Det svenska försvaret saknar förmåga att med hög precision bekämpa högvärdiga angriparmål på stora avstånd (stand-off förmåga). En sådan förmåga framstår som en allt centralare komponent i en eftersträvad trovärdig krigsavhållande tröskel. Teknikutvecklingen ger idag även små länder möjligheter att skaffa dessa system. De nordiska grannländerna Finland och Norge har båda redan dragit denna slutsats. Den finska JASSM respektive den norska Joint/Naval Strike Missile har räckvidder i intervallet från 200 till över 300 km. [1]
Nytänk och mer resurser krävs
Otillräckligheten lyser i eldskrift mellan raderna rakt igenom försvarsberedningens senaste rapport Värnkraft. Den struktur som föreslås är i allt väsentligt den extremt magra struktur som i en helt annan situation beslutades 2004. Den var då storleksmässigt en miniatyrförsvarsmakt utformad för att nödtorftigt kunna vidmakthålla kompetenser och lösa fredstida uppgifter, men utan krav på att kunna möta ett väpnat stormaktsangrepp. Organisationen är i allt väsentligt en miniatyr av det invasionsförsvar som fanns på 1990-talet. Sett till innehållet representerar det vad som borde ha beslutats för tio år sedan när det säkerhetspolitiska klimatskiftet började bli synligt i samband med Rysslands angrepp på Georgien.
Förslaget innebär att vår lilla försvarsmakt nu efterhand ska fyllas med mer substans. Dock kommer den om tio år fortfarande att vara alldeles för svag för att kunna hantera de krav som beredningen ställer på försvaret redan idag. Förslaget innebär att Sverige, trots de betydande ekonomiska påslag som nu till sist föreslås, under åtminstone ytterligare ett decennium kommer att sakna förmåga att möta grundläggande säkerhetspolitiska behov.
Slutsatsen blir att ett rejält omtag behövs. Det är inte en balanserad miniförsvarsmakt utformad utifrån 1990-talets struktur som kan lösa 2020-talets utmaningar. En operativ helhetssyn måste genomsyra allt som görs. Personal är en knapp resurs som behöver utnyttjas effektivt. Teknikutvecklingens möjligheter måste tillvaratas maximalt.
Försvarets huvuduppgift är att vara en krigsavhållande tröskel vid en uppväxande stormaktskris. Beredningen har rätt väl formulerat vad det innebär. Territoriet och då inte minst luftrummet behöver kunna hävdas effektivt och uthålligt vid ett krigshot som kan vara utdragen i tid. Hela Sverige måste kunna försvaras. Det handlar då om att ha snabbt gripbara förmågor som gör att en främmande makt aldrig kan utnyttja eller få kontroll över svenskt territorium utan att tillgripa väpnat våld.
Stärkt stand-off förmåga
En svensk långräckviddig bekämpningsförmåga har en given plats i en struktur för 2020-talet.
Det handlar för det första om rörlighet. Sverige har sedan länge övergivit modellen med ett territoriellt försvar. En lokal tröskel behövs även idag om hela landet ska försvaras, men den måste i stor utsträckning bygga på att verkan snabbt och precist kan sättas in mot en angripare från långa avstånd. Strategiskt grupperade långräckviddiga system, markbaserade eller flygburna, i kombination med specialutbildat hemvärn och snabbrörliga specialförband skulle idag kunna fylla luckan efter de tidigare lokalförsvarsförbanden.
Det handlar för det andra om robusthet och skydd.. Ryssland har anammat den nya teknologins möjligheter och förfogar idag över en snabbt växande arsenal av långräckviddiga ballistiska missiler och kryssningsrobotar. En ofta förbisedd effekt av att det avtal som benämns Intermediate Range Nuclear Forces Treaty (INF) nu övergivits är att Ryssland inte längre har några kvantitativa begränsningar på den arsenal av markbaserade robotar som från väl skyddade grupperingar i Ryssland kan insättas mot inmätta mål i det nordiska området. Att antalet kvalificerade förband och system på vår sida har blivit så litet bidrar än mer till att göra skydd till huvuddimension av en trovärdig avhållande förmåga. Det accentuerar värdet av att kunna verka från dolda grupperingar inom stora områden. Väl dolda och undangömda markrobotförband som kan verka från långa avstånd har en given nyckelroll som komplement till flygstridskrafterna.
Det handlar för det tredje om möjligheten att hota en angripare på stor bredd i tid och rum.
Den tid är förbi då Sverige och andra mindre stater kunde upprätthålla a en trovärdig rent defensiv avhållande förmåga. Idag behöver även småstaten Sveriges avhållande förmåga gentemot den militära stormakten Ryssland inkludera förmåga att uthålligt hota olika typer av värdefulla mål även långt från svenskt territorium. Det genererar kostsamma skyddsbehov och innebär hög risk för att en konflikt snabbt når en nivå där USA och hela Nato engageras, Långräckviddig stand-off förmåga från flygplan, ubåtar och landbaserade plattformar har här en nyckelroll.
Det handlar sist och viktigast om att inse att ensam är inte stark, Sverige, Norge och Finland har mycket att vinna på bygga en trovärdig regional avhållande tröskel tillsammans. Det nordiska området utgör strategiskt en helhet och försvaras bäst genom en samlad försvarslösning som utesluter möjligheten för Ryssland att initialt geografiskt begränsa ett angrepp till en mindre del av området. Ett väl utformat system av system med långräckviddig stand-off förmåga med möjligheter till basering och verkan från hela området kan höja den regionala avhållande tröskeln väsentligt.
Den samlade slutsatsen blir att beredningens förslag skyndsamt bör kompletteras med en strategiskt operativ fjärrbekämpningsförmåga, som givetvis också innehåller en väl integrerad underrättelse- och ledningsfunktion. Till denna funktion ska alla förband och system som kan verka på stora avstånd knytas. Den ska vara uthållig och ha hög tillgänglighet, De enskilda komponenterna ska vara personalsnåla och utnyttja teknikens möjligheter maximalt. Den bör i största möjliga utsträckning utformas så att den kan verka i en samlad nordisk ram.
NBF, ett nätverks baserat försvar, må ha varit en ouppnåelig vision för tjugo år sedan men beskriver väl vad det måste handla om under 2020-talet.
Författaren är f d ämnesråd. Han är ledamot av KKrVA.
Noter
[1] Artikeln har tidigare varit införd i tidskriften Vårt Försvar nr 3-2019.
