”Our power comes from the perception of our power…”
Mikhail Gorbatjov i tv-serien Chernobyl
Det är snart tre år sedan Rysslands brutala invasion av Ukraina. Det som skulle varit över på några dagar har nu kostat Ryssland över 700 000 döda och skadade. Efter valet av Donald Trump i USA höjs nu röster om att påbörja förhandlingar med Putin om fred i Ukraina. Delar av Europa, och i synnerhet Tysklands Förbundskansler Olof Scholtz, verkar dela den åsikten.
Om vi bortser från att tvinga Ukraina att lämna över ockuperad mark är moraliskt förkastligt och uppmuntrar Ryssland till ytterligare aggression, så leder det inte till någon varaktig fred. Varaktig fred, långsiktig fred som leder till ökad säkerhet i Europa, kommer endast att uppnås när Ukrainas suveränitet och säkerhet kan garanteras.
Det finns ytterligare faktorer som måste beaktas.
Vill Putin genuint förhandla, och inte bara som en taktik för att splittra Europa?
Vad har Ryssland för incitament?
Utöver detta, om Ryssland inte förlorar kriget de startat, vilka signaler sänder det till Ryssland, till Kina, eller andra diktaturer och regimer runt om i världen? Vad ska Taiwan tro att västvärldens löften är värda?
När den europeiska säkerhetsordningen kollapsar, på vilket sätt gynnas Europa? Faktum är att Europa, mer än USA, behöver stödja Ukraina, ekonomiskt och militärt. Det handlar inte bara om att försvara europeiska värderingar, utan om rationella säkerhetsintressen. Ett stärkt Ryssland är ett större hot mot oss alla.
Att EU, med en befolkning på nästan 450 miljoner invånare, inte kan skydda Ukraina från Ryssland, med en befolkning på 140 miljoner och en köpkraftsparitet med Tyskland[1], är minst sagt oroväckande.
I den här artikeln vill jag belysa två huvudsakliga spår. Först att Ryssland inte har någon vilja att förhandla, och väldigt få incitament att göra det. För det andra, att Europa har inte bara incitamenten utan även verktygen att få Ryssland att förlora, och därigenom tvinga dem till förhandlingsbordet. En varaktig fred i Europa kräver att Ryssland förlorar, att de är medvetna om att de har förlorat, och att Europa kommer att svara på provokationer med kraft.
Del I – Den ryska positionen
Det är värt att påminna sig om vad Ryssland tidigare har krävt av väst och Ukraina. I december 2021, nästan tre månader innan invasionen av Ukraina, släppte Ryssland en lista med krav på Nato och Ukraina. Ryssland krävde att Ukraina skulle förbjudas att gå med i Nato, och att Nato skulle dra tillbaka sina trupper och lägga ner alla baser i länder som gick med i den västliga försvarsalliansen efter 1997. Nato skulle således lämna bland annat Polen och baltstaterna helt utan skydd.[2] Vidare skulle Nato inte få hålla övningar i central- och östeuropa om Ryssland inte godkänt övningen på förhand. Det var inget annat än ett uppenbart försök att tillskansa sig sin gamla ”intressesfär”.
Idag kvarstår Rysslands maximalistiska krav på Ukraina. Kraven, skriver Carnegie, innebär att Ukraina kapitulerar och överger sin suveränitet.[3] I juni krävde Putin att sanktionerna mot Ryssland hävs, och att Ukraina överger Donetsk, Luhansk, Kherson och Zaporizjzja Oblast, och att dessa internationellt erkänns som ryskt territorium.[4]
Institute for the Study of War (ISW) kunde i november 2024 notera att de ryska kraven på Ukraina i mars 2022 skulle inneburit landets ”fullständiga kapitulation, nedrustning, och landet skulle tvingats överge sin suveränitet, land och folk.” Ukrainas armé skulle reduceras till 50 000 man, att landet skulle inte få utveckla, producera, köpa eller nyttja robotsystem med en räckvidd längre än 250 km. Samtidigt skulle Ukraina tvingas erkänna Donetsk och Luhansk som självständiga republiker, och stå för kostnaden att återuppbygga dem!
Ukraina, skriver ISW, skulle tvingas ge upp en stor del av sin militära, sina offensiva och defensiva förmågor, territorium, en avsevärd del av sin befolkning och ekonomiska kapacitet. Landet skulle sluta skydda sitt språk, historia och kultur.[5] Detta är värt att minnas när Ukraina beskylls för att inte vilja förhandla i god tro med Ryssland.
Från rysk sida finns flera fördelar med att fortsätta kriget. Sergey Radchenko, professor vid John Hopkins University, skriver i The Spectator att det finns ett antal anledningar till varför Putin vill fortsätta kriget.
För det första så sker huvuddelen av kriget på ukrainsk mark, Kursk undantaget. I ett utnötningskrig har Ryssland flera fördelar, bland annat en större befolkning och en expanderande krigsindustri. Ryssland fortsätter att göra små men konsekventa, framsteg i Donbas. Vidare, skriver Radchenko, finns det få anledningar till att tro att Putin inte skulle ta chansen att annektera hela Ukraina om möjligheten gavs. Putin ”byggde inte upp sin massiva krigsmaskin för små vinster i Donbas. Ambitionen är inte att splittra Ukraina, det är att erövra det.”[6]
Den andra anledningen, enligt Radchenko, är Putins (hittills) rimliga förväntan att västligt stöd till Ukraina kommer att minska än mer. En pessimistisk Radchenko beskriver att, trots retoriken, verkar få i Europa se kriget som existentiellt. Européerna sover och amerikanerna är distraherade och har börjat fokusera mer på Kina och Mellanöstern.
Den tredje och sista anledningen enligt Radchenko är att kriget har konsoliderat det ryska samhället runt regimen, och en vinst skulle radikalt höja Putins status. När Putin vunnit kan han därefter bygga upp relationerna till Europa genom att hänvisa till ett nytt status quo.[7]
Radchenko, som skrev sin artikel i oktober, beskriver att vad Putin verkligen hoppas på är att kunna nå en överenskommelse med Tyskland. Om en överenskommelse kunde nås, skulle det vara ett ”nästintill fatalt slag mot Natos trovärdighet och europeisk enighet” – båda anledningar för Putin att fortsätta på den inslagna vägen.[8]
Inte ens en månad efter att artikeln publicerades, den 15 november, talades den tyska förbundskanslern Scholz och Putin vid, för första gången sedan december 2022. I samtalet ska han ha sagt att Ryssland bör vara berett att förhandla med Ukraina om en ”rättvis och långvarig fred…” Ukrainas president Zelenskyj, som inte var med på samtalet, har sagt att Scholz har öppnat Pandoras ask.[9]
Del II – Vad väst borde göra
Så vad bör västvärlden, och i synnerhet Europa göra?
Det första som krävs är insikten att priset för en ukrainsk förlust kommer tveklöst vara betydligt högre än priset för att Ukraina ska vinna och kunna återta sina ockuperade områden. Det är viktigt att poängtera, likt vad riksdagsledamoten från Ukraina Dmytro Natalukha gjorde år 2023 i Foreign Affairs, att alla territoriella eftergifter till Ryssland inbjuder till ytterligare aggression.[10] Så länge som Ryssland undviker att direkt förlora kommer de ockuperade områdena att användas för nästa aggression – likt vad som skedde efter Minsk-överenskommelserna 2014 och 2015.
Angela Stent vid Brookings Institution poängterar i samma artikel att Ryssland har brutit varenda säkerhetsöverenskommelse landet haft med Ukraina de senaste trettio åren. 2008 sa Putin att ”Ukraina är inte ett riktigt land”[11]
Putin vill fortsätta erövra och ockupera hela Ukraina. Ukraina har dokumenterat fler än 20 000 fall där ukrainska barn har kidnappats till Ryssland eller ockuperade områden för att indoktrineras.[12] Vad blir konsekvenserna för Ukraina, och Europa om Ryssland får ockupera stora delar av, eller hela, Ukraina?
I april 2024 poängterade Branislav Slantchev och Hein Goemans att förhandlingar, likt vad Scholz hoppas på, är på många sätt osannolika, och ingen form av ”kreativ diplomati” kan ändra förutsättningarna på marken eller hos respektive lands politiska ledning. 79 procent av den ukrainska befolkningen föredrar demokrati framför andra former av politisk ledning, 80 procent vill gå med i Nato, och kriget har bidragit till att stärka den ukrainska identiteten.[13] Den brutala sanningen är att, som Slantchev och Goemans påpekar, Ukrainas suveränitet existerar bara så långt som den kan försvaras från Moskvas våld.
Men om direkta förhandlingar inte är sannolika, vad är alternativet?
För det första – Europa måste inte bara fortsätta att stödja Ukraina ekonomiskt, utan även öka det militära stödet. De ekonomiska sanktionerna som idag finns fungerar, men betydligt mer kan göras. Det andra är att inse att det historiskt antagonistiska Ryssland, är tillbaka.[14] Det tredje är att förhålla sig till Ryssland såsom enligt ovan, och agera därefter.
I början av november påpekade Zelenskyj att det Ukraina behöver är vapen, inte ”hjälp” i förhandlingar. Som han själv påpekade så har västerländska politiker omfamnat Putin i över tjugo år – ”och saker håller bara på att bli värre. Han tänker bara på krig, och han kommer inte ändra sig.”[15]
Samtidigt som västerländskt stöd till Ukraina verkar vara relativt stabilt, så måste Europa ta ett större ansvar då exakt hur USA kommer att agera under 2025 är oklart. Samtidigt skriver den Europeiska unionens delegation till USA att ”detta är inte tidpunkten att försvaga vårt stöd till Ukraina. Ukraina kan bara besegra Putins aggression om det står stadigt på amerikanskt och europeiskt stöd.”[16] Dock kunde G7 enas i slutet av oktober om ett nytt ekonomiskt lån till Ukraina på femtio miljarder dollar som betalas tillbaka av räntan på frusna ryska medel i västerländska banker.[17]
I mitten av november kom äntligen beskedet att USA tillåter Ukraina att använda långräckviddiga robotar mot mål i Ryssland. De ATACMS som har levererats har en räckvidd på över 35 mil, och trots att Ryssland dragit tillbaka flera av sina flygplan bortom deras räckvidd, finns det ett antal militära mål som Ukraina kan slå mot.[18] Som en direkt konsekvens av det amerikanska beslutet är det sannolikt att Storbritannien lämnar över fler Storm Shadows, med en räckvidd på 25 mil, för att kunna anfalla mål i Ryssland.
Den brittiske försvarsministern John Healey kunde berätta i parlamentet den 18 november att ”jag tänker inte tumma på operationell säkerhet och kommentera långräckviddiga system idag… premiärministern har varit tydlig, likt jag är idag, att vi måste fortsätta att stödja Ukraina.”[19] Redan den 19 november kom besked från ukrainska källor att ATACMS använts för att slå ut en logistikanläggning i ryska Bryansk Oblast.[20]
Innan President Biden lämnar över till nyvalde President Trump finns det lite över sju miljarder dollar som redan har auktoriserats att användas för att skicka befintlig militär materiel till Ukraina, och USA och Europa arbetar nu för att tillse att Ukraina har vad landet behöver under 2025.[21]
Del III – Den ryska variabeln
En central variabel som sällan diskuteras när förhandlingar mellan Ukraina och Ryssland diskuteras, är den alltmer negativa ekonomiska situationen i Ryssland. För trots all propaganda och landets upplevda oundviklighet, så går det inte bra för Ryssland. Ryska förluster, efter mindre än tre års krig, beräknas vara tio gånger högre än sovjets förluster efter tio år i Afghanistan.[22]
Utöver de mänskliga förlusterna som Ryssland lider, är ekonomin i gungning – trots att siffrorna till ytan ser lovande ut. I en artikel i Foreign Policy kan Marc Devore påvisa problemen som Ryssland står inför, och framför allt påpeka att ”narrativet att Ryssland har resurserna att segra om de så väljer [att fortsätta kriget i flera år] håller inte.”[23]
EU skulle idag kunna snabba på processen genom att strypa flödet av trettio procent av den ryska oljetankerna – då de är grek-ägda.[24] EU skulle även kunna strypa tillförseln av materiel till Ryssland via Kyrgyzstan genom sekundära sanktioner. Sedan den ryska invasionen har importer till landet exploderat.
Den ryska BNP:n ökade med 3,6 procent 2023, och förväntas öka med 3,9 procent under 2024. Arbetslösheten, som innan invasionen låg på 4,4 procent, ligger idag på 2,4. Sedan invasionen började har fler än en halv miljon människor börjat arbeta inom försvarsindustrin, och uppskattningsvis 180 000 till den ryska krigsmakten.
Men siffrorna är missvisande. Idag kostar ett kilo potatis i Ryssland sjuttiotre procent mer än i början av året, smör trettio procent mer, och bolåneräntan har höjts till tjugoåtta procent.[25]
Redan idag förlorar Ryssland fler pjäser på slagfältet än vad de kan ersätta, och någon gång under 2025 kommer Ryssland att ha allvarliga brister inom flera områden.[26]
Ryssland beräknas förlora ungefär 100 stridsvagnar och 220 artilleripjäser i månaden. Men Ryssland kan bara producera 20 i månaden. Någon gång under 2025 kommer landet ha slut på eldrör om inte Kina börjar ersätta dem. I dagsläget förlorar de i genomsnitt 155 olika typer av stridsfordon i månaden, och industrin kan i dagsläget bygga ungefär 200 per år, eller sjutton stycken i månaden.
På grund av brist på arbetskraft har inflationen ökat, och i oktober låg den på över 8,5 procent.
Samtidigt beräknas den ryska militären svälja upp till fyrtioen procent (!) av statsbudgeten 2025, eller sju procent av den ryska BNP. I verkligheten kan siffran vara än högre då om man räknar med de interna säkerhetstrupperna och privata militära företag som Wagner.
Samtidigt har Ryssland satt sig i en situation där en demobilisering och återgång till mer hållbara utgifter kan leda till en ekonomisk nedgång. Detta eftersom den civila industrin under samma period sjunkit och kan inte betala liknande löner som försvarsindustrin eller krigsmakten. Räntan, idag på 21 procent, har gjort det nästintill omöjligt för företag att låna pengar.
Ryssland, anför DeVore, ”kommer inte kunna fortsätta kriget bortom sent 2025, när landet kommer börja få slut på avgörande vapensystem.”[27] Problemet för Ryssland, och väst, är vad som händer efteråt. Om Ryssland drar ner på de väpnande styrkorna riskerar man en lågkonjunktur, men fortsätter man spendera på dagens nivåer riskerar man en situation liknande den i slutet av 80-talet där militära utgifter stryper den privata sektorn och ekonomisk tillväxt. Devore pekar på ett värre, tredje alternativ – Ryssland kan fortsätta använda sin militär för att försöka erövra de ekonomiska resurser som behövs för att ha fortsatt höga utgifter.
Del IV – Framåt!
Det finns således en praktisk, inte bara en moraliskt riktig, anledning att tillse att Ryssland förlorar i Ukraina. Först måste Ryssland slås tillbaka till de internationellt erkända gränserna och därefter tvingas att demobilisera samt ersätta Ukraina ekonomiskt. I utbyte skulle EU gradvis kunna lyfta vissa sanktioner och tillse att Ryssland agerade inom vissa tydligt definierade ramar. EU måste samtidigt inse att 90-talet är förbi, och en mer normal relation i framtiden till Ryssland sannolikt i bästa fall liknar den som Västeuropa hade med Sovjetblocket under kalla kriget.
Ryssland kommer att förbli, oavsett vad EU gör, en antagonistisk part i överblickbar framtiden. Trots den kärva situationen för Ukraina, har Ryssland inte lyckats ockupera mer än en procent av landets territorium under året.[28] Trots begränsningar och halvmesyrer har Ukraina lyckats ockupera delar i Kursk. Ukraina står fortsatt fritt 1000 dagar efter den fullskaliga ryska invasionen.
Med Ukraina lever Europa.
Det är vår skyldighet att inte bara stödja Ukraina så länge som krävs, utan till dess att landet har segrat.