfarenheterna från stormaktskriget i fråga om luftkrigföring mot hemorten kunde givetvis icke direkt överföras på förhållandet mellan en stormakt och en liten stat. Emellertid torde det kunna sägas, att, därest både det aktiva och det passiva försvaret vore välordnat och så starkt som resurserna medgåve, utsikter funnes för att luftkrigföringen mot hemorten skulle bliva en tidsödande och osäker operation och att avgörandet i stället söktes i de rent militära operationerna.
Ett svenskt flygvapen måste främst äga sådan styrka, att det med någon utsikt till framgång och tillsammans med luftvärnet kunde upptaga strid med fiendens flygstridskrafter. Det måste också vara i stånd att med tillräcklig styrka direkt understödja lant- och sjöstridskrafterna i deras verksamhet.”
Arbetsmetodiken tycks ha varit att beredningen grundat på existerande organisation, tidigare försvarsbeslut och utredningar, krigserfarenheter, operativa och taktiska analyser tagit fram en preliminär plan för hur Krigsmakten borde utvecklas. Denna preliminära plan har sedan remitterats till olika myndigheter och organisationsenheter. Nedan utdrag ur utredningens redovisning av några av remissvaren. Inte helt oväntade svar för någon som deltagit i olika typer av avvägningsprocesser i Försvarsmakten – samma då som nu – alla vill ha mer.
”I vissa avseenden har chefen för armén föreslagit förstärkningar av arméns krigsorganisation, bland annat innebärande utökning av antalet jägarbrigader, utökning av kårartilleriet och införande av stormartilleri. Dessa förslag ha även medfört krav på utökning av fredsorganisationen dels i form av kaderökningar och dels genom uppsättande av ytterligare en artillerikår.”
”Chefen för marinen har vidare framfört ett mycket bestämt krav på en för samverkan med sjöstridskrafterna (närmast kustflottan) och torpedflygflottiljen avsedd jaktflygflottilj utöver de av försvarsutredningen föreslagna.”
”Frågan om flygvapnets framtida ställning har upptagits till behandling av chefen för Ostkustens marindistrikt, vilken förordat en uppdelning av flygvapnet i två delar, vardera utgörande ett vapenslag inom armé och marin samt med bibehållande av gemenskapen endast i fråga om materielanskaffning och viss del av utbildningen.”
(Utdrag ur Överbefälhavarens svar) Den föreslagna nya försvarsordningen utgjorde ett så väldigt komplex, att det — trots det aktningsvärda arbete, som av utredningsmännen presterats — icke varit möjligt att, även där samarbete skett med de militära myndigheterna, tillräckligt grundligt genomtränga alla organisationsdetaljer, varken beträffande deras struktur eller kostnader. Det kommer utan tvivel att under arbetet på försvarsordningens genomförande visa sig, att åtskilliga betänkliga luckor funnes utöver de redan kända, likaså att i vissa fall en överorganisation eller onödigt kostsamma anordningar föreslagits. Det vore därför synnerligen önskvärt, att — icke blott beträffande krigsorganisationen utan även beträffande fredsorganisationen — riksdagen så mycket som möjligt undveke att nu fastslå detaljer.”
Även civila myndigheter hade synpunkter.
”Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört invändningar mot uppgörandet av en plan för organisationsarbetet under så lång tid som fem år, varvid anförts, att länsstyrelsen för sin del skulle ansett det nödvändigare med hänsyn till vårt genom världskriget farofyllda läge, att planer nu hade uppgjorts för de försvarsanordningar, som med den yttersta kraftansträngning hade kunnat vidtagas omedelbart eller inom det närmaste året.”
Efter redovisningen av vad olika remissinstanser ansett om förslaget kommer tämligen omfattande resonemang varför A bör prioriteras före B, kostnader, hur lång tid det tar att införa olika system m m. Något som sedan leder fram till konkreta förslag rörande t ex prioritering av olika fartygstyper.
Krigsmaktens ledning
En viktig del av en militär organisations utformning är hur den ska ledas. Beredningen för där omfattande resonemang om hur den högsta ledningen bör utformas. Nedan en del av beredningens resonemang kring centralisering kontra decentralisering, med en intressant psykologisk vinkling varför ansvaret för en operations genomförande inte bör kopplas direkt till Överbefälhavaren. Beredningen funderade också på ÖB hälsa.
”Försvarsstabens omfattning kunde i detta alternativ betydligt minskas, varigenom denna centrala stabs arbetsformer måste bliva avsevärt mera lättrodda till förmån för ökad snabbhet och effektivitet vid de väsentliga frågornas handläggning. Försvarsgrenscheferna bleve i allt ansvariga inför överbefälhavaren för sina försvarsgrenars krigsförberedelsearbete, operativt, personellt, materiellt samt utbildningsmässigt. Den erfarenhet och sakkunskap, som beträffande egen försvarsgren vid ett riktigt personval måste anses föreligga hos en försvarsgrenschef, syntes i förening med den framskjutna ansvariga ställning en sådan i detta alternativ intoge, borga för att det operativa krigsförberedelsearbetet bleve effektivare vid den i detta alternativ föreslagna decentraliseringen av detta arbete än i alternativ I.”
”Så t. ex. vore det ur allmän psykologisk och även politisk synpunkt lyckligare om vid ett eventuellt misslyckande i något krigsskede en mellaninstans finge taga de hela och fulla konsekvenserna härav, än att överbefälhavaren såsom den direkte befälhavaren måste taga sådana konsekvenser och ett byte ske under ett kritiskt skede av kriget på denna utomordentligt framskjutna befattning i riksförsvaret.”
”Det gällde emellertid att tillse, att detta betydelsefulla ämbetes innehavare icke redan i fred förslets och förbrukades genom ett omfattande administrativt rutinarbete.”
För den som är intresserad av operativa och strategiska ledningsfrågor rekommenderar jag varmt sidorna 110-130 (i den länkade utgåvan). Där förs principiella resonemang som till stor del är tidlösa.
Detaljstyrning
När det idag diskuteras i vad mån statsmakterna inte ägnar sig åt en alltför stor detaljstyrning kanske nedanstående inriktningar i 1942 års försvarsbeslut kan mana till viss eftertanke (och tacksamhet för den handlingsfrihet som Försvarsmakten trots allt har idag).
I propositionen angiven personalram för Skånska pansarregementet.
Öv Övlt Mj Kn Lt/Fk Fj Serg Fu Krp 1 1 4 14 21 14 20 89 43
Här vad beredningen tyckte om vilka kvalifikationer befälet på ett kompani borde ha.
”I fråga om utbildningsbefälets fördelning på olika befälskategorier har utredningen, med tillämpning i huvudsak av de beräkningsgrunder, som på sin tid använts av 1930 års försvarskommission, upptagit kompanichefer (motsvarande) som kaptener (ryttmästare),kompaniadjutanter (motsvarande) såsom fanjunkare (styckjunkare), plutonchefer (motsvarande) till två tredjedelar såsom subalternofficerare och till en tredjedel såsom sergeanter, plutonchefers ställföreträdare till en tredjedel såsom sergeanter och till två tredjedelar såsom furirer samt gruppchefer såsom furirer och korpraler. Såsom chef för plutonchefsskola borde i regel placeras kapten (ryttmästare).”
Utredningen för långa och mycket omfattande resonemang om de olika befälskategoriernas (officerare, underofficerare reservbefäl mfl) utbildning, befordringstidpunkter, löner och antalsmässiga behov med hänsyn till den växande krigsorganisationen och hittills vunna erfarenheter från den pågående upprustningen.
Här hur utredning funderade på hur den grundläggande officersutbildningen borde läggas upp.
”Officersaspiranten föreslås sålunda genomgå rekrytskola, förberedande plutonchefsskola, plutonchefsskola och officersaspirantskola i likhet med dem som skulle bliva värnpliktiga officerare. Officersaspirantskolan måste dock av officersaspiranten fullgöras på vinterlinjen med hänsyn till den fortsatta utbildningen. Efter genomgången officersaspirantskola borde officersaspiranten fullgöra trupptjänstgöring såsom plutonchefs ställföreträdare (motsvarande) under 5 månader samt därefter under 1 månad (regementsövningen) i regel såsom plutonchef (motsvarande). Efter regementsövningens slut borde officersaspirant, som ägde härför erforderliga kvalifikationer, kommenderas till en för samtliga truppslag gemensam officerskurs vid krigsskolan.”
Enligt utredningen skulle förslaget innebära nedanstående förändringar av utbildningen vid Krigsskolan (Karlberg).
”Enligt krigsskolans nu gällande organisation hade flertalet elever före kommendering till skolan fullgjort omkring 16 månaders tjänstgöring. Med föreslaget system kommer officersaspiranterna att erhålla kommendering till officerskurs vid krigsskolan tidigast efter 30 månaders tjänstgöring. Detta innebure att en väsentlig del av officersutbildningen (i stort sett första krigsskoleåret) förskjutits från krigsskolan till officersaspirantskolorna. Med hänsyn härtill syntes undervisningstiden vid krigsskolan kunna begränsas till omkring 2,000 timmar eller 11 månader (uppehåll medräknade).”
Beredningen drog sig heller inte för att ge sig in på detaljberäkningar rörande befäls- och kompetensbehov kopplat till sina förslag. Här Krigsskolan.
”Ordinarie personal med lön (arvode) på skolans stat. 1 chef, överste, 1 adjutant, kapten eller ryttmästare, 1 kompanichef, kapten, 4 kadettofficerare och lärare ur infanteriet, kaptener eller löjtnanter, 1 kadettofficer och lärare ur kavalleriet, ryttmästare eller löjtnant, 1 kadettofficer och lärare ur pansartrupperna, kapten eller löjtnant, 1 kadettofficer och lärare ur artilleriet, biträdande lärare i vapenlära och artilleriövningar, kapten eller löjtnant, 1 kadettofficer och lärare ur luftvärnet, biträdande lärare i vapenlära och artilleriövningar, kapten eller löjtnant, 1 kadettofficer och lärare ur ingenjörtrupperna, biträdande lärare i fältarbeten, kapten eller löjtnant, 1 kadettofficer och lärare ur trängtrupperna, lärare i motortjänst, kapten eller löjtnant, 1 förste lärare i taktik och topografi med undervisningsskyldighet i läroämnet försvarsorganisation med krigshistoria, major, 2 andre lärare i taktik och topografi, kaptener, ryttmästare eller löjtnanter, 1 lärare i topografi, biträdande lärare i taktik, kapten, ryttmästare ellerlöjtnant, 1 lärare i vapenlära och artilleriövningar, kapten eller löjtnant, 1 lärare i fältarbeten, kapten eller löjtnant, 1 lärare i gymnastik med vapenföring och idrott, kapten, ryttmästare eller löjtnant, samt 1 kompaniadjutant vid övningskompaniet, fanjunkare.”
I propositionen finns också utförliga redovisningar av lärarbehovet vid truppslagens stridsskolor, Krigshögskolan kvalitetskrav på lärarna m m. Dåtidens Krigshögskola motsvarar till delar dagens HOP vid FHS, men hade en mycket tydlig inriktning mot i första hand taktik och krigsstabstjänst.
Beredningens detaljstyrning var inte begränsad till bara behovet av människor i organisationen. Även behovet av hästar redovisas i detalj, för t ex artilleriet krävdes 1.324 hästar.
Tidsförhållanden
Den kanske bästa illustrationen av hur allvarligt man tolkade läget i omvärlden, och därmed hotet mot Sverige, är de utomordentligt snäva tidsramarna för att genomföra omfattande förändringar. Här illustrerat av Flygvapnets planerade utvecklig enligt Försvarsbeslutet.
”Försvarsutredningen har framhållit, att flygvapnets utökning, med hänsyn till önskvärdheten att snarast höja flygvapnets effektivitet, borde genomföras inom en så kort tidrymd som möjligt. På utökningens genomförande inverkade å andra sidan möjligheterna att tillgodose det ökade personal- och materielbehovet samt, då det gällde uppsättning av flygförband, möjligheterna att iordningställa flygfält och byggnader. Utbildning av personal toge avsevärd tid i anspråk. För utbildning till officer erfordrades sålunda en utbildningstid av omkring tre år. Utbildning till underofficer och till för tjänsten fullt användbart stammanskap krävde sju respektive tre år.
Tillverkning av flygmateriel måste planläggas på lång sikt. Arbeten med iordningställande av flygfält borde påbörjas minst tre år innan fältet skulle tagas i bruk. Iordningställande av byggnader för en flygflottilj toge omkring två år i anspråk. Med hänsyn till dessa förhållanden måste alltså utökningen förberedas i god tid och tidrymden för dess genomförande vara relativt lång. Verkställda undersökningar hade emellertid givit vid handen, att den utökning av flygvapnet, som försvarsutredningen föreslagit, i huvudsak kunde genomföras inom en tidrymd av fem år.
Med utgångspunkt från det beräknade läget den 1 juli 1942 har försvarsutredningen uppgjort följande plan för flygvapnets utökning under femårsperioden.
Flygstabens omorganisation och utbyggnad skulle påbörjas under första och fullföljas under andra året.
Eskaderstabernas organisation skulle genomföras, första eskaderstabens under första året, andra eskaderstabens delvis under första och helt under andra året, tredje eskaderstabens delvis under andra och helt under tredje samt fjärde eskaderstabens delvis under tredje och helt under fjärde året.
De nytillkommande flygflottiljerna skulle uppsättas, Bråvalla flygflottilj (F 13) och Upplands flygflottilj (F 16) under andra och tredje åren, Hallands flygflottilj (F 14) och Blekinge flygflottilj (F 17) under tredje och fjärde åren samt slutligen Västerbottens flygflottilj (F 15) under fjärde och femte åren.
Flygbasområdesstaberna skulle organiseras, Övre Norrlands (= kårstaben, F 21) under första året, Östra under första och/eller andra året, Västra under andra och/eller tredje året, Södra under tredje och/eller fjärde året samt slutligen Norra under fjärde och/eller femte året.
Den nya centrala flygverkstadens uppsättning skulle påbörjas under andra och fullföljas under tredje året.
De nytillkommande utbildningsanstalterna skulle organiseras, bomb- och skjutskolan och signalskolan under första samt tekniska skolan under andra året.
Musikorganisationen skulle uppsättas med fyra musikkårer under första och med tre musikkårer under andra året.
I anslutning till denna allmänna plan för organisationens genomförande har försvarsutredningen framhållit, att flygvapnets personal i vissa avseenden icke kunde utökas i den takt, som vore påkallad av nyuppsättningen av förband.
Det vore därför ett framträdande önskemål att, bland annat genom forcerad utbildning, snarast fylla flygvapnets personalkadrar.””Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha icke haft något att erinra mot försvarsutredningens förslag till organisationens genomförande.”
Kuriosa (med dagens ögon)
Flyttningen av Wendes artilleriregemente till Norra Åsum skulle innebära byggnation av nya kaserner m m.
”Då det nya etablissementet komme att bliva beläget på fem kilometers avstånd från Kristianstad, syntes det ur arbetssynpunkt och ur disciplinär- och säkerhetssynpunkt erforderligt att i närheten av den blivande kasernen uppföra bostäder jämväl för regementschefen, en regementsofficer samt en officer per batteri.”
”Försvarsväsendets underbefäls förbund har med tillfredsställelse noterat försvarsutredningens förslag om nybyggnad av furirbostäder.”
Läsanvisningar
Ovanstående citat är bara små utdrag ur ett dokument som omfattar mer än 700 sidor och som, det måste erkännas, är ganska segt att läsa i sin helhet. Min rekommendation är därför att börja med innehållsförteckningen alldeles i slutet för att hitta de delar som verkar speciellt intressanta. Hoppa därefter mellan de intressanta avsnitten. Alla läsare är kanske inte intresserade av de fem sidor som avhandlar militärmusikverksamheten (kontentan där är att varje regemente/flottilj/örlogsbas ska ha en egen musikkår).
Kungl. Maj:ts proposition nr 210 (Proposition 1942:210) | Sveriges riksdag (riksdagen.se)
Den exakta krigsorganisation som 1942 års försvarsbeslut innebar var av naturliga skäl hemligstämplad, och framgår inte av propositionen, men en hyfsad översikt finns på:
Försvarsbeslutet 1942 – Wikipedia
Mycket nöje.
