Den senaste veckan har inneburit förnyade påfrestningar på Försvarsmakten och våra försvarspolitiker. De är nästan ingen hejd på hur uselt allt är ställt enligt den kollektiva berättelsen. Alla inblandande utmålas som inkompetenta i bästa fall, och vi är redan besegrade i värsta fall.

Detta kollektiva gisslande är kontraproduktivt, förutom att det inte är sant. Det sänker försvarsviljan och den samhörighet som vi alla har ett ansvar för att främja, så minns jag i alla fall alla de högtidliga soldaterinran jag deltagit i.

Det innebär inte att man som skattebetalare och försvarsintresserad inte kan ställa krav på logik, integritet och förmåga att ta ansvar när det gäller våra högsta företrädare. Försvarspolitikerna är en sådan grupp, men de har en del bristande förutsättningar för sitt yrkesutövande som det gäller att hålla i minnet:

1. Bristande erfarenhet

Till skillnad från sina kollegor som suttit i byggnadsnämnder, skolutskott eller i ett landstings ekonomiska utskott innan de griper sig an motsvarande svåra frågor på riksnivå, så finns det ingen förberedelse inom kommun och landsting för försvarspolitik eller än mindre utrikespolitik. Några försvarspolitiker kan ha anknytning till försvarsfrågor, oftast genom att det funnits/finns ett militär förband i hembygden. När de tar plats i försvarsutskottet, så kan man dra en parallell till en knattespelare som börjar spela hockey två säsonger efter kompisarna. De redan skridskokunniga åker i cirklar runt 8-åringen, och det krävs mycket mod och uthållighet att hanka sig vidare under de förutsättningarna. På samma sätt ska försvarspolitikerna behärska ett område som sträcker sig från kärnkraftssäkerhet till jaktincidentberedskap, där varje delområde har experter. Det blir nästan övemäktigt om politikern tillhör ett mindre parti och därför måste upprätthålla hela bredden själv.

Detta förstärks av sektorns fikonsspråk. Där två försvarsintresserade möts, och den ene säger till den andre:

”Herregud, fattar de inte att tidvis tjänstgörande är namnet på det som vanligt folk kallar deltidssoldater, och som vi förut kallade kontraktsanställda?!”

Ingen av oss skulle ta fram en tavla med ordklasser, och börja lära våra barn läsa genom att peka på tavlan och samtidigt säga:

”Pluskvamperfekt”

Politiken skall röra sig på den inriktande nivån, och kan inte förutsättas vara eller bli fullfjädrade i kavitation, aerodynamik eller eldmoment.

2. Intern partikonkurrens baserat på människors intressen

Här anser jag att försvarspolitikerna kan förbättra sig, men det är ändå ett faktum att de konkurrerar internt om uppmärksamheten. Målkonflikter mellan olika intressen är en central del av politikens väsen. Svenska folket rankar inte försvaret särskilt högt i otaliga undersökningar om olika politikområden.

Trots allehanda individuella uttryck, så är vårt samhälle i vissa avseenden starkt konformistiskt/socialiserat. Inom politiken dessutom förstärkt med den så kallade partipiskan. Det gäller att inte rubba det långsiktigt förödande, taktiska spelet som en del ägnar sig åt inom eller i närheten av partiledningarna. Därför anses saker som en glädjetrumpetad reform med sprucken bastuba vara enormt besvärande. Att komma dragande med ett materielberg eller rysk rustning ställer stora krav på integritet, för det är verkligen något som katten släpat in.

3. Informationsunderlägsenhet

Egentligen är det fascinerande att vi 2013 när informationssamhället ätit sig in i alla vrår av samhället, så har våra försvarspolitiker en begränsad tillgång till relevant information. Jag utesluter inte att den konstruktionen har varit bekväm för alla parter. De initierade har haft exklusiv tillgång till information, medan försvarspolitikerna har haft möjlighet att slippa veta besvärliga saker.

Jag har ju i de senaste inläggen argumenterat för en viss försiktighet när det gäller att bryta sekretess, men detta är för mig en helt annan fråga. Signaturen Teaterdirektören gjorde häromdagen en intressant iakttagelse hos Wiseman, nämligen att det finns ett Insynsråd för Försvarsmakten, där våra högsta försvarspolitiker sitter med några myndighetschefer. Får de ingen insyn i saker som motiverar den lilla kretsen?

Jag tror vi måste komma till en annan ordning, och ser den amerikanska ordningen som ett föredöme att ta efter. Där kan vem som helst se en senator kliva ut efter en sluten hearing i exempelvis ett underrättelseutskott, och med stor kunnighet kunna svara på reportrarnas frågor. Och i den slutna hearingen kan vi vara säkra på att det ställts besvärliga frågor, eftersom vi alla har sett de besvärliga frågor som ställs i öppna utfrågningar. Det är inte helt jämförbart, eftersom försvarssektorn har en högre status i det amerikanska samhället och därför leder till ökad konkurrens om platser i utskotten inom partierna, men långsiktigt skulle det öka den politiska beslutskvaliteten är jag övertygad om.

När jag talar om delgivning av hemlig information så tänker jag på en avgränsad grupp som Försvarsutskottet utgör, eller kanske det sammansatta Försvars- och Utrikesutskottet. Det skulle i och för sig bryta något slags informationsoligopol som funnits, men samtidigt ge möjlighet för svenska folket att ta och utkräva ansvar. Både av de som har uppdraget att försvara oss, men också av de (försvarspolitikerna) som valts att företräda oss. Samtidigt skulle det antagligen stärka deras interna ställning, eftersom de skulle få bättre underlag både för egen del i absoluta termer och relativt sina partikamrater.

………

När Tre Kronor åker på ett snöpligt baklängesmål i inledningen av den första träningsmatchen inför Hockey-VM, så gäller det att välja coachingstil. Tichonovs eller Curre Lindströms? Efter matchen kan ledningen ställa krav på förbundet när det gäller fler träningsläger och nya kompositklubbor. Nu är vi fortfarande i första perioden, vi har det spelarmaterial vi har, och det gäller att komma ihåg att vi till syveende och sist tillhör samma lag.

Mer av samma författare