Förbereder Ryssland en invasion i Ukraina? [1]

Säkerheten i Europa påfrestas hårt och är kanske rentav på väg att urarta, men har skymts av klimatfrågans dominans i den offentliga debatten. En gemensam nämnare är Ryssland, kanske den aktivaste och mest destruktiva aktören på de flesta håll där kriser blossar upp eller där krig redan råder.

Den pågående vidriga flyktingkrisen vid EU:s och Natos gränser i Polen och Litauen tillskrivs Belarus, men har även fått drag av en rysk vilseledningsoperation, maskirovka. En stor militär upptrappning har skett mot Ukraina, den verkliga måltavlan. Om Putin vill förverkliga sin dröm om att återförena merparten av det forna sovjetväldet under rysk kontroll måste det ske så länge Europa – EU och Nato – är svagt och USA:s fokus är Asien.

I Belarus har Ryssland kommit så långt att landets suveränitet är snart utraderad. ”Unionsstaten mellan Ryssland och Belarus är prioriteternas prioritet” sa Lukasjenko den 4 november, då de två ländernas presidenter fastställde en ny militärstrategi för Unionsstaten.

Belarus utrikesminister Makei gav Nato en skarp varning den 10.11. ”Varje utplacering av Natostyrkor vid den polsk-belarusiska gränsen kommer att leda till motåtgärder från Unionsstatens sida.” De polska defensiva åtgärderna används här som motivering för en allt större rysk militär närvaro i Belarus. För att understryka Unionsstatens beslutsamhet lät man samma dag två ryska Tu-22M3 Backfire bombplan, som även kan bära kärnvapen, flyga längs gränsen för att ”testa Unionsstatens regionala integrerade luftförsvarssystem”.

Ryssland och Belarus visar en helt enad front men inom EU är man väldigt noga med att inte utpeka Ryssland direkt för dess roll i krisen vid Polens och Litauens gränser. Angela Merkel försökte få Putin att använda sitt inflytande för att åstadkomma en nedtrappning, det som Sauli Niinistö lyckades med 2015 efter ett samtal med Putin, men nu slog denne ifrån sig och bad henne tala med Lukasjenko direkt.

Gasleveranserna från Ryssland har sakta kommit i gång, men i Västeuropa vet man att akta sig så att man inte ska behöva frysa i vinter. Trycket på Tyskland att slutligen ge grönt ljus åt Nord Stream 2 är uppenbart. Då Lukasjenko hotar stänga gaskranarna ifall EU besluter om ytterligare sanktioner är det en signal om att Ryssland för samma politik. Putin försäkrade visserligen senare att gasleveranserna inte stängs och att Lukasjenko hade uttalat sig i affekt, men signalen var given och alla skulle nu också förstå vem som har sista ordet.

Det ryska agerandet och retoriken mot Ukraina har eskalerat kraftigt under det senaste året. Landet har ju visat sig vara en hård nöt för Kreml att knäcka. Även Ukrainas folk, ukrainare såväl som ryssar, begriper vem som är fienden.

Ryssland har fört krig mot Ukraina sedan 2014 men har aldrig ”varit part i den konflikten” som beskrivs som ett inbördeskrig mellan ukrainska högerextremister och till Ryssland positivt inställda patriotiska ”separatister”. Men i Ryssland bryr man sig inte längre ens om att försöka hålla kulisserna uppe. Det framhöll brittiska Chatham House-forskaren Keir Giles, en av världens ledande Rysslandsexperter vid samtal med finländska kolleger i Helsingfors nyligen.

Ryska nyvalda parlamentarikern Alexander Borodai, som 2014 var ”premiärminister” i den s k folkrepubliken i Donetsk, gav i oktober 2021 en intervju i ryska försvarsministeriets kanal Zvezda Live. Han försvarade de ”ryska styrkornas” uppoffrande strid i östra Ukraina och tog avstånd från Kremls fiktiva påståenden om ”inbördeskriget i Ukraina”. Han själv och alla hans närmaste medarbetare var från Moskva. ”Från ett propagandaperspektiv blev det alltför härsket”, ansåg Borodai.

Mycket energi har i Ryssland lagts ned på omskrivning av landets historia. Den 12 juli publicerade president Putin en lång essä ”om ryssars och ukrainares historiska enhet”. Ukraina ses som en självklar del av den ryska nationen, inte som någon suverän, självständig stat. Han kom också med en olycksbådande programförklaring: “Jag har blivit alltmer övertygad om att Kiev inte behöver Donbass.”

Den 11 oktober publicerade Putins företrädare Dmitrij Medvedev, en synnerligen hårt formulerad artikel i Kommersant, ett grovt antisemitiskt utfall mot Ukraina och dess president Volodymyr Zelenskyj. Medvedev menade att Ukrainas statsöverhuvud påminde om ett judiskt Sonderkommando, en hänvisning till de judiska fångar i förintelselägren som under dödshot tvingades städa bort offren i gaskamrarna. Att förhandla med sådant folk och en sådan stat är därför ”meningslöst”, menade den ryska expresidenten.

Under den senaste våren skedde en massiv rysk styrkeuppladdning invid Ukrainas gräns, som sedan följdes av en skenbar nedtrappning. En stor del av materielen blev kvar. Under hösten har till den grad hotfulla dispositioner ägt rum i området att en militär operation kan vara förestående inom några månader. Något slutligt beslut har knappast ännu fattats men det verkar uppenbart att militären fått order att höja beredskapen och inta utgångspositioner för att kunna köra i gång en sådan operation.

Från Ukrainas synvinkel är situationen alltmer prekär eftersom den ökande ryska militära närvaron i Belarus har drag av strategisk inringning av Ukraina. Tvåfrontskrig hotar. Även energivapnet används. Ryssland lade i Donbass beslag på 90 procent av Ukrainas kol och Putin har stoppat koltransporterna från Kazakstan.

USA:s utrikesminister Anthony Blinken gav i Washington Ryssland en skarp varning den 10 november att inte upprepa en militär aggression mot Ukraina likt den man gjorde 2014. Samtidigt undertecknade USA och Ukraina stadgar rörande strategiskt samarbete.

Hur Ukrainas framtid kommer att se ut är alltjämt oklart. Anmärkningsvärt är dock att president Putins tal till diplomaterna den 18 november var påtagligt oinspirerat och defensivt. I det talet beskyllde Putin också Frankrike och Tyskland för att sabotera den s k Minskprocessen för hanteringen av Ukrainafrågan. Erfarna Rysslandsobservatören Anders Åslund noterade att den ryska ledarens långa lista med kritik och klagomål lämnade ett distinkt intryck av att trots att den ryska utrikespolitiken gått helt fel så är det egentligen inte hans fel.

Att Putin är klämd mellan motstridiga viljor är inget unikt, utan snarare ett bestående faktum. När TASS rapporterade att ryska Nationella Säkerhetsrådet varnar om hot om väpnade konflikter vid landets gränser är detta värt att notera, speciellt som även Arktis nämns. Från finsk sida kommer man osökt att tänka på Mainilaskotten i slutet av november 1939. Men Putin lika litet som Stalin vill (-e) krig. Båda vill (-e) nå sina mål utan blodsspillan.

Författaren är kallad ledamot av KKrVA.
Fotomontage. Bildkälla: Wikimedia Commons

[1] Texten bygger på en debattartikel som publicerades i Hufvudstadsbladet den 19 november.

 

Mer av samma skribent