≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Den senaste veckan har inneburit förnyade påfrestningar på Försvarsmakten och våra försvarspolitiker. De är nästan ingen hejd på hur uselt allt är ställt enligt den kollektiva berättelsen. Alla inblandande utmålas som inkompetenta i bästa fall, och vi är redan besegrade i värsta fall.

Detta kollektiva gisslande är kontraproduktivt, förutom att det inte är sant. Det sänker försvarsviljan och den samhörighet som vi alla har ett ansvar för att främja, så minns jag i alla fall alla de högtidliga soldaterinran jag deltagit i.

Det innebär inte att man som skattebetalare och försvarsintresserad inte kan ställa krav på logik, integritet och förmåga att ta ansvar när det gäller våra högsta företrädare. Försvarspolitikerna är en sådan grupp, men de har en del bristande förutsättningar för sitt yrkesutövande som det gäller att hålla i minnet:

1. Bristande erfarenhet

Till skillnad från sina kollegor som suttit i byggnadsnämnder, skolutskott eller i ett landstings ekonomiska utskott innan de griper sig an motsvarande svåra frågor på riksnivå, så finns det ingen förberedelse inom kommun och landsting för försvarspolitik eller än mindre utrikespolitik. Några försvarspolitiker kan ha anknytning till försvarsfrågor, oftast genom att det funnits/finns ett militär förband i hembygden. När de tar plats i försvarsutskottet, så kan man dra en parallell till en knattespelare som börjar spela hockey två säsonger efter kompisarna. De redan skridskokunniga åker i cirklar runt 8-åringen, och det krävs mycket mod och uthållighet att hanka sig vidare under de förutsättningarna. På samma sätt ska försvarspolitikerna behärska ett område som sträcker sig från kärnkraftssäkerhet till jaktincidentberedskap, där varje delområde har experter. Det blir nästan övemäktigt om politikern tillhör ett mindre parti och därför måste upprätthålla hela bredden själv.

Detta förstärks av sektorns fikonsspråk. Där två försvarsintresserade möts, och den ene säger till den andre:

”Herregud, fattar de inte att tidvis tjänstgörande är namnet på det som vanligt folk kallar deltidssoldater, och som vi förut kallade kontraktsanställda?!”

Ingen av oss skulle ta fram en tavla med ordklasser, och börja lära våra barn läsa genom att peka på tavlan och samtidigt säga:

”Pluskvamperfekt”

Politiken skall röra sig på den inriktande nivån, och kan inte förutsättas vara eller bli fullfjädrade i kavitation, aerodynamik eller eldmoment.

2. Intern partikonkurrens baserat på människors intressen

Här anser jag att försvarspolitikerna kan förbättra sig, men det är ändå ett faktum att de konkurrerar internt om uppmärksamheten. Målkonflikter mellan olika intressen är en central del av politikens väsen. Svenska folket rankar inte försvaret särskilt högt i otaliga undersökningar om olika politikområden.

Trots allehanda individuella uttryck, så är vårt samhälle i vissa avseenden starkt konformistiskt/socialiserat. Inom politiken dessutom förstärkt med den så kallade partipiskan. Det gäller att inte rubba det långsiktigt förödande, taktiska spelet som en del ägnar sig åt inom eller i närheten av partiledningarna. Därför anses saker som en glädjetrumpetad reform med sprucken bastuba vara enormt besvärande. Att komma dragande med ett materielberg eller rysk rustning ställer stora krav på integritet, för det är verkligen något som katten släpat in.

3. Informationsunderlägsenhet

Egentligen är det fascinerande att vi 2013 när informationssamhället ätit sig in i alla vrår av samhället, så har våra försvarspolitiker en begränsad tillgång till relevant information. Jag utesluter inte att den konstruktionen har varit bekväm för alla parter. De initierade har haft exklusiv tillgång till information, medan försvarspolitikerna har haft möjlighet att slippa veta besvärliga saker.

Jag har ju i de senaste inläggen argumenterat för en viss försiktighet när det gäller att bryta sekretess, men detta är för mig en helt annan fråga. Signaturen Teaterdirektören gjorde häromdagen en intressant iakttagelse hos Wiseman, nämligen att det finns ett Insynsråd för Försvarsmakten, där våra högsta försvarspolitiker sitter med några myndighetschefer. Får de ingen insyn i saker som motiverar den lilla kretsen?

Jag tror vi måste komma till en annan ordning, och ser den amerikanska ordningen som ett föredöme att ta efter. Där kan vem som helst se en senator kliva ut efter en sluten hearing i exempelvis ett underrättelseutskott, och med stor kunnighet kunna svara på reportrarnas frågor. Och i den slutna hearingen kan vi vara säkra på att det ställts besvärliga frågor, eftersom vi alla har sett de besvärliga frågor som ställs i öppna utfrågningar. Det är inte helt jämförbart, eftersom försvarssektorn har en högre status i det amerikanska samhället och därför leder till ökad konkurrens om platser i utskotten inom partierna, men långsiktigt skulle det öka den politiska beslutskvaliteten är jag övertygad om.

När jag talar om delgivning av hemlig information så tänker jag på en avgränsad grupp som Försvarsutskottet utgör, eller kanske det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Det skulle i och för sig bryta något slags informationsoligopol som funnits, men samtidigt ge möjlighet för svenska folket att ta och utkräva ansvar. Både av de som har uppdraget att försvara oss, men också av de (försvarspolitikerna) som valts att företräda oss. Samtidigt skulle det antagligen stärka deras interna ställning, eftersom de skulle få bättre underlag både för egen del i absoluta termer och relativt sina partikamrater.

………

När Tre Kronor åker på ett snöpligt baklängesmål i inledningen av den första träningsmatchen inför Hockey-VM, så gäller det att välja coachingstil. Tichonovs eller Curre Lindströms? Efter matchen kan ledningen ställa krav på förbundet när det gäller fler träningsläger och nya kompositklubbor. Nu är vi fortfarande i första perioden, vi har det spelarmaterial vi har, och det gäller att komma ihåg att vi till syveende och sist tillhör samma lag.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Alltid balanserat, intressant och insatt!

  • JL

    Bristande erfarenhet, javisst. Informationsunderläge, möjligen – men är det inte så att det går att slå två flugor i en smäll här, t.ex. genom att börja ta del av FM årsberättelse, och att genom läsning och analys av övrig, öppen, information skapa sig den lägesuppfattning som är rimlig att kräva av en företrädare på departementsnivå?
    Är synpunkter som dessa att betrakta som ”kollektivt gisslande”, eller är det ett anständighetskrav? Jag vet vad jag tycker.

  • floxer

    Hmm, jag brukar tycka att inläggen här är bra, men detta försök till att balansera debatten föll för mig platt till ett överslätande. Jag kan ha överseende med sämre kompentens och erfarenhet på lokal och kanske även landstingsnivå – men handlar det om rikspolitiken så förväntar jag mig kompetenta människor. Dessutom vet du lika väl som jag att politikerna är oftast endast budbärare utan det finns en hel kader av politiska tjänstemän, sakkunniga och rådgivare – så att försöka släta över det med att man skall ha någon slags överseende smakar illa.
    Slutligen så ger försvarspolitikerna snarare bilden av att vara väldigt kunniga och pålästa – hur skall man annars förklara denna infantila barrikad av självsäkra påståenden och svar/beslut med vändande post på utredningar?

    Min tråkiga slutsats är att du inte ännu har genomskådat politikens innersta väsen…

  • Daniel Kallin

    Mycket intressant läsning. Subjektiv som vanligt :)

  • @JL och Floxer. Jag får uttrycka mig tydligare. Detta handlar om några faktorer som verkar försvårande för dessa, det är inte någon ursäkt, bara en påminnelse om att tillvaron inte är svart-vit.

    Jag tror till och med att jag markerade i fet stil att det inte ger något frikort för bristande logik, integritet eller vilja att ta ansvar.

    Det händer att en och annan försvarspolitiker emellanåt uppträder utan någon större ödmjukhet, precis som Floxer skriver, men det får stå för dem. Och politikens innersta väsen handlar om att uppnå och utöva makt, det har jag helt klart för mig.

  • @JL. Tillägg. Med ”kollektivt gisslande” menar jag den kollektiva sjävdepressionen, där allt vi gör är odugligt och utan värde. Det är jag vad jag upplever när jag går igenom mediernas skriverier, bloggar och kommentarer.

    När till och med Länstidningen har rubriken; ”Kanske skulle det behövas ett världskrig” – http://ltz.se/helg/kronikor/perorvegard/1.5821223-kanske-skulle-det-behovas-ett-varldskrig

    , så ger ju det ett intryck av en debatt som förlorat proportioner.

  • ulf

    Tack för en alltid läsvärd och bra blogg. Först höll jag med om resonemanget vad gällde bristande erfarenhet, men sedan slog mig en tanke: åtminstone större delen av de manliga försvarspolitikerna bör väl vara så pass gamla att de har fullgjort någon form av värnplikt ? Därmed faller väl åtminstone den möjligheten till förklaring av deras bristande kompetens/förmåga ?
    /Ulf

  • Per Tengblad

    Tråkigt är att, åtminstone fram till nu, så har politikerna gjort helt rätt bedömning ur sitt perspektiv. Politik är inte bara att vilja och åstadkomma utan även att bli omvald. I folkopinionen har Försvaret tråkigt nog varit ett särintresse. I matchen mot jobb, vård , skola , omsorg så har försvaret ingen plattform. Jämförelsen med ”hemförsäkringen” har inte fått något genomslag.

    Försvaret har framstått i det allmänna medvetandet som något ganska fånigt och onödigt typ, ”plåtschabrak” för herrar med behov av guld på axlarna. Här har försvars- och allmänpolitiker gjort sitt största svek. Istället för att förklara behovet av ”hemförsäkring” har man marginaliserat försvarsfrågan och anpassat sig till en opinion som nog helt ärligt tycker att försvar och krig är ”omodernt”.

    För att verkligen få upp försvaret på agendan måste ledande rikspolitiker ta på sig att seriöst informera, om, våra folkrättslig förpliktelser, våra möjligheter till internationell påverkan och vårt behov av försäkring och ”brandkår”.

    Ingen svensk skulle villigt acceptera att tyska eller israeliska specialstyrkor kom hit för att lösa terrorsituationer. Det var hot om detta som ledde till att Nationella insatsstyrkan, trots stort politiskt motstånd sattes upp hos Polisen. De realpolitiskt inriktade politikerna vann.

    På motsvarande sätt kan engagerade realpolitiker succesivt få in försvarsbehovet i opinionen på sådan nivå att det ”lönar” sig för allmänpolitikern att bry sig. Först när vi lyckats med detta folkbildningsarbete finns det politisk grund för att bygga en realistisk försvarskapacitet.

    Fram tills dess får vi nöja oss med att sätta luftvärnsrobotar med markskydd på Gotland

  • Ake Eckerwall om Otack är världen lön….
    Man kan kanske förlåta någon som gömmer sig bakom en signatur för att denne inbillar sig att man skaffade kvalifikationer att besluta i frågor om Sveriges försvar för att man gjorde `lumpen`.
    Sveriges försvar, av vilket det militära utgör en liten och minskande del, är ett mycket komplext område, som omfattar, inte minst, avvägningen av hur mycket av Sveriges totala resurser som skall avsättas dit.
    Men huvudinlägget antyder att militär erfarenhet skulle vara nödvändig kvalifikation i sammanhanget. Det är en massiv villa….den militära erfarenheten består av ledande av den svenska krigsmakten vilket ofta resulterar i en `…ser inte skogen för alla träd…` – situation.
    Eller, som någon erfaren tänkare sa`: Försvarsfrågorna är alltför viktiga för att läggas i händerna på militärer.

  • @Ulf och Åke. Nej, jag utelämnade den möjliga, personliga erfarenheten. Det jag jämförde med var alltså bristande erfarenhet att arbeta politiskt med försvarsfrågor.

  • Åke Eckerwall om Bo Hugemarks krönika maj 2:
    Med stor fröjd tar jag mig an läsningen av vad som lovar en saklig och logiskt uppbyggd argumentation…..`struntprat`, politisk demagogik, `i-boxen-tänkande` , besserwisserattityd …..tar mig snabbt ner på mattan.
    Det blir värre…..inte ens en antydan om att det vi verkligen borde se över är vår grundläggande försvarsdogm; trots erkännande av att ingen kan veta hur och när ett kommande krig kan se ut. Risken för att Sverige blir inblandat eller ej.
    Varför fortsätter inte Bo Hugemark den logiska riktningen av sitt resonemang och konstaterar att det vi behöver är ett FÖRSVAR som är krigsavhållande, ett som har en mobilieringstid om timmar, en materielomsättnings hastighet om år i stället för dekader, utgör ett effektivt ytförsvar …..;.
    Vår försvarsdoktrin är vår Akilleshäl…inte lång – eller korttidsplaneringen av en traditionell FÖRSVARSmaskin som kommer att vara hopplöst ålderdomlig när vi orkat bygga den.
    Det finns två sätt att agera: `fort och klokt och fot och dumt`…..Hugemark verkar för den senare modellen.

  • Vad gäller informationsunderlägsenheten finns det påståenden om att sekretess hindrar riksdagens försvarsutskott att få kunskap. Sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen är inte ett hinder för att försvarsutskottet ska få tillgång till uppgifter som omfattas av sekretess, även om de rör rikets säkerhet. Jag utvecklar detta i inlägget Myter om försvarssekretess i riksdagen på min blogg.

    /Kim Hakkarainen